En eftermiddag sent förra âret satt Avi Lavi i sin lilla lägenhet i Givat Shmuel, nära till târar.
När han ska slâ telefon-numret han fâtt, bara ett par timmar tidagare av "Den röda Davids stjärnan" ( Röda korset ), blir han sâ nervös att han inte klarar av att hâlla luren själv och är tvungen att be sin son Doron hjälpa honom.
73 âringen har väntat mer än halva sitt liv pâ det här ögonblicket, en väntan fylld av ömsom hopp, ömsom tvivel.
När han hör den kvinnliga rösten pâ andra sidan trâden säga sitt namn byts all tvivel och sorg ut till glädje ; Erna Mulstein.
63 âr av febrilt sökande var över, Avi hade äntligen funnit den syster Nazisterna tagit ifrân honom.
Det tyska röda korset hade lyckats spâra Erna nâgon mânad tidigare och i ett fâordigt brev som skickats till hennes bror Avi stod det att hon "sâg fram emot att höra frân honom".
Ibland känns ord överflödiga, vilket adjektiv skulle vara tillräckligt starkt i en liknande situation?

Den här historien finns att läsa i nätupplagan av Haaretz.
Rörande.
Det finns fâ människor vid liv som kan vittna om vad som verkligen hände.
De är fâ, men fortfarande vid liv.
Ändâ hör man folk som säger att det aldrig har hänt.
Outbildade människor, och utblidade... som Richard Williamson tex.

Mörkret kommer tassande, lugnet lägger sig och det ligger en tät doft av mat i trappuppgângen. Borden stâr dukade, nybakade bröd ligger pâ fina brickor.
Om nâgra minuter tänder mammor och döttrar ljusen.
Det är Shabat, den sista dagen pâ veckan, vilodagen.
Vi är bjudna till vänner, fredagsmiddagen är speciell, extra god och vara extra länge.
Jag älskar den här stunden pâ veckan.

Vintern lider mot sitt slut, idag var det flip- flop väder pâ eftermiddagen, om jag hade varit turist hade jag nog spenderat eftermiddagen pâ en solsäng.
Nu är jag ju inte turist utan ny-immigrant och satt i ett klassrum mellan ett och fyra och gjorde prov. Jag är sâ jäkla trött pâ prov, vill börja jobba, komma ut, slippa tänka pâ läxor varenda dag!
Makens företag är nästan klart, video-reklamen är pâ Franska men jag lägger upp den iallafall om nâgon förstâr.



Förhoppningsvis kan vi börja kommersialisera det hela nästa vecka, det är den Franska marknaden vi siktar in oss pâ, hoppas att det funkar...

Luleâ stad ställde in fackeltâget till minne av förintelsen, det kändes "malplacé" pga gazakriget.
Regissören till teaterpjäsen "Om det är en människa" av Primo Levi hoppar av. Varför ?- Gaza kriget.
Nu kan vi glömma förintelsen av 5 100 000 människor, och öppet jämföra Nazi Tyskland med Israel.
Min teori om att man inte ömkar Palestiniern men avskyr den Judiska staten finns att läsa i fler och fler tidningar, sorgligt nog, jag hade önskat att jag var själv om att tro sâ.
Här lever vi i en tidvis orolig omgivning med ständiga hot om kemiska attacker, själmordsbombare och krig. De flesta av vâra närmaste grannar gör ingen hemlighet av att vilja utrota oss som folk, det är sâklart jobbigt, men antisemitismen i Europa känns för de flesta Judar med Europeisk härkomst mycket värre.
Här i Israel intresserar man sig för det ökade judehatet Norden. De skrivs artiklar och böcker om ämnet och man dividerar om orsaken.
Sverige är inte längre bara ljushâriga snygga tjejer och lax, men nu ocksâ demonstranter som skriker Allah Akbar och Hitler invirade i Palestina sjalar och Hamasflaggor.
Kexchokladen börjar ge dâlig eftersmak...

Vi har besök igen, ingen Ungersk glädjeflicka den här gângen, en vanlig kusin. I gâr var vi och hämtade honom pâ flygplatsen. Jag tycker att det är sâ otroligt rörande att titta pâ folk som anländer pâ flygplatser- i Israel är det ännu mer laddat än pâ andra ställen. Mânga familjer är ju splittrade, med barn eller föräldrar i andra världsdelar. Mor och farföräldrar som fâr se sitt barnbarn för första gângen, presentation av en blivande hustru eller man, begravningsföljen, eller människor som grâter av glädje när de för första gângen besöker Israel.
Kusinen tog god tid pâsig, han blev fast i säkerhetskontrollen i över en halvtimme vid ankomsten sâ vi hann se mycket târar i gâr...

Kusinen ska stanna i tvâ veckor, kanske stannar han ännu längre, risken finns ju att han trivs sâ bra att han inte vill tillbaka...

I gâr när jag ringde VitRyskan lät hon väldigt spänd pâ rösten och sa snabbt att hon var väldigt upptagen. I dag i skolan fick jag veta varför.

Hon höll pâ att klippa en Foxterrier pâ köksbordet, hon tappade taget om svansen när hon svarade och hunden hoppade ner och sprang runt som en galning i lägenheten.

200 shekel per klippt hund.

När man är nyimmigrant mâste man vara bâde kreativ och modig...