Svensk Chekchouka

Roxette i Tel Aviv

2011-10-22T09:10:00.003+02:00

Det är ganska ovanligt att jag känner mig svensk. Jag tycker det är jättekul att stöta pâ svenskar och prata, men pâminns snabbt om att jag kanske inte har sâ mycket gemensamt med svenskar som levt i Sverige hela livet- förutom just sprâket.

Idag blir det svenskt sâ det förslâr och jag kommer nog känna mig svenskare än pâ länge.

Roxette ger en konsert i Tel Aviv och vi är ett helt gäng som ska dit.

Förfest med smörgâstârta och sprattelvatten här i kvarteret och sedan tar vi taxi.

Roxette ger mig rysningar.

Jag minns gymnasiet, förfester innan stans enda Disco slog upp portarna. Lukten av Loreals hârspray, den där vita med färgglada fyrkanter pâ. Anaï Anaïs och Asti Spumante...

Ikväll blir det tungung och flashbacks...

Rödgrâtna och snoriga...

2011-10-19T10:31:00.004+02:00

...satt en hel nation klistrad framför tv:n under gârdagen.

Som om nâgon uppstât frân de döda.

Som en dröm blir som blir verklighet.

En liten skör Guilad ser solens ljus för första gângen pâ 5 âr, ringer till mamma, kramar sin far...

Ord känns plötsligt överflödiga.

Det vi kände igâr är en obeskrivlig glädje.

Hamas verkar ocksâ glada, över at ha fâtt tillbaka sina mördare till respektive kvarter och jag kan inte mer än förvânas över världens häpnad.

Som om man plötsligt upptäckte ondskan.

I Israel kantades trottoarer med blommor, pâ västbanken skrek man bara nâgra minuter efter att pojken frigetts att man ville ha en ny Guilad.

Ibland känns det sâ overkligt och hopplöst.

Sâ omänskligt grymt.

Enda sättet att överleva är att skjuta det ifrân sig och koncentrera sig pâ sin egen lycka.

Tids nog kommer vi att grâta igen.

I väntan pâ Guilad.

2011-10-15T09:16:00.003+02:00

Sâ ser det dâ äntligen ut som om Guilad ska frias.
Fem âr instängd, kanske de fem bästa âren i en ung mans liv.
Hamas basunerar stolta ut att det absolut inte ar den sista soldaten som kommer att kidnappas och informerar Israel om att de releasar en film som speltas in under de fem âr han hâllits fângen.
Vi vet redan nu att det kommer att visa en glad Guilad som skrattar tillsammans med sina övervakare.
Säga vad man vill, men de är världsmastare pâ att fâ världen pâ sin sida.

Det är svârt att beskriva känslan.
Glädje blandat med ilska.
450 terrorister - priset är sâ högt.
Kommer dessa terrorister spränga sig själva i luften pâ en buss eller resturang? Situationen skulle bli absurd.

Pâ tisdag kommer han.
Inte en soldat utan en son, en granne, en vän.
Min femâriga dotter har sâ länge hon kan minnas tänt sitt chabatljus och bett en bön om att Guilad ska fâ komma hem.
Vi har alla bygt upp en bild av honom honom, med hjälp av bilder och fantasi, via hans föräldrar.
Men vem kommer hem?
Knappast samma yngling som blev kidnappad.
Jag kan inte sluta tänka pâ hans familj, pâ honom.
Vilken stress och vilken obeskrivlig glädje.
Pâ tisdag kommer inte ett öga att vara tort i Israel.

Den nyfikne Israelen

2011-10-11T10:55:00.002+02:00

De ringde frân försäkringsbolaget.
Erbjudande om dubbelt sâ mycket pengar om man drunknar, dör i en trafikolycka eller pâ jobbet t ex. Superintressant, verkligen.
Jag ryser vid blotta tanken.
Killen skulle bara ta lite uppgifter. Ni vet sâ där forcerat snabbt, nästan som en maskin.
Man hör att de rabblar samma ramsa typ 200 ggr per dag.
Namn; Anna Ulrika
Född; Sverige
Personnr;
Makes namn; Olivier
Född; Frankrike
Paus.
Eeeh. Är du frân Sverige och din man frân Frankrike?
Jaa...
Hur träffades ni dâ?

Yom Kipour

2011-10-07T08:23:00.002+02:00

I kväll börjar fastan. Ingen mat, ingen tv, inget vatten till lördag kväll.
Det är svârt.
Man blir törstig bara efter nâgra timmar eftersom det fortfarande är varmt.
Tricket är just det, att dricka mängder av vatten innan. Hela dagen.
"Tsom kal" till alla er som fastar!

Fula ord

2011-10-04T21:55:00.005+02:00

Svenska svordomar är väl förmodligen pâ tio i topp listan av de mest polerade i världen.
Könsord används men är väl inget man säger pâ jobbet direkt. Men det kanske har utvecklats sedan jag lämnade Sverige pâ 90 talet.
Jag använder fortfarande " Helvetes jävla skit" pâ svenska, och det funkar faktiskt bra.

Mina spanska kompisar pratar som ett gäng fulla motorknuttar.
De hälsar varandra med glada utrop som : Titta, här kommer horan, eller tjockisen, eller häxan och sâ kramas de som om de inte setts pâ flera âr.
När de blir förbannade, ja dâ vâgar jag knappt lyssna.
I Israel hör man ofta svordomar pâ arabiska. Det handlar om könsorgan här med, och horor. Fast morsor är ofta inblandade, förmodligen för att förstärka själva ordet. Om det är morsans könsorgan tar det mer fnurr, och istället för att kalla nâgon för prostituerad kan man dra till med son eller dotter till en prostituerad. Tvâ flugor i en smäll, morsan hamnar i kläm igen.
Min ryska kollega skrek genom hela butiken igâr.
- Ulrikaaa, vad snygg du är- precis som en hora.
Det kom genast fnittrande invändningar frân Ukraina men ryskan klippte av och sa att horor i regel var snygga och att det var en komplimang.
-Ââh tack!

Fniss.

Hur man snattar oliver, eller inte...

2011-09-30T16:06:00.004+03:00

Häromdagen när jag var och handlade i oliver i de där stora bunkarna trängde sig en kvinna förbi mig och stoppade ner handen i tunnan och grabbade tag i nâgra i oliver som hon förnöjt stoppade i munnen.
Jag gapade, den ryska kvinnan bakom disken gapade.
-Varför skriker du inte pâ henne, undrade jag ironiskt, eftersom hon för typ ett halvâr sedan tjurigt pâpekat att man inte fick smaka ens om man försiktigt tog en oliv ifrân sleven.
Hon sâg slien ut- suckade och sa att hon var sâ trött pâ att pâpeka nâgot sâ självklart.

Hur kan man bara stoppa ner hela handen bland oliverna liksom?
Jag gillar att generalisera.
80% av de som stoppar händerna i olivtunnorna är sefarader.
Av de 80% skiter ungerfär 100% vad folk har för âsikter om bakteriefloran i olivtunnorna.
Det är stor skillnad mellan ashkenazer och sefarader. Sefaraden säger ofta lite spydigt att ashkenazen är stroppig, medan ashkenazen gärna pâpekar att sefarder och araber är samma sak.
1948, när bâtarna anlände i Haïfa, slussades alla ashkenazer till de stora städerna medan de smâ svartmuskiga sefaraderna kördes ut i öknen runt Beer Sheva och Dimona.

Det har tom gâtt historier om att man stal barn frân stora sefaradiska familjer och gav till ashkenazefamiljer som inte kunde fâ barn.

Med âren har spänningarna lagt sig och man har lärt sig att leva sida vid sida.

Vissa beteenden framkallar dock fortfarande starka känslor, som olivsnattning t ex.

Magdanstips

2011-09-29T10:25:00.004+03:00

En av mina ryska kollegor berättade glatt att en av hennes manliga vänner fâtt snits pâ magrörelserna under magdanslektionerna.
Efter att ha tragglat i flera mânader sa läraren att det bästa han kunde göra var att stopppa in en penna i baken, klistra upp ett vitt papper pâ väggen och försöka göra 8:or.
Ett liknande râd kan man ju bara inte hâlla för sig själv eller hur?

Ett gott nytt honungssött âr!

2011-09-28T16:08:00.003+03:00

En väldigt kort vecka har precis avslutats.
Det är nyâr ikväll och vi kommer att slicka i oss honung för att förhoppningsvis fâ uppleva ett âr av sötma.
Vi firar hos vänner här i kvarteret, med överflöd av mat och dryck under palm och olivträd.
Jag känner mig alltid lite upphetsad inför Rosh hashana, undrar vad för spännande som kommer hända just i âr. Lite läskigt är det ocksâ.
De kommande dagarna tittar G*d med förstoringsglas pâ oss. Det gäller att hâlla sig i skinnet. Det är nu som det till exempel bestäms hur mycket pengar som kommer rulla in det kommande âret.
Jag hoppas att han är lite extra generös i âr. Förutom god hälsa skulle jag gärna vilja ha lite mer kulor över i slutet pâ mânaden...
Gott nytt âr mina kära läsare, lât oss hoppas att vi fâr se Guilad Shalit krama om sina föräldrar inom kort.

Vilken härlig blandning!

2011-09-26T19:47:00.004+03:00

Pâ min nya arbetsplats jobbar:
en brasilanska,en cubanska, en turkiska, nâgra ryskor, en colombianska, en argentinska, tvâ infödingar och en svenska som alla kallar fransyskan.
Alla utom en är judinnor.
Alla utom tvâ ( infödingarna )har flyttat till Israel av personliga skäl.
Vi talar hebresika med varandra men totalt talas 8 sprâk i affären.
Vi firar samma högtider men pâ lite olika sätt.
Det ni.
Tänk om det vore sâ i Sverige.
Tanken är svindlande.Det är ju nästan sâ att man skulle kunna ringa polisen om man kände pannkakslukt pâ julafton.
Ingen normal männsika äter pankisar den 24 december- sâ är det bara.
Imorgon tar alla med sig specialrätter till det judiska nyâret.
Den svenska fransyskan med det nordafrikanska efternamnet tar med sig tunisiska sallader, det har ryssarna bestämt.

Han ser ju sâ himla gullig ut Abbas...

2011-09-24T09:51:00.005+03:00

Och medan hela Israel satt bänkade framför tv apparaterna och lyssnade pâ en storartad Bibi Netanyahu satt Palestinierna i Ramallah och grät av Abbas hjärtknipande tal.
De enda som tjurade var Hamas i Gaza.
De är inte alls intresserade av en stat.
Om ni frâgar mig tror jag faktiskt att de inte är intresserade av sâ värst mycket mer än bidrag och missiler.
Undrar vad som händer om de nu fâr en stat.
Abbas är svag politiskt, han har tom anklagats för samarbete med judarna- av sina egna.
Vek och lite trâkig. Inget fräs. Det ryktas t om att han inte tror att intifador löser problem.
Kanske tar Hamas över helt.
Kanske översvämmas västbanken av missiler och andra vapen.
Det skulle bli en fullkomlig katastrof.
Vâr futtiga lilla remsa land skulle bli sönderbombad innan Europa hunnit blinka.
Det är lätt att säga "Let's give them a try" när man sitter i en lägenhet i Paris eller New York.

Shalom allihop!

2011-09-23T16:51:00.005+03:00

Sommaren har rusat iväg. En härlig vecka alldeles själv här i Israel och 10 fantastiska dagar pâ Korsika, en ö som nog är det närmaste paradiset man kan komma.
2 veckor med vâra franska vänner som äntligen vâgat sig hit och som självklart kom just den veckan dâ attentaten i södra Israel hände, och dâ missilregnet var som intensivast.
Sommaren hâller oss fortfarande som en snara runt halsen, men idag har det regnat. Inte här men i stora delar av Israel.
Jag har âtervänt till min juvelbutik och det är helt underbart. Jag flyger iväg till jobbet, sâ otroligt skönt att komma ut. Företaget sköts till största del av maken men jag har mina fingrar med i spelet och efter tvâ veckor konstaterar vi glatt att det faktiskt fungerar.
Korten är frân Korsika.
Tack för era mail och meddelanden.
Allt är väl.
Nu är jag i gâng igen!

När paranoïan tar stryptag

2011-07-22T08:35:00.003+03:00

Igâr ville maken bjuda pâ resturang.
En fantastisk mâltid pâ en resturang över havet avbröts precis innan av kaffet av ett samtal frân en tjutande son och grannfrun som med grâten i halsen förklarade att det varit inbrott.
Igen.
Inte hos oss den här gângen tack och lov men hos dem.
Tjuvarna mâste ha klättrat upp över den lâsta dörren som leder till vâr trädgârd, hoppat upp pâ muren som skiljer vâra hus, klängt upp pâ pergolan gâtt förbi vâra sovrumsfönster för att öppna grannens som stod pâ glänt och klättra in.
Grannarna var hemma.
Hela familjen satt pâ nedervâningen och tittade pâ tv och ingen hörde nâgot.
När grannfrun gick upp och lade sig vid halv tolv blev hon halvt hysterisk.
Det är onekligen en obehgalig känsla att vara tvungen att stänga tjuvarna ute även när man är hemma och vaken...

Kort frân vâr Golan weekend!

2011-07-17T09:39:00.015+03:00

Sâ packade vi bilen, med tält utan sovsäckar( det är riktigt hett), frysväskor fulla med mat för grillning och förväntansfulla ungar. Mot norr, mot Golan. Det vackra, omstridda Golan som en gâng var Syrien.

Första stoppet, om vi inte räkna spypausen pâ Mac Donalds, var Rosh Pinna. En by som pâminner lite om det franska Provence med sina gränder och stenhus. Byn ligger pâ en kulle i övre Galiléen och utsikten är fantastisk. Vi strosade, eller ja kanske hasade vi lite för det var förbannat hett, köpte magsjuke medecin till den ena och skor till den ungen so inte hittat sina egan och tagit lillbrosans fliflop som var ungefär fem storlekar för smâ...

Vi valde Hurshat Tal, igen. för att det ligger sâ bra till och för att barnen kan svalka sig lite. Runt hela campingen rinner smâ bäckar där ungarna kan vada.
Det är hett. Allvarligt mâste man vara halvt galen att campa här pâ sommaren, men vattnet i bäckarna är iskallt och kommer frân bergen, det svalkar lite.

Sâ smäller vi upp tälten, grillen, stolarna och sâ äter vi, utflyktar och äter igen. Chekchouka till frukost. Med färskt bröd frân den lokala bagaren.
En flaska arrak, anis som pâminner om Pastis och som dricks till sallader är ocksâ oumbärlig.

Utflyktsmâlen ligger nära. Fördelen med ett litet land är att man inte förlorar tid pâ lânga resor.
Nimrodfortet, byggt av korsfarare pâ 1200 talet. Jätte vackert och kul för ungarna. Mânga trappor och hemliga tunnlar och nâgra slags jättelika slöa gnagare som lâg utslagna i skuggan och i träden.

Efter Nimrod besökte vi Banias fallen. Sâ här mitt i sommaren är det lite snâlt pâ vatten men det är fortfarande lummigt och grönt. Vattnet är klart som kranvatten och egentligen fâr man inte bada. Vakterna lät dock ungarna svalka sig.

Lunchen intog i en av druzbyarna. Mängder av sallader och röror och stora karafer med färskpressad citronsaft spetsad med lite mynta. Druzerna vill inte bli tagna pâ kort vilket är lite synd. Den äldre generationen är sâ fint klädda tycker jag. Maten var supergod och servicen vänlig. Druzbyarna i norra Golan lever pâ flödet av Israeler som äter och handlar honung och olivolja pâ shabbaten.

Dagen avslutades vid Syriska gränsen. Faktiskt precis stället som stromades av Syrier förnâgra veckor sedan. Vi mötte en ung kille precis vid stängslet. Väldigt vänlig. Han visade oss sitt hus och berättade att han jobbade i Tel Aviv. Han skakade hand med oss alla och önskade oss trevlig helg. Verkligheten i det här landet är sâ fruktansvärt lângt ifrân bilden som ges i media att jag ibland inte kan annat en skratta. Bakom stängslet finns ett minfält och sedan tar FN över.

Sista dagen pâ helgen raftade vi i Kfar Blum.
Helt suveränt. Vi valde den lugna slingan eftersom ungarna var med.
En superlyckad helg med ett supergäng!

Skitsnack och avund...

2011-07-13T08:47:00.004+03:00

Igâr bjöd vi personalen pâ middag.
Vi gör det ibland eftersom vi verkligen uppskattar var och en.
Fyra sekreterare arbetar hos oss, fyra kvinnor.
Jag har alltid fascinerats av det kvinliga beteendet pâ arbetsplatser. Jag säger kvinligt eftersom jag under mina 20 âr pâ arbetsmarknaden faktiskt aldrig sett karlar bete sig pâ samma sätt.
Blickar, skitprat, viljan att skvallra om personen som hotar, som är lite för bra, hon som känns som ett hot. Blanda ihop privatliv med arbetet, avundsjuka...
Det är ju sâ enkelt att hâlla allt pâ en lite sterilare nivâ. Säga go'morgon, tack och hejdâ till nâgon man kanske inte uppskattar och minnas att det faktiskt är en arbetskamrat och inte en pâtvingad vän.
Kvinnor i grupp är nästan lika komplicerat som Mellanöstern.
Gârdagens middag var en mardröm.
Till min fasa sâg jag en av kvinnorna förvandlas till ett monster. Jag hörde henne viska vid bordet, kritisera den nya unga lite glittriga sekreteraren, sâg blickarna och grimaserna i ögonvrân.
Idag vaknade jag fly förbannad och väldigt besviken.
Sâ fruktansvärt lâgt.

Att palla passion (sfrukt)

2011-07-12T08:49:00.005+03:00

Igâr var vi pâ middag.
Kvällarna börjar bli riktigt heta nu, temperaturmässigt alltsâ.
Ett kallt rosévin mellan bougainvilla och mynta i mânljus.
Diskussioner om välmâende och den totala avsaknaden i kvarteret (jag skriver inte Israel eftersom nâgon säkert kommer att kunna bevisa ett 11 ârig snorunge i Herzeliya faktiskt har en ny Gucci väska) av tolvâringar med Diorväskorväskor.

Vârt värdpar har ocksâ gett upp sitt gamla liv för ett nytt, och precis som oss njuter de av enkelheten och de osnobbiga Israelerna, av ett alldeles kavaj- och kostymlöst vardagsliv i flipflops...

Pâ vägen hem pallade vi passionsfrukter som nu ligger och mognar i solen.
Sommaren är här och livet har en smak av sol och havssalt...

Det sydländska "way of living".

2011-07-08T08:48:00.003+03:00

Nâgot som för mig är typiskt sydlänskt är spontanitet.
Nordeuropéer bladar ofta ihop orden spontan och oroganiserad vilket är tvâ helt skilda saker.
Iförrgâr var vâr vän S här. Hans fru har âkt till Europa och stannar en vecka och jag undrade om han ville äta chabatmiddag hos oss pâ fredag.
Han tackade ja och kommer med sina fyra barn.
Under gârdagen stötte jag pâ nagra andra vänner och vips blev det nâgra inbjudningar till.
Jag tror vi är runt 20 nu.
Jag har självkklart inte börjat laga mat, funderat pâ hur vi ska sitta, eller kollat om det finns tillräckligt med stolar till alla.
Mat kommer att finnas i överflöd när jag är färdig och sittplatser ordnar sig, för hjärterummet är enormt.
Ofta när man bjuder in stora grupper kommer folk dessutom med nâgot de lagat. Ett chabatbord är fullt av maträtter med smak av kummin, kanel, vitlök och koriander som äts med cousous eller ris, iallafall om man umgâs i sefaradiska kretsar.
Jag älskar att göra saker i sista minuten, att duka upp enorma matbord och umgâs i grupp. Stöket, röran och kivet ger mig livslust och just att det sker sâ där spontant gör stämmningen sâ lättsam och okonstlad.
Chabat Shalom mina vänner, nu kliver jag in i köket!

Hjälpa eller stjälpa...

2011-07-05T09:38:00.004+03:00

Sommar och sol, vackert medelhav.
Fâr ni lust att segla?
Nästa vecka kommer gazaflottiljorna tillbaka. Med mat. För världen tror fortfarande att det inte finns mat i Gaza.
Jag läste ett uttlanade frân nâgra businessmen frân Gaza som spydigt sa att problemet ligger inte i att fâ in mat i gaza utan att fâ ut den.
De vill exportera.
Hela situationen skulle vara skrattretande om den inte vore sâ allvarlig.

Lite självömkan...

2011-06-24T09:06:00.004+03:00

Mamma!, ropar min 11 âriga son oroligt när han ser mig sitta i fâtöljen ï vardagsrummet. Vad är det med dig? Varför sitter du ner?Jag flinar slött och sonen fortsätter:
-Du brukar ju bara sitta ner när vi âker bil...
Och dâ tycker jag lite synd om mig själv. För det fâr man ibland.
Nästa vecka ska jag beställa tid hos "Hen", hon som byggt ett Spa i sin källare.
Hon som masserar som en gudinna och gör ansiktsbehnadlingar, med tända ljus och doftnade oljor.
Because I'm worth it men framförallt för att mina gulliga väninnor gav mig ett presentkort i födelsdagspresent.

Beslutet är taget

2011-06-22T20:15:00.003+03:00

Företaget är pâ fötter.
Relativt stadiga sâdana.
Vi har fyra sekreterare, bra tjejer. Motiverade och trevliga.
Nu kan jag med gott samvete flyga ut ur boet och arbeta utanför hemmet nâgra timmar om dagen.
Jag kvävs av att arbeta hemma.
Det finns massor av fördelar men jag kvävs.
Nu väljer jag faktiskt, och velar lite.
Mellan nâgot väldigt stort och spännande och nâgot mindre spännande men kul och bekvämt.
Efter sommaren, efter Korsika sâ kastar jag mig ut bland folk igen,
och jag ser fram emot det som bara den!

Vâran jävla Krigszon

2011-06-21T08:47:00.003+03:00

För sâ kallar mânga vâran lilla jordplätt.

När min första aupairflicka och jag hade ett snack efter att hon bott här i tvâ mânader förklarade hon att det inte alls var vad hon förväntat sig.
Att bilderna hon sett pâ tv inte alls liknade Israel. Att hon förväntat sig nâgot mer ghetto-aktigt.

Mediernas maktmissbruk...

Kommer ni hâg att jag berättade om vâra franska vänner?
Vâra närmaste. De som reagerade med ilska över vârat beslut om att lämna Frankrike för Israel. De som kallade Israel för krigszon och sa att de aldrig skulle sätta sin fot här.

De är pâ väg.
De anländer med sina ungar i agusti och stannar i tvâ veckor.
Vi jublar sâklart, och tar ut segern pâ förhand.
Jag känner ingen som varit här utan att bli hänförd.

Dyrt kopparrör...

2011-06-18T10:03:00.003+03:00

Jag erkänner att min första reaktion efter att ha lästa att endast fyra dog efter explosionen var lättnad.
De hade kunnat vara sâ oändligt mycket värre.
Men när offren fâr ansikten och det handlar om tre sockersöta tonârsflickor och en ung arabisk ( - japp vi har araber här och de arbetar ocksâ) man som skulle gifta sig nästa vecka känns det som ett högt pris.
Gârdagen var riktigt tung.
Den franska församlingen är stor men sammansvetsad och alla känner alla. Flickorna var frân Frankrike, de hade delat ut chabatljus pâ torget och satt sig ner för att ta en Cocacola när huset exploderade.
Tvâ män är i förhör. Man tror att det handlar om en stöld av ett kopparrör som satt pâ gasinstallationen. Koppar kan säljas dyrt tydligen.
Vi fâr väl hoppas att karln fick en ordentlig hacka för pengarna nu när 4 människor med livet framför sig ligger begravda.

När världen krymper...

2011-06-17T08:46:00.008+03:00

Inatt vaknade jag klockan halvtvâ av ett viberpling.

Jag erkänner att jag är sân där jobbig människa som sover med telefonen bredvid sängen, som kollar sms, whatsapp och viber tusen gânger om dagen.

Min bästa vän frân Irland undrade om vi mâdde bra.

Hon hade läst pâ twitter att det varit en enorm explosion i Netanya.

Jag väckte maken som sa att han faktiskt hört "un boum" och sirener lite tidigare.

Mitt i stan, pâ frihetstorget hade en hel fastighet exploderat.

Inget attentat, bara en gasläcka.

Ett ljushuvud hade tydligen skurit av en gasledning vilket framkallat en explosion som enligt Natanyaborna själva kunde jämföras med en atombomb.

4 döda och 90 skadade.

I all förödelse fascineras jag av hur Anna, som bor tusentals mil bort fick nyheten innan mig...

Israel anropar Carla som i Bruni

2011-06-16T08:06:00.002+03:00

För när hoppet om att fâ tillbaka soldat Shalit, eller " vârat barn" som han ocksâ kallas i folkmun, sjunker, ja dâ kommer Carla in i bilden.
En Israelisk sângare, Amir Benayoun har skrivit brev till Carla och bett henne spela in en sâng i Guilads namn för att fâ massmedia att uppmärksamma Guilads fângenskap, Guilad är nämligen inte bara israel, utan även fransman.
Sângen heter "When you're sad" och ni kan lyssna pâ orginalversionen här nedanför om ni vill.
Sorgligt är det.
Historien i sig är sâ himla hjärtknipande och att ingen Carla i världen borde behövas för att framkalla reaktioner.
Guilad tillfângatogs den 25 juni 2006, han var dâ 20 âr gammal.

Paddling pâ Jordanfloden

2011-06-14T07:23:00.006+03:00

Mândag och lediga. Det känns som om vi inte varit utanför kvarteret pâ ett halvâr.
Packade utflyktsväskan, hela familjen var pâ strâlande humör, alla längatde bort lite.
Vi styrde kosan mot Genesarets sjö, sydspetsen, precis där Jordanfloden börjar sin vandring mot Döda havet.
Där, vid RobnRoy's hyrde vi kanot.
Vi paddlade, kastade oss i lianerna som hängde utmed floden.
Klättrade upp pâ trädstammar och hoppade ner i ett alldeles perfekt varmt vatten.
Underbart.
Balsam för själen.
Idag pâ morgonen känner jag mig extra i harmoni. Det är sâ viktigt att koppla bort, att bara vara utan att fundera pâ arbete eller vardagsbekymmer!
Igâr beställde jag en ny kamera. En Nikon d3100. Alla bilder ovan är tagna med Iphone.

Pâ det fjärde ska det ske...

2011-06-10T07:28:00.002+03:00

Den klibbiga hettan är här igen.
Den som gör pannan blank, hâret lite lockigt och fâr en att känna sig allmänt ofräsh efter nâgra minuter i ett oklimatiserat rum.
Himlen bjuder inte längre pâ överranskande moln och stranden är proppad pâ Lördagarna.
Israelen intensivbadar fram till Juli dâ jättemaneterna kommer. De bränns och släpper minitentakler som lämnar blodröda strimmor pâ ben och armar.
Vâr fjärde sommar i Israel.
I juli räknas vi inte längre som ny-immigranter.
Fyra lyckliga somrar i detta förtrollande vackra land.

No pain, no gain!

2011-06-09T08:52:00.000+03:00

När alla andra är lediga- ja dâ arbetar vi dubbelt upp.
Vi har bara en sekreterare som arbetar pâ helgdagar, de andra är religösa och skulle aldrig ens tänka tanken.
Sâ igâr, när hela världen var pâ Chavoutfirande satt maken och jag instängda i tolv timmar och svarade i telefonen.
Det är okej.
Jag brukar säga till maken att man mâste pina sig lite för att fâ betalt för mödan. Man mâste lida lite.
Ungarna lider inte speciellt. I omrâdet där vi bor finns gott om parker, pooler och tennisbanor. De behöver dessutom inte skjuts nâgonstans, de gâr eller cyklar.
Idag tänker jag bara arbeta nâgra timmar, sedan tar jag lillan till Käntry och badar lite, och pâ mândag dâ alla andra arbetar- ja dâ är vi lediga och âker pâ utflykt.
Vi gâr mot strömmen helt enkelt och vi överlever det med.

Rafflande nattjakt

2011-06-08T08:39:00.003+03:00

I natt klockan kvart över fyra vaknade jag av alarmet.
Inte flygalarmet men inbrottslarmet.
Jag flög upp alert som en iller, kastade mig ner för trappan ( iförd underbyxor) vrâlande som en stucken gris.
Halvvägs nere i trappen möttes jag av en vettskrämd katt som rusade uppför trappen, in i badrummet och ut genom samma fönster han förmodligen kom in igenom.
Sâdär i efterhand tänkte jag att det kanske vore bra och klä pâ sig innan man jagar tjuvar.

En Korsikansk dröm

2011-06-06T07:25:00.002+03:00

Hettan kommer krypande. Sakta men säkert, som om nâgon vrider pâ en termostat blir det varmare och varmare för var dag. Molnen försvinner, solen känns lite ilsken och ungarna sparkar av sig täcket pâ nätterna men vaknar ändâ svettiga.
Vi börjar nattpromenera igen, vi älskar ljumma nätter.
Sommar.
Tänk om vi kommer iväg till Korsika som det är bestämt. En liten by i bergen, med utsikt över havet.
Ett break.
Because we're worth it...
Underbara tanke!

Adele- vilken diva!

2011-06-03T08:56:00.002+03:00

Jag laddade ner Adele's 21 i gâr.
Jag lyssnar, ryser och blundar.
Det mâste vara ârets album, ârtiondets röst...
Och jag älskar att hon är vanlig, lite mullig och sâ otroligt oglam.

Inlägg femtioelva om Israeliskt kösystem...

2011-06-01T14:51:00.003+03:00

Min fascination över Israeliskt köande fâr jag inte bukt pâ.
Idag, när jag väntade pâ min tur inne pâ komunen, med en nummerlapp i handen, framför en elektronisk tavla som visar vems tur det är att gâ till vilken kassa konstaterar jag att misstänksamheten för kölappar är lika stor som för en Gazabo med tjock midja.
En liten dam, full av energi sprang som en tetting mellan alla kassor och de som väntade och dirigerade människor till höger och vänster. 159? Vem har 159?
- Ingen har nummer 159?? Dâ fortsätter vi!! 160??? In med er!!! Kassan längst in är ledig, damen är pâ telefon men hon lägger snart pâ!! Nâgon som vill in? yaaalllaaa!
Jag tittade slött pâ och väntade à la Scandinave pâ min tur, motstod frestelsen att frâg varför i herrans namn hon inte gjorde samma sak.
De är underbara- I'm still a big fan.

Min sista vecka i "trettioârsâldern"

2011-05-31T07:48:00.004+03:00

Häromdagen fick jag ett sms där det stod : Din sista vecka som 30 something...

Nästavecka blir jag 40...
Jag har ingen lust att säga - var tog âren vägen? För jag vet precis. Jag tycker att jag har tagit vara pâ mina dagar hittills.

När folk undrar hur jag hamnat här och jag berättar, brukar de nicka, nästan med vördnad och säga nâgot i stil med : Vilken väg du vandrat!

För mig känns det som jag har hittat hem pâ riktigt, vilket är en viktig bas. Man ska trivas med sin vardag, längta bort ibland men inte ständigt. Hemma är inte alltid där man föds och jaget utvecklas, iband till nâgot helt annat än vad som var meningen. Idag känner jag mig mogen, självsäker och kvinlig. Jag vet vem jag är och vad jag stâr för, säger stop när jag fâr nog och min innersta krets bestâr av vänner jag verkligen uppskattar och litar pâ.

Nu har vi tio âr pâ oss att stadga oss ekonomiskt. Vi har ju halkat efter, eller halkat ner nâgra trappsteg. Vi är anfâdda, kanske har vi till och med lite hâll, men vi fortsätter att klättra.

Vi siktar pâ stjärnorna.

Vi tror att vi kan och vi vet att vi vill.

-Sweeden, Sweeeden!!!

2011-05-27T14:20:00.004+03:00

Hörs frân en av de cirka tjugo kassorna pâ stormaknaden.

Jag vänder mig om - sâ jäkla mânga svenskar mer än mig är det förmodligen inte pâ " Super".

Jag är lângt ifrân själv att vrida pâ huvudet, de andra ville väl se vem Sweden kunde vara/

Kassörskan, hon som är galen i melodifestvalen pâ svenskt vis, hon som kan alla Carolas lâtar utantill och tom diggilo diggiley- pâ svenska- skriker och viftar tills jag kommer fram och hälsar.

Sweden!! skriker hon igen, sâg du festivalen?

Nej, svarade jag, och skämdes nästan lite, men jag tänkte pâ dig. Du sa att Azerbadjan skulle vinna och de vann!

Kassörskan nâdde klimax inför ett tiotal tâlmodiga, köande kunder.

Hon ställde sig upp och dansade lite innan hon fortsatte med varorna.

Det är skönt med folk som kan koppla bort omgivningen och lâta känslorna flöda ohämmat.

Olaglig affärsverksamhet och könsinriktade aktivieter pâ dagis.

2011-05-25T08:23:00.005+03:00

Ibland skickar mina svenska kompisar svenska insändare till mig. De roligaste handlar om dagis..
Fröken sa till Pelle att klänningar är för flickor och inte pojkar, jag känner mig upprörd och Pelle kränkt. Könsroller pâ dagis är tydligen allvarliga grejjer som ger sömnlösa nätter och allvarliga samtal med personalen.

Min flicka gâr pâ religöst dagis. Pâ fredagarna bär flickorna kjolar eller klänningar.

En chabat mamma och en chabbatpappa väljs. Flickan tänder ljusen och pojken höjer glaset med druvjuice, pojken bär kippa och flickan täcker hâret med en vit liten spets sjalett.
Alla barnen leker och stökar till men det är bara flickorna som städar, killarna ligger ner pâ madrasser pâ golvet och slappar under tiden- nää, ja ba' skämta. det sista är inte sant!

Pâ dagis pâgâr även andra aktiviteter. Man kan inhandla hemmagjord sylt, färspressad olivolja, inlagda oliver och citroner. Om man vill kan man även beställa en chabat mâltid.
Etty tar bara emot cash money och kassan finns i en av lâdorna i köket.
Kommersen gâr bra, olivoljan är otroligt god och även föräldrar vars barn inte längre gâr pâ dagis kommer förbi och handlar ibland.
Why not?

Storsinta människor tycker det är kul om dagispersonalen kan tjäna nâgra extra slantar.

Ett bloss eller tvâ...

2011-05-22T08:50:00.003+03:00

Igâr kväll stötte jag pâ en av mammorna i barnens skola.

Hon var pâ urbra humör. Hon kramades och talade om hur vackert det var med eldar ( Lag Baomer), hur fantastikst det är att leva och hur mycket hon älskade sina barn.

Efter fem minuters eufori skrattade jag och undrade vad hon ât till frukost, nâgon särskild juice som gjorde att man sâg livet frân den positiva sidan?

Hon svarade med att sätta fingrarna framför munnen och inhalera.

Hon hade rökt en joint.

Vi bor i ett ganska chict kvarter. Dyra lägenheter, fina bilar, väluppfostrade barn och silikonbröstade mammor.

Upper middleclass.

I Israel röker de flesta, oavsett social nivâ och de flesta verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det är väl med det som med alkohol; sâ länge det inte gâr till överdrift är det ofarligt.

En tioârings funderingar kring armén....

2011-05-20T16:14:00.002+03:00

- Mamma, säger min tioâriga, lugna smarta son. Han som är rädd för harkrankar och som nästan grinar av rädsla när lillbrorsan klättrar för högt upp i träden eller när lillan badar när det är vâgor i havet.
-Mamma, det där med armén...
Jag vet att du säger att du vill att jag ska genomföra den pâ ett kontor.
Jag kommer att bära vapen. Jag vill bära vapen. Jag vill känna att jag försvarar mitt land.
Jag lovar att inte bli fighter, jag vâgar inte, jag är rädd att dö, men jag vill kämpa för mitt land.

I Israel har man som mamma rätt att lägga sitt veto för vissa grenar i armén, om man har en son. Har man tvâ försvinner vetorätten - har jag hört.
Den första frâgan de ställde pâ Jewish agency när vi förklarade att vi ville flytta gällde just barnen och armén. Ni är medvetna om att barnen, även eran dotter kommer att ge 2 respektive 3 âr av sina liv till armén?

Jag hâller hârt i tekoppen
hâller tillbaka târarna som bränner bakom ögonlocken
och tänker som sâ mânga mammor innan mig- Gode G*d, lât det bli fred...

Vi gâr pâ lina...

2011-05-19T09:20:00.003+03:00

Livet i Israel är ganska vanligt den större delen av tiden. Ibland lite mindre.
Häromnatten, vid läggdags förde jakplanen ett sâdant liv att det var omöjligt att sova. Min kompis Sophie "WhatsappadE"mig vid halv elva;
-Hör du planen? De är fôr mânga, det känns oroande...
Olusten kommer krypande, dagen innan hade gränserna i norr stormats frân Syrien och Libanon, dagen innan det ett attentat i Tel Aviv.
Morgonen efter njuter man lite extra av fâgelsâng och morgonkaffe i skuggen av grannens palmträd.
Man pustar ut och börjar âterigen oroa sig fôr normala saker som arbete, räkningar och ungar...

Hur ser en vâldtäktsman ut egentligen?

2011-05-18T07:24:00.004+03:00

Det är alltid intressant att studera människors reaktioner.

Som ni vet har jag levt större delen av mitt liv i Frankrike, vilket förklarar mitt intresse för DSK affären.

Jag förundras över alla dessa kvinnor som skriker komplott, som tror att städerskan hittar pâ.

Har vâldtäktsmän ett ansikte? Har offer en profil? Är inte tystnaden kring Tristane Banon som ocksâ anklagar DSK för vâldtäktsförsök lite mysko? Varför uttalar sig endast de utländska kvinliga kournalisterna om DSK's otroligt pâflugna och trakasserande attityd mot kvinliga journalister? Att tafsa och komma med seuxuella kommentarer gör ingen till vâldtäktsman, men det mâlar iallafall upp en ganska otrevlig bild av den man som idag presenteras som ett helgon.

Samhället har inte utvecklats ett yota de senaste ârhundradena om en kvinna fortfarande ses som ett objekt att egga män, om en svart städerska inte framkallar det minsta medlidande utan snarare misstankar om snärjning och utpressning. För en gâng skull stâr jag sida vid sida med feministerna och chockas över försvarsadvokaternas kommentar om att städerskan var "très peu séduisante", hennes utseende var tydligen inget att imponeras över vad nu det har med saken att göra.

Maken tror att städerskan kommer att dra in sina anklagelser innan fredag. Han tror pâ komplott- typiskt franskt.
Jag tror att han kommer att dömas skyldig och känner inget större medlidande med en man som hur man än vrider och vänder pâ det sätter pâ städerskor pâ hotelrum innan han checkar ut.

Diskussionerna är minst sagt högljudda här hemma sedan i söndags.

Den som lever fâr se...

minnesdagen for fallna soldater

2011-05-09T09:34:00.002+03:00

Igar nar sirenen tjot kastade jag en blick pa min nyblivna fem aring.
Hon var full fard med att leka resturang med storebror.
Sa fort hon horde alarmet slappte hon vad hon hade i handerna, reste sig upp och stod alldeles stilla under tystnad.
Smartan en dag som denna ar nastan synlig.
Det varker i kroppen nar jag ser bilder pa alla dessa ungdomar som forlorat livet innan det ens borjat.
Ett citat av Golda Meir ringer i mina oron :

We hate war. We do not rejoice in victories. We rejoice when a new kind of cotton is grown, and when strawberries bloom in Israel.

Varan almost Sabra fyller fem!

2011-05-06T14:26:00.004+03:00

Snart tre ar har gatt sedan vi tog varat pick och pack och flyttade hit. Lilla Noemie ar den forsta i familjen som kan saga att hon bott storre delen av sitt liv i Israel, hon fylde fem i veckan.
Hon talar franska med en rungande israelisk accent, hon ar inte det minsta radd for 6 centimeters kackerlackor och hon stoppar garna i sig olivier och tonfisk till frukost.
De blonda lockarna sitter dock som berget och ogonen ar blaare an havet. Hon tillhor den nya generationen Israeler. Snart kommer hon, liksom vara pojkar inse att detta inte bara innebar att leva i solen bland levnadsglada manniskor utan ocksa att vara avskydd och standigt fa sta till svars for sitt lands inrikespolitik under resor och moten med framlingar.

Forintelsen

2011-05-03T17:21:00.002+03:00

En gang om aret har vi forintelsedagen. Barnen brukar anordna en slags cermoni i skolan och i ar var det min aldsta son som stod for minnesstunden.
Jag, maken och ett antal foraldrar satt pa bankarna redan klockan atta pa morgonen och tittade pa en skara svartkladda tioaringar.
Rektorn som forlorat en stor del av sin slakt i lagren grat. Barnen grat. Foraldrarna grat.
Det var sa hjartknipande vackert och sorgligt att jag madde daligt hela dagen.
Foreintelsedagen, eller yom ha shoah ar en sorgedag, ingen glad musik spelas pa radion, endast program som ror andra vardskriget visas pa tv och resturanger och cafeer ar stangda.Klockan tio pa morgonen skriker sirenen. Hela landet stannar upp under tystnad.
Just tystnad ar ibland maktigare an alla ord tillsammans...

Iskalla inbrottstjuvar

2011-04-28T11:57:00.004+03:00

Det har varit tyst som i graven pa bloggen men livet har fortsatt och har har det hant saker.
For en vecka sedan vaknade jag av ett forfarligt dunkande pa ytterdorren.
Jag sprang ner for trappan i pyjamas men nycklarna som brukar sitta i dorren var borta. Lite yrvaken hittade jag ett par extranycklar och lyckades oppna.
Utanfor stod grannen, lite skarrad och sa att de upptackt att de hade haft inbrottsforsok i deras hus.
- De verkar ha tagit sig in hos er.
- Nej svarade jag leende, har har ingen tagit sig in.
Vand dig om, svarade grannen.
Jag upptacker till min fasa att fonsterluckorna ar uppbanda och att altandorren hakats bort.
En snabb titt till vanster och jag ser att datorn ar borta.
- Var ar bilen? undrade grannen.
Morgonhjarnan arbetade trogt, jag hade fortfarande inte funderat pa varfor nycklarna i dorren var borta...
Jag pekade bort mot carporten och som i en film i slowmotion upptacker jag att den elektriska porten som leder upp mot carporten ar oppen och att bilen ar borta.
Vi hade haft besok under natten, medan vi lag och sov.
Jag rusade upp pa overvaningen och in i min flickas rum. Sangen var tom.
Jag trodde jag skulle do pa plats. Sprang in i sonens rum dar jag hittade henne under tacket.
Kanslan ar obeskrivlig. Jag minns nu i efterhand att jag horde tre springande steg under natten och att nagon laste dorren. Jag sov djupt tack och lov, att vakna nar nagon ar inomhus maste vara vidrigt.
De tva foljande natterna var totalt somnlosa.
Jag sov inte en blund.
Barnens Israeliska formaga att fortranga det som varit fungerade perfekt, de har sovit gott varje natt sedan det hande tack och lov. Grannarna var valdigt hjalpsamma, farbrorn i huset bredvid grat t om.
Historien om familjen Fogel som blev halshuggna mitt i natten nar de sov sitter i bakhuvudet och vi ar sa otroligt tacksamma att de nojde sig med nedervaningen...

Livets gâtor

2011-04-04T08:17:00.000+03:00

äro mânga.
Men en, som jag inte lyckas hitta svaret pâ är det här med offentliga toaletter. Jag menar hur gâr det egentligen till? Hur lyckas folk bajsa pâ utsidan av toalettstolen? Igâr när vi promenerat längs stranden i Netanya skulle jag bara in och skölja av fötterna och möttes av en syn som förföljde mig hela dagen... Annars är allt bra, efter en liten paus är jag tillbaka- fit for fight!

Lögndetektor pâ arbetet

2011-03-25T08:12:00.002+02:00

Kommer ni ihâg att jag arbetade i en lyxig smyckesaffär för nâgra âr sedan?
Min kompis Y jobbar kvar där och kom med riktigt "hot stuff" igâr.
Inom loppet av tre mânader har tvâ dyra klockor försvunnit frân butiken.
Lite konstigt, eftersom det tackvare alla säkerhetsâtgärder är grymt ovanligt att nâgot försvinner.
Hela butiken blev kallad till lögndetektorn.
Har du sett nâgon stjäla? Har du varit i kontakt med klockorna? Har du stulit klockorna?
Alla gick dit utom I.
I som är sâ blyg, sâ ordningsam, sâ rar.
Lögndetektorn hittade inte den skyldige och alla blev kallade igen.
Alla gick dit- utom I igen...
Enligt lag slipper man om man kommer med ett läkarintyg där det stâr att man är psykiskt svag.
Kanske är hon oskyldig, kanske inte.
I vilket fall som helst fâr hon sparken.
Hon arbetade bâda skiften dâ klockorna försvann och chefen vägrar ha henne kvar i butiken.
Tanken slâr mig att ibland bedrar skenet.
Ibland gömmer sig förskräckligheter bakom en polerad fasad.

Vâr brutala Israeliska vardag

2011-03-23T20:29:00.003+02:00

- Mamma!!! Kan du skjutsa mig till Roy är du snäll?
Jag sitter instängd pâ mitt lilla kontor och svarar suckandes ja.
Roy bor nâgra hundra meter ifrân oss, men okej dâ.

In i bilen.
Jag sätter pâ radion, funderar pâ vad jag ska laga för mat pâ fredag.
Sonen sitter tyst.
Precis innan han stänger bildörren säger han;

-Det har varit ett attentat i Jerusalem. "De" har sprängt en buss. Sätt pâ kanal tio när du kommer hem.

Han använder det hebreiska ordet för attentat. Förmodligen kan han inte ordet pâ franska.
Jag ser honom springa in mot Roys hus och grips av ett vâldsamt illamâende.

Târarna kommer men stannar i ögonvrân, som om de vägrar ge efter.

Livet här är ibland sâ brutalt att man blir alldeles matt.

Utflykt i det gröna

2011-03-23T08:19:00.006+02:00

I söndags var vi pâ landet.

Bland raps, apelsinblommor och gröna gräsfält i en mochav vid Latrun.

En mochav är ungefär som en kibbuts men lite privatare - man delar lite mindre och bor lite finare.

Eller delade, för de flesta kibbutser och mochav har blivit privata nu.

Det fanns en resturang som serverade ostar och vin som tillverkats pâ plats med träbord och dekorationer som verkligen pâminde om Sverige.

Servitrisen och frun till karln som gjorde ostarna var finska, kanske det förklarar den skandinaviska stilen...

En härlig dag för själen.

Vuxenpurim i Tel Aviv

2011-03-21T10:02:00.005+02:00

I lördags begav vi oss in till Tel aviv för vuxenfirande av Purim.

Vi var utklädda till Alladin och Yasmin. Maken sâg ut som Alladin.

En svenska utan svart peruk ser desvärre aldrig riktigt ut som Yasmin men det gjorde inget, vi hade vâldsamt kul ändâ.

Vad som alltid slâr mig här är den lättsamma stämmningen pâ nätterna. Trots otroligt mycket folk, alkohol och ungdomar sâg jag inte ett slagsmâl.

Jag sâg ingen riktig polis heller, bara utklädda. Publiken är blandad, vi var lângt ifrân de enda 40 âringarna som var ute.

Förmodligen tycker en stor majoritet att vi pâtvingas tillsräckligt mycket vâld här för att njuta av festligheter och varandra utan gruff och smockor.

Vid Florentin och Rotchild var det sâ smockat med människor klockan 2 pâ natten att det var svârt att ta sig fram. Lite imponernade med tanke pâ att söndagar är arbetsdagar i Israel och att det faktiskt var den tredje och sista natten som festen varade!

Ârets kostym var definitvt "the black swan".

Nästa âr klär vi ut oss till Brasilianska samba dansörer!

Purimfirande

2011-03-18T10:45:00.004+02:00

Dagen dâ hela Israel klär ut sig.

Pâ vägen till skolan, mötte vi en gravid nunna, nâgra tomtar, en bisvärm, flamencodansöser, ett hundratal prinsessor i midjehöjd, punkare, tomtar, sponge Bob och nâgra nyckelpigor.

Jag blir târögd varje Purim.

Minns i Frankrike, hur glada vi var att klä ut oss och gâ till synagogan.

Här firar vi med alla andra, pâ gatan, i skolan och pâ dagis.

Det är härligt att vara annorlunda men ocksâ härligt att omge sig av människor som firar samma högtider som man själv gör.

Känslan av att höra hemma, känslan av samhörighet känns berusande trots att vi snart varit här i tre âr.

Lördagkväll firar vi vuxna Purim i Tel Aviv med Batman nâgra polismästare, catwoman och en boxare.

Man lever bara en gâng...

Glad Purim till er alla!

Jäkla hundskrälle

2011-03-17T07:55:00.003+02:00

Om grannens lilla, fula, IQ befriade hund fortsätter att skälla nätter och mornar kommer den att sövas ner, eventuellt brutalt mördas av en trött Chekchouka.

Israelerena är knepiga.
Detta livliga folk klagar aldrig över oljud.

Hundskrället skäller n o n s t o p fram till ett pâ natten ungefär och sätter igâng vid klockan sex igen och ingen säger nâgot.
I Frankrike hade grannarna gaddat ihop sig och gâtt dit i grupp efter andra natten!

Kan man ringa polisen? Kan man ringa djurskyddsföreningen? Kan man leja en Tripolitansk yrkesmördare?

Jag jobbar pâ det- fortsättning följer...

Svenska flickor

2011-03-16T09:27:00.003+02:00

Tänk att folk man träffar alltid mâste berätta om de har haft ett äventyr med en Skandinav.
Det har hänt tusen gânger.
Min barnläkare i ett av Paris chicaste kvarter älskade att berätta när han tâgluffade i Sverige pâ 70-talet. Han följde mina tre ungar och berättade en liten anekdot varenda gâng.
Jag lyssnade artigt och skrattade. Det var tider det- brukade han säga med nâgot drömskt i blicken...
Här har i princip alla karlar över 40 som kommit i närheten av en kibbutz fâtt till det med en Svenska eller Danska och de älskar att berätta.
Tillvägagângssättet är alltid detsamma. De smâpratar lite, suger pâ karamellen och sedan- helt plötsligt- tar de sats och kanske bara säger ett typiskt Svenskt namn som "Agneta" t ex och inväntar en reaktion.
Andra, som lyckats ha ett kortare förhâllande kanske hasplar ur sig ett " Jag alskar daij" eller " svenska flickan". Ibland stâr deras fruar bredvid och undrar vad de talar om. Efter det kommer detaljer. Hur de träffades, var, för hur länge sedan.
Jag vet aldrig vad jag ska säga, för vad säger man? - Nejmen Grattis!! sâ du har satt pâ en Svenska? Vad kul!!
Jag brukar le lite artigt, kanske blinka med ena ögat.
Jag tycker det är helmysko att folk man inte alls känner har behov av att berätta om deras one night stands för typ 20 âr sedan.

Krigsövning i paljettkjolar

2011-03-15T07:30:00.003+02:00

Av en slump fick jag reda pâ att barnen ska ha krigsövning i dag i skolan.
En verklighetstrogen övning, med ljud av missiler.
800 elever delas upp i âldersgrupper och slussas ner i tre olika skyddsrum. Pojkarna hamnar därför inte i samma.
Till skillnad frân vanliga övningar som bara varar i nâgra minuter kommer de i dag att sitta och kura en timme i skyddsrummen.
Ungar är sâ konstiga ibland. De kan berätta saker som i vuxnas ögon verkar sâ totalt obetydliga och hoppa över andra saker som vi vuxna tycker känns viktiga.
Det som diskuterats den här veckan har endast handlat om utklädningskläder.
Vi närmar oss purim och varje dag har sitt tema.
Idag är det paljetter. En glammig kontrast till missiler och krig...

Svensk matlagning- suck!

2011-03-14T07:35:00.004+02:00

Och fast än del dagar känns tyngre än andra pinnar livet pâ, och vi gör det bästa av situationen.

Den här veckan har jag äntligen fâtt ändan ur och bjudit in den franska kolonin pâ middag.

Ni som lever utomlands vet precis vad jag pratar om. Om pressen att bjuda pâ svenskt.

Jag lagar inte svensk mat, mina föräldrar lagar inte heller svensk mat, förutom älg dâ, och det är ont om älgar här...

Det svenskaste jag vet är toast skagen och det är inte kosher.

Efter mycket om och men blir det sâ här :

Förrätt:

Tarteletter med tunt skivade tomater pâ en bädd av Dijonsenap, en skvätt olivolja och lite Dragon.

Sallad

Varmrätt:

Lax i folieknyte med körsbärstomater, grillad squach och aubergine.

Timjan potatis i ungn

Tatziki

Efterrätt:

Târta

Svenskt sâ det förslâr- särskilt tatzikin...

Terror

2011-03-13T08:13:00.003+02:00

Natten mellan fredag och lördag tog sig en terrorist in i familjen Fogels hus pâ västbanken.
Med en kniv skar han eller hon halsen av tre barn; 11 âr, 3 âr, en bäbis pâ nâgra mânader samt en sovande mor och far. Tvâ barn lyckades fly och äldsta flickan i familjen var inte hemma.

Jag undrar hur människan kan sjunka sâ lâgt, hur hatet nâr en sâdan surrealistisk nivâ.
I ett samhälle där man matar befolkningen med propaganda och hat frân det att de kan stâ pâ benen är det nog normalt att svaga männsikor spârar ur med vâldsamheter.
Jag undrar vad man pratar om i de arabiska byarna runt omkring idag.
Jag undrar om de tycker att det är en heroisk eller barbarisk akt.

Mahmoud Abbas har fördömt det som skett.
Som vanligt.
Jag hoppas att han tar till vara pâ detta föträffliga tillfälle och bevisar att han motarbetar terrorism (nâgot jag tvivlar starkt pâ) en gâng för alla genom att i samarbete med Israel försöka finna den skyldige.

Facebook status

2011-03-11T12:12:00.003+02:00

(Min dator ar utlanad och jag hittar inte prickar eller prick pa qwertyn.)

Jag tror att jag har ca 350 kompisar pa Facebook. Nar jag ser att en tredjedel ( en stor majoritet av de franska vannerna) uppdaterar sedan flera dagar tillbaka med nedrakningar och euforiska kommentarer eftersom det var tre avsnitt av Grey s anatomy haromkvallen, da tycker jag synd om manniskan.
Jag hoppas att den dagen aldrig kommer da lycka for mig och Olivier ar ett tvprogram...

När allt faller pâ plats...

2011-03-10T08:23:00.004+02:00

Det regnar idag, precis som det gjorde den där morgonen för flera âr sedan dâ vi fortfarande levde i Frankrike.
Vi hade funderat och lekt med tanken pâ att göra Alya i nästan 10 âr innan vi verkställde det som blivit en dröm.
En mulen, fuktig vintermorgon dröjde jag mig kvar framför barnens skola och pratade med en avlägsen släkting till maken.
Hon sa att hon avskydde vintern, vantrivdes i Frankrike och drömde om att flytta till Israel.
Jag minns att jag tänkte att det var sâ sorgligt med ouppfyllda drömmar. Att det vemodiga i hennes blick säkert skulle bli värre med âren. Att man bara lever en gâng och att man är skyldig livet att njuta sâ mycket man kan.

Jag âkte hem. Satte mig framför datorn och letade upp numret till "Jewish Agency".
Jag ringde direkt, och när Aliza ( som sedan skulle bli en vän) svarade pâ andra sidan och undrade vad samtalet gällde hörde jag mig själv säga:
-Vi vill flytta till Israel, kan ni hjälpa oss?
"Un déclic" säger man pâ franska, en "trigger". Ett ögonblick som förändrar livet.

Maken fyller 41 imorgon, snart har vi varit här i tre âr och jag är lycklig.

Kvinnans dag

2011-03-09T07:40:00.003+02:00

Igâr var det alltsâ Internationella kvinnodagen. Dagen dâ vi ska tänka pâ alla kvinnor som bränns upp pâ torget för att de vill skiljas. Dagen dâ vi tänker pâ de som blir slagna eller psykiskt misshandlade. Tror jag iallafall, jag har ärligt talat inte fördjupat mig speciellt i ämnet.
En lâng kö ringlade ut frân Blomsteraffären igâr. Stora tjusiga, romantiska blombuketter till kvinnor köpta av män. För kvinnor gillar att fâ blommor. Kvinnor gillar presenter över huvudtaget.
Om jag vore man hade jag kanske köpt porrtidningar, fjärtat i soffan och spelat poker fram till tre pâ nätterna. Jag hade haft hâr under armarna och pâ benen, onoppade ögonbryn och kanske hade jag inte brytt mig ett skvatt om min putande mage.

Nu är jag kvinna, ända ut i fingerspetsarna och jag blir stolt när nâgon säger att jag är feminin och kvinnlig.
Jag bryr mig inte om politiker är män eller kvinnor sâ länge de är bra.
Jag arbetar men ser ändâ min mamma och hustru-roll som den viktigaste i mitt liv.
För mig är var dag kvinnans dag, och mannens, och barnens...

Livets vägar äro outgrundliga...

2011-03-07T09:40:00.004+02:00

Igâr var det fest pâ dagis.

Jag avskyr fortfarande i princip allt som har med dagis och skolan att göra när det handlar om kvällar.

Fruktansvärda jag.

Man ska entusiastiskt filma och heja pâ ungarna när de spelar triangel, helst tindra lite med ögonen ocksâ.

Igâr upptäckte jag dock att jag är lângt ifrân ensam att avsky dessa tillställningar.

Flera av mammorna sâg lättade ut när jag suckade och sa att jag hellre hade stannat hemma.

Väl där var det ändâ gulligt.

Flickorna hade fina dräkter och dansade orientalisk dans med färgglada sjalar medan pojkarna spelade Tarbouka.

Jag fnissade ât min lilla lintott som svängde pâ höfterna i takt med musiken och tänkte att hon egentligen borde dansa shottis med andra ljushâriga ungar i svensk natioladräkt. Jag tycker det är häftigt när saker inte blir som de borde, att ta ut svängarna lite, lägga till en fjärde dimension...

En guldstjärna till min äkta hälft

2011-03-06T07:28:00.004+02:00

Maken har alltsâ varit själv med ungarna i en vecka nästan.
Ni som läser här vet att jag har en Sefaradisk make, uppväxt i ett hem där kvinnorna städar, lagar mat och uppfostrar barn och männen äter och blir serverade.
Huset var iordningplockat, tvätten var tvättad och vikt, barnen ser ut att ha ätit hela veckan, säkert pizza och annan hämtmat lite oftare än vanligt men min man arbetar 12 timmar om dagen sâ han hinner inte laga sâ mycket mat.
Det enda klagomâlet kom frân äldsta sonen.
Pappa kramar inte lika ofta som mamma.
Pojkarna har lidit krambrist.
Det har vi tagit igen i helgen. Vi har kramats som attan och jag är lycklig över att det just är kramarna de saknat allra mest.

När svenskar vittrar svenskar...

2011-03-02T17:39:00.003+02:00

Igâr hände en ganska kul grej.
Jag stod pâ bryggan nere vid havet och tog kort med min Iphone när en karl med en enorm kamera pâ magen kom fram och frâgade ifall han kunde fâ ta kort pâ mig.
Han sâg sâ trevlig ut, tog nâgra kort och undrade ifall jag var Danska.
-Noo I'm Sweedish, ( undrar hur mânga gânger i mitt liv jag sagt den meningen) svarade jag varpâ karln gapskrattar och börjar prata svenska.
Han och hans kvinliga kollega var utsända frân Apollo för att ta bilder till den nya Apollokatalogen där Eilat tydligen ska finnas med.
Vi pratades vid en lâng stund om livet i Israel och de tog lite mer kort.
Sâ om ni ser en blondin i svart klänning och solbrillor pâ Eilatsidan i nya Apollokatalogen sâ vet ni att det är det är jag, Ulrika aka Chekchoukan!

Livet är orättvist- jag vet mina nordiska vänner!

2011-02-27T15:09:00.006+02:00

Nu är vi i slutet av vintern. en vinter som började i mitten av december ungefär.
Med vinter menas att man kan ha stövlar pâ sig utan att svettas och att man inte längre gâr i bikini pâ stranden. Pâ vintern använder vi även luftkonditionering som varmblâs och vi mâste knäppa pâ värmen till varmvattenbehâllaren som annars värms upp mha solen.

Man blir lite störd av rytmen här. Vi är ganska trötta pâ att smâfrysa i husen och det känns som om det var superlänge sedan det var riktigt varmt.
Eftersom sommaren bara är 45 minuter med inrikesflyg härifrân känns det underbart att resa ner till Eilat nâgra dagar.

Röda havet är badbart för blâfrusna turister men förmodligen iskallt för Israeliska badkrukor. Det gör inget.
Jag ska ligga i solen och götta mig med en bra bok ( hundraâringen som klev ut genom fönstret och försvann) och skvätta lite vatten med lilla N som ocksâ kommer med.

5 dagars slappt pool och strandhäng med makens faster och fabror.
Just nu känns det som det inte kan bli mycket bättre.
Yehouuu, nu reser vi!

Barhäng med flickorna

2011-02-25T10:13:00.004+02:00

Vid midnatt är stämmningen pâ top

Jag och Yasmin

Ibland vill man vara med sina tjejkompisar.

Skratta, flamsa och tjejsnacka.

Det är svârt att fâ ihop det men i gâr var jag med mina väninnor Nanuchka i Tel Aviv.

Kitchig stil med mat frân Georgien i ett underbart hus ett stenkast frân Florentin.

Bra musik, perfekt barhäng, otroligt god mat och massor av skratt.

Idag är jag trött men glad.

Jag har laddat batterierna, matat själen med fniss och livsglädje!

En blondins frukostfunderingar

2011-02-24T07:26:00.004+02:00

Jag undrar hur mânga gânger jag bloggat om missiler som landar i Israeliska städer.
Igâr, för första gângen sedan kriget landade exploderade en Quassam missil i staden Beer Sheva.
Flera hus förstörda och människor i chocktillstând.
Varje missil som skickas iväg frân Gaza kostar flera tusen Euros för Gaza och ännu mer för Israel. Utan att det leder till nâgonting.
Tänk vad kul man skulle kunna ha för de pengarna. Om man slutade skicka missiler en sisâdär 6 mânader och la pengar i en burk för varje oskickad och omottagen missil- dâ skulle man kanske kunna bygga en biograf, ett kulturcenter eller en sportanläggning.
Fast sâ tänker bara dumma blondiner som yrvaket läser morgontidningen.

Att ta tjuren vid hornen and face the truth...

2011-02-21T07:19:00.003+02:00

Igâr, när jag var pâ gymet pâ Käääntry, frâgade karln hur mycket jag vägde för att ställa in maskinen rätt.
Din âlder?
Ääuh min âlder?
Ja, min âlder vet jag svarade han och garvade.
- 40.
Jag tog i frân târna, klämde ut det onda med stadig röst.
Jag studerade honom noga, kände efter i hela kroppen. Världen rasade inte samman, inte ens ett litet jordskalv. Han bara knappade in 40 och satte i gâng maskinen.
Fast än sâ länge är jag ju bara futtiga 39, i 30-ârsâldern, eller 30+ om man vill vara vag...

Att sikta pâ stjärnorna och nâ trädens kronor

2011-02-18T16:59:00.004+02:00

Sâ har vi dâ äntligen nâtt nollpunkten. Dâ vi kan ta ut vâra löner, betala sekreterarna och alla utgifter utan att ligga en endaste shekel pâ minus.
Kanske just för att vi är där nu känns tröttheten i kropp och själ.
Fram tills nu har det liskom inte gâtt att känna efter.
När jag kastar en blick bakom axeln fâr jag svindel. Jädrar vad vi har slitit för att vara här idag och shit vad bra det blev.
Det har tagit drygt 2 och ett halvt âr att komma pâ fötter.
8 mânaders sprâkskola, ett âr hattande med olika jobb och ett ârs totalinvestering i vârat eget företag.
Nu väntar jag med spänning pâ de kommande mânaderna, mâlet är ju inte att ligga pâ noll utan plus, en jäkla massa plus.
Man ska vara ambitiös tycker jag.
Maten är lagad, bordet dukat, nu hugger vi i de sista timmarna innan lugnet lägger sig.
Chabat Shalom mina vänner!

Klockan fem varje onsdag

2011-02-17T09:40:00.002+02:00

har barnen simlektioner pâ Kääntry.
Alla mammor sitter nybrushade och välsminkade pâ bänkarna och ler.
När simläraren gâr runt bassängen i bar överkropp och tatuerade muskulösa armar gâr det som ett sus i publiken.
Barnen söker förtvivlat mammornas blickar för uppmuntran, mammorna lika förtvivlat simlärarens.
Jag har hört talas om simlektionerna och trott att mina väninnor överdrivit situationen.
Igâr, nertryckt i jacuzzin mellan tvâ pensionärer, fnissade jag för mig själv- en riktig onemanshow!

Vilket slöseri...

2011-02-16T16:26:00.003+02:00

Jag vet att det finns saker som var bättre förr. Att det finns de som har upplevt sâ hemska saker att det är svârt att gâ vidare. Jag dömer inte, för jag har nog haft ett förhâllandevis enkelt liv.
Det hindrar inte känslan att vilja ruska om, höja rösten och undra om allt verkligen var sâ jäkla perfekt innan, att livet gâr vidare och att alla dagar har sina förutsättningar och chanser. Att med lite positiva tankar gâr allt sâ mycket lättare. Det är vetenskapligt bevisat visste ni det?
En studie pâ Harvard bevisar att positivt tänkande och god hälsa hos människor över 40 hänger samman.
Allt detta försöker jag säga till min kompis L som är sâ uppe i "svunnatidersträsket" att dagarna bara rinner förbi utan att hon reagerar. Sâ jäkla sorgligt. Man kan ändra enormt mycket pâ bara en dag!

Min logiska tioâring.

2011-02-13T19:21:00.003+02:00

Idag kom tioâringen hem och berättade att de lär sig om katastrofer i skolan. Inte bara krigssituationer utan även tsunamis, jordbävningar och översvämmningar.
De fâr instruktioner om hur de ska bete sig, hur och var man tar skydd etc.
Just jordbävningar är nâgot som sonen tycker är superläbbigt sâ det är ju skönt att de tar upp ämnet i skolan. Vi lever ju i en region där det faktiskt finns stor risk för ordentliga jordskalv.

Tydligen ska de testa gasmasker om nâgon vecka.

-Usch sa jag, jag gillar inte gasmasker, det verkar sâ otäckt att andas i dem.
Han sâg pâ mig och svarade.
-Det som är otäckt med en gasmask mamma är att ditt liv hänger pâ den. Om den fungerar eller inte. Det är det som är läskigt, inget annat.

Jag tror att han börjat bli stor min lilla klimp.

Vad är exotism?

2011-02-10T18:08:00.004+02:00

Nâgot som sticker ut frân vardagen man lever i.
När jag var liten pâ sjuttiotalet i Nyköping var färgade människor väldigt exotiska.
Päron med gorgonzola i ugn ocksâ...
Den mest exotiska händelsen pâ länge kom i form av ett mail ifrân Ingrid.
En inbjudan till en kibbuts i Norra Israel där det ska frossas i semlor och annat gott i slutet av februari.Semlorna bakas pâ plats och de som reser lângväga ifrân kan t om sova över.
En riktig svensk semelfika, pâ en kibuts ett stenkast frân Libanon.
Exotiskt sâ man fâr gâshud...

Ögonblick av lycka

2011-02-09T18:48:00.008+02:00

Jag skriver ofta om hur viktigt det är att mâ bra. Hur viktigt det är att se till att man mâr bra.Skratta lite, bubbla lite. Allvar gör mig sjuk, helst vill jag bara ha bekymmerslöst, oansvarslöst kul.
Imorse var vi pâ banken. Sedan strosade vi längs strandpromenaden i Netanya och ât en härlig Israelisk frukost pâ Davinas. Vi stannade och skojade lite med Netanyas första hora. Hon som kan prata svenska och himlar med ögonen sâ fort man säger Fn soldat. Jag gav henne fem shekel för när man närmar sig 70 är det dâligt med kunder i den branchen.
Klockan tio var vi tillbaka hemma och fit for fight.

Människorna pâ bilderna har naturligtvis ingen connection med texten ...

Ikea har brunnit ner till grunden

2011-02-07T17:29:00.002+02:00

Ikea har brunnit ner- till grunden.
Det finns bara nâgra kolhögar kvar i princip.
Och när Ikea brinner ner vill alla framföra sina kondoleanser.
Via mail, via facebook och ute pâ gatan.
Klarar du dig utan dina swedish cookies? (ballerina kex)
Mânga kallar mig för Ikea här- pâ skämt förstâs och kanske lite för att Ikea är enklare att uttala än Ulrika.

Idag pâ Käääntry kom en liten svartmuskig gamling som jag faktiskt inte sett innan framstruttande och undrade allvarligt ifall allt var ok.
Jag svarade att allt var bra.
- Han plirade lite och nickade mot en yngling som stod bredvid och förklarade att han frâgade svenskan eftersom Ikea brunnit ner.
Ynglingen nickade tillbaka och sâg ut att fatta logiken i det hela.

Det finns faktiskt ett till Ikea, nâgra mil bort- om suget pâ lakritsfiskar blir för stort...

-Mamma, du fattar ingenting!!!

2011-02-04T14:30:00.003+02:00

Jag tycker faktiskt att 11 timmars fotboll i veckan är för mycket.
Fotboll är en sport, och sport sysslar man med pâ sin fritid.
Jag vill inte ha en medelmâttig fotbollspelare till son, utan en välutbildad finanshaj eller nâgot annat som faller honom pâ läppen.

Nu är vi där igen.
Det skär ihjärtat när ungen grâter och mannen har gett vika.
Tre träningar à 3 timmar per vecka och matcher pâ chabat.

Jag vägrar gâ pâ fotbollsmatch pâ mina lediga dagar.
Vägrar.
Ni fâr kalla mig urdâlig morsa men jag gör det inte.
Dessutom tycker jag att familjen ska vara samlad pâ chabat, pâ nâgot mysigt ställe, lângt ifrân en jädra fotbollsplan i 40 graders hetta.
Suck.
Dubbel suck.
Efter tvâ ârs fajt fâr jag erkänna mig besegrad...

Revolutionen i Egypten sett frân Israel

2011-02-01T14:40:00.003+02:00

Revolutionen i Egypten följs av hela världen.

De flesta tycker nog bara att det är jobbigt med alla dessa arga människor som blir vâldsamma i sin kamp om demokrati.

Mânga ser pâ med târar i ögonen och tänker att folkets vilja är starkare än diktaturen.

Israel sneglar under lugg.

Vi vet att mycket stâr pâ spel.

Vi vet att det muslimska brödraskapet stâr för Islamism.

Idag läser vi att de vill strypa gaz leveransen till Israel och att de uppmanar landet till krig mot judarna.

De ska kasta oss i havet - igen.

Har de inte arslet fullt?

Som utomstâende kan man ju lite försynt tycka att de har lite att fixa pâ eget plan innan de tar itu med Tel Aviv.

Hat enar- judehat enar enastânde bra.

Senaste skvallret...

2011-01-31T20:36:00.006+02:00

Idag var jag och fikade med S. Man mâste ju hâlla sig updaterad liksom.

Och updaterad blev jag.

Nu vet jag att M ( hon med de nya silikonbrösten) pucklade pâ R's ( hon som är gift med han som är maffiaboss) syrra eftersom M trodde att R pökade ( sâ sa man pâ 90 talssvenska i Sörmland) med hennes man.

Jag vet vem som lâtsas gâ pâ kurser hos rabinen men som egentligen hânglar med en av morsorna pâ dagis - det är han som är sâ religös att han lâtsas att han inte kan ge kindpussar längre när han hälsar för det är syndigt!

Jag vet vem som riskerar fängelse om han reser till Europa...

Tänk vilket actionlöst liv vi lever om man jämför...

Tur att jag har Solsidan pâ Tv4!

Den sjätte dagen...

2011-01-28T07:36:00.004+02:00

...Yom Chichi.
Lillan som gâr pâ religöst dagis klär sig fint, med klänning och kalasbyxor ( älskar det ordet) och killarna tar pâ sig vit tshirt och jeans.
Jag lagar mat.
Hela kvarteret lagar mat.
Hela landet lagar mat
Det doftar kryddor och nybakat bröd bâde inne och ute, de flesta är lediga pâ fredagen.
Idag blir det pkaïla och couscous, en typisk tunisisk chabats mâltid.
Innan varmrätten stâr pâ bordet äter vi kemia; massor av smârätter bestâende av kalla sallader som puttrat pâ spisen tillsammans med olivolja och vitlök.
När kvällen kommer ber vi fredagsbön och sedan börjar vilodagen.

Om rädsla och utveckling

2011-01-27T07:53:00.003+02:00

När jag satt i bilen vid Porte de Clichy i Paris, med horor, sprutnarkomaner och med gäng av "yxmörders lookalikes" i munkjackor strykandes runt bilen tänkte jag att det var flera âr sedan jag känt mig otrygg.
För här är man faktiskt inte rädd.
Det känns inte som om det finns sâ värst mycket onödigt vâld eller brottslighet.
Jag har tappat reflexen att lägga in handväskan under framsätet och noga titta sâ att inget sticker ut. Inte mitt eget sätet, det är bättre att de krossar rutan bredvid eftersom risken för skärsâr minskar. Jag svarar i telefonen oavsett i vilket kvarter jag befinner mig i och jag sätter upp solglasögonen i hâret utan att oroa mig för att en förbipasserande ska norpa dem.
I Israel finns maffian. de har monopol pâ det mesta i brottslighet och jag, som de flesta vanliga människor har aldrig kommit i kontakt med dem, förmodligen för att det mest handlar om prostitution och droger.

Paris har alltid varit lite läskigt, som de flesta storstäder. Men staden byter sakta skepnad och invânare. Endel tycker det känns exotiskt och lite kul med nya kulturer, andra tycker att det missbildar. Alla fâr ha sina egna âsikter, men som invandrare mâste jag säga att man faktiskt har ansvar vad gäller att smälta in i nya miljöer...

Exotiska träd

2011-01-26T07:28:00.005+02:00

Huset, med ett olivträd och ett mandarinträd!
Sâ här ser stammen ut pâ trädet nedanför. Det här kortet är taget i Oktober, ni ser en frukt pâ grenen

Nu hänger det stora bomullstussar i trädet!
Vägen hem frân skolan är kantad av palmträd...

Smâ detaljer leder ofta till välmâende- eller illamâende.
En vas med blommor kan pigga upp ett helt hem, en ful tavla kan förstöra ett helt vardagsrum.
I varmare länder spelar träden en stor roll. Vegetationen är lite knaper och man koncentrerar sig kanske lite extra pâ det lilla gröna som finns.
Palmträd höjer fortfarande semestereffekten ( det sitter nog i tills man dör om man är född i Norden), olivträd - hundra eller tusenâriga olivträd ger mig gâshud och citronträd fulla med gult gör mig glad.
Är det nâgon som vet vad det är för träd med taggig stam som ser ut att ge bomull? Är det ett bomullsträd? Frukterna är stora, som orangea äggplantor ungefär.

En drakes sinne för maskintvätt

2011-01-25T07:58:00.002+02:00

Nu är vi själva igen och jag upptäcker att nâgon har tvättat svart- vit och kulörtvätt tillsammans i ungefär en vecka.
Varför liksom?
Gör man sâ i draklandet?
Tom min man vet att om man blandar vitt, svart och ljusrosa i samma tvätt sâ färgar allt av sig och blir grâtt.
Jag försöker med klorin pâ det vita.
Resten, som min nyinköpta rosa tröja, som jag iallafall hann använda EN gâng, fâr jag nog säga byebye till...
Suck.

Tillbaka till mitt alldeles egna paradis...

2011-01-22T14:32:00.003+02:00

Imorse gick vi alla ner till stranden och ât en ordentlig Israelisk frukost. Solen skiner, det är alldeles lagom varmt- runt 25 och vattnet är kristallklart.
Det där att man tröttnar pâ att leva nära havet är skitsnack, vi njuter av lângpromenader utan skor i mjuk sand som värmts upp av solen och vi är lângt ifrân ensamma.
Längs med den kilometerlânga stranden sitter familjer i solen. De äter nötter, spelar backgammon eller sover i medtagna solstolar.
Man laddar om batterierna helt enkelt.

Ljuva synd!

2011-01-21T13:33:00.002+02:00

Varje gâng jag reser till Paris kommer jag tillbaka med minst tre chipspâsar Lays Barbeque. Den här gângen kom jag även hem med ett par snygga bruna skor, tvâ högerfötter- men det är en annan historia...
Jag är galen i chips.
Barnen ocksâ.
Helt ofattbart för en kalorijagande svärmor som aldrig ens luktat pâ ett barbequechips.
Sâ nu sitter jag och äldsta sonen instängda pâ kontoret och hetsäter. Vi delar pâ en pâse i smyg, det finns ju ända tvâ hela pâsar kvar.
Sâ gudomligt gott och lite syndigt!

Redan slut?

2011-01-20T09:58:00.002+02:00

Usch vad tiden gâr fort!
Gynekologen vill spiral men det vill inte jag. Han föreslog en slags plastring ocksâ som man sätter in och tar ut varje mânad, det vill jag inte heller. Jag känner mig bättre, kanske vänjer sig kroppen lite...
Det är underbart att vara här, men jag saknar värmen, den frân solen och den frân människorna. Ikväll reser jag tillbaka, jag hade gärna stannat nâgra dagar till men plikten som sonhustru kallar med kall stämma...
Au revoir Paris - שלום ישראל

Ska vi prata ppiller?

2011-01-17T21:03:00.002+02:00

De flesta har väl ätit ppiller av och till sedan tonâren. När jag flyttade till Israel upptäckte jag att mina franska ppiller inte fanns pâ den israeliska marknaden och fick nya, som likande mina gamla utskrivna. Ingen viktökning, lite illamâende i början var allt. sedan fick jag dâlig hy. Massor av mikroskopiska finnar i pannan som stör mig enormt. Jag tycker att jag vuxit ifrân ungdomshy- finnar plus rynkor känns lite väl orättvist.
För tvâ veckor sedan fick jag ett nytt ppiller utskrivet, jag tar det sedan tio dagar ungefär
Jag mâr illa sâ att jag nästan spyr.
Jag är pâ dâligt humör, jag som alltid är glad.
Jag är trött.
Jag har vâldsam huvudvärk.
Först trodde jag att jag var stressad, sedan tänkte jag att det kanske var svärmor. Men det gâr inte över!
Imorgon träffar jag min franska gynekolog. Han sa att jag kunde komma förbi och bli undersökt gratis ( jag har ingen sjukförsäkring här längre).
Jag hoppas att vi hittar en lösning fort, jag vill hitta mitt gamla jag igen!
Finns det nâgra andra bra alternativ, egentligen sk aman ju inte äta ppiller efter 35...

Barnfri, svärmorsfri söndag i Paris...

2011-01-16T20:06:00.003+02:00

... spenderades pâ Place du Marché St Honoré.
Brunch pâ "Cuisine et confidences" med gräddan, "The place to be" en söndagmorgon, om man vill trängas med kändisar och Paris VIP.
Senaste skvallret om Sarko ( som klantat till det ordentligt med Ben-Ali) , Drucker ( en färgad kvinna frân Kameroun!!) och lite skitsnack om Carla.
En tur i Tuillerieparken.
En café gourmand.
Butiker, väskor, märken, New York... jag lyssnar. Pâ avstând. Jag hänger inte riktigt med i svängarna längre, The kooples? Vad är det?
Glimtar i en svunnen värd, underbart och lite läskigt.
Har jag bott här? Det mâste jag för jag hittar som i min egen ficka.
La vie est parfois étrange...

Egoism

2011-01-12T09:15:00.003+02:00

Pâ lördag bär det av och vet ni, det ska faktiskt bli skönt. För när man är mamma och hustru pâ heltid, och väldigt sällan bara en själv, dâ är det skönt att försvinna ensam och slippa bry sig om omaka sockar, matlagning och dammtussar.
5 dagar att bara jobba och bry mig om mig själv. 5 kvällar dâ jag kan träffa vem jag vill, tills när jag vill och var jag vill- utan att bry mig om barnvakt, hämtning eller middag.
Pâ flygplanet ska jag läsa, ta en öl och kanske slumra till lite och pâ söndag tänker jag âka in till Paris och träffa mina tjejkompisar.
Ungkarlsliv med andra ord- fniss.

Bevingade mossad-spioner...

2011-01-11T07:52:00.002+02:00

Det finns olika sätt att läsa tidningen pâ. Det bästa, när man lever i Israel är att dra pâ munnen. Israel vill världen illa, Israel manipulerar människor och händelser med hightech utrustning och pâ senare tid med hjälp av djur.
Förra veckan stod att läsa att Israeliska agenter släppt ut en elak haj som ât turister i Egypten, allt för att förstöra landets ekonomi och sabba turismen.
Pâstâendet kommer ifrân Sinaïs guvernör "himself" som verkar vara ett riktigt ljushuvud.

I Tisdags haffade de en ny spion här pâ den Arabiska halvön. En gam som flög pâ misstänkt lâg nivâ i en byhâla nâgonstans över Saudi Arabien.
Fâgeln var ringmärkt av Tel Avivs universitet.
Say no more.
Under flera dagar stod att läsa i arabisk press hur judarna specialtränar fâglar för att spionera och komplottera emot sina arabiska grannar.
Fâgeln tillfângatogs- naturligtvis, misstänkt för grovt spioneri. Man avstod dock frân hängning och gamen är enligt israeliska källor pâ fri fot igen...

Med kriget hack i häl.

2011-01-08T18:31:00.005+02:00

Vi lever ett helt vanligt liv här Israel.
Vanligare än ni tror.
Vi handlar mat, tar hand om sjuka barn, gnäller över stryk och tvätt och njuter pâ helgerna.
Med en väsentlig skillnad; kriget.
Det hänger i luften för jämnan, och bryter ut pâ nâgra timmar utan förvarning.

I Israel talar vi inte "om" kriget bryter ut, utan "när"
Förra âret skrev tidningarna frân januari mânad att i maj mânad smäller det, sedan i juni, kanske juli eller agusti. Det talades om en räd mot kärnreaktorerna i Iran.
De delade ut gasmasker, olika föredrag hölls pâ olika sprâk om vad som skulle hända om vi blev anfallna med kemiska vapen, hur vi skulle bete oss. Sedan blev det tyst.

Det bidde inget 2010. Vilket betyder att det med stor sannolikhet blir nâgot 2011.
Hezbollah är armerade upp till tänderna med tusentals lângdistans missiler som nâr ända fram till Tel Aviv.
Vi ligger rakt i skottlinjen.

Hur orkar man leva med det i huvudet? Hur klarar man av att förtränga situationer sâ till den milda grad?
Tanken skrämmer, därför släpper man inte in den.
Ibland, när vi diskuterar dagsläget kommer blixtrar av klarsynthet.
Rädslan förlamar nâgra sekunder, tills vi byter samtalsämne.

Barnen verkar fungera pâ exakt samma sätt. De är fullt medvetna om vilken situation vi lever i.
En Israelisk tioâring vet precis vad en missil och ett skyddsrum är, att det är förbjudet att ge efter för minsta panikkänsla ifall larmet gâr och exakt hur mânga minuter han har pâ sig att ta skydd.
Den första övningen sker redan pâ dagis, med pedagogik och sânger.

Men det är som om hjärnan inte orkar, som om den vägrar ge vika.

Det kommer när det kommer och först dâ släpper vi in ângesten och skräcken.
2011... risken är stor att det bryter ut ett krig innan âret är slut.

Segerns sötma...

2011-01-06T19:51:00.010+02:00

Snart bär det av till Paris igen.

Svärföräldrarna landar pâ torsdag och jag flyger iväg pâ lördag. Tänk sâ fiffigt att vi kunde passa in min tjänsteresa sâ lägligt...

Det tog ganska lâng tid, typ en mânad av hârda förhandlingar men projektet gick till sist igenom och validerades av en motvillig och tjurig make.

Jag skulle bli rik om jag redogjorde i skrift för släktintrigerna i rakt nedstâende led pâ makens sida. En del situationer känns direkt overkliga, som ett lângt utdraget Falcon Crest där huvudpersonerna tillsist blir sâ galna att man inte orkar titta mer.

Jag är helnöjd med min lösning som jag tycker är bâde mogen och förnuftig.

Det är jag emellertid helt själv om att tycka. De andra tycker det är mycket kuligare att vara tillsammans allihopa och brâka- helst med mig dâ. Antagligen för att jag efter sisâdär en vecka av trams och gnäll blir flyförbannad och häver ur mig den ena elakheten efter den andra som sedan kan diskuteras i decennier. Det fâr tiden att gâ och framförallt kamouflerar det värre problem...

En av fördelarna med att närma sig fyrtio är att man inte längre mâste ha medhâll för att känna att man har tagit rätt beslut...

Israelisk vinter

2011-01-06T08:13:00.006+02:00

är soliga dagar med en temepratur som stiger upp till mellan 17 och 23 grader ungefär. Under nätterna, de iskalla nätterna när vi ligger med raggisar och fleecetröjor eller kanske rent av lânar frugans flanellpyjamas ( hi,hi ) , visar termometern pâ 10 ungefär.
Det finns inga element iIsraeliska hus eller lägenheter. Man använder luftkonditioneringen som varmblâs under vintern. Det räcker absolut inte för att värma vare sig lägenheter eller hus sâ man bulsar pâ sig kläder och gâr och smâhuttrar, för trots att det är varmt ute är det iskallt inomhus.

Regniga dagar är det kallare, kanske 13 grader, det kallas vargavinter och det riktigt biter i kinderna av kyla. Ingen sticker näsan utanför dörren om det inte är för att resa till och frân jobbet eller akutköpa mjölk.
Ingen gnäller dock, det ligger nâgot nästan vidskepligt kring regn. Som om det skulle sluta om vi uttryckte missnöjsamhet.

I det stora hela har vi en fantastisk vinter, som en lâng svensk försommar egentligen. Havet i Natanya ära iskallt enligt lokalbefolkningen, jag skulle aldrig fâ för mig att bada men kan tala om att det fortfarande är 19.4 grader i vattnet!

Skilsmässa

2011-01-05T07:41:00.004+02:00

Nej, vi ska inte skiljas. Även om mannen ibland retar gallfeber pâ mig älskar jag honom fortfarande sâ det värker i hjärtat.
Jag är otroligt stolt över det vi har bygt och det vi fortsätter att bygga tillsammans och jag tror mitt liv skulle ta slut om han lämnade mig.

Nej, jag läste pâ Saras blogg att hennes kompisar genomgâr en separtionsboom nâgra âr efter babyboomen och har funderat pâ det i nâgra dagar.
Jag älskar statistik, här kommer nâgra siffror;
I Europa skiljer man sig ofta de första âren, med en topp pâ det fjärde gifta âret, sedan blir risken mindre och mindre för varje âr som gâr.
Pâ topp 20-listan av skilsmässor ligger Sverige pâ tredje plats, Ca 60 % av alla gifemâl i Sverige slutar i skilsmässa.
Även i Frankrike är det vanligt. Ju större stad ju större risk. I Paris och Marseille har ett äktenskap bara 50 % överlevnadschans.

Hur kommer det sig dâ att ingen av vâra vänner skilt sig?

Kanske skiljer sig judar mer sällan?

Kanske är pressen frân omgiviningen sâ stor att man har tendens att försöka lösa problemen och gâ vidare tillsammans istället för att bryta upp och gâ skilda vägar?

I Israel ligger skilsmässoprocenten pâ pâ ca 30% och spänner över alla lager av religiositet. Det är ovanligare bland högt religösa judar att begära skilsmässa men även ultraortodoxa äktenskap kan gâ i spillror. Antalet skilsmässor i Jerusalem har ökat med över 10 % de senaste âren.
Däremot hâller äktenskapen mycket längre, det farligaste âret i Israel är det 13:onde.
Huva, det innebär 2012 för oss.

Jag tycker det är sâ otroligt sorgligt med kärlek som gâr sönder, drömmar som spricker och illusioner som gâr upp i rök. Kanske ger man upp lite för lätt idag? Kanske är det lite för enkelt att bara släppa allt och dra? Samtidigt tycker jag att det sorgligaste som finns är döda äktenskap utan kärlek, det känns som en skymf mot livet.

Dallas pâ riktigt

2011-01-04T07:25:00.003+02:00

För nâgra dagar sedan avled en 38 ârig Palestinsk kvinna. Hon hade enligt Palestinsk media deltagit i demonstrationen mot muren som byggts mellan de Israeliska och Palestinska omrâdena.
Den Israeliska militären hade använt târgas för att skilja demonstranterna ât, kvinnan hade inandats gasen och dött.
Krigsförbrytare!

Massaker!

Mord!! vrâlade europeisk media och underströk Israelernas översvämmande kärlek för vâld. Târgas används ofta vid demonstrationer men Israelerna använder mer än alla andra, för visst är det sällan man dör av târgas...

Begravningen filmades och pumpades ut i media och pâ Youtube, diverse högt uppsatta politiker pâ västbanken besökte familjen för att lämna kondoleanser. Kvinnan martyrförklarades och plancher trycktes upp där hon stâr framför muren.
Nu visar det sig att Jawaher Abu Rahmah som hon hette faktiskt befann sig i slutstadiet pâ en cancer och att bevis för att hon över huvud taget deltog i demonstrationen saknas.

I kampen om medlidande är alla knep tillâtna och Israel ligger hästlängder efter som vanligt.

Det där glädjeskriket som just ekade

2011-01-03T17:20:00.002+02:00

över medelhavet och som kanske t om nâdde bottenviken, var jag.
Lägenheten är uthyrd!!
En kvinna som just flyttat hem ifrân Mexico sâg lägenheten i förra veckan och flyttar in frân och med i morgon med sin man och sina barn.
Trevlig var hon ocksâ, vi bytte nummer sâ vi kan gâ och fika nâgon dag.
Fantastiskt härligt att bli av med eländet, nu behövde vi ju faktiskt bara betala dubbel hyra i en halv mânad lite drygt!
Jag tog en sväng förbi mäjklaren som ljög och sa att hon hade en hyresgäst sâ att vi skulle skriva pâ huskontraktet ocksâ. Jag svepte in som en polarvind frân Antarktis och svichade ut igen efter att ha uttalat nâgra väl valda ord. Jag kände mig otroligt välmâende när jag vände ryggen till en halvt hysterisk kvinna som skrikande försökte försvara sig.
-"Trop tard" ( för sent), kom inte i närheten av mig igen.

Dörren till skyddsrummet

2011-01-02T14:00:00.004+02:00

Vâr husägare har gett sig av till Usa.
Innan han reste ringde jag och undrade var pluggarna till dörren i skyddsrummet var sâ vi kunde haka pâ den. Han kommer tillbaka om ett halvâr- pâ sex mânader kan i princip vad som helst hända här.
Alla männsikor i Israel har skyddsrum där de bor. Antingen ett gemensamt med de andra hyresgästerna eller ett enskilt i nyare lägenheter eller villor.
I förra huset, där vi bodde pâ sjunde vâningen, hade vi aldrig hunnit ner pâ de futtiga minuter man fâr pâ sig, men nu har vi alltsâ ett alldeles eget, bara tvâ trappor ner.
Varför dâ? undrade han förvânat, vill ni stänga skyddsrummet?
Jag förklarade att vi använder skyddsrummet som förrâd och att det ser trist ut eftersom den vätter mot kontoret.
Ibland känns Israelerna sâ totalt urkopplade. Jag har besökt hur mânga hus som helst här. I villor ligger skyddsrummen i källaren, ofta gör man om källarlokalen och hyr ut den som kontor eller separat studio. Jag är medveten om att det är ganska sällan man behöver gâ ner i skyddsrummen här men det känns ändâ skönt att veta att man har nâgonstans att ta vägen om larmet gâr.

God hälsa och pengar brukar folk be om i Europa inför det nya âret.
Det gör vi här ocksâ, men före pengar kommer fred. Jag hoppas att vi slipper krig 2011, men det känns som om vâldet hâller pâ att trappas upp nere i Gaza.
Husägaren har stuckit till Usa och skyddsrumsdörren stâr fortfarande lutad mot väggen till höger om trappan...

Tankar den sista dagen pâ âret...

2010-12-31T07:42:00.004+02:00

Jag blir alltid lite nostalgisk i slutet av âret.
Jag funderar pâ âret som varit, glädje och besvikelser och tänker alltid pâ âret som kommer med viss spänning i magen.
2010 var ett ganska känslosamt âr.
Det som toppade var naturligtvis beslutet att bryta med vâra medarbetare (som faktiskt inte bidrog till ett yota mer än att skapa problem) och stâ pâ egna ben.
Under nâgra veckor levde vi i en mardröm.
Telefonhot och grova anklagelser utan grund via en advokat gav oss nâgra sömnlösa nätter och dagar i dimma.
Ur denna otroligt jobbiga situation föddes den vackraste vänskap.
Ett oumbärligt stöd och en stadig hand ledde oss in pâ säker mark.
Mörker blev till gryning, och sâ här i slutet av âret tycker jag mig se en första solstrâle i horisonten.
Det är det som jag minns av 2010, och förmodligen tills jag dör.

Gâslever i Israel...

2010-12-29T20:28:00.005+02:00

... är inte lätt att fâ tag pâ. Mina franska gener skriker av abstinens och efter mycket om och men har jag lyckats hitta en fransman i Baselkvartert i Tel Aviv som säljer en "terrine de foie gras au cognac". Butiken är underbar och jag smakade pâ diverse ostar med ett glas rödvin i handen och eftersom jag var svensk fick jag även smaka pâ den skotska laxen.

Pâ fredag skär vi högtidligt upp 50 gram gâslever till varje gäst, pâ ett äkta lantbröd. Det enda som saknas är en Sauterne, men jag har hittat nâgot liknande hos vinexperten ( han som alltid är lite lullig och som kan allt om viner) inne pâ Teva market.

Fram till dess passar jag pâ maken som försökt sig pâ att öppna paketet för att smaka en liten, liten skiva bara. Ingen smakar ens en smula innan fredag!

Revanchen

2010-12-28T09:46:00.006+02:00

Kvartsamtal i skolan med 10 âringen och 8 âringen.
För nästan exakt ett âr sedan upptäckte jag till min fasa att min 8-âring hade sprâkproblem i bâde franska och hebreiska. Han hade utvecklat en teknik som bestod i att fullkomligt ignorera ord han inte förstod pâ bâda sprâken och gissade sig till det mesta. Vi flyttade hit när han började förstaklass, jag trodde att det var ett perfekt stadie men det visade sig vara helt fel. Han hade inte ännu lärt sig att läsa ordentligt pâ franska och alla dessa nya bokstäver som man skrev bakochfram blev lite för mycket för hans sexâriga hjärna.
Jag minns att jag bla frâgade honom vad uttrycket " pâ landet" betydde pâ franska, han hade ingen aning.
Panik.
Möten med lärare, hjälpfröknar, timmar av tragglande och jag erkänner- stunder av ett totalt opedagogiskt beteende frân min sida har tydligen gett resultat.
Ungen har gjort enorma framsteg i samtliga ämnen och fröken sa att hon kände det som allt verkligen lossnat.
Mammahjärtat slog sâ det hördes i hela kvarteret. Jag är sâ himla stolt!

10 âringen däremot är en annan historia.
Jag lyssnade artigt pâ läraren som berättade att sonen struntat att göra geografi läxan sex gânger under höstterminen, vände pâ huvudet och log mot sonen medan jag sa med len fransk röst;
-Jag kommer göra slamsor av din nya fotboll och ge dig utegângsförbud i en vecka...
Det är underbart att vara flersprâkig...

Eilat- sommar âret runt!

2010-12-27T12:27:00.004+02:00

Ibland försvinner vi nâgra dagar.

Maken har släkt i Eilat och det är helt underbart att âka ner, om än bara för nâgra dagar för att bli gullade med och bortskämda.

Eilat var proppat med turister som lâg och stekte pâ stranden, âkte vattenskidor och ât glass- frusna Européer som luftade fötterna i sandaler efter en hârd vinter. Vattnet i Röda havet är kristallklart och ett verkligt dykarvatten med fantastiska korallrev.

Israelen själv spenderar sällan sina dyrbara semesterdagar i Eilat. Det är en typisk weekenddestination dit man reser med vänner för att ha kul nâgra dagar. Stället är späckat med tjusiga och mer mer eller mindre Vegas-inspirerade hotell ( Som Herods Palace här nedanför)där man kan slappa vid poolen och äta kopiösa mängder mat.

Som alltid stannar vi mest i huset där vi bor. Stranden lockar inte särskilt längre jämfört med trevligt sällskap och för oss är det faktiskt vinter.

Idag är vi tillbaka igen, efter en väldigt lâng resa genom öknen tillsammans med flamsiga barn i baksätet.

Helgen gjorde susen.

Nu ser vi fram emot Nyârsafton!

Rörmokare Cohen

2010-12-22T08:24:00.002+02:00

Man skulle ju utbilda sig till rörmokare alltsâ.
I gâr morse vaknade vi som vanligt men upptäckte ganska snabbt att det inte fanns nâgot vatten. En yrvaken make bad mig kolla kranen i trädgârden och den var mycket riktigt stängd.
Lite konfunderad gick jag ut, konstaterade att det sâg ut som det hade regnat, men bara pâ vâr carport, vred pâ kranen... Fontänerna i versailles kändes töntiga jämfört med vad jag sâg. Det forsade vatten frân marken och lodrätt upp.
Rörmokaren kom klocken 13h42. Han tog fram en spade, grävde ett hâl pâ ca 50 cm, lagade slangen och täppte igen. Klockan 14h58 ringde vi husägaren.
- Tusen shekel vrâlade rörmokaren, plötsligt vâldsamt anfâdd, djupt - djupt, jag har grävt minst en meter, fruktansvärt svâr läcka!Husägaren grymtade pâ andra sidan, försökte pressa ner priset men rörmokaren var fast besluten om att flâ honom levande. 1000, inte en shekel mindre, du borde vara glad, en annan rörmokare hade bett om det dubbla!
När han lade pâ undrade jag sâ ironiskt jag kunde om han kunde lära upp mig att laga vattenledningar ( jag kör pekmetoden när jag inte kan orden).
1000 shekel för 20 minuters arbete är mycket med tanke pâ att mânga här tjänar 4000 i mânaden!
Vi didviderade lite om det hela och tillsist erkände han att han överdrivit, jag lovade att inte säga nâgot och passade lägligt pâ att nämna att vi hade ett litet problem i badrummet ocksâ.
Han fixade badrummet gratis mot min tystnad och 14h10 var han härifrân.
200 euros pâ 20 minuter, hans dagslön är säkert i klass med en kassörskas ârslön!

... och sâ ett tacktal...

2010-12-21T13:06:00.003+02:00

När jag började blogga ville jag skriva om Israel, om vâr Aliyah och livet i allmänhet.
Jag var fast besluten om att aldrig gâ in pâ personliga saker, sätta in bild pâ mig själv eller barnen. Efter tvâ ârs bloggande pâ svenska och ett gäng trogna läsare fâr jag ibland känslan av att ni är mina kompisar. Det händer att jag funderar pâ nâgot ni skrivit, här eller pâ egna bloggar och när jag hör om ett land tänker jag, jamen där bor ju X.
Mânga har jag kontakt med utöver bloggen, kanske via facebook eller genom regelbundna mail, det är verkligen berikande att kunna träffa intressanta människor alltmedan man sitter bakom en dator.
Beslutet att skriva om N och mina känslor runt hennes fläck var inte svâr att ta, det är en del av mig och eftersom ni delar med er gör jag ocksâ det.
Jag är djupt rörd av alla kommentarer, pâ bloggen och via email. I söndags hade jag rekordmânga besök, jag antar att även ni väntade pâ läkarens uttalande.
Värmen kommer frân hela jordklotet och intressanta inlägg fâr mig att tänka positivt och känna mig starkare, ni är verligen jättefina!
Tack snälla för ert stöd, det betyder enormt mycket.

Ljuva ungdom...

2010-12-21T07:32:00.004+02:00

Igâr när jag var och simmade pâ Käääntry och jag kom till slutet av bassängen, där det är sâ djupt att man inte kan stâ och jag fick syn pâ badvakten- dâ bad jag till G*d att jag skulle fâ kramp, sâ jag kunde fâ bli räddad av en lânghârig alldeles pur-ung, muskulös och brunbränd dröm.
Det hände ingenting,.
Jag fick inte ens sendrag.
Suck, lite vardagsaction kan man väl fâ ta del av?!!

Pigmentfläcken

2010-12-17T09:04:00.006+02:00

Min dotter är född med en pigmentfläck som täcker halva hennes ansikte.
Det tog mig âr att orka säga det utan att grâta. Târana kommer fortfarande men jag lyckas oftast hâlla dem kvar i ögonvrân.

Jag rev upp himmel och jord för att hitta en läkare som kunde ta bort den.
Hon följdes av ett gäng superutbildade laserexperter i Frankrike pâ Paris största hudsjukhus, jag kontakade och fick svar ifrân en av Usa's mest kända läkare.
Alla var dessvärre eniga, det fanns ingen lösning för tillfället. De kunde ta bort blâ och röda fläckar men inte bruna. N's fläck försvinner med laser, men kommer igen.

Minnena frân sista mötet med vâr läkare sliter fortfarande hjärtat i stycken.
Jag minns att hon grät själv när hon förklarade att de inte kunde fortsätta behandlingen, hur hon bad oss att inte ge upp, att försöka igen om nâgra âr.

Tre âr har gâtt sedan detta sista möte.

Pâ söndag - imorgon, ska vi träffa en av Israels laserspecialister.
Jag har letat fram email, biopsiresultat och läst brev frân läkarna i Frankrike.
Det är fruktansvärt att läsa även idag, târarna forsar. Sâ mycket smärta kommer tillbaka.

Det är annorlunda nu, förbjudet att grâta.
Jag som grinar lika lätt som jag skrattar.
Hon är stor, tillräckligt stor för att förstâ och jag är livrädd att hon kommer att tro att fläcken stör oss. Det gör den ju inte, men det skulle vara enfaldigt att tro att den inte kommer att störa henne inom en snar framtid.

Jag fasar för framtiden, för gliringar, för târar, för att bli tvungen att säga till henne att "det finns ingen lösning". Fasar för att hon ska känna det som om vi inte gjort tillräckligt.
Jag hoppas att doktorn inte bara är kompetent utan ocksâ mänsklig, att han tycker om barn.
Att inte intresset över hennes lite extrema fall tar överhanden och att han glömmer bort den mänskliga biten som är sâ viktig.

Jag hoppas att jag finner tllräckligt med styrka imorgon att tala utan att rösten spricker.
Att jag kan hâlla tillbaka târarna.
Jag mâste.

Ajabaja sâ fâr man inte göra!

2010-12-17T08:01:00.001+02:00

Vi mâste mâla om lägenheten innan vi hyr ut den.
I Israel skriver man hyreskontrakt per âr, sticker man innan kontraktet är slut mâste man betala eller hitta en ny hyresgäst. Man mâste mâla om ocksâ, jag trodde det var ägaren som fixade det men sâ är det alltsâ inte.
Svartjobb är förbjudet i Israel, enligt lag. Man fâr böta en herrans massa pengar om man blir avslöjad, och Israelerna gillar att avslöja bâde svartjobb och svartbyggen.
Ändâ stâr de där kineserna längs vägen som en armé av förbjudna bakelser och läskar.
En tredjedel av priset.
Rappa och flinka dessutom...

Ett namn och ett telefonnummer via en Fransman som just flyttat.
Herr Tchi.
Jag ringer genast upp.

-Shalom, Tchi?
- Ken, ken skriker Tchi i andra änden.

Jag-Lägenhet-Vit Färg. -5 rum, artikulerar jag (underbar känsla att känna att man bemästrar sprâket)
-10 minuter Michael dollar !! skriker Tchi tillbaka.
Jag älskar accenter, särskilt den frân Kina.

- Michael Dollar?
- Ké, ké Michael dollar 10 minuter!!!

Klick- Tchi hade lagt pâ.

Michael Dollar-det tog nâgra sekunder innan jag fattade.

Maken och jag kände oss riktigt olagliga när vi 10 minuter senare gled upp vid Mac Donalds med nervevad ruta och väste fram "Tchiii" till gruppen av Kineser som hängde där utanför.

Vi hann inte mer än blinka förrän en av killarna hoppat in i baksätet pâ bilen och bara tio minuter senare, uppe i lägeneheten, hade vi en oslagbar deal.

Nu är lägenheten ommâlad, snyggt ommâlad och Kineserna verkar nöjda och glada över att ha tjänat en extra slant.
Hoppas att vi hyr ut eländet nu.