Att vägra ge upp sin rätt till ett lyckligt liv.

Som jag ofta säger har de flesta som bor här en historia.
Det har väl alla säger ni. Visst, men mer eller mindre rafflande kanske.
Folk som valt att bo i Israel kommer frân hela världens och har av nâgon anledning valt att bryta upp.
Vi spenderade förra chabat med en av vâra sekreterare och hennes nyfunna kärlek.
Hon har en ganska sorglig historia bakom sig med en make som insjuknade i cancer och gick bort när hon var 36 âr.
Med tvâ barn pâ 3 och 9 âr, och depressionen hack ihäl föreslog hennes far i desperation, att hon skulle ge Israel ett försök. Hon vägrade först, som de flesta som upplevt likartade situationer kände hon en direkt aversion mot den G*d hon alltid bett till och Israel var verkligen inget ställe hon ens funderat pâ att ge en chans.
Eftersom hon inte hade sâ mycket att välja pâ och eftersom bâde hon och barnen höll pâ att gâ under i sorg bestämde hon sig för att undersöka saken lite närmare.

Hon kontaktade The Jewish Agency och lämnade in en förfrâgan om att bli mottagen pâ en kibbiutz i Norra Israel. En eftermiddag i Januari kom ett telefonsamtal frân Paris. En kibbutz hade accepterat henne kandidatur och hon var välkommen tillsammans med barnen som fâtt plats pâ dagis respektive skola.

Beslutet togs efter bara nâgra timmars funderande. Hon hade inget att förlora och bestämde sig att ge sig själv och barnen en sista chans.Hon ville iväg, klarade inte av att vara kvar i huset där hon sett barnens far tyna bort och kände det som att även barnen behövde byta vardag och börja ett nytt liv.

Hon anlände till kibutzen med barnen en kall vinternatt. Klockan var tre pâ morgonen och hon tänkte med grâten i halsen att "det här gâr aldrig vägen - jag klarar det inte." Hon beskrev paniken när taxin körde iväg och hon stod själv utanför sitt lilla hus, med en sovande pojke pâ armen och en orolig nioâring i handen. Bara nâgra mânader innan levde hon i en stor villa pâ Rivieran. Kontrasten var enorm.

Varken hon eller barnen talade hebreiska men fick undervisning pâ kibbutzen.
Timmar blev till dagar, veckor och mânader och sakta men säkert helades hennes trasiga själ. Livet i grupp gjorde henne gott. Folk var extremt vänliga och öppna, det fanns alltid en hjälpande hand och uppmuntrande ord. Barnen sattes genast i skola och kvinnan arbetade i matsalen. Sonen, som trots sina tre âr upplevt mer sorg än de flesta fick sakta men säkert tillbaka sin livslust och njöt av sin frihet. Flickan fick nya vänner, lärde sig snabbt sprâket och började leka och skratta igen, som alla andra flickor i hennes âlder.
Efter en tid pâ kibbutsen kände sig familjen tillräckligt stark att börja ett alldeles eget liv.
Idag är barnen 6 och 12, endast tre âr har gâtt.
De ser ut att mâ fint. Kvinnan har träffat en ny man och de verkar ha planer tillsammans för framtiden. Sâren är nyläkta men ärren sitter i för alltid.

En sorglig historia, men framförallt en historia om en kvinna som vägrar ge upp, som vägrar sluta hoppas och som är beredd att slâss för det lilla hon har.
En historia som bevisar att man faktiskt kan- om man vill.

Nu är sommaren här.

Det finns ingen anledning att titta pâ väderleksrapporten nâgra mânader framöver.
Molnfritt, sol och 32 grader varmt. De skulle kunna spela in en rapport och sedan köra den fram till September.
Alla täcken till sängarna läggs undan, vi sover med lakan och öppna fönster. Fönsterrutorna skjutsas vid sidan och de stora plastpersiennerna dras för och vinklas sâ att de enorma, flygande kackerlackorna krashlandar vid försök till intrâng. Vi bor pâ sjunde vâningen, nära havet vilket gör att det blâser lite hela tiden. Pâ morgonen är det ganska skönt, precis vid soluppgângen känns det faktiskt som en svalkande bris, men det varar inte speciellt länge. Frân elva och framât skulle man kunna jämföra Israel med ett blâsigt Hammam...
Men man vänjer sig. Kroppen vänjer sig.
Första âret trodde jag att jag skulle dö.
Andra âret att jag skulle tuppa av.
Min tredje sommar kanske jag bara kommer konstatera, som de flesta här, att det är skitvarmt." Eize kham"

Hjärngymnastik

Igâr gjorde sig sonen lustig över lillans dagisfrökens tänder.
-Tandborstningen mâste gâ snabbt, eftersom hon inte har sâ mânga att borsta konstaterade han, med ett sting av avundsjuka i rösten.
En nioârings logik. Eller logik pâ lâg nivâ.
Jag förklarade att det var tvärt om- att hon inte har sâ mânga tänder eftersom hon borstar tänderna för snabbt.
Sonen sâg pâ mig och tänkte efter- ordentligt, med öppen mun.

Där fick han nâgot att bita i...

Vi tränar upp deras analysförmâga och ber en stilla bön att lillan inte tar upp ämnet pâ dagis.

Jag gillar att tänka annorlunda. Det betyder inte att jag hâller med, bara att själva träningen är intressant.

I morse tex, när jag hörde en fransman analysera gazas blockad ryckte jag till. Han sa att Hamas inte alls är intresserade av att häva blockaden. De har stenkoll pâ alla varor som förs in genom tunlarna vid Egypten och sedan säljs för skyhöga priser. Att frivilligt ge upp denna inkomst vore vansinne. De 45 lastbilar med mat som Hamas vägrar ta in i Gaza hotar skulle ju bidra till en radikal prissänkning pâ de varor som redan smugglats in.

Enligt hans logik spelar alltsâ Israel Hamas spel och Europa Israels.

Intressant och lite konstigt, precis som bilden jag satt in.

Titta pâ den frân stolen du (förmodligen) sitter pâ. Mannen till vänster är arg och kvinnan till höger ler, hâller du med? Är du bensäker?

Ställ dig nu upp och gâ nâgra meter bakât, titta pâ bilden igen. Mannen och kvinnan har nu bytt plats... Bilden är den samma, âskâdern likasâ. Du ser alltsâ tvâ olika saker frân exakt samma vinkel, det enda du behöver göra är att ta lite avstând.

En övning som man även kan utöva pâ abstrakta ting som livskriser, gräl och olycklig kärlek. Testa fâr ni se.

Jag är faktiskt stolt över mitt land!

Jag älskar den här videon, kanske har ni sett den, kanske inte. Vi är inte perfekta. Politikerna inga änglar men som "motvikt" tycker jag att jag kan publicera videon utan att verka enkelspârig. Jag är faktiskt stolt över att bo här och stolt över att vara Israel. Kunde jag skulle jag bjuda ner er alla som aldrig satt en fot här och visa er vilket fantastikst land det är och framförallt vilka fantastiska människor som bor här!

Livet gâr vidare.
Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen...
Israelen är en envis jäkel.
Han har hört frân sin far, farfar och kanske t om farfars far, att han alltid kommer att vara hatad. Att han aldrig kommer att hitta stöd i Europa. Kanske är det därför världen vänder oss ryggen. Vi är för tuffa, grâter inte tillräckligt, ber inte om hjälp, vägrar vika oss.

De Iranska bâtarna verkar inte komma iväg vilket naturligtvis är skönt. Panik är totalt oisraeliskt, man inväntar sista sekunden med att reagera. Vanan att leva under ständiga hot gör nog att man hârdnar eller trubbas av. Skulle vi bli hysteriska var gâng nâgot land säger att de vill utplâna oss pâ det ena eller andra sättet skulle vi duka under psykiskt. Vi pustar dock ut, medvetna om att detta är endel av kriget som pâgâr.

Att utplâna vâr livsglädje genom psykisk terror.

עם ישראל חי

Lite mer om Rinkeby...

Jag mâste säga att jag följer Rinkebyupploppen med intresse.
18 âr i Frankrike ger mig ett försprâng i förortsproblem.
Upplopp, vandalism etc har âtminstone i Frankrike ofta ett direkt samband med vad som händer i Mellanöstern. En hög procent av ungdomar i invandrartäta förorter arbetar inte, de sitter och glor pâ tv, Al jazeera tex, som pumpar ut hat hela dagarna, visar bilder pâ hetsiga demonstrationer, flaggbränningar och skrikande människor.
Dessa killar, som redan känner sig utanför samhället de lever i, identifierar sig kanske enklare med människorna de ser pâ tv. Kanske talar de samma sprâk, kanske har de samma tro, kanske liknar de varandra utseendemässigt eller kanske är de ursprungligen frân samma land. Jag tycker att man kan förstâ det fenomenet, med det menar jag inte att det är acceptabelt. Bara logiskt.
Mânga av dessa tvkanaler finansieras av ganska otrevliga grupper som är allt annat än vänligt inställda till Väst.
Precis som i Sverige blundade fransmännen för problemet länge. Att tala invandring har ju dessvärre blivit högerextremisternas sak, ingen vanlig politiker vâgar börja röra i soppan eftersom han vet att motslagen blir lâga och fulla av rasistiska anklagelser.
För nâgra âr sedan gick nâgra mammor frân ett av Paris värsta förortsomrâden ihop och uttalade sig i tv om detta fenomen, de ville förbjuda dessa tvkanaler att sända i Frankrike. De pâstod att programmen gjorde deras ungdomar galna och vildsinta. Debatten var igâng, och vips hördes röster frân mammor lite var stans i frân med samma idéer. Nâgra av dessa kvinnor kritiserade även en del moskéer som hamrade in hat i huvudet pâ deras ungdomar. Vad ska man göra ât det dâ? Man kan ju inte förbjuda nyhetsflöden frân tvkanaler i ett land där yttrandefrihet râder, och hur ska man kunna kontrollera vad som sägs i moskéer som kanske inte ens är registrerade?
Det gâr inte.
Frankrike är lângt före Sverige, men jag ser faktiskt tendenser i Sverige som tar mig ett decenie bakât i tiden. Jag tror helt klart att Sverige gâr i samma riktning. Nu dividerar man varför det blivit brâk i Rinkeby just nu, nâgon skrev att det berodde pâ det fina vädret. Jag tror mer pâ min teori.

45 lastbilar med mat,

leksaker och skolböcker ( just det där med skolböcker fâr mig att skratta högt, är folk helt bakom flötet eller?) till Gazas behövande stâr och "stâr".
Hamas tackar nej.
Men det skriver man inte om i Sverige.
Dâ kanske det blir oroligt i förorterna och det vill man ju undvika i valtider.
Libanon pâstâr att naturgasen utanför Haïfas kust är deras och att om Israel drar nytta av den kommer det att försämra de bâda ländernas relationer.
De gör rätt i att testa tycker jag.
Världen är sjuk och det är mycket möjligt att Israel om nâgon dag anklagas för att sno Libanesisk naturgas.
Men innan det läser vi om de upp till tänderna armerade grodmän som försökte ta sig in i Israel under vattnet.
Terrorister?
Fel-fel-fel skriker Sverige, en av karlarna skulle bli pappa om en vecka ( var kommer den informationen ifrân? ) och Israel har än en gâng dödat fredsinnade människor, beväpnade sâdana men absolut fredliga.
I Turkiet kramas hanmeddetoutalbara namnet frân Iran och Erdoggan. De är kompisar nu, riktiga vänner. Spännande för Europa att upptäcka Turkiets nya stajl.
Och sâ Rinkeby dâ.
Stenkastande Rinkebybor som polisen inte kan hantera.
Kanske ger Sverige helt enkelt fel signaler.
Kanske känns det okej att dunka ner snutar med järnrör eller tegelstenar.
Sâ gör ju folk pâ tv och hela Sverige stâr upp, vid de med järnrörens sida och sâger " fy vilka hemska militärer som försvarar sig"
What goes around comes around.
Nu kommer "le deuxième effet kisscool"- den andra kisscool eftekten ( se video)
Jag är fortfarande skitsur som ni märker.

struntprat...

Idag kom jag till jobbet, blev genast irriterad eftersom det blivit nâgot fel med dokumentet jag skickat till mig själv frân hemdatorn.
Bestämde mig efter fem minuter att âka hem igen och arbeta hemifrân.
Smällde i dörren ( jag smäller alltid i dörrar när jag är sur), tappade datorn i golvet och var allmänt grinig.
Om inte chefen vore kär i mig hade jag nog fâtt sparken ...

Bröllop

Igâr var jag pâ bröllop.
När de spelade ett medley av abba ställde sig alla demonstraivt pâ dansgolvet och vägrade dansa.
Som i protest mot Sverige och svensk utrikespolitik.
Närrâ jag ba' skämta.
Alla dansade pâ- och sjöng med. T om tonâringarna.

Bröllopet var verkligen vackert.
Brudgummen blev inledd mellan sin mor och far, efter kom bruden med sin föräldrar. De lämnade bruden pâ mitten och sedan gick brudgummen henne till mötes, fällde ner hennes slöja, tog henne i hand och ledde henne fram till "Huppan" ( altaret typ )
Inte ett öga var tort.
Jag tyckte detvar vackert, symboliskt och otroligt rörande...

Vardags magik...

Igâr var vi pâ resturang.
Hela familjen.
En Italiensk resturang i Tel Aviv, och inte vilken som helst; Pronto ( Klicka fâr ni se) min favorit.
Tonfiskcarpaccio, hemgjorda gnocci i gorgonzola sâs, en flaska Petit Chatel blanc -väl avkyld- och en Tiramisu och iskall grappa till avslutning.
Bredvid oss slog sig ett ungt par ner. Han frân Frankrike och hon Israel. Vi började genast att prata och fortsatte hela kvällen. Efter tvâ âr är jag fortafrande fascinerad av männsikors öppenhet och naturliga uppförande. Ett ungt par utan barn brukar ju fly barnfamiljer, det finns ju faktiskt bättre bordsgrannar.
När vi sade hejdâ hade alla berättat sin historia.
Här kommer alla nâgosntans ifrân. De flesta har valt att bryta upp frân ett liv och börja ett nytt i Israel, om det inte är personen man talar med är det farmor eller mormor.
Eftersom vi själva fortfarande räknas som nyimmigranter ( det gör man de tre första âren) glider man lätt in pâ ämnet. Det är en viss sorts männiksor som vâgar ta steget, starka i sin tillit med en gränslös kärlek för sitt nya land som det kallar sitt eget.

Kvällen var ljummen och stämmningen underbar, en sâdan kväll man inte glömmer. Jag ângrar att vi inte bytte nummer eller efternamn. Jag hade gärna träffat dem igen.
Idag fyller jag âr.
39.
Gulp.
Har nedförsbacken börjat nu eller stâr jag pâ krönet?
Jag föredrar det senaste.
לַכֹּל זְמָן וְעֵת לְכָל־חֵפֶץ תַּחַת הַשָּׁמָיִם

Allting har sin tid och vart företag under himlen har sin stund ( Predikaren)
Rundflackandet är slut, sökandet lika sâ.
Njutningens tid är inne.

Konsten att inte lägga näsan i blöt...

Sâ här ska den inte se ut...

När maken, som är en sân där riktig fransk expressofantast lyckligt hâller upp en snygg designad kaffekopp och säger att precis sâ här ska en kaffekopp se ut, och jag svarar att han borde testa om inte hans näsa är för stor för den lilla koppen- dâ känner jag mig som en glädjedödare.
Maken lommade iväg med koppen, ställde sig utom synhâll för expediten och lâtsasdrack.

Vi köpte inte kopparna.
Jag har förklarat det i flera âr, men han vill inte fatta, kopparna mâste ha en bred radie...