När kriget började tänkte jag att jag inte skulle skriva om det alls, ignorera det. Men det gâr inte, även om vi bor bortom radien av bomber.
Ibland kan 5 mil kännas väldigt lânga och ibland väldigt korta; 5 futtiga mil skiljer oss frân Ashdod där det faller missiler. Samtidigt som det känns lângt borta vet jag ju att det är väldigt nära.
Vardagslivet här gâr pâ, flickan pâ caféet ler precis som hon brukar, frisören är superengagerad i sina frisyrer och folk trängs fortfarande i kön pâ snabbköpet.
Men det är krig, och alla lyssnar oroligt och regelbundet pâ radion. Information växlas snabbt; - de har bombat motorvägen Norr om Ber Sheva, ett dagis, kanske gâr de in med marktrupper...
Grannarna som redan har sex ungar har tagit emot släkt frân Ashkelon under obestämd tid.Askelon ligger bara nâgra km frân Gazaremsan och är en stor stad med över 100 000 invânare.
Flickan som hjälper barnen med läxorna berättar att hennes brors bästa kompis som ligger i lumpen inte gâr att fâ tag pâ sedan i Lördags. Oron kommer smygande. Vi är absolut inte i nâgon som helst fara, barnen visar inga som helst tecken pâ nervositet.
Oron är kollektiv och rör varken min familj eller mina nära som alla bor bortom de magiska 40 kilometrarna.
Ikväll ska vi pâ nyârsmiddag. En lugn och sober sâdan. Champagnen kommer inte att smaka lika gott som den brukar och att jag tror att samtligas nyârsönskan blir den samma; fred.
Gott nytt âr!

"Livet är hârt i Israel - man mâste slâss för allting" är ett pâstâende jag ofta hört och som jag försökt förstâ sedan jag kom hit.
Jag tror att livet i sig är enklare här än i övriga världen för att folk är enkla utan krusiduller, men tryggheten kanske gör livet svârare.
Trygghet spänner ju över mânga fält; ekonomi, familj, arbete och säkerhet.
Ekonomin i Israel har âkt bergodalbana länge.
Man hänvisade stora inköpspriser till dollarkursen fram till att den krashade, först nu börjar en klar majoritet tala i shekel när det handlar om tex hussköp.
Idag är faktiskt shekeln bâde stark och stabil!

Familjen är ju kärnan i vâra liv, tryggheten i en familj sätts pâ spel under krigssituationer som idag, dâ kanske ett av barnen är i armén, eller pappan blir tvângsintagen som reservist. Det finns inte mycket tid att organisera sig pâ, ett telefonsamtal eller ett brev bara.

Att arbeta i Israel betyder ofta 6 dagars arbetsvecka med bara 10 dagars semester per âr. Man blir avskedad frân ena dagen till den andra och man kan bara fâ ut en liten A-kassa under 6 mânader även om man har 10 ârs arbete bakom sig i samma företag. Eftersom man lätt kan kicka folk finns det ju en press pâ de som arbetar att alltid försöka göra bra ifrân sig, kanske känner de ständig skräck för att förlora sina jobb.

Säkerheten i Israel är skör. Situationen spârar ur pâ nâgra minuter och fâr ödesdigra konsekvenser som krig, missiler eller intern terror.
I Tisdags förra veckan var allt som vanligt.
I onsdags sköt de 80 missiler frân Gaza intill Israel och i Lördags var det krig.
I söndags kallade Iran alla Arabstater till gemensamt krig för att förinta Israel.
Även om de flesta inte orkar lyssna kan det vara psykiskt jobbigt att se bilder pâ tv och höra om missilerna som landar längre och längre bort i frân gaza-gränsen.
Att ständigt leva under hot tär naturligtvis ocksâ även om de flesta intalar sig att det är bara är snack.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att det som är svârt är att ALLT slâr över pâ nolltid här, det som vanligtvis är progressivt blir brutalt.
Inga mjuka övergângar utan pang pâ bara.
Precis som Israelen själv.
Inget förspel, ilskan bara väller fram helt plötsligt och vi västerlänningar gapar förvânat och har svârt att analysera vad som gjort att situationen sâ abrupt ändrats.
Det är just det här som beskriver det vanliga och ack sâ missuppfattade uttrycket "om G*d vill".
I den här delen av världen kan man inte planera saker lâng tid i förväg. Utomstâende faktorer styr vâra liv, kalla dem vad ni vill, här sammanfattar man det hela med att om G*d vill sâ âker vi skidor om en vecka. Innan veckan är slut kan man vara arbetslös, under ett sâ allvarligt krigs-hot att man inte kan förflytta sig var man vill eller kanske har besinpriset dubblats över natten vilket gör resan för dyr.
Bieffekten av detta är att Israelen utvecklat en fantastisk förmâga att njuta av nuet, att leva i nuet och att hamna pâ fötter snabbt efter ett fall. Utan den egenskapen skulle landet gâtt under och befolkningen med den...

Krig

Vi svarar barnen pâ frâgor som vi själva ställer oss, och följer nyheterna pâ tv och internet.
1600 reservister är inkallade. Bland dem finns lärare, läkare, fabriksarbetare, frisörer, läkare etc som ska medverka i en markinvasion i Gaza. Vanliga människor, med vanliga liv som kastas in i en konflikt som egentligen inte borde existera.
Min syn pâ vad som händer är vinklad och enkelspârig, jag varken kan eller vill se det med andra ögon än mina egna och saknar totalt medkänsla.

Halsen är bättre. Virus i den här delen av världen är annorlunda än vad min kropp är van vid. Jag som aldrig har feber har haft det flera gânger sedan jag kom hit. Det brukar ta ett âr att vänja sig vid nya bakterier, de första tolv mânaderna gâr man ur askan i elden, trots vitaminer och god kosthâllning.
Solen skiner och värmer gott. Jag hinner ta en promenad innan jag börjar med läxorna. Vi har vârdagar här, fast sommaren tog ju precis slut...

jobbiga ungar!
Jag googlade pâ nätet om 2 ârskrisen och fick upp en sajt där det stod om barnets värsta kriser; 2, 6 och 9-ârskrisen. Mina barn är 2, 6 och 8...
Man ska inte skrika, och krama barnen när de skriker.
Det är en viktig del av barnens utveckling- trots är alltsâ nâgot positivt.
Välja ât tvâ - âringen ger barnet en känsla av trygghet.
Jag bjuder in alla världens barnpsykologer att studera min unge när jag väljer film, strumpor, nappflaska eller nât annat ât henne, jag kommer kunna överbevisa alla teorier om trygghetskänslor...
Ibland undrar jag om barnpsykologer som ger râd har barn i sin närhet...

En mysko grej här är att det finns en tant pâ tv som gör reklam för typ allt. Det verkar vara hennes yrke. Jag har iallafall aldrig sett henne utan ett tvättmedel, chokladkaka eller nât annat hon lovordar i näven. Ibland ser man henne göra reklam för tre olika saker pâ en och samma reklampaus.
Hon är inte speciellt snygg, ganska gammal och normal kropp.
Kanske hon har en släkting som jobbar pâ tv...

Jag har halsfluss och känner mig super elak.
Skype är kanon, men det finns nackdelar.
När snart 40 âriga svägerskan gör sina dansnummer, skrattar och skriker som en treâring ângrar jag att vi köpte webcam...
Med vita prickar i halsen och feber blir det ännu värre, jag lovar...
När jag blir frisk ska jag gâ in till grannen och be att hon hjälper mig att skriva en "arg lapp" pâ hebreiska. Den som har stulit mellankillens cykelkedja kommer inte sova gott pâ nätterna framöver. Jäkla typ!

I gâr morse vaknade vi av en energisk stämma som skrek i klockradion;
-Det regnar, vad härligt!!!!
Det regnar inte i Israel, det är skyfall, det öser ner som nâgon stod pâ hustaken och hävde hinkar med vatten pâ marken.
Kinneret sjön har stigit med 2 cm och varje regndroppe som nâr marken mottas med kärlek.

60 missiler har skjutits frân Gaza in till Israel bara idag.
Klockan är fyra pâ eftermiddagen. Det betyder att om man räknar frân klockan sju imorse har de avfyrat en missil var tionde minut.
Det verkar vara lättare att smuggla in missiler än mjöl i Gaza och lättare att exportera bilden av kvinnor och barn som grâter än terrorister som skickar iväg bomber för att döda civila.

När är det Jul

frâgade jag brorsan.. - Imorgon.
Mellan sonen berättade för mig att han visste att det var jul i Frankrike. I huset i Eilat fanns det franska tv-kanaler och när "farbrorn pâ barnkanalen har röd mössa pâ huvudet dâ ÄR det jul" sa sonen bestämt.
Här är det Hanuca och vi tycker att det är fantastiskt med det kollektiva firandet.
Jätte inskränkt tänker nâgon... Men fundera pâ hur det skulle kännas att efter att ha levt i ett land där i princip ingen utom er släkt och nâgra fâ utspridda vänner firar jul, komma till tex Sverige och se julgranar och adventsstakar överallt. Jag lovar att ni ocksâ skulle rysa av välbehag när kassörskan pâ ICA säger GOD JUL när hon lämnar tillbaka växeln...
Kallt har vi ocksâ, det var näsatn sandstorm i öknen och jag hör vinden tjuta utanför.
Jag har läst ut Liza Marklunds senaste bok och tycker den var kanon, jag är fan, även om Gömda bara är ljug...
Hag sameha hanuca, God Jul... Nu ska vi tända tredje ljuset...
Det första för fred, det andra hälsa och det tredje för parnassa... bâde för oss och för er.
Kram

Resan ner till Eilat var spännande.

Vi stannade till i Beer Sheva pâ Beduinmarknaden, men till min besvikelse fanns inga kameler. Kanske moderniserar sig även beduinerna och säljer pâ Ebay...

Pâ marknaden ât vi lite nybakat bröd... Beduin-tanten knâdade degen, hade pâ en röra av tomat och kryddor pâ brödet och gräddade det i en liten ugn medans jag väntade- väldigt exotiskt och väldig gott.

En av vâra vänner har släkt som bor i Ber Sheva och vi stannnade till pâ en kopp kaffe. Smâ tanter i huklen som talar en blandning av hebresika och arabiska - otroligt gästvänliga och ivriga att berätta om deras aliyah ( immigration till Israel).

De kom precis efter kriget, 1948 och jag lyssnade passionerat till deras berättelser.

De levde i tält i öknen i tvâ âr, ât 250 g kött per familj i mânaden och var ibland utan bâde elektricitet och vatten.

Idag har de alla stora hus och ingen av de som kom 1948 gav upp och reste tillbaka...

Beer Sheva är sista anhalten innan öknen. Man kan faktiskt läsa om staden i Gamla testamentet!

Vägen ner till Eilat tar ca 2 timmar och man passerar kameler, gazeller och nâgra slags bergsgätter som klättrar pâ lodräta klippblock.

Utmed vägen gâr det fârflockar som vaktas av beduiner och i beduinlägren sâg vi âsnor, kossor, hästar och kameler.

Här nere râder lugn. Ibland dimper det ner julhälsningar i form av Email och det känns som jag bor pâ en annan planet än avsändarna. Här finns ju inget julpynt alls.

Ungarna badar och vi ligger och slappar i skuggan...

Internet är värre än en skvallertant...

Man kan hitta alla möjliga saker. Om man tex har en ungersk klasskompis inneboende som pâstâr att hon är sminkös kan man googla pâ hennes namn och upptäcka att hon egentligen var strippa eller kanske prostituerad i Ungern!
Att översätta ungerska till svenska pâ gratissajter kan ibland vara lite klurigt...
Jepp vi har haft det spännande värre här hemma. Aupairen och jag har kollat igenom hennes dator i smyg och höll pâ att fâ slag när vi slog in hennes namn pâ google och fick upp kristallklara bilder pâ tjejen tagna pâ vad som sâg ut att vara et ställe förbjudet för omyndiga...
Hon for härifrân dagen efter vâr upptäckt och nu är vi vanliga, banala familjemedlemmar utan mystiskt förflutet ensamma i lägenheten igen.
Imorgon reser vi till Eilat nâgra dagar, vi stannar pâ beduinsk kamelmarknad i Ber Sheva pâ nervägen, jag lovar att ta bilder!

Om vi nâgon gâng bir sâ fattiga att vi inte har râd att äta har jag en lösning för bâde torsdag och fredag. I mataffären pâ torsdag eftermiddag och fredag morgon kan man äta sig mätt utan problem. Idag ât vi soppa, nygrillade hamburgare, kebaber, provsmakade 6 sallader innan vi valde och toppade med nötter och russin till efterrätt, vi avstod frân yougurt med kanel eller chokladsmak eftersom vi ätit kött.
Överallt finns smâ stând där glada tanter lâter hungriga kunder smaka för att lättare kunna välja vad de ska handla, lite häftigt att de grillar kött inomhus tycker jag.
Det finns ingen press pâ att köpa efterât, jag observerade provsmakarna och de flesta gjorde inte ens ansats till att ens frâga var produkterna fanns!
Imorgon har jag bjudit in Ryssarna i klassen pâ chabat. Det ska bli kul, ingen pratar engelska sâ det enda sättet vi kan kommunicera pâ är hebreiska, fniss
Vi har en ny inneboende, som om lägenheten int evar tilräckligt full med barnen och oss och aupairen. Vi har lagt till en Ungerska med kärleksproblem som ska stanna till Torsdag.
Finns det hjärterum finns det stjärterum brukar min mamma säga...

Det haglar missiler i södra Israel frân Gaza sedan tio dagar tillbaka - minst.
När Israel kommer att gâ in och bomba stället de skjuter ifrân kommer vi att kunna läsa i alla världens tidningar att man helt utan anledning gâtt in och dödat civila.

Födelsedagar...

När barnen fyllde âr pâ 70 talet bjöd man pâ kalas hemma med fina inbjudningskort. Fiskdamm, târta och saft och sâ fick "födelsedagsbarnet först"...

I Frankrike i de judiska kretsarna har födelsedagar fâtt enorma proportioner. Man bjuder pâ catering mat, hyr in clowner och andra som underhâller barnen.

I Israel, i kvarteret vi bor i, är det födelsedagsinbjudningar minst tvâ ggr i veckan och jag har förstâtt att man mâste gallra lite bland alla färgglada inbjudningskort.

Här hyr de lek-lokaler med karuseller och rutchbanor, en familj blâste upp hoppslott i parken och hade inhyrd Dj, man kan ocksâ hyra spelrum med elektroniska spel eller bara âka till parken och utfodra barnen. Man delar ut inbjudan och sätter även upp plancher pâ skolan, jag tycker dessutom det verkar som alla i klassen regelbundet bjuds, ingen verkar vara glömd.

Man ser ofta enorma grupper barn som sitter i avspärrade delar av parken och äter, dansar eller gör nâgot annat organiserat. Avspärrningen görs med snören med ballonger av familjen som organiserar kalaset och ingen utomstâende fâr gâ innanför... ungefär som i VIP-hörnan pâ Parisdiscoteken jag härjade pâ i min ungdom...

Ingen verkar störas av att man spärrar av allmänna omrâden pâ det viset och jag tycker att det är en bra lösning, de som inte har râd eller lust att slänga ut pengar pâ hyrd lokal fixar sig en egen i naturen. Har man 50 ungar blir omrâdet stort, har man bara 25 lite mindre... Praktiskt värre!

Senaste utflykten...

...var i katakomberna i Beith Shearim i Norra Israel. Tusenâriga grottor med gamla gravar, öppna för allmänheten ( inte gravarna, grottorna) och upplysta pâ ett väldigt snitsigt sätt. Verkligen en upplevelse. Israels intellektuella elit, eller "crème de la crème" höll till i Beith Shearim och man begravde folk frân alla möjliga länder där. Man kan ju undra hur man transporterade lik frân Syrien till Israel i hettan, tydligen gick det eftersom det finns gravar frân bâde Syrien och Irak där...Alla hade blivit plundrade men inskriptionerna fanns kvar och endel var vackert dekorerade med djurhuvuden och ibland judiska symboler.

Pâ vägen dit stannade vi och ât frukost i ett naturreservat där det bor jättesköldpaddor. En riktig Yemenistisk frukost kändes plötsligt viktigare än sköldpaddorna själva sâ vi fyllde magarna och glömde leta sköldpaddor om jag ska vara ärlig.

Beit Shearim ligger i Norr. Eftersom landremsan Israel är pytteliten ligger allt nära och efter bara en timmes bilfärd var vi framme.

Efter grott vandringen grillade vi. Grillen oljades in och blev ingniden med lök innan köttet lades pâ, jag vet inte varför, inte "ingnidaren" heller men tydligen gör man alltid sâ.

ännu en intressant ledig dag fylld med upllevelser...

Nu har vi snart varit här i 5 mânader och jag undrar om vi börjar bli annorlunda jämfört med innan. När jag tänker efter finns det nâgra tecken, företeelser som kanske inte fanns innan Juli mânad.

Lillan som är tvâ börjar häva ur sig meningar pâ hereiska efter en mânad pâ dagis. "Var är min väska", "kan jag komma in" tex. Det är alltid lika förvânande att höra, de ploppar ur i alla möjliga situationer och ger mig rysningar av välbehag.

Vid flera tillfällen har jag pâpekat för min stora son att vi bara talar Franska och Svenska hemma-inte hebreiska.

Barnen blev helt hysteriska häromdagen när det regnade, det är väl ocksâ ett tecken pâ att tiden gâr. Den yngsta, som förmodligen har kortast minne skrek " vatten!!! vatten!!" och mellankillen tog pâ sig skorna för att springa ut. Det slog mig att den minsta inte kom ihâg vad regn var eller hette pâ vare sig Franska eller Svenska.

För nâgon vecka sedan hörde jag mig själv skrika till i köket när jag insâg att det inte fanns nâgon Homousse i kylskâpet.

Idag, pâ stormarknaden, när jag smakade oliver, kom en kackerlacka krypande. Inte i olivtunnorna utan pâ bordet där oliverna stod. Jag tänkte snabbt att det var omöjligt att den kunde ha kommit ut ur tunnan, spottade ut kärnan jag hade i munnen, och fortsatte min provsmakning.

Jag har fâtt mitt Israeliska pass, jag är larvigt stolt.

Jag älskar det här landet, älskar människorna som är fantastiskt hjälpsamma och snälla även om de ibland glömmer bort att säga hej eller tack.

Jag älskar kontrasterna, njuter av att glida förbi de druziska tanterna, som bakar laffabröd i affärcentrat, medans högtalarna spelar Lisa Nilsson's Himlen runt hörnet pâ hög volym ( hände idag)...

Jag njuter av vintervärmen, vädret är fantastiskt och det ÄR faktsikt lättare att kravla sig upp klockan halv sju pâ morgonen när solen skiner och have glittrar...

Snöglopp suger.

Vissa âr är extra härliga och 2008 gâr nog till historien - för oss iallafall.

Pâ sjunde vâningen finns, förutom den Ryska familjen, tre stora barnfamiljer.
Sammanlagt, om jag inte räknar med de otrevliga Ryssarna, är det 10 ungar pâ samma vâning- 11 om jag lägger till min aupairflicka.
Bra jobbat av tre familjer tycker jag och praktiskt, nu har alla har kompisar i sin âlder,
to m aupairflickan...
Ifall jag inte visste att hennes mamma ibland tittar in här pâ sidan skulle jag skriva att hon verkar komma väldigt bra överens med den muskulösa 19 âringen i lägeneheten till höger... Jepp, med 10 smâglin är det svârt att vara diskret.
Idag när jag kom hem var det fullt av ungar i lägenheten, det lâg en hög strumpor i korridoren utanför och det luktade tâbira...
Ungarna spelar fotboll i hiss korridoren med skumgummibollen efter mörkrets inbrott...
Jag kan inte med att bli arg, jag är sâ lycklig över den här kibbutzstämmningen pâ vâr vâning det är verkligen nâgot jag saknat i Frankrike där alla stänger in sig och inga barn ringer pâ dörren och vill leka.
Häromdagen var grannen pâ 6 vâningen här och klagade över att vi förde sâdant liv. Han är nog bara svartsjuk.
Enligt "K", veteran i landet, fâr man föra hur mycket liv som helst pâ dagarna, bara Mizraï musik nattetid räknas som störanade. Vet ni vad Mizarï musik är? Lyssna pâ den här!
V a r j e morgon i bilen drar vi pâ volymen, vevar ner rutorna och diggar järnet.

Vardagsproblem i Israel

är annorlunda än vad jag är van vid.
I morse var det sâ mycket bilar ute sâ att jag bara hann ut frân parkeringen innan stockningarna började.
En sträcka som i vanliga fall tar fem minuter tog en halvtimme.
Skolan var tom, fröken kom en timme försent, jag har faktiskt sällan set nâgot liknande. Trafikstockningar brukar ju inte hitta ända fram till smâgator och villa omrâden.
I Israel blir alla irriterade som i vilket land som helst men det finns en oro som man kanske inte finner i övriga världen. Alla undrar med en knut i magen vad som hänt.
Den här gângen handlade det om tunga misstankar om ett planerat terrordâd i Tel Aviv. Tre misstänkta har häktats och nu verkar läget vara under kontroll.
I morse genomgicks varje bil minutiöst innan den släpptes innanför avspärrningarna i utkanten pâ Tel Aviv därav trafikstockningarna.

En alldeles vanlig dag.

Idag sa jag till grannen att jag sett hennes dotter ( 2 âr) röka pâ dagis. Hon spärrade upp ögonen sâ de höll pâ att falla ur hâlorna och jag ändrade generat verb.
Lichon och Léachen, jag blandar jämt ihop dem.
Grannen är väldigt överseende, som de flesta nio-âringar... Om föräldrarna flinar i morgon i hissen vet jag varför men jag kan flina tillbaks, det är deras äldsta dotter som säher " shit" istället för "sheet".
När jag mötte henne var jag pâ väg till posten. I kön ( jag fixar kön nu, utan problem!) mötte jag Nathalie, hon är frân Usa och vi pratade under tiden vi väntade, framför mig stod en karl som vände sig om och sa pâ klingande skânska
- Och var i frân i Sverige är du?
En riktig gâsapâg mânga mil hemifrân...
Det betyder alltsâ att vi är 5 Svenska familjer här i omrâdet, otroligt verkligen. Svenskan var rostig efter tjugo âr men skânskan satt som en smäck, den blir man nog aldrig av med även om man vill. Jag har hört skâningar prata engelska med skânsk brytning...
Jag läste en gâng att tungan är en muskel som bör övas upp i tidig âlder för att kunna tala olika sprâk med olika ljud utan accent.
Jag antar att tungorna i Skâne är extra stela.
Aaah, jag tog en kaffe pâ strandkaféet idag och sprang pâ en av de botoxade fransyskorna som satt i ett hörn, misstänkt nära en ung kille som inte var hennes man... Lite silicon och botox här och var attraherar inte bara makar tydligen. Som kvinna kan jag inte lâta bli att le ât situationen som känns mycket mindre patetsik med den könsfördelningen än den klassika.

Utflykt i Carmel bergen...

Vi valde väg 70 mot Genesarets sjö och tog av mot Haïfa pâ mitten. Till vâr glädje upptäckte vi att vägen var vacker och kantad av Druz-byar. Jag gillar hur de gamla Druzerna ser ut, sâ annorlunda.

Vi stannade till pâ ett pita bageri och köpte bröd innan vi fortsatte till Carmel reservatet.

Tjejen i kassan hade ett kors om halsen och jag kunde inte lâta bli att frâga om hon var kristen.
Hon svarade att "I den här byn finns bâde Kristna och Druzer... "

Gâr det bra att leva tillsammans frâgade jag, Hon nickade och sa att de levt tillsammans väldigt länge. När jag undrade om de kristna var minoriteter i byn jämfört med alla Araber rättade hon mig bestämt och sa att det var en Druz by.

"Druzer är Druzer, Araber Araber och Kristna Kristna.

Hon verkade hâlla med mig att det var helt okej att vara olika- och att vilja vara olika sâ länge man accepterade varandras olikheter.

Carmel reservatet är vackert och djur-rikt.

Bergsgätter ( den ni der pâ bilden är en vild Armensk bergsget ) , örnar, gazeller och râdjur. Har man tur kan man ocksâ se Salamandrar.

En av fördelarna med ett litet land som Israel är ju att allt ligger nära.

Carmel ligger bara en timme frân vâr lägenhet.

Kontrasterna tornar upp sig runt husknuten. Bara tio minuter härifrân sâg jag en herde gâ och valla fâr och när vi kört ut frân Druzbyn lâg helt plötsligt en Mac Donalds längs vägkanten!

Jag tycker om olikheter. Jag ser de som nâgot positiv sâ länge de som är olika mig själv inte försöker att övertala mig att ändra pâ mig för att bli lik dem.

I dagens samhälle ska alla vara lika, kvinnan ska vara som mannen, det är feministiskt med hâriga armhâlor ( varför ska JAG raka mig när min man slipper? ) och man ska anpassa sig till samhället man lever i, smälta in till hundra procent.
Till en viss del kan jag hâlla med, men jag tycket att det är helt okej att vara annorlunda.

Jag uppmuntrar en Nyimmgrerad Afrikansk familj att behâlla seder och bruk hemma för att inte glömma bort sina rötter. Tycker inte att det är chockerande om de skiter i att fira Valborg.

Jag förstâr även glädjen hos en Pakistansk eller Turkisk familj i Belgien när tonârsdottern kommer hem med en pojkvän vars föräldrar är födda i samma land som hennes.

Jag tycker inte att svenska kyrkan ska moderniseras, det finns massor av moderna kyrkor idag, man kan ju inte bara ändra en religion och jag tycker att svenskarna ska fortsätta att äta sill och lutfisk och vara fulla pâ midsommar.
Att fransmännen ska fortsätta att vägra dricka utländskt vin för att inget är bättre än Bordeaux och att Tyskarna ska fortsätta gâ upp tidigt pâ morgonen och lägga sina jäkla handdukar pâ solstolarna utmed hotellpoolen även om det gör mig galen...

Det behövs ju lite av varje för att göra en värld och vi är ju redan sâ himla lika. Familjekonflikter, skolproblem, kärleksbekymmer finns i alla familjer världen över. Pâ fritiden kan man väl fâ marginalisera sig lite utan att andra lägger sig i?

Terroristerna skulle vi däremot mâ mycket bättre utan, jag ryser av obehag när jag läser dagens tidning och tänker att den som sa "inget ont för inte har nâgot gott med sig" nog aldrig hört talas om terror.
Den absolut viktigaste egenskapen människan har är medkänsla och respekt det övriga är bara accessoirer.

Vem är du vem är jag- levande sharaader...

Ibland träffar man folk via nätet, ilana davita är en Fransk tjej som skriver pâ engelska men som även talar svenska, hon har utmanat mig och jag accepterar - väldigt ovanligt, jag brukar aldrig vara med pâ utmaningar.

Here are the rules:

1. Linka din taggare och klistra in reglerna i din blog.

2. Dela med dig av 7 personliga fakta, nâgra konstiga, nâgra slumpvis utvalda.

3. Tagga 7 bloggare (om möjligt) meddela dem och lämna en lista pâ de du taggat nedanför ditt inlägg.

Vässa pennorna, här kommer 7 superintressanta personliga fakta...

1. Jag äter kosher; inga skaldjur, inget griskkött och bara kosherslaktat. Jag mâr bra av det.



2. Jag tror pâ det onda ögat, spärrar upp handens fem fingrar som skydd när jag är rädd att nâgon avundas mig.



3. Jag kan äta en stor pâse bullar själv - utan nâgra som helst problem.



4. Jag antecknar och drömmer pâ Franska.



5. Jag har samma bästis som pâ gymnasiet.



6. Jag grät när jag hörde nyheten att Ariel Sharon lâg i koma.



7. Jag gillar att dammsuga.

Jag skickar 7 taggar till Svenska utlandsbloggare och en till en svensk utlänning...

http://karropakreta.blogspot.com/- grekland
http://nyaaventyr.blogspot.com/ - Egypten
http://kalasblogg.blogspot.com/ - Israel
http://swedechickwithusmilitary.blogspot.com/ - Usa
http://sasuppsala.blogspot.com/- Sverige
http://min-farmor-lillie.blogspot.com/- Frankrike
http://brazilianlinda.blogspot.com/ - Brasilien

Nu har skolan börjat igen och jag letar efter min tappade sug som vanligt när vi börjar pâ ny kula.

En ny svensk tjej har börjat i min klass och allt som allt är vi fem svenskar pâ skolan, det är lite kul, det tycker bâde jag och lärarkâren.

Barnens skol-hjälp ( grann tjejen, en riktig pärla )har precis gâtt härifrân.

Jag blir sâ full i skratt när hon säger " we have finished this shit" istället för "this sheet".

Idag satt aupairen mittimellan mig och henne och jag fick en skratt-attack, aupairen vred sig i tysta plâgor, jag mâste säga till henne ( grannen alltsâ, inte aupairen), det är taskigt att skratta sâ, men jag är helt slut i huvudet och självklart lâtsades jag att jag skrattade ât nât helt annat!

När jag ändâ är igâng kan jag avslöja att Israelerna " are lying on the bitch " och inte "on the beach"...det första lâter ju onekligen mer spännande än det andra alternativet... fniss.

Igâr fick jag reda pâ att det är kamel-marknad i Beersheva varje torsdag morgon mellan 6 och 1. Beduinerna handlar och säljer alltsâ, Israeler brukar inte köpa kameler... det mâste jag ju bara gâ pâ!

Bersheva är sista staden innan öknen, vi har âkt förbi den pâ väg ner till Eilat.

Jerusalem i gâr...

Wow, kolla !! det gâr en rabbi pâ kladdkakan!!

Jaffa gate, ingângen till "gamla stan".

Imorse läste jag i Haaretz att 70 % av landets unga ansâg att politikerna var korrumperade.
I Frankrike, där jag spenderat 18 âr lever politikerna i en lâtsas värld. De har plastkort bundna till bankkonton som aldrig behöver fyllas pâ, privata flygplan när de reser pâ semester, gratis kläder hos de stora modehusen. De har kompisar utplacerade pâ intressanta poster, i princip alla har âkt dit för att ha skapat fiktiva jobb till barn och fruar med skyhöga löner naturligtvis.
Framtill för ett âr sedan ungefär var Presidenten i Frankrike " intouchable" vilket innebär att han var imun mot det mesta ( förutom mord tror jag) och under inga omständigheter kunde ställas inför rätta.
Chirac klarade sig under hela sina presidentâr och slapp tillsist stâ till svars för sina smutsiga penga-affärer. Det bara rann ut i sanden pâ nât vis.
Mitterand var det ju ännu värre med, personlig avlyssning, han buggade journalister som inte stödde hans politik och lät staten betala livvakter till hans unge han hade med en av hans älskarinnor.
Som av en slump fick allmänheten veta hur han använt deras skattepengar först efter hans död.
Korruption är ett stort ord, det kan ju gälla korruption av personligt slag eller lite större, statlig.
Det framgâr inte av undersökningen vilken sorts korruption man talar om men jag antar att de talar om Olmert och hans fastighetsaffärer.
Barnmat för en Fransk som mig.
Sex och snusk har det ocksâ varit.
Bâde Chirac och Mitterand hade älskarinnor. Det hör makten till och är kul sâ länge det inte rör en själv. I en Fransk bok jag läste stod det " En kvinna är otrogen för att hon vill lämna sin man, En man för att inte lämna sin kvinna "
När Moshe Katzav har kvinnoaffärer blir det bara pannkaka av allt. Här verkar ingen tycka att det är normalt och man talar om trakasserier...
Ryssarnas syn verkar skilja sig ordentligt frân den Israeliska, här är Vladimir Putins kommentar till Ehud Olmert angâende anklagersena mot Moche Katzav;

Say hello to your president. He really surprised us... turned out to be quite a mighty man. He raped 10 women. I never expected it from him. He surprised all of us. We all envy him !

Osmakligt, eller sâ vansinnigt att man inte kan lâta bli att skratta.
Det är olika var man sätter gränser.
Mona Sahlin är definitivt i fel land, i Frankrike hade en kvinna som hon kunnat släppa loss ordentligt. Jag klistrar med en video som ni säkert alla har sett men som är värd att ses igen.


Ha en trevlig helg.

Jag ville bara säga att jag hade näst bäst resultat i klassen, och att den franska bruden som garvar ât alla som säger fel hade 4 poäng under mig, det senare var nästan viktigare än det första. Jag är fruktansvärt lângsint, brukar skylla pâ mina svenska gener, för visst är svenskar lângsinta?
Nu är det paus och pâ mândag sätter det igâng igen, i kita gimel.
Vi har främmande pâ chabat och jag har lite prestationsângest. Vi blev inbjudna till en brakmiddag för nâgra mânader sedan och nu ska jag alltsâ bjuda tillbaka. Jag har hittat ett recept pâ en marockansk gryta som verkar gott, med kött, honung, coriander och saffran bla. Jag gör den idag tills imorgon, det brukar bara bli godare med grytor om de fâr stâ ett dygn.

Usch

Imorgon är det prov igen, gâr det bra flyttas vi upp ett hack pâ mândag.
Det kommer alltsâ i bästa fall bli svârare, gâ ännu fortare och texterna kommer vara skrivna med ännu mindre bokstäver... usch, dubbel usch.
Jag har pluggat verb sâ ögonen gâr ikors och fâr flashbacks frân franskans vidriga verb i högstadiet.
Jag önskar att jag kunde vakna upp en morgon och prata.
För underverk av sâdan kaliber är jag ju pâ rätt ställe. Här har ju folk bâde delat hav och gâtt pâ vatten, jag tycker inte det är sâ mycket begärt med ett sprâk, men varje morgon blir jag lika besviken, verben i imperfekt är lika svâra som dagen innan, de i nutid ocksâ för den delen...
Efter skolan, och efter att ha stannat kvar nâgra timmar extra för att plugga tog vi en tur in till stan, för er information kan jag meddela att det börjar bli kyligt, jag hade gâshud pâ mina bara armar i höstörkret och ângrade att jag inte tagit pâ mig en lângärmad tröja... he, he , he.

En Israelisk 18 âring ger tre âr av sitt liv till staten i form av militärtjänstgöring, en flicka tvâ âr. Det är lâng tid, en nödvändighet för landets säkerhet och tom existens. Förmodligen bidrar dessa âr till att öka grannfejden eftersom tre âr i en 18 ârings liv faktiskt är bâde lânga och dyrbara.
Medans Europas ungdom lever livets glada dagar pâ Universitet eller sabbasâr krälar de Israeliska ungdomarna i gegga med ryggsäckar och k-pistar och badar i en tusenârig konflikt.
Livet är orättvist sa Meital till mig idag, hon pluggar sociologi och har spenderat mânader att analysera beteendet mellan Araber och Judar i Israel. Hon har själv gjort lumpen i tvâ âr, utan att ifrâgsätta varför. Enligt henne var sista kriget en slags vändpunkt, eller uppvaknande. Sâ mânga döda utan orsak, sâ mânga unga människor med livsskador utan att situationen ändrats ett jota. Det finns tvâ sätt att reagera pâ. Antingen tar man ställning för fienden, ett slags Stockholmsyndrom, och intalar sig själv att de har rätt och bara man ger dem vad de vill ha sâ kommer allt bli bra, eller ocksâ blir man ännu mer hatisk och radikal.
Meital tycker priset är högt, hon drömmer om ett liv lângt borta frân Gaza och Västbanken i ett land utan politiska problem. Hon vet inte att hon kommer konfronteras var hon än reser, Levi är ett tungt efternamn att bära.
Vi tänker inte pâ barnens militärtjänst. Det är lâng tid kvar och mycket kan hända. Som alla mammor i det här landet kommer jag förmodligen att vara sömnlös och orolig under dessa âr, pâ samma sätt som mödrar till Amerikanska soldater i Irak eller till Svenskar i Afganistan.
Det är ett nödvändigt ont för att landet ska kunna fortsätta att kallas Israel.
Även om det alltid finns möjligheter att kringâ en militärtjänst väljer en stor majoritet att fullgöra den.
Meital var soldat i tvâ âr av sitt liv, om ni träffat henne skulle ni inte tro era ögon. Man har svârt att associera henne till de blodtörstiga Israeliska soldaterna man läser om i Dn...
Radikal eller inte, vänster eller höger, jag tror att vi alla kan komma överens om att livet faktiskt är riktigt orättvist...

Det är jobbigt att lära sig ett nytt sprâk när man har brâttom. Vi har ju en enorm tidspress pâ oss eftersom bâde jag och mannen behöver kasta oss ut i arbetslivet sâ snart som möjligt.
Planen är att jag ska öppna skobutik och att makens företag ska ta fjutt.
Pâ Onsdag är det prov igen, vi mâste lyckas för att bli uppflyttade.
Kurserna varar 4 veckor, det är heltidsstudier, vissa dagar ägnar vi 9 timmar ât hebreiskan!
Jag ber om ursäkt till alla mina vänner som läser här utan att fâ livstecken pâ annat sätt. Dagarna svämmar över av aktiviteter och hjärngymnastik, klockan halv tio sover vi ofta...
Barnen glider med strömmen. De stormtrivs. Jag hâller med om att det är sjukt men de är överlyckliga här och har nog om möjligt fler kompisar här än vad de hade i Frankrike. Den stora talar nu, efter 4 mânader, hebreiska tillräckligt för att obehindrat göra sig förstâdd när han leker. 6 âringen börjar säga hela meningar och 2 âringen blandar alla tre sprâken i samma mening. Ingen har nâgonsin uttryckt en önskan om att flytta tillbaka till Frankrike. Jag förstâr dem, Israel är ett paradis fôr barn!
Vâra framsteg är lite blygare än barnens...
Idag skjutsade jag sonen till fotbollen och bestämde mig för att uttrycka min missnöjdhet över att bussarna är inställda tvâ veckor framât ( specialussar hämtar och lämnar ungarna tre ggr i veckan till och frân träningen)
Jag tycker att inskrivningsavgiften var enorm men istället för att säga att jag betalade mycket säger jag att " jag lagar mycket mat"...
Ingen skrattade, men alla hade lust. De är tâlmodiga här och väntade snällt pâ att jag hittade rätt verb och rätt form...
När jag ringde för att berätta för maken avbröt han mig och skrek överlycklig att han ringt upp gasföretaget och lyckats förstâtt deras automatsvarare, ni vet " för ekonomiavdelningen tryck ett" Det gâr framât, lângsamt, lângsamt, men det gâr framât...

Klassfest i det gröna.
Alla föräldrar hade till uppgift att ta med sig nâgot till frukost.
Lätt eller hur?
Jag fick välja mellan Boreks eller Jahnoun. Det senare är ett Yemenitiskt bröd som lagas i en slags plâtlâda i ugnen under typ tolv timmar. Man äter det med kokt ägg och riven tomat.
Som att frâga en nyinvandrad frân Bangladesh om en kanelbulle...
Jag valde Boreks, âkte och köpte alldeles färska med Bulgarsik ost och örter.
Ett tag funderade jag pâ att köpa Jahnonun ( halvfabrikat) och värma i ugnen, tur att jag skippade det. Det serverades alldeles hemmajorda urgoda jahnoun och jag hade nog fâtt skämmas...
Det är otroligt mycket enklare att anordna saker i ett land där risken för regn är minimal. Man bestämmer sig för en grön plätt, tar med bord och lite filtar, hyr in en lekledare och sedan är det bara att köra igâng. Självklart var grannungarna med och syskon och syskonens kompisar, det fanns mat sâ det räckte till alla och det är ju roligare ju fler man är.
Vädret är fortfarande helt fantastikst skönt. Jag tänker ofta pâ att det faktiskt borde regna, kommer pâ mig själv att hoppas att det där svarta molnet i fjärran släpper ifrân sig nâgra droppar sâ den torra jorden fâr lite liv.
Vattennivân i Genesarets sjö sjunker och sjunker och alla är medvetna om det allvarliga i situationen. Jag som aldrig brytt mig om vattenkonsommationen duschar ofta barnen alla tre samtidigt för att spara de dyrbara dropparna, det är totalt badförbud i badkaret och jag försöker att bara köra fulla tvättmaskiner.
Vem hade trott det?!

Kaka söker maka

Det är ett komplicerat samhälle vi lever i. I Diasporan lägger man ner mycket energi pâ att veta vem som är jude och inte. En fransk komiker brukar skämta om att alla judiska familjer sitter kvar framför tv:n när namnremsorna efter filmen visas för att kolla om nâgon med judikst namn kanske spelat med, eller regisserat, eller kanske arbetat som ljudtekniker...

Här har ju de flesta judiska efternamn sâ man mâste vara lite noggrannare.

Först finns det Ashkenazer ( Judar frân öst) och Sepharader ( Judar frân Nord Afrika och Syd Europa) Det finns Ryska kvarter, Franska kvarter och tom städer som Netanya, och nu pâ senare âr även Etiopiska kvarter...

Sepharaderna ( även Ashkenazerna) delas sedan in i undergrupper beroende pâ sprâk; Franska, Spanska, Italienska, och sedan härkomst, tex Algeriet, Tunisien eller Marocko. Det kan lâta komplicerat men detta gâr otroligt fort. Man frâgar snabbt vilket sprâk man talar utöver hebreiskan, sedan efternamnet, om man vill spara tid kan man säga direkt tex "Botbol frân Tunisien",eftersom frâgan garanterat kommer.

Om människan du talar med händelsevis ocksâ är Fransktalande och frân Tunisien vill han nu veta frân vilken stad i Tunisien du härstammar. Eftersom jag är Svensk kan detta bli ganska komiskt, men tydligen bara för mig. Frâgan är alldeles för viktig för att flamsas bort. Jag svarar därför lydigt pâ frâgan var mina svärföräldrar kommer ifrân, vad deras föräldrar hette och arbetade med och pâ vilken gata de växt upp. Jag lovar att höra med dem ifall de inte kände slaktarn " Monsieur Levi" mittemot Rex Biografen, endel blir sâ ivriga att de ibland vill att vi ringer upp svärfar för att kolla om de inte känner varandra!

Jag vet inte om de Fransktalande är mest metodiska men jag tror det, eller nyfikna kanske. De svenskar jag träffar nöjer sig med att frâga frân vilken stad jag kommer ifrân, ingen vill veta var min morfar föddes eller var han handlade kött... även om de ville skulle de nog inte vâga frâga, det är fult att vara för nyfiken.

Dagens mest okorrekta politiska kommentar...

- Har du märkt att det skakar ibland som det är mini-jordbävningar?
- Ja, jag läste faktiskt om det, Israel ligger nära tvâ tektoniska plattor.
- Nähä? Ibland när man tittar pâ tecknat brukar jordskalv göra sprickor i marken och bilda öar av landomrâden som sedan flyter iväg i havet...
- Vilken fantastisk tanke, Gaza remsan vid Gotland!

Hundliv...

Jacqueline som bor pâ fjärde vâningen stod och viftade pâ svansen vid portuppgângen, när jag klappade henne spydde hon och mannen sa för femtielfte gângen att han inte fattade hur man kunde ha en hund som husdjur.

I de Franska kretsar jag rört mig i är ett djur ett djur.

En av släktingarna berättade hur han tagit hunden till veterinären efter att denne blivit pâkörd av en bil (egentligen blev han uppäten av en annan's släkting's hund men skriver jag det fâr jag väl djurskyddsföreningen pâ halsen). Veterinären hade erbjudit kremering och släktingen hade tyckt att det var helt -sjukt- att man kunde betala för at fâ askan i en urna, hunden hade en enda uppgift, att vakta huset, punkt slut. När hunden dog satte de upp kameror överallt.

I Israel verkar folk älska hundar, nästan som i Sverige. Jag tycker var och varannan familj har hund, gärna stora.

Anabel, min franska kompis berättade förfärat att polisen kommit när hennes hund hade bitit grannens, tydligen kan man även anmäla hussar och mattar som lâter sina hundar springa lösa utan koppel.

I Frankrike hade en sâdan lag medfört kaos, vem hänger med sin hund pâ kissrunda liksom? Det skulle ju behövas en speciell hundbrigad inom poliskâren för klara en sân uppgift...

Jag har ofta skrivit om Israelernas raka sätt.
Idag när vi var och skulle fixa pass och pratade med vakten om öppetider svarade han pâ alla frâgor, visade var man kunde ta passkort och sa med hög röst till maken, "stäng din gylf!" Maken fattade förstâs inte, vi har inte lärt oss ordet gylf ännu men vakten gav sig inte, upprepade envist, pekade ivrigt pâ gylfen och skakade med med pekfingret när han tillade att det inte var bra att gâ med öppen gylf.
Maken flinade ansträngt, drog upp gylfen, tackade och gick ut.
I mânga Europeiska länder hade man nog konstaterat att människan man pratat med gâtt med öppen gylf utan att säga nâgot, för det är ju lite pinsamt att pâpeka... Inte här tydligen.
Jag, som är av den flamsigare sorten tyckte det var en ganska komisk situation.
Han som tog passkorten pratade Franska, han hade Fransk mamma, Israelisk pappa men han var född i Brasilien och hans mormor var Polska och morfar Ryss- Jag vet att jag tjatar men jag tycker verkligen att det är häftigt.

Idag säljer de rynkkräm i kassan pâ "Ica butiken" Det känns nästan lite hemligt. Burkarna stâr lite gömda bakom och kassörskan säger lite finurligt att det är alldeles nya produkter. Jag antar att körena kommer bli lânga, kanske kan man prova krämen och lukta pâ den, innan man bestämmer sig... Snart kommer hela kvarterets damer ha ansikten släta som trumskinn.

Imorgon är det minnesdagen för Itzak Rabin. Alla barnen ombeds komma i vitt. Vid alla högtider och alla minnesstunder klär sig alltid barnen i vitt och det är väldigt vackert. Vi ocksâ, eftersom vi är skolbarn, har ombetts komma till skolan i vitt.
"Vi ska inte se detta som nâgot tragiskt", sa en av lärarna, men som ett sätt att hâlla drömmen om fred vid liv.
Kanske var det den drömmen som drev 100 000 Israeler att medverka vid en minnesstund fylld med tal och musik i Tel Aviv igâr.

Det talas endel om Itzhak Rabin just nu, man har minnesstunder och konferenser.

Hans bortgâng kommemomeras pâ det hebreiska datumet. För er som har glömt bort, blev han skjuten den fjärde November 1995 , av en högerextremistisk judisk kille som studerade juridik pâ Tel Avivs universitet.

Tre kulor frân fred enligt vissa, tre kulor frân en katastrof enligt andra.

Rabin sa att " Fred sluter man inte med vänner- bara med en fiende som lämnar avsmak" ( fritt översatt ).

Jag undrar hur det hade sett ut idag om Rabin hade överlevt, om han inte hade vägrat ta pâ sig en skottsäker väst innan hann höll sitt tal i Tel Aviv...

Om farbrorn som vaktar skolan inte hade behövt vara beväpnad.

Om jag inte hade behövt gâ igenom en metalldetektor när jag ska handla kläder i köpcentrat.

Om det inte hade suttit lappar pâ paketen som mamma skickar till barnen där det stâr pâ flera olika sprâk att man a l d r i g ska öppna ett paket man inte väntar pâ eller med okänd avsändare.

Var hade alla elakingar tagit vägen? Hade de verkligen bara försvunnit, eller hade de hittat nâgot annat att kriga för?

Vad vi alla kan vara helt säkra pâ är att Itzak Rabin handlade efter sitt hjärta och att han själv trodde benhârt pâ fred, hans sista ord till sina medmänniskor löd;

Jag var militär under 27 âr. Jag krigade sâ länge jag trodde att det inte inte fanns en chans till fred. Jag tror idag att det finns en chans, och att vi mâste ta vara pâ den, för de som stâr här, de som inte är här - och de är mânga.

Jag har alltid trott att en majoritet av alla männsikor vill ha fred och är redo att ge freden en chans.

Bom- Bom - Bom.

Det tar bara nâgra sekunder att ändra pâ världshistorien...

Jag är färgblind

Jag vägrar reducera folk till svarta eller vita eller gula eller blâ ( engelsmännen )
Jag vägrar tycka att det är imponerande att USA har en svart president eftersom jag tycker att man väljer president efter idéer och inte hudfärg. Just nu känns det som det mest positiva med Obama är att han är brunbränd och har krulligt hâr...
Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, jag tycker att man fâr Amerikanerna att framstâ som rasistiska och enkelspâriga och som om de har överträffat sig själva genom att vâga rösta pâ en svart människa. Jag hoppas att de som gett sin röst till Barack Obama har gjort det för att de delar hans politiska idéer och inte för att han representerar en förtryckt folkgrupp. Hans arbetsuppgift är viktig och jag tror personligen inte att det räcker att ha en svart president för att blâsa bort racismen.
Jag hoppas att han kommer att fâ USA att framstâ som en demokrati i media världen över, och inte som en blodtörstig terrorist stat, att vi fâr läsa vänligt inställda artiklar till Usa och att den patetiska Anti-Amerikanismen fâr ett abrupt slut.

1 Dagens; varsâgoda och välj!

Dagens surpriiiise ;

Vid säkerthetskontrollen vid köpcentrat börjar vakten skrika efter en dam, uppenbarligen ville han att hon skulle öppna sin väska som var ovanligt tung. Kvinnan skrattar, skriker tillbaka ( det vi kallar skrik är konversationsnivâ här ) öppnar väskan och tar upp... nu kommer det roliga... en burk Önos smörgâsgurka!!

Dagnes skratt ;

Damen frân Schweitz sa idag i skolan "Ani sona" ( hon ville säga ani chona) "Ani zona" betyder "jag är en hora". Meningen uttalades efter tre timmars intensiv grammatik studie.
Ibland känner man sig förskräckligt ensam när man gapskrattar...

Dagens gärning ;

Jag plockade hem Lynn's unge (de som klättrar pâ biltak) efter att ha stött pâ "Lynn" utanför sportcentrat ( jag tänker inte berätta varför jag hängde där ) och tog hem honom.
I hissen upp kastade han sig pâ larmknappen innan jag hann hindra honom. Om mamy Rose ( makens mormor) hade varit här hade hon säkert sagt; - Den lille pojken vill nog gâ och kissa, hon visste inte vad DAMP var.

Dagens exotik ;

Idag pâ rasten sträckte jag upp handen, tog tag i en gren, böjde ner den och fick tag pâ en alldeles mogen mandarin. Det är första gângen som jag äter mandarin direkt frân trädet. Ska jag vara ärlig var den skitäcklig, men det var häftigt ändâ.

Dadlarna hänger tunga i palmerna och Olivträden är späckade av mogna svart oliver, det är alltsâ detta som är höst i mellanöstern...

Med hösten kommer förkylningar och diverse virus, man snörvlar här med, trots 27 grader och sol, jag som trodde att det var klimat relaterat!

Valet i USA närmar sig och är i var mans mun. Obama eller Mc Cain... vem är bäst för Israel? Alla spekulerar. Här verkar ingen brinna för varken den ena eller den andra, ingen av dem har lyckats inge förtroende.

Vem kan skydda oss bäst emot Iran?

Anfalla, ( Mac Cain ) eller vänta pâ att bli anfallna ( Obama )...

Det är egentligen den frâgan de flesta tar ställning till här tror jag.

Jag tänker spendera eftermiddagen under täcket, det fâr man när man har höstens första virus, även om det är närmare trettio ute...

Igâr lyfte jag blicken och sâg till min glädje att regnet börjar göra verkan.
Det blommar. Lite blygt kanske, ingen svensk midsommargrönska, men träden har smâ färglada blomster och häckarna börjar bli fantastiskt vackra!
Det var meningen att jag skulle sätta in en bunt höstbilder men Blogger krânglar sâ det fâr bli senare, ni fâr nöja er men en vacker Hibiscus som slagit ut bredvid vâr portuppgâng.

Ett gäng Svenska böcker ligger bredvid sängen.
Jag har börjat läsa Johan Theorin's Skumtimmen, den utspelar sig pâ Öland vilket känns väldigt Svenskt.
Jag läser böcker pâ tre sprâk ; ofta pâ Franska, ibland pâ Engelska, men allra helst pâ Svenska. Jag tycker om att läsa om Svenskar och hur de lever och tycker, det känns nästan exotiskt. Viveka Lärn's tjuriga Svenska gäng i skärgârden tex, trollband mig i veckor trots att jag tyckte alla personer i böckerna var osympatiska.
Imorgon är det skola igen, läxorna är gjorda och skolväskan packad...

Dagens Outfit

Har man lovat sâ har man.

Igâr var jag bjuden till en av de svensktalande maffiamedlemmarna utanför Tel Aviv.

Târta med grädde och citrongojs, sallad och vin. âldern pâ medlemmarna spände över tre mânader upp till 37 âr och stämmningen var uppsluppen.

Jag hade ju funderat en vecka pâ vad jag skulle ha pâ mig ( efter att ha läst alla bloggar om vad man fâr och absolut inte fâr ha pâ sig blir man ju stressad liksom), det är viktigt att göra gott intryck.

Jag valde, ur min enooorma garderob, en jeanskjol, häftiga stövlar ( det är självklart med flit som spännet pâ stöveln är halvt uppknäppt- det ska vara sâ-) och en djärv blâ topp. Snörena som hâller toppen pâ plats har vita fläckar. Detta beror inte pâ att jag tvättat handfatet med klorin och lyckats skvätta pâ snörena, det ger ett batikstuk pâ hela outfiten och gör det hela lite mer 70-tal. Linnet under är frân HM.

Bältet är Kinesiskt, elastiskt och handgjort ( sa han som sâlde det) , när jag har det runt midjan kan jag dra ât bältet till sista hâlet, bara sâ ni vet, igâr känd ejag mig lite vild sâ jag drog ner bältet pâ höften.

Jepp, sâ här häftig är jag, ett riktigt modelejon... Hittar jag inget jobb i Israel kanske jag kan livnära mig pâ att sätta in bilder pâ mig själv varje morgon innan jag lämnar ungarna i skolan...Kanske finns det en hel hög med kvinnor runt 40 som vill ha klara direktiv om vad man kan och inte kan ha pâ sig...

Allvarligt

Ibland gâr jag pâ blogsafari, klickar mig fram i folk's blogrolls.
Jag är helt -fascinerad- av alla dessa bloggar där tjejer sätter in kort pâ sig själva sâ att cybervärlden kan se vad de har pâ sig.
"Idag har jag pâ mig en vit blus frân HM och ett par häftigt tajta brallor frân JC" (Finns JC fortfarande, det var superinne när jag var fjortis)
"Jag tror att jag ska köpa det här bältet (foto igen) som matchar mina nya stövlar, vad tycker ni?

25 kommentarer...



Jag tror jag börjar bli gammal, eller ocksâ är jag avis...

En hassidisk saga jag läste idag;

Det var en gân en man som hette Itzak och bodde i Krakov i Polen.
Natt pâ natt drömde Itzak samma dröm. I drömmen hörde han en röst som sa;
"Bege dig till huvudstaden, där, under en bro kommer du att hitta en skatt".

Mannen bestämde sig tillslut att bege sig till stället han drömt om men upptäckte till sitt förtret att bron vaktades av soldater dag som natt.

Den lille mannen vâgade inte börja gräva men âtervände flera dagar i rad och promenerade runt bron frân morgon till kväll.
En dag kom en av militärerna fram och undrade vad han gjorde där. Den lille mannen berättade ivrigt om sin dröm men militären svarade med ett hânflin;

"Har du gâtt ända hit frân Krakov för att du drömt om en skatt? Jag har ocksâ drömt om en skatt, om en man som hette Izak frân Krakov som hade en skatt under ugnen i sitt hus... inte har jag gâtt till Krakov för det!. Hur skulle jag hitta hans hus, det finns ju massor av Izak..."

Itzak tittade fundersamt pâ militären och begav sig hemât.

Väl hemma hittade han skatten, under sin egen ugn...

Det finns mânga hassidiska sagor som handlar om judar som levde för länge sedan. Mina barn älskar dessa berättelser som är fulla av moral, och tomma pâ vâld. Just den här tycker jag är extra fin.

Jag tror det är höst,

fast alla säger att hösten inte finns här. Inga träd i sprakande färger, Ingen svampplockning i fuktig mossa - bara trötta palmer som suktar efter vatten i torr, torr jord...
Kanske är det första vinterdagen.
För första gângen har vi stängt fönstrena som annars stâr pâ vid gavel i hela lägenheten, för första gângen sedan Juli hade barnen en lângärmad munkjacka pâ sig till skolan och för första gângen pâ väldigt länge har det duggat nästan hela eftermiddagen.
Jag undrar om jag kan ta pâ mig mina vinterstövlar imorgon, det är fortfarande runt 20° men temperaturen har ju sjunkit 15 grader sedan i somras...
Kanske kan jag ta fram täcket ikväll och kura skymmning.
Jag har beställt böcker frân Sverige; Johan Theorin är pâ väg enligt mamma och Kala reser med Âke Edwardsson och Mari Jungstedt.
Den nya Aupairflickan kommer om en vecka och i hennes bagage finns smâgodis, Liza Marklund samt en pâse Aromat.
Lyxigt värre, jag är ihögform för att affrontera vinterkylan...

De vet att du är olé hadash ( nyimmigrant ) när;

* Det tar 2 minuter att öppna ett fâgelfrö och sedan, när du äntligen lyckats, tappar innehâllet i sanden.

* När dina barn spelar fotboll i gympadojjor (de andra är barfota)

* När du ber om ursäkt när du stöter till en okänd människa i mataffären.

* När du använder kniven till att bre humouss pâ pitabrödet.

* När du under en fotbollsmatch inte skrikit "ben zona" (son of a bitch) en enda gâng.

* När du tror att han som vaktar parkeringen nickar för att hälsa...
(Nicken betyder "öppna bagageluckan sâ jag kan kolla om du har en bomb i den", om nicken är horisontal; " du ser inte ut som om du har en bomb, du kan âka utan att öppna bagageluckan")

* Om du hoppar till eller kanske tom skriker ( visslar och tittar i taket) när en ödla pâ över 40 cm sakta masar sig över trottoaren du gâr pâ ca 10 cm frân din stortâ. Förbipasserande kommer titta pâ dig som om du flytt frân Beckomberga. Tänk er en turist pâ Kirunas kommunala campingplats som skriker när han ser en mygga.

* Om du tar en rejäl bit av de där smâ gröna, avlânga paprikorna de ibland ställer fram innan maten kommer och sedan, efter att ha försökt lâtsas att allt är okej fâr andnöd, panik och dricker en liter vatten för att släcka eldsvâdan som just bröt ut i svalget.
Alltid provsmaka en mikro-gaffel av salladerna, den oskyldigaste av de alla fâr tabasco flaskan att verka mesig. Israelens smaklökar är rejält bedövade, jag har sett barn äta hela gröna paprikor utan att ens bli rosa pâ kinderna...

* Om du inte vet dagens dollarkurs. Alla läskunniga mellan 15 och 85 vet vad dollarn stâr i.

* När du vänder om och gâr tillbaka med kundvagnen eftersom vakten säger att du inte kan ta ut den pâ parkeringen. Allt gâr att diskutera, mânga nej är inte kategoriska men elastiska ja.

Idag ska jag följa med maken till telefon bolaget. Jag vet inte hur era är men min har tendens att tro att han är säker pâ saker som han inte har en aning om. Tex mobiltelefonens internet anslutning. Den var visst inte "unlimited" och mânadens räkning gick pâ en flygbiljett till Paris. Vi är i landet där inget kan tas för givet och allt mâste dubbelcheckas. Svärmor var hos frissan igâr, ett ja pâ den flyktiga frâgan " vill du ha en hârinpackning" kostade henne mer än själva frisyren. De glömde att säga att det var väldigt speciella ampuller frân Kerastase som skulle göra att hâret höll sig fint en mânad... Jag skrattade gott. De är pâhittiga sâ det förslâr.
Igâr kväll träffade vi en avlägsen kusin pâ släkt träff. Vi följdes ât pâ väg till bilen och gâr förbi ett enormt hus.
-Här bor vi sa tjejen,
-Oj vad fint sa vi,
-Fast vi bor inte i huset men i en husvagn pâ tomten.
Vi garvade och sa hejdâ.
Tydligen var det verkligen sâ. Huset tillhörde hennes brorsa som lät sin syrra och man som aldrig har jobbat bo gratis pâ tomten i husvagnen med deras barn.
Jag skämdes när jag insâg att vi gapskrattat ât henne, men jag tog för givet att hon skämtade...
Aldrig ta nât för givet och alltid frâga vad inpackningen kostar innan jag säger ja...

När vi var hos den religiösa familjen i Jerusalem pratade vi om livet. De religiösa ger ofta en liten kurs i uppträdande och eftersom vi var där adapterades nivân till oss. Vi talade om att göra gott omkring sig. Att inställningen till vad man gör är viktig. Ett barn eller en vuxen som frivilligt sopar rummet ( japp, här sopar man golven, heltäckningsmattor hör till ovanligheterna), viker sin tvätt, eller städar sina lâdor blir ju bemött va ett leende och kanske tom en kram. Samma handling utförd efter tjat och brâk, gjord med sur min och slammer förtjänar inte ett leende eller en kram. Handlingen och resultatet är det samma sâ varför inte göra det frivilligt med gott humör?
Jag tror att det är nâgot som berör oss alla och en situation som vi alla känner igen. Vem har inte irriterat öppnat diskmaskinen, tänkt att " det är fasiken alltid jag som tömmer den" slammrat med disk i köket och irriterat ställt in glas och koppar pâ sin plats. Det är ju egentligen idiotiskt, dels för att det faktiskt inte är jobbigt att tömma en diskmaskin, dels för att även om den som tömmer är förbannad sâ det ryker tömmer hon ( eller ibland han) maskinen iallafall...
Försöka njuta va vardagen, hjälpa varandra utan att gnälla, vara pâ gott humör och uppskatta enkla saker. Det lâter lätt som en plätt men vara lycklig är ibland svârt, man mâste kämpa lite, leta lite och ibland tom jobba lite för att fâ den där härliga magkänslan.
Imorse gick jag pâ stranden och funderade över saker som gör mig glad. Ett moln som skymmer solen, en mail, ett ögonkast full med kärlek. De flesta saker som gör oss lyckliga (förutom diamantsmycken) är gratis, sâ egentligen fins det ingen ursäkt för nâgon som har hälsan och mat i kylskâpet att sura eller vara irriterad.
Livet är gränslöst, mânga drömmer gâr faktiskt att förverkliga, det är bara frâga om att vâga... glöm inte det.

Igâr reste vi in i en värld lângt ifrân vâr men ändâ nära. En värld där männen är svartklädda med lânga skägg och kvinnorna täckta frân topp till tâ. En värld där barnen delar rum med tre fyra ibland fem syskon och inte vet vad en TV är, en värld där de smâ tror att jorden slutar där kvaretet tar slut.
Vi har vänner som är hassidim, det är släkt pâ mannens sida och männsikor som vi är i kontakt med sedan flera âr tillbaka trots att vâra respektive livsstilar skiljer sâ stort.
Barnen kommer bra överens, lekarna är ju desamma, en boll, kulor, eller lego och vi tycker att det är ganska fascinerande att lyssna och se hur de lever. Jag tror att de är väldigt "open-minded" Självklart gâr jag dit i lângkjol och lângärmad tröja, men jag har öppna skor och täcker bara huvudet när vi äter.
Igâr gick jag ut pâ gatan med barnen, min yngsta dotter hade klänning utan lângärmad tshirt pâ sig under ( hon är 2) och jag sâ ju inte ut som man "ska" i kvarteret. En hel familj stod och trängdes pâ översta steget av trappan och tittade nyfiket och säkert med avsmak pâ dessa vulgära kvinnor som visade târna och barnhud pâ öppen gata. De väntade med att gâ ner tills jag avlägsnat mig.
Varje gâng vi är där frâgar en av barnen om han eller hon kan fâ följa med oss. Jag undrar sâ om de vet att det finns en värld utanför de religiösa kvarteren, att det finns folk som badar i bikini, att det finns pop, rock, rap och klassisk musik, att det finns sagoböcker om prinsar och prinsessor och konstnärer som Leonardo da Vinci, Chagal, Picasso... En dag mâste de ju upptäcka det pa ett eller annat sätt, kanske vâgar de sig pâ att glutta ut bakom gardinen i bilen pâ väg till en Bar mitzva eller Brit Mila i ett annat kvarter...
Det är frestande att tycka synd om dem, bara för att de inte lever som vi har valt, men kanske är de lika lyckliga som vi, om de en dag vill byta värld sâ fâr de ju det, ingen hâlls fast i tvâng.
I vilket fall som helst hade vi en trevlig eftermiddag i deras succa.

Râttan i pizzan...

I förrgâr var vi och käkade lunch med ett par kompisar. Tjejen är född i sydFrankrike och hade talat med en kompis pâ telefon tidigare under dagen. Kompisen berättade en hemsk historia som fick alla att gapskratta. En Canadaire ( ni vet de där flygplanen som brandmännen använder för att hämta vatten i havet och släppa pâ eldsvâdor i skogen) hade lyckats hämta upp en dykare i sin tank, dykaren hade hittat alldeles sönderbränd upp i bergen ovanför Cannes, med vâtdräkt och allt. Hemsk död sa alla och skrattade. Jag var tvungen att kolla och sâg dâ pâ nätet¨att det är en modern folksägen, en Fransk " Râttan i Pizzan"...
Jag undrar vilka râttan-i-Pizzan historier folk berättar här, det finns ju lokala versioner av folksägner. Endel historier är sanna även fast det lâter som sägner, jag har jättelust att berätta om familjen som ât frukost i ett litet samhälle bara nâgra kilometer frân där vi bodde i Frankrike och som fick glass-splitter i kaffet eftersom en Afrikan trillade igenom glasverandan, han hade gömt sig under flygplanshjulen och sögs ut när det var dags att landa. Jag vet att jag redan berättat den historien för alla jag känner och att den bara är hemsk och inte ett dugg kul. Det är politiskt okorrekt att skämta om flyktingar, dykare upprör mindre och dessutom är det bara ljug...

Zfat

Igâr reste vi upp till Genesrets sjö, körde mot Capernaum och fortsatte norr ut, den Syriska gränsen pâ höger sida och Libanon nâgon timmes väg norr över. Efter en halvtimmes färd i bergen, nâdde vi vârat mâl, en riktig pärla och en av Judendomens heligaste städer; Zfat.

Staden är gammal, inbäddad mellan ömsom karga ömsom barrträdsklädda kullar, med slingriga gränder och smâ, otroligt vackra synagogor.

Enligt vissa bodde Noah's bâda söner där, enligt andra är det ovanför Zfat som G*d hâller till i väntan pâ att det tredje Beit Hamikdash blir bygt.

Vad man än tror eller inte sâ är det väldigt pittorekst-och lungt.

Det är inte ofta man kan lyssna pâ tystnaden här i Israel och det kan vara njutfullt även om vi hör till dem som gillar liv och kiv.

Lövhydde festen

är snart slut. Vi har en lövhydda nedanför hyreshuset vi bor i.

Det är grannarna pâ fjärde vâningen, alla kallar dem vänligt för "de religiösa" eftersom mamman är klädd i lângkjol och pappan bär kipa, som har byggt den. Alla barnen i huset har hjälpt till att dekorera, det är lite julstuk över det med mycket glitter och girlanger.

En lövhydda, eller en succa som det kallas, ska ha "glest tak" man ska se stjärnorna när man äter och det är meningen att vi ska minnas de enkla boningarna i öknen under uttâget ur Egypten.

Alla kosher resturanger bygger en succa vilket gör att gatorna är fulla av hyddor med palmtak, jättemysigt, man ska ju inta alla mâltider i Succan, vill man vara riktigt duktig ska man ocksâ sova i den, fast jag känner ingen som gör det. Om jag fâr lika trevligt främmande nästa âr, vilket är högst otroligt, kommer jag att förslâ att vi alla sover i Succan.

Som dotter till svenska campar-fantaster skulle det inte röra mig i ryggen, gästerna däremot skulle lägga benen pâ ryggen redan innan första natten.

Jag tog kort pâ en succa, inte vâran egen som är helt tom pâ svarta hattar utan en som ligger bredvid en synagoga.

Idag träffade jag Lynn, ni vet hon i Desperate housewives med tvillingar och tvâ andra ungar som hon helt tappat kontrollen över.
Äldsta sonen var inbjuden till en av sina klasskamrater för första gângen och som överenskommet ringde jag pâ vid ett-tiden för att hämta hem honom. Jag blev inbjuden i trädgârden av en otroligt trevlig kvinna som rökte tunna lânga cigaretter medans barnen rullade omkring pâ gräsmattan, hoppade, skrek, boxades etc. Precis som Lynn fanns det tvillingar, det var de som var heeelt ur kontroll. Mina barn har en fantastisk kapacitet att anpassa sig till nya situationer och 8 âr av uppfostran var som bortblâst. Ibland är det skönt med svenska; kom hit nu eller ocksâ kastar jag ut erat Wii spel genom fönstret ( vi bor pâ sjunde vâningen)
Det tog en kvart att fâ ut dem pâ gatan, innan det hade vi tittat pâ guldfiskarna i familjen fontän och tvillingarna hade försökt stoppa varandras och alla andra barns huvud under näckrosorna som växte där i och jagat varandra med sjögräs. Kulmen nâddes precis innan vi skulle ge oss iväg dâ tvillingarna klättrade upp pâ taket pâ en av bilarna parkerade framför huset. Mina barn var lyriska och väldigt glada över deras nyfunna vänner, jag undrar om det bara var tobak i cigaretterna kvinna rökte, fniss.

En Svensk tiger

Nu har svärfamiljen varit här i en vecka. det är fel pâ det mesta, husen är fula, för höga, för täta... människor ouppfostrade, luften för fuktig, maten äcklig. Jag undrar om vi alla har samma ögon att se med. Jag tycker om olikheter, att diskutera olika synsätt, men nâgot jag bara inte stâr ut med är negativitet. Ni vet när man fâr morgon till kväll talar om hur fel saker är.
Hur en fantastisk middag blir förstörd eftersom kaffekoppen inte hade ett öra tex.
Landet är ungt, har genomgâtt ett antal krig, och visst, detaljerna har man kanske bara knappt hunnit börja med. Husen är fula mânga av dem, men människorna i dem är vackra, marken är torr och sandig, men den är vâran, luften är fuktig tack vare havet, finns det nâgot vackrare än hav?
De flesta människor ( förutom franska kommunal-anställda, jag har prövat) fungerar som speglar. Gâr man runt och ser förbannad ut fâr man hemska blickar, ler man fâr man leenden tillbaka, det funkar sâ här med, varför svarar jag inte sâ när jag fâr höra kommentarer om hur vidriga folk är?
-Spontanitet-det har jag ju redan talat om i tidigare inlägg, man mâr bra av att vara spontan, ett litet "stick och brinn" eller primitivt "f*n vad du är körd" sitter som en smäck ibland även fast man närmar sig 40... Fast väluppfostrade Svenskar säger inte sânt, en Svensk tiger...och surar, jag är bra pâ att sura! Eftersom jag i princip alltid är sprittande glad tar det en jäkla skruv.
Glaset är halvfullt eller till hälften tömt... mitt är till hälften fullt, men min bägare är râgad, bara sâ ni vet det, och vore jag inte paranoid skulle ni fâ ännu mer detaljer som skulle fâ er att baxna tjejer!
Suck.

Enligt barnpsykologer ska man aldrig skratta ât sina barns tecknigar, pärlplattor ( som iofs verkligen sällan är roliga) eller lerfigurer.

Det kan sâra dem djupt och bromsa deras kreativitet.

Jag är av den flamsiga sorten och jag erkänner att 6 âringens ler-papegoja fick ner mig till fjortis-stadiet...

En fin gest full av symbolik.

I Fredags kom en liten cancer sjuk Iransk pojke till Israel för vârd. Hans föräldrar har kontaktat Israel för att fâ hjälp att vârda deras sons livshotande sjukdom. Det är komplicerat för Iranier att komma in i Israel av säkerhetsskäl och speciella uppehâllstillstând har erhâllits frân den Israeliska underrättelsetjänsten. Eftersom Israel alltid framställs som en râ blodtörstig stat berättar jag historien här, jag antar att ingen av er har hört talas om den trots att den är full av symbolik. Israel har väldigt duktiga doktorer och även en frivillig grupp som tar sig in i Gaza regelbundet och undersöker och botar barn, de använder skolor som sjukhus och pâ väggarna sitter bilder pâ Palestinska hjältar som sprängt sig själva i luften pâ caféer och busshâllplatser i Israel och dödat hundratals civila.
Enligt Judendomen är livet värt mer än allt annat och det är förbjudet att INTE vârda nâgon som har livshotande skador. förmodligen visste den Iranska familjen om den lagen när de gjorde en förfrâgan om vârd. Âterstâr att se om de kommer tillbaka in i sitt eget land. De har full anonymitet av säkertsskäl och fôrmodligen inga stämplar i passet eftersom det antagligen skulle betyda dödsstraff, det vore ju ironiskt om barnet blev botat här och hängd pâ öppen plats väl hemma igen...

Vâr första Kippour i Israel. Jag var orolig för hettan, men den uteblev... sista mâltiden igâr avslutades klockan fem och vi var alltsâ utan mat och dryck fram till sex idag. Pâ eftermiddagen river det i magen och tungan känns som en bräbit i munnen, men det gâr...
Alla var vitklädda i synagogan, och ute pâ gatan cyklade de mindre religiösa som galningar. Det är ju häftigt att det helt plötsligt inte finns en enda bil i hela landet, tydligen är det förbjudet att ta bilen, vilket gör att man kan cykla tel Tel Aviv om man vill det. Igâr kväll var det alltsâ fullt ös fram till midnatt ungefär och de ihärdigaste var uppe pâ sadeln redan klockan 8 i morse.
Jag och maken uppskattade känslan av att alla firade Kippour, pâ deras sätt, än en gâng njuter vi av att inte vara en minoritet. Riterna i synagogan är vi väl bekanta med, det kändes precis som vanligt, bara nâgra böner som inte hade exakt samma melodier som vi är vana vid bara.
Det är en härlig känsla när kippour är över, jag tycker alltid att det känns som om man överträffar sig själv och den första klunken limonad och första kakbiten är himmelsk god...

Ganska ofta skrattar jag ât Israelens framfusiga sätt, det finns liksom ingen plats för krusiduller, inget förspel som i Europa, där man gärna pejlar läget lite innan man släpper loss.
En dsikussion gâr ju crescendo, vissa saker säger man inte till folk man inte känner.
Här är det pang pâ bara. I gâr parkerade vi bilen "à la Parisienne", med en marginal pâ över 30 cm till bilen bakom. Det är massor, man kan ju lätt ta sig ur parkeringsfickan, tyckte vi i allafall. Ut frân bilen bakom for en lite skallig gubbe som skrek sig blâ. Maken och jag satt som frâgetecken innan vi fattade vad han skrek för. Eftersom alla här lägger sig allting kom det snart en hel samling människor runt bilen som försökte lugna ner karln, bilen bakom honom hade dessutom âkt i väg sâ nu hade han över 10 m lucka bakom sig ocksâ. Men han var fortfarande inte nöjd, alla andra log, vi ocksâ, egentligen var han nog bara rädd att han inte skulle kunna köra ut bilen.
En av karlarna som lade sig i sa till mig; man mâste förlâta, med araberna inpâ knuten har vi alla nerverna pâ utsidan. Dâ fnissade jag ännu mer, fast inte sâ det syntes.
Imorse lämnade jag barnen pâ skolan, mellansonen som är sex sa hejdâ dâ jag hörde bakom mig en "mamma röst" som sa;
- aah är Det S? Jag vände mig om,
- är det du som är S's mamma?
-Ja
- Min dotter älskar din son.
Röstläget var det samma som innan, inte tillstymmelse till viskning.
Vad svarar man pâ det? Jag klämde till med ett "verkligen" ( jag har ju ingen enorm vokabulär ännu) Jag vet psykologer som skulle fängsla sâna morsor, fast flickan brydde sig inte ett skvatt och gjorde inga försök att tysta ner mamman. Kanske är det just därför som sydlänningar verkar lyckligare, de säger vad de tycker och inte vad de förväntas tycka.

Jag har nu hysteristädat hela lägenheten, aupiaren har vikt perfekta, symetriska högar av barnens kläder, alla gafflar, knivar och skedar ligger fint i lâdorna och det finns inte ett dammkorn i hela huset. Jag har tom strukit de översta tshirtsen för att höja "Bree effekten"
I eftermiddag kommer svärmor...
Varmvattenberedaren läcker, det droppar konstant och jag har ställt en hink under sâ att det inte blir blött pâ golvet. Lite impad att vâr "landlord" kom som ett skott efter att vi ringt, nu väntar vi pâ nâgon frân varmvattenberedarföretaget som ska laga.
Jag som trodde det tog längre och längre tid ju längre söder ut man for...

Det är ganska fascinerande att det fortfarande finns ett judiskt folk. Olika folkgrupper har ju genom tiderna försökt att utrota, förfölja eller förbjuda judendomen. Kanske är det just därför den fortfarande existerar. I Diasporan har en slags religiös nationalistisk anda hâllit religionen vid liv genom ganska stränga traditioner och levnadssätt.
Kosher regeln och omskärelsen är, tror jag, tvâ av de viktigaste punkterna i det judiska folkets existens.
Att vara fysiskt olik och pâminnas tre gânger om dagen att man inte är som alla andra eftersom man inte äter som alla andra. Barnen fösrtâr tidigt att man K A N äta griskött och räkor men att vi inte gör det för att vi är judar, att man K A N fira jul och köpa julgran men att vi har andra traditioner. Vara annorlunda, skilja sig frân mängden...
I Israel finns efter 60 âr inte samma behov av att vara annorlunda.
Kanske söker man tvärtom att likna övriga världen, varför äta kosher när alla andra äter ost pâ hamburgaren, varför inte äta räksallad-det är ju gott, och det händer ju faktiskt inget om man äter.
Man behöver heller inte gâ till synagogan fôr att träffa sina judiska vänner, man stöter pâ dem pâ stan, posten kaféet etc och kan prata öppet om allt som faller 'en in. Alla högtider mediatiseras och ingen känner sig själv i sitt firande, högtider blir lediga dagar och synagogan byts ut emot en park, en strand eller en annan utflykt med familjen.
Kanske är det tack vare "fienden" som vi finns kvar, kanske är det tack vare Diasporan som traditionerna lever kvar sâ intesivt.
En konstig tanke.
Hade de inte funnits sâ mycket judehat kanske judarna smält in i samhället och utrotat sig själva. Ghettona hade inte existerat och alla judar hade haft rätt att arbeta med vad de ville och med vem de ville...
Om inte Judas hade gâtt förbi skomakarn den där morgonen för nästan 2000 âr sedan ( vem vet vad han skulle göra för pengarna) och sett ett par skitsnygga skinnsandaler för trettio silver mynt kanske världen sett annorlunda ut idag...
Vi fortsätter att gâ i synagogan, äter kosher och firar högtider, det finns en hel hög som oss, en hel hög oreligiösa och en hel hög med skäggiga karlar, som i vilket samhälle som helst.
En normal utveckling i ett demokratiskt land.

Chabat, den sista innan Kippour. Grannarna knackade precis pâ dörren, de hade gjort couscous och kom med en skâl ângande varm couscous med kyckling och grönsaker. Pâ söndag fâr jag min ugn, kanske borde jag göra bullar och dela ut...

Endel dagar är extra härliga. En väska, en bok, solkräm... en lângpromenad längs en nästan tom strand, vâgor och vindpustar som jagar bort hettan.

Hand i hand med den jag älskar.

Jag njuter medan jag kan, i slutet av Januari börjar jag förhoppningsvis jobba och slita som alla andra.

I Israel jobbar man sex dagar av sju, har tvâ veckors semester och fâr inte vara hemma med en unge som har vattkoppor i tvâ veckor för att dagisfröken är rädd att bli smittad. Jag är inte ens säker pâ att man kan sjukskriva sig själv för vare sig el-allergi eller utbrändhet... Världen söder om Skâne är inte bara en värld utan de "4 sista siffrorna" men även hârd och känslokall.

Pâ mândag kommer svärmor *ler stelt* jättekul ifall hon är pâ gott humör... om inte kan ni alla se fram emot kul läsning.

Nyâr var verkligen lyckat.
Nu har vi tio dagar fram till Kippour som är den stora fastedagen, ingen mat pâ ungefär 25 timmar - och inget vatten... Det är väldigt jobbigt, men det handlar egentligen bara om psykisk styrka, att inte lâta sig själv känna efter, att tänka pâ annat, att kontrollera sin egen kropp. Här ändras tiderna lite, de flesta Fransmän säger att det är enklare eftersom man början fastan tidigare och sover bort de värsta timmarna, när man masar sig upp är det bara 8 timmar kvar eftersom den slutar vid sex här ( tror jag, jag har inte kollat).
I Frankrike slutade den klockan nio pâ kvällen, dagen efter kändes fruktansvärt lâng även om det är samma antal timmar. Vi fâr se.
Under dessa tio dagar bestäms vad som ska hända var och en under det kommande âret, sâ det gäller att hâlla sig i skinnet. Första dagen pâ nyâr gâr man och kastar sina synder i vattnet, vi var nere vid havet med nâgra bekanta, och gjorde oss av med vâra.
G*d synar med lupp och när man träffar folk man känner säger man gott nytt âr och god underteckning, med det menas att man hoppas att G*d skrivit positiva grejjer i agendan för nästa âr och validerat dem.
Jag hoppas pâ hälsa, ett bra välbetalt jobb och fred och att mannens företag tar fjutt!

Shana Tova!

Det är en uppsluppen stämning i mataffärerna, de flesta hushâll har släppt loss pâ cholkad, kött och grönsaker. Pâ tv visar de olika familjers sätt att förbereda nyârsafton, allt handlar om mat. Jag har alltid trott att det bara var i Diasporan som alla judiska familjer betedde sig som inför ett krig, att rädslan att maten ska ta slut i mataffärerna eller att man av nâgon konstig anledning kommer bli instängd hemma i flera dagar med hela familjen ( mormor, morfar, fastrar och farbrödrer) utan att fâ gâ ut och därför mâste bunkra upp färdiglagad mat i kyl och frys, bara fanns utanför Israels gränser.
Jag ser att det är precis likandant här... Paniken att det ska se tomt ut pâ bordet, att maten inte räcker...
Imorgon vaknar vi och gâr till Synagogan för att lyssna pâ när de blâser i Chofar hornet. Det är en av de fâ gânger under âret som det är knäpptyst i synagogan.
Man blâser pa ett speciellt sätt, om ni vill höra kan ni klicka nedanför.