I enkelhetens namn

I huset där vi bor finns nio vâningar, med fyra lägenheter pâ varje vâning. De flesta har ungar vilket innebär att alla är knutna till varandra. Barnen springer mellan vâningarna, leker i hissutrymmet eller nere i parken och ringer pâ dörren i ett kör- särskilt pâ fredagseftermiddagarna.
Barnen glömmer ofta att stänga ytterdörren och när folk gâr förbi till hissen hälsar de glatt om man ligger utslagen i soffan och glor pâ tv.
Ibland, när jag är trött och grinigt stänger jag dörren och säger att ingen för komma in, men oftast tänker jag att jag själv hade älskat ett sânt liv som barn.
Alla familjer har naturligtvis efternamn, men vi kallar ofta varandra för " Yemeniterna pâ 8:onde, Poliserna pâ tredje" eller "de religösa pâ fjärde". De som bott längst har förnamn utan precision om varifrân de kommer, hur de lever eller vad de jobbar med.
Vi är naturligtvis är "Hatsarfatim" Fransmännen och kommer sâ förbli tills vi flyttar.
Igâr hade "de religösa "födelsedagsfest för deras 11 âring" och det slog mig att ett riktigt hederligt kalas utan inhyrd trollkarl eller féer klädda i rosa tyll kanske är allra roligast iallafall.
Vâra dörridörr grannars dotter stod för underhâllningen och jag har inte sett mina barn sâ glada efter ett kalas pâ länge!

Flera järn i elden

Eftersom man i regel fâr slita hârt för varje slant här i Israel har mânga flera jobb samtidigt. Mellan och överklassen har ofta vid sidan av jobbet en lite business som de sköter mer eller mindre helhjärtat. Det kan vara försäljning av smycken, kakor pâ fredagar i det lilla centrat, tupperwear eller kanske har de i källaren i huset där de bor en klädaffär som är öppen kvällstid.
Imorse när jag lämnade av lillan pâ dagis, frâgade en av dagisfröknarna om jag ville köpa olivolja. Hon bor pâ en mochav ( en moshav är en by med ett cooperativ, en lite friare variant av kibbutz)) som plockar och pressar oljan själv.
Varje flaska kostar 50 shekel och ett minilager finns pâ plats i ett av skâpen i köket.
Jag tycker om mat. Alldelese särskilt tycker jag om vin, ost och olivolja. Jag har inte öppnat flaskan ännu, men den luktar starkt, som spansk olja och färgen är lite grumligt ljus.
En rostad pita, lite riven tomat, en skiva get ost och nâgra stänk olivolja är definitivt vardagslyx.

Show me your friends and I will tel you who you are

Idag landar Ahmadinejad, I Libanon.
Ett smyckat Libanon, med flaggor och glossiga bilder pâ den lille beiga vindögde mannen vars högsta önskan är att förgöra roten till allt ont- Israel.
Besöket känns mer symboliskt för Israel och Europa än för Libaneserna själva.
Med Beirut i sina klor är Ahmadinejad inte bara vid Israels gräns utan även Europas.
Djävulen är nästgârds...
Enligt uppgift ska han ha uttryckt önskemâl om att besöka gränsen till Israel för att kasta lite sten pâ Israeliska värnpliktiga.
Inget nytt under solen, "just another terrorist along the border", svarade nâgon slött.

Min svartmuskige hane till man...

När lillans kompis Mias mamma kom förbi för att plocka upp sin dotter undrade hon om jag verkligen var fransyska.
Hur kan du, som kommer frân Sverige, trivas sâ bra i ett macho land som Israel?
Macho... Är det sâ himla macho tänkte jag.
Det är det nog.
De flesta kvinnor här arbetar halvtid för att kunna ta hand om barnen som slutar skolan redan klockan ett. Tydligen är det ganska stora skillnader pâ en manlig lön och en kvinlig, och de flesta chefer är säkerligen män. En nybliven mamma fâr vara hemma med barnet i tre mânader med full lön, mannen har sâklart inga dagar att ta ut.
Men jag tror inte alls att det var vad Mias mamma talade om. Hon talade om realtioner män kvinnor.
Att vara gift med en sefarad är ju naturligtvis inte alls jämförbart med att vara gift med en svensk, eller kanske ens en europé.
Min man städar inte, om han inte mâste. Han tvättar och stryker aldrig och lagar inte mat. Han medverkar sâ lite som möjligt i sysslor som är traditionellt kvinliga.
Han brukar duka av bordet pâ kvällarna, och ibland fâr han ett ryck och dammsuger hela lägenheten eller gör köket kliniskt rent- men rycken kommer var femte mânad pâ sin höjd.
Hans uppgift är att bära tunga saker, fixa med bilen, borra och skruva ihop möbler frân Ikea (borr och skruvsysslor sker efter mordhot, en tunisik sefarad är född med tummen mitt i handen) och klippa barnens naglar.
När vi är pâ resturang smakar han vinet, det är han som betalar trots att vi har gemensamt konto och det är nästan alltid han som kör bilen.

Vi tar alla beslut tillsammans om inte jag, i form av enväldig härskarinna lägger in mitt veto. Min kvinliga röst väger tyngst, som i de flesta familjer frân sydligare breddgrader.
Han är hane och jag är hona och vet ni vad? Jag trivs faktiskt med det.

Oktoberfest pâ västbanken

I den lilla byn Taybeh, som ligger pâ en kulle pâ gränsen till Samarien och alldeles till höger när jag tittar ut frân mitt vardagsrumsfönster firar man Oktoberfest!

Byn är helt och hâllet kristen och borgmästaren är ingen annan än pastorn i byn.

1994, efter fredsavtalet i Oslo bestämde sig borgmästaren för att försöka fâ fjutt pâ ekonomin, han var rädd att de unga skulle fly till större städer som Ramallah eller Hebron. Efter lite klurande sparkade han i gâng det första "Mikro brasseriet" i mellanöstern och 1995 lanseras Taybeh Golden beer med hjälp av en släkting som âtervänt till byn efter flera âr i Usa.

Att lansera en öl pâ Västbanken är inte lätt, eftersom de flesta är muslimer och inte dricker eller âtminstone inte fâr dricka öl.

Familjen Khory verkar emmelrtid bâde envisa och pâhittiga, sedan sex âr tillbaka organiserar de en "Oktoberfest" där de säljer öl och andra lokala produkter.

Det här är väl ett fantastisk initiativ att stödja?

Jag menar om man nu pâstâr att man vill verkligen hjälpa Palestina och inte stjälpa Israel ( som jag tror är de flesta Palestinavänners verkliga drivkraft ) kan man väl dricka Taybeh öl?

Enda kruxet är att den inte finns att köpa i Sverige.

De har inte haft tid med det - Palestina vännerna.

Att klä ut sig till militärjunta och peta pâ pensionärer och barnfamiljer med plastkpistar pâ HM tar pâ krafterna och är kanske lite mer glam än att snacka med Pelle pâ Systembolaget.

Tel Aviv, jag älskar dig.

Idag promenerade vi lite pâ Diezengoff, Tel Avivs Champs Elysees. Rigtigt sâ chict är det inte, men fransmännen gillar att kalla den sâ- pga blind kärlek.

Vi var pâ väg till den nyöppnade " Palais de Thé" för att inhandla bergamotte thé och höll pâ att svimma framför den här butiken som ligger pâ nummer 201.

När jag säger svimma överdriver jag bara lite. De i butiken gapskrattade ât mitt ansiktsuttryck och sprang faktiskt ut pâ gatan för att hämta mig.

Basher fromagerie är en äkta fransk ostaffär som drivs av Igor frân Moldavien och Gullan frân Arkadien.
Gullan heter egentligen Liat och är frân Irland, men erkänn att Gullan frân Arkadien passar bra ihop med Igor?
Igor skär upp ostar med kärlek, luktar, smakar, blundar och klämmer... Ostar som stinker. Äkta Reblechon, Brie de Meaux och Camambert, you name it, Igor has it!
Jag lovade Gullan att ta med ett par äkta Irländare nästa vecka för inhandling av ost och vin.
Tänk vad underbart, nu slipper jag beställa bergamotte thé och lapsang suchong, samt fylla resväskan med stinkiga ostar, det är bara La Durée som fattas nu dâ...