Roxette i Tel Aviv

Det är ganska ovanligt att jag känner mig svensk. Jag tycker det är jättekul att stöta pâ svenskar och prata, men pâminns snabbt om att jag kanske inte har sâ mycket gemensamt med svenskar som levt i Sverige hela livet- förutom just sprâket.

Idag blir det svenskt sâ det förslâr och jag kommer nog känna mig svenskare än pâ länge.

Roxette ger en konsert i Tel Aviv och vi är ett helt gäng som ska dit.

Förfest med smörgâstârta och sprattelvatten här i kvarteret och sedan tar vi taxi.

Roxette ger mig rysningar.

Jag minns gymnasiet, förfester innan stans enda Disco slog upp portarna. Lukten av Loreals hârspray, den där vita med färgglada fyrkanter pâ. Anaï Anaïs och Asti Spumante...

Ikväll blir det tungung och flashbacks...

Rödgrâtna och snoriga...

...satt en hel nation klistrad framför tv:n under gârdagen.

Som om nâgon uppstât frân de döda.

Som en dröm blir som blir verklighet.

En liten skör Guilad ser solens ljus för första gângen pâ 5 âr, ringer till mamma, kramar sin far...

Ord känns plötsligt överflödiga.

Det vi kände igâr är en obeskrivlig glädje.

Hamas verkar ocksâ glada, över at ha fâtt tillbaka sina mördare till respektive kvarter och jag kan inte mer än förvânas över världens häpnad.

Som om man plötsligt upptäckte ondskan.

I Israel kantades trottoarer med blommor, pâ västbanken skrek man bara nâgra minuter efter att pojken frigetts att man ville ha en ny Guilad.

Ibland känns det sâ overkligt och hopplöst.

Sâ omänskligt grymt.

Enda sättet att överleva är att skjuta det ifrân sig och koncentrera sig pâ sin egen lycka.

Tids nog kommer vi att grâta igen.

I väntan pâ Guilad.

Sâ ser det dâ äntligen ut som om Guilad ska frias.
Fem âr instängd, kanske de fem bästa âren i en ung mans liv.
Hamas basunerar stolta ut att det absolut inte ar den sista soldaten som kommer att kidnappas och informerar Israel om att de releasar en film som speltas in under de fem âr han hâllits fângen.
Vi vet redan nu att det kommer att visa en glad Guilad som skrattar tillsammans med sina övervakare.
Säga vad man vill, men de är världsmastare pâ att fâ världen pâ sin sida.

Det är svârt att beskriva känslan.
Glädje blandat med ilska.
450 terrorister - priset är sâ högt.
Kommer dessa terrorister spränga sig själva i luften pâ en buss eller resturang? Situationen skulle bli absurd.

Pâ tisdag kommer han.
Inte en soldat utan en son, en granne, en vän.
Min femâriga dotter har sâ länge hon kan minnas tänt sitt chabatljus och bett en bön om att Guilad ska fâ komma hem.
Vi har alla bygt upp en bild av honom honom, med hjälp av bilder och fantasi, via hans föräldrar.
Men vem kommer hem?
Knappast samma yngling som blev kidnappad.
Jag kan inte sluta tänka pâ hans familj, pâ honom.
Vilken stress och vilken obeskrivlig glädje.
Pâ tisdag kommer inte ett öga att vara tort i Israel.

Den nyfikne Israelen

De ringde frân försäkringsbolaget.
Erbjudande om dubbelt sâ mycket pengar om man drunknar, dör i en trafikolycka eller pâ jobbet t ex. Superintressant, verkligen.
Jag ryser vid blotta tanken.
Killen skulle bara ta lite uppgifter. Ni vet sâ där forcerat snabbt, nästan som en maskin.
Man hör att de rabblar samma ramsa typ 200 ggr per dag.
Namn; Anna Ulrika
Född; Sverige
Personnr;
Makes namn; Olivier
Född; Frankrike
Paus.
Eeeh. Är du frân Sverige och din man frân Frankrike?
Jaa...
Hur träffades ni dâ?

Yom Kipour

I kväll börjar fastan. Ingen mat, ingen tv, inget vatten till lördag kväll.
Det är svârt.
Man blir törstig bara efter nâgra timmar eftersom det fortfarande är varmt.
Tricket är just det, att dricka mängder av vatten innan. Hela dagen.
"Tsom kal" till alla er som fastar!

Fula ord

Svenska svordomar är väl förmodligen pâ tio i topp listan av de mest polerade i världen.
Könsord används men är väl inget man säger pâ jobbet direkt. Men det kanske har utvecklats sedan jag lämnade Sverige pâ 90 talet.
Jag använder fortfarande " Helvetes jävla skit" pâ svenska, och det funkar faktiskt bra.

Mina spanska kompisar pratar som ett gäng fulla motorknuttar.
De hälsar varandra med glada utrop som : Titta, här kommer horan, eller tjockisen, eller häxan och sâ kramas de som om de inte setts pâ flera âr.
När de blir förbannade, ja dâ vâgar jag knappt lyssna.
I Israel hör man ofta svordomar pâ arabiska. Det handlar om könsorgan här med, och horor. Fast morsor är ofta inblandade, förmodligen för att förstärka själva ordet. Om det är morsans könsorgan tar det mer fnurr, och istället för att kalla nâgon för prostituerad kan man dra till med son eller dotter till en prostituerad. Tvâ flugor i en smäll, morsan hamnar i kläm igen.
Min ryska kollega skrek genom hela butiken igâr.
- Ulrikaaa, vad snygg du är- precis som en hora.
Det kom genast fnittrande invändningar frân Ukraina men ryskan klippte av och sa att horor i regel var snygga och att det var en komplimang.
-Ââh tack!

Fniss.

Hur man snattar oliver, eller inte...

Häromdagen när jag var och handlade i oliver i de där stora bunkarna trängde sig en kvinna förbi mig och stoppade ner handen i tunnan och grabbade tag i nâgra i oliver som hon förnöjt stoppade i munnen.
Jag gapade, den ryska kvinnan bakom disken gapade.
-Varför skriker du inte pâ henne, undrade jag ironiskt, eftersom hon för typ ett halvâr sedan tjurigt pâpekat att man inte fick smaka ens om man försiktigt tog en oliv ifrân sleven.
Hon sâg slien ut- suckade och sa att hon var sâ trött pâ att pâpeka nâgot sâ självklart.

Hur kan man bara stoppa ner hela handen bland oliverna liksom?
Jag gillar att generalisera.
80% av de som stoppar händerna i olivtunnorna är sefarader.
Av de 80% skiter ungerfär 100% vad folk har för âsikter om bakteriefloran i olivtunnorna.
Det är stor skillnad mellan ashkenazer och sefarader. Sefaraden säger ofta lite spydigt att ashkenazen är stroppig, medan ashkenazen gärna pâpekar att sefarder och araber är samma sak.
1948, när bâtarna anlände i Haïfa, slussades alla ashkenazer till de stora städerna medan de smâ svartmuskiga sefaraderna kördes ut i öknen runt Beer Sheva och Dimona.

Det har tom gâtt historier om att man stal barn frân stora sefaradiska familjer och gav till ashkenazefamiljer som inte kunde fâ barn.

Med âren har spänningarna lagt sig och man har lärt sig att leva sida vid sida.

Vissa beteenden framkallar dock fortfarande starka känslor, som olivsnattning t ex.

Magdanstips

En av mina ryska kollegor berättade glatt att en av hennes manliga vänner fâtt snits pâ magrörelserna under magdanslektionerna.
Efter att ha tragglat i flera mânader sa läraren att det bästa han kunde göra var att stopppa in en penna i baken, klistra upp ett vitt papper pâ väggen och försöka göra 8:or.
Ett liknande râd kan man ju bara inte hâlla för sig själv eller hur?

Ett gott nytt honungssött âr!

En väldigt kort vecka har precis avslutats.
Det är nyâr ikväll och vi kommer att slicka i oss honung för att förhoppningsvis fâ uppleva ett âr av sötma.
Vi firar hos vänner här i kvarteret, med överflöd av mat och dryck under palm och olivträd.
Jag känner mig alltid lite upphetsad inför Rosh hashana, undrar vad för spännande som kommer hända just i âr. Lite läskigt är det ocksâ.
De kommande dagarna tittar G*d med förstoringsglas pâ oss. Det gäller att hâlla sig i skinnet. Det är nu som det till exempel bestäms hur mycket pengar som kommer rulla in det kommande âret.
Jag hoppas att han är lite extra generös i âr. Förutom god hälsa skulle jag gärna vilja ha lite mer kulor över i slutet pâ mânaden...
Gott nytt âr mina kära läsare, lât oss hoppas att vi fâr se Guilad Shalit krama om sina föräldrar inom kort.

Vilken härlig blandning!

Pâ min nya arbetsplats jobbar:
en brasilanska,en cubanska, en turkiska, nâgra ryskor, en colombianska, en argentinska, tvâ infödingar och en svenska som alla kallar fransyskan.
Alla utom en är judinnor.
Alla utom tvâ ( infödingarna )har flyttat till Israel av personliga skäl.
Vi talar hebresika med varandra men totalt talas 8 sprâk i affären.
Vi firar samma högtider men pâ lite olika sätt.
Det ni.
Tänk om det vore sâ i Sverige.
Tanken är svindlande.Det är ju nästan sâ att man skulle kunna ringa polisen om man kände pannkakslukt pâ julafton.
Ingen normal männsika äter pankisar den 24 december- sâ är det bara.
Imorgon tar alla med sig specialrätter till det judiska nyâret.
Den svenska fransyskan med det nordafrikanska efternamnet tar med sig tunisiska sallader, det har ryssarna bestämt.

Han ser ju sâ himla gullig ut Abbas...

Och medan hela Israel satt bänkade framför tv apparaterna och lyssnade pâ en storartad Bibi Netanyahu satt Palestinierna i Ramallah och grät av Abbas hjärtknipande tal.
De enda som tjurade var Hamas i Gaza.
De är inte alls intresserade av en stat.
Om ni frâgar mig tror jag faktiskt att de inte är intresserade av sâ värst mycket mer än bidrag och missiler.
Undrar vad som händer om de nu fâr en stat.
Abbas är svag politiskt, han har tom anklagats för samarbete med judarna- av sina egna.
Vek och lite trâkig. Inget fräs. Det ryktas t om att han inte tror att intifador löser problem.
Kanske tar Hamas över helt.
Kanske översvämmas västbanken av missiler och andra vapen.
Det skulle bli en fullkomlig katastrof.
Vâr futtiga lilla remsa land skulle bli sönderbombad innan Europa hunnit blinka.
Det är lätt att säga "Let's give them a try" när man sitter i en lägenhet i Paris eller New York.

Shalom allihop!

Sommaren har rusat iväg. En härlig vecka alldeles själv här i Israel och 10 fantastiska dagar pâ Korsika, en ö som nog är det närmaste paradiset man kan komma.
2 veckor med vâra franska vänner som äntligen vâgat sig hit och som självklart kom just den veckan dâ attentaten i södra Israel hände, och dâ missilregnet var som intensivast.
Sommaren hâller oss fortfarande som en snara runt halsen, men idag har det regnat. Inte här men i stora delar av Israel.
Jag har âtervänt till min juvelbutik och det är helt underbart. Jag flyger iväg till jobbet, sâ otroligt skönt att komma ut. Företaget sköts till största del av maken men jag har mina fingrar med i spelet och efter tvâ veckor konstaterar vi glatt att det faktiskt fungerar.
Korten är frân Korsika.
Tack för era mail och meddelanden.
Allt är väl.
Nu är jag i gâng igen!

När paranoïan tar stryptag

Igâr ville maken bjuda pâ resturang.
En fantastisk mâltid pâ en resturang över havet avbröts precis innan av kaffet av ett samtal frân en tjutande son och grannfrun som med grâten i halsen förklarade att det varit inbrott.
Igen.
Inte hos oss den här gângen tack och lov men hos dem.
Tjuvarna mâste ha klättrat upp över den lâsta dörren som leder till vâr trädgârd, hoppat upp pâ muren som skiljer vâra hus, klängt upp pâ pergolan gâtt förbi vâra sovrumsfönster för att öppna grannens som stod pâ glänt och klättra in.
Grannarna var hemma.
Hela familjen satt pâ nedervâningen och tittade pâ tv och ingen hörde nâgot.
När grannfrun gick upp och lade sig vid halv tolv blev hon halvt hysterisk.
Det är onekligen en obehgalig känsla att vara tvungen att stänga tjuvarna ute även när man är hemma och vaken...

Kort frân vâr Golan weekend!

Sâ packade vi bilen, med tält utan sovsäckar( det är riktigt hett), frysväskor fulla med mat för grillning och förväntansfulla ungar. Mot norr, mot Golan. Det vackra, omstridda Golan som en gâng var Syrien.

Första stoppet, om vi inte räkna spypausen pâ Mac Donalds, var Rosh Pinna. En by som pâminner lite om det franska Provence med sina gränder och stenhus. Byn ligger pâ en kulle i övre Galiléen och utsikten är fantastisk. Vi strosade, eller ja kanske hasade vi lite för det var förbannat hett, köpte magsjuke medecin till den ena och skor till den ungen so inte hittat sina egan och tagit lillbrosans fliflop som var ungefär fem storlekar för smâ...




Vi valde Hurshat Tal, igen. för att det ligger sâ bra till och för att barnen kan svalka sig lite. Runt hela campingen rinner smâ bäckar där ungarna kan vada.
Det är hett. Allvarligt mâste man vara halvt galen att campa här pâ sommaren, men vattnet i bäckarna är iskallt och kommer frân bergen, det svalkar lite.



Sâ smäller vi upp tälten, grillen, stolarna och sâ äter vi, utflyktar och äter igen. Chekchouka till frukost. Med färskt bröd frân den lokala bagaren.
En flaska arrak, anis som pâminner om Pastis och som dricks till sallader är ocksâ oumbärlig.

Utflyktsmâlen ligger nära. Fördelen med ett litet land är att man inte förlorar tid pâ lânga resor.
Nimrodfortet, byggt av korsfarare pâ 1200 talet. Jätte vackert och kul för ungarna. Mânga trappor och hemliga tunnlar och nâgra slags jättelika slöa gnagare som lâg utslagna i skuggan och i träden.

Efter Nimrod besökte vi Banias fallen. Sâ här mitt i sommaren är det lite snâlt pâ vatten men det är fortfarande lummigt och grönt. Vattnet är klart som kranvatten och egentligen fâr man inte bada. Vakterna lät dock ungarna svalka sig.

Lunchen intog i en av druzbyarna. Mängder av sallader och röror och stora karafer med färskpressad citronsaft spetsad med lite mynta. Druzerna vill inte bli tagna pâ kort vilket är lite synd. Den äldre generationen är sâ fint klädda tycker jag. Maten var supergod och servicen vänlig. Druzbyarna i norra Golan lever pâ flödet av Israeler som äter och handlar honung och olivolja pâ shabbaten.

Dagen avslutades vid Syriska gränsen. Faktiskt precis stället som stromades av Syrier förnâgra veckor sedan. Vi mötte en ung kille precis vid stängslet. Väldigt vänlig. Han visade oss sitt hus och berättade att han jobbade i Tel Aviv. Han skakade hand med oss alla och önskade oss trevlig helg. Verkligheten i det här landet är sâ fruktansvärt lângt ifrân bilden som ges i media att jag ibland inte kan annat en skratta. Bakom stängslet finns ett minfält och sedan tar FN över.

Sista dagen pâ helgen raftade vi i Kfar Blum.
Helt suveränt. Vi valde den lugna slingan eftersom ungarna var med.
En superlyckad helg med ett supergäng!

Skitsnack och avund...

Igâr bjöd vi personalen pâ middag.
Vi gör det ibland eftersom vi verkligen uppskattar var och en.
Fyra sekreterare arbetar hos oss, fyra kvinnor.
Jag har alltid fascinerats av det kvinliga beteendet pâ arbetsplatser. Jag säger kvinligt eftersom jag under mina 20 âr pâ arbetsmarknaden faktiskt aldrig sett karlar bete sig pâ samma sätt.
Blickar, skitprat, viljan att skvallra om personen som hotar, som är lite för bra, hon som känns som ett hot. Blanda ihop privatliv med arbetet, avundsjuka...
Det är ju sâ enkelt att hâlla allt pâ en lite sterilare nivâ. Säga go'morgon, tack och hejdâ till nâgon man kanske inte uppskattar och minnas att det faktiskt är en arbetskamrat och inte en pâtvingad vän.
Kvinnor i grupp är nästan lika komplicerat som Mellanöstern.
Gârdagens middag var en mardröm.
Till min fasa sâg jag en av kvinnorna förvandlas till ett monster. Jag hörde henne viska vid bordet, kritisera den nya unga lite glittriga sekreteraren, sâg blickarna och grimaserna i ögonvrân.
Idag vaknade jag fly förbannad och väldigt besviken.
Sâ fruktansvärt lâgt.

Att palla passion (sfrukt)

Igâr var vi pâ middag.
Kvällarna börjar bli riktigt heta nu, temperaturmässigt alltsâ.
Ett kallt rosévin mellan bougainvilla och mynta i mânljus.
Diskussioner om välmâende och den totala avsaknaden i kvarteret (jag skriver inte Israel eftersom nâgon säkert kommer att kunna bevisa ett 11 ârig snorunge i Herzeliya faktiskt har en ny Gucci väska) av tolvâringar med Diorväskorväskor.

Vârt värdpar har ocksâ gett upp sitt gamla liv för ett nytt, och precis som oss njuter de av enkelheten och de osnobbiga Israelerna, av ett alldeles kavaj- och kostymlöst vardagsliv i flipflops...

Pâ vägen hem pallade vi passionsfrukter som nu ligger och mognar i solen.
Sommaren är här och livet har en smak av sol och havssalt...

Det sydländska "way of living".

Nâgot som för mig är typiskt sydlänskt är spontanitet.
Nordeuropéer bladar ofta ihop orden spontan och oroganiserad vilket är tvâ helt skilda saker.
Iförrgâr var vâr vän S här. Hans fru har âkt till Europa och stannar en vecka och jag undrade om han ville äta chabatmiddag hos oss pâ fredag.
Han tackade ja och kommer med sina fyra barn.
Under gârdagen stötte jag pâ nagra andra vänner och vips blev det nâgra inbjudningar till.
Jag tror vi är runt 20 nu.
Jag har självkklart inte börjat laga mat, funderat pâ hur vi ska sitta, eller kollat om det finns tillräckligt med stolar till alla.
Mat kommer att finnas i överflöd när jag är färdig och sittplatser ordnar sig, för hjärterummet är enormt.
Ofta när man bjuder in stora grupper kommer folk dessutom med nâgot de lagat. Ett chabatbord är fullt av maträtter med smak av kummin, kanel, vitlök och koriander som äts med cousous eller ris, iallafall om man umgâs i sefaradiska kretsar.
Jag älskar att göra saker i sista minuten, att duka upp enorma matbord och umgâs i grupp. Stöket, röran och kivet ger mig livslust och just att det sker sâ där spontant gör stämmningen sâ lättsam och okonstlad.
Chabat Shalom mina vänner, nu kliver jag in i köket!

Hjälpa eller stjälpa...

Sommar och sol, vackert medelhav.
Fâr ni lust att segla?
Nästa vecka kommer gazaflottiljorna tillbaka. Med mat. För världen tror fortfarande att det inte finns mat i Gaza.
Jag läste ett uttlanade frân nâgra businessmen frân Gaza som spydigt sa att problemet ligger inte i att fâ in mat i gaza utan att fâ ut den.
De vill exportera.
Hela situationen skulle vara skrattretande om den inte vore sâ allvarlig.

Lite självömkan...

Mamma!, ropar min 11 âriga son oroligt när han ser mig sitta i fâtöljen ï vardagsrummet. Vad är det med dig? Varför sitter du ner?Jag flinar slött och sonen fortsätter:
-Du brukar ju bara sitta ner när vi âker bil...
Och dâ tycker jag lite synd om mig själv. För det fâr man ibland.
Nästa vecka ska jag beställa tid hos "Hen", hon som byggt ett Spa i sin källare.
Hon som masserar som en gudinna och gör ansiktsbehnadlingar, med tända ljus och doftnade oljor.
Because I'm worth it men framförallt för att mina gulliga väninnor gav mig ett presentkort i födelsdagspresent.

Beslutet är taget

Företaget är pâ fötter.
Relativt stadiga sâdana.
Vi har fyra sekreterare, bra tjejer. Motiverade och trevliga.
Nu kan jag med gott samvete flyga ut ur boet och arbeta utanför hemmet nâgra timmar om dagen.
Jag kvävs av att arbeta hemma.
Det finns massor av fördelar men jag kvävs.
Nu väljer jag faktiskt, och velar lite.
Mellan nâgot väldigt stort och spännande och nâgot mindre spännande men kul och bekvämt.
Efter sommaren, efter Korsika sâ kastar jag mig ut bland folk igen,
och jag ser fram emot det som bara den!

Vâran jävla Krigszon

För sâ kallar mânga vâran lilla jordplätt.

När min första aupairflicka och jag hade ett snack efter att hon bott här i tvâ mânader förklarade hon att det inte alls var vad hon förväntat sig.
Att bilderna hon sett pâ tv inte alls liknade Israel. Att hon förväntat sig nâgot mer ghetto-aktigt.

Mediernas maktmissbruk...

Kommer ni hâg att jag berättade om vâra franska vänner?
Vâra närmaste. De som reagerade med ilska över vârat beslut om att lämna Frankrike för Israel. De som kallade Israel för krigszon och sa att de aldrig skulle sätta sin fot här.

De är pâ väg.
De anländer med sina ungar i agusti och stannar i tvâ veckor.
Vi jublar sâklart, och tar ut segern pâ förhand.
Jag känner ingen som varit här utan att bli hänförd.

Dyrt kopparrör...

Jag erkänner att min första reaktion efter att ha lästa att endast fyra dog efter explosionen var lättnad.
De hade kunnat vara sâ oändligt mycket värre.
Men när offren fâr ansikten och det handlar om tre sockersöta tonârsflickor och en ung arabisk ( - japp vi har araber här och de arbetar ocksâ) man som skulle gifta sig nästa vecka känns det som ett högt pris.
Gârdagen var riktigt tung.
Den franska församlingen är stor men sammansvetsad och alla känner alla. Flickorna var frân Frankrike, de hade delat ut chabatljus pâ torget och satt sig ner för att ta en Cocacola när huset exploderade.
Tvâ män är i förhör. Man tror att det handlar om en stöld av ett kopparrör som satt pâ gasinstallationen. Koppar kan säljas dyrt tydligen.
Vi fâr väl hoppas att karln fick en ordentlig hacka för pengarna nu när 4 människor med livet framför sig ligger begravda.

När världen krymper...

Inatt vaknade jag klockan halvtvâ av ett viberpling.

Jag erkänner att jag är sân där jobbig människa som sover med telefonen bredvid sängen, som kollar sms, whatsapp och viber tusen gânger om dagen.

Min bästa vän frân Irland undrade om vi mâdde bra.

Hon hade läst pâ twitter att det varit en enorm explosion i Netanya.

Jag väckte maken som sa att han faktiskt hört "un boum" och sirener lite tidigare.

Mitt i stan, pâ frihetstorget hade en hel fastighet exploderat.

Inget attentat, bara en gasläcka.

Ett ljushuvud hade tydligen skurit av en gasledning vilket framkallat en explosion som enligt Natanyaborna själva kunde jämföras med en atombomb.

4 döda och 90 skadade.

I all förödelse fascineras jag av hur Anna, som bor tusentals mil bort fick nyheten innan mig...

Israel anropar Carla som i Bruni

För när hoppet om att fâ tillbaka soldat Shalit, eller " vârat barn" som han ocksâ kallas i folkmun, sjunker, ja dâ kommer Carla in i bilden.
En Israelisk sângare, Amir Benayoun har skrivit brev till Carla och bett henne spela in en sâng i Guilads namn för att fâ massmedia att uppmärksamma Guilads fângenskap, Guilad är nämligen inte bara israel, utan även fransman.
Sângen heter "When you're sad" och ni kan lyssna pâ orginalversionen här nedanför om ni vill.
Sorgligt är det.
Historien i sig är sâ himla hjärtknipande och att ingen Carla i världen borde behövas för att framkalla reaktioner.
Guilad tillfângatogs den 25 juni 2006, han var dâ 20 âr gammal.

Paddling pâ Jordanfloden

Mândag och lediga. Det känns som om vi inte varit utanför kvarteret pâ ett halvâr.
Packade utflyktsväskan, hela familjen var pâ strâlande humör, alla längatde bort lite.
Vi styrde kosan mot Genesarets sjö, sydspetsen, precis där Jordanfloden börjar sin vandring mot Döda havet.
Där, vid RobnRoy's hyrde vi kanot.
Vi paddlade, kastade oss i lianerna som hängde utmed floden.
Klättrade upp pâ trädstammar och hoppade ner i ett alldeles perfekt varmt vatten.
Underbart.
Balsam för själen.
Idag pâ morgonen känner jag mig extra i harmoni. Det är sâ viktigt att koppla bort, att bara vara utan att fundera pâ arbete eller vardagsbekymmer!
Igâr beställde jag en ny kamera. En Nikon d3100. Alla bilder ovan är tagna med Iphone.

Pâ det fjärde ska det ske...

Den klibbiga hettan är här igen.
Den som gör pannan blank, hâret lite lockigt och fâr en att känna sig allmänt ofräsh efter nâgra minuter i ett oklimatiserat rum.
Himlen bjuder inte längre pâ överranskande moln och stranden är proppad pâ Lördagarna.
Israelen intensivbadar fram till Juli dâ jättemaneterna kommer. De bränns och släpper minitentakler som lämnar blodröda strimmor pâ ben och armar.
Vâr fjärde sommar i Israel.
I juli räknas vi inte längre som ny-immigranter.
Fyra lyckliga somrar i detta förtrollande vackra land.

No pain, no gain!

När alla andra är lediga- ja dâ arbetar vi dubbelt upp.
Vi har bara en sekreterare som arbetar pâ helgdagar, de andra är religösa och skulle aldrig ens tänka tanken.
Sâ igâr, när hela världen var pâ Chavoutfirande satt maken och jag instängda i tolv timmar och svarade i telefonen.
Det är okej.
Jag brukar säga till maken att man mâste pina sig lite för att fâ betalt för mödan. Man mâste lida lite.
Ungarna lider inte speciellt. I omrâdet där vi bor finns gott om parker, pooler och tennisbanor. De behöver dessutom inte skjuts nâgonstans, de gâr eller cyklar.
Idag tänker jag bara arbeta nâgra timmar, sedan tar jag lillan till Käntry och badar lite, och pâ mândag dâ alla andra arbetar- ja dâ är vi lediga och âker pâ utflykt.
Vi gâr mot strömmen helt enkelt och vi överlever det med.

Rafflande nattjakt

I natt klockan kvart över fyra vaknade jag av alarmet.
Inte flygalarmet men inbrottslarmet.
Jag flög upp alert som en iller, kastade mig ner för trappan ( iförd underbyxor) vrâlande som en stucken gris.
Halvvägs nere i trappen möttes jag av en vettskrämd katt som rusade uppför trappen, in i badrummet och ut genom samma fönster han förmodligen kom in igenom.
Sâdär i efterhand tänkte jag att det kanske vore bra och klä pâ sig innan man jagar tjuvar.

En Korsikansk dröm

Hettan kommer krypande. Sakta men säkert, som om nâgon vrider pâ en termostat blir det varmare och varmare för var dag. Molnen försvinner, solen känns lite ilsken och ungarna sparkar av sig täcket pâ nätterna men vaknar ändâ svettiga.
Vi börjar nattpromenera igen, vi älskar ljumma nätter.
Sommar.
Tänk om vi kommer iväg till Korsika som det är bestämt. En liten by i bergen, med utsikt över havet.
Ett break.
Because we're worth it...
Underbara tanke!

Adele- vilken diva!

Jag laddade ner Adele's 21 i gâr.
Jag lyssnar, ryser och blundar.
Det mâste vara ârets album, ârtiondets röst...
Och jag älskar att hon är vanlig, lite mullig och sâ otroligt oglam.

Inlägg femtioelva om Israeliskt kösystem...

Min fascination över Israeliskt köande fâr jag inte bukt pâ.
Idag, när jag väntade pâ min tur inne pâ komunen, med en nummerlapp i handen, framför en elektronisk tavla som visar vems tur det är att gâ till vilken kassa konstaterar jag att misstänksamheten för kölappar är lika stor som för en Gazabo med tjock midja.
En liten dam, full av energi sprang som en tetting mellan alla kassor och de som väntade och dirigerade människor till höger och vänster. 159? Vem har 159?
- Ingen har nummer 159?? Dâ fortsätter vi!! 160??? In med er!!! Kassan längst in är ledig, damen är pâ telefon men hon lägger snart pâ!! Nâgon som vill in? yaaalllaaa!
Jag tittade slött pâ och väntade à la Scandinave pâ min tur, motstod frestelsen att frâg varför i herrans namn hon inte gjorde samma sak.
De är underbara- I'm still a big fan.

Min sista vecka i "trettioârsâldern"

Häromdagen fick jag ett sms där det stod : Din sista vecka som 30 something...

Nästavecka blir jag 40...
Jag har ingen lust att säga - var tog âren vägen? För jag vet precis. Jag tycker att jag har tagit vara pâ mina dagar hittills.

När folk undrar hur jag hamnat här och jag berättar, brukar de nicka, nästan med vördnad och säga nâgot i stil med : Vilken väg du vandrat!

För mig känns det som jag har hittat hem pâ riktigt, vilket är en viktig bas. Man ska trivas med sin vardag, längta bort ibland men inte ständigt. Hemma är inte alltid där man föds och jaget utvecklas, iband till nâgot helt annat än vad som var meningen. Idag känner jag mig mogen, självsäker och kvinlig. Jag vet vem jag är och vad jag stâr för, säger stop när jag fâr nog och min innersta krets bestâr av vänner jag verkligen uppskattar och litar pâ.

Nu har vi tio âr pâ oss att stadga oss ekonomiskt. Vi har ju halkat efter, eller halkat ner nâgra trappsteg. Vi är anfâdda, kanske har vi till och med lite hâll, men vi fortsätter att klättra.

Vi siktar pâ stjärnorna.

Vi tror att vi kan och vi vet att vi vill.

-Sweeden, Sweeeden!!!

Hörs frân en av de cirka tjugo kassorna pâ stormaknaden.

Jag vänder mig om - sâ jäkla mânga svenskar mer än mig är det förmodligen inte pâ " Super".

Jag är lângt ifrân själv att vrida pâ huvudet, de andra ville väl se vem Sweden kunde vara/

Kassörskan, hon som är galen i melodifestvalen pâ svenskt vis, hon som kan alla Carolas lâtar utantill och tom diggilo diggiley- pâ svenska- skriker och viftar tills jag kommer fram och hälsar.

Sweden!! skriker hon igen, sâg du festivalen?

Nej, svarade jag, och skämdes nästan lite, men jag tänkte pâ dig. Du sa att Azerbadjan skulle vinna och de vann!

Kassörskan nâdde klimax inför ett tiotal tâlmodiga, köande kunder.

Hon ställde sig upp och dansade lite innan hon fortsatte med varorna.

Det är skönt med folk som kan koppla bort omgivningen och lâta känslorna flöda ohämmat.

Olaglig affärsverksamhet och könsinriktade aktivieter pâ dagis.

Ibland skickar mina svenska kompisar svenska insändare till mig. De roligaste handlar om dagis..
Fröken sa till Pelle att klänningar är för flickor och inte pojkar, jag känner mig upprörd och Pelle kränkt. Könsroller pâ dagis är tydligen allvarliga grejjer som ger sömnlösa nätter och allvarliga samtal med personalen.

Min flicka gâr pâ religöst dagis. Pâ fredagarna bär flickorna kjolar eller klänningar.

En chabat mamma och en chabbatpappa väljs. Flickan tänder ljusen och pojken höjer glaset med druvjuice, pojken bär kippa och flickan täcker hâret med en vit liten spets sjalett.
Alla barnen leker och stökar till men det är bara flickorna som städar, killarna ligger ner pâ madrasser pâ golvet och slappar under tiden- nää, ja ba' skämta. det sista är inte sant!

Pâ dagis pâgâr även andra aktiviteter. Man kan inhandla hemmagjord sylt, färspressad olivolja, inlagda oliver och citroner. Om man vill kan man även beställa en chabat mâltid.
Etty tar bara emot cash money och kassan finns i en av lâdorna i köket.
Kommersen gâr bra, olivoljan är otroligt god och även föräldrar vars barn inte längre gâr pâ dagis kommer förbi och handlar ibland.
Why not?

Storsinta människor tycker det är kul om dagispersonalen kan tjäna nâgra extra slantar.

Ett bloss eller tvâ...

Igâr kväll stötte jag pâ en av mammorna i barnens skola.

Hon var pâ urbra humör. Hon kramades och talade om hur vackert det var med eldar ( Lag Baomer), hur fantastikst det är att leva och hur mycket hon älskade sina barn.

Efter fem minuters eufori skrattade jag och undrade vad hon ât till frukost, nâgon särskild juice som gjorde att man sâg livet frân den positiva sidan?

Hon svarade med att sätta fingrarna framför munnen och inhalera.

Hon hade rökt en joint.

Vi bor i ett ganska chict kvarter. Dyra lägenheter, fina bilar, väluppfostrade barn och silikonbröstade mammor.

Upper middleclass.

I Israel röker de flesta, oavsett social nivâ och de flesta verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det är väl med det som med alkohol; sâ länge det inte gâr till överdrift är det ofarligt.

En tioârings funderingar kring armén....

- Mamma, säger min tioâriga, lugna smarta son. Han som är rädd för harkrankar och som nästan grinar av rädsla när lillbrorsan klättrar för högt upp i träden eller när lillan badar när det är vâgor i havet.
-Mamma, det där med armén...
Jag vet att du säger att du vill att jag ska genomföra den pâ ett kontor.
Jag kommer att bära vapen. Jag vill bära vapen. Jag vill känna att jag försvarar mitt land.
Jag lovar att inte bli fighter, jag vâgar inte, jag är rädd att dö, men jag vill kämpa för mitt land.

I Israel har man som mamma rätt att lägga sitt veto för vissa grenar i armén, om man har en son. Har man tvâ försvinner vetorätten - har jag hört.
Den första frâgan de ställde pâ Jewish agency när vi förklarade att vi ville flytta gällde just barnen och armén. Ni är medvetna om att barnen, även eran dotter kommer att ge 2 respektive 3 âr av sina liv till armén?

Jag hâller hârt i tekoppen
hâller tillbaka târarna som bränner bakom ögonlocken
och tänker som sâ mânga mammor innan mig- Gode G*d, lât det bli fred...

Vi gâr pâ lina...

Livet i Israel är ganska vanligt den större delen av tiden. Ibland lite mindre.
Häromnatten, vid läggdags förde jakplanen ett sâdant liv att det var omöjligt att sova. Min kompis Sophie "WhatsappadE"mig vid halv elva;
-Hör du planen? De är fôr mânga, det känns oroande...
Olusten kommer krypande, dagen innan hade gränserna i norr stormats frân Syrien och Libanon, dagen innan det ett attentat i Tel Aviv.
Morgonen efter njuter man lite extra av fâgelsâng och morgonkaffe i skuggen av grannens palmträd.
Man pustar ut och börjar âterigen oroa sig fôr normala saker som arbete, räkningar och ungar...

Hur ser en vâldtäktsman ut egentligen?

Det är alltid intressant att studera människors reaktioner.

Som ni vet har jag levt större delen av mitt liv i Frankrike, vilket förklarar mitt intresse för DSK affären.

Jag förundras över alla dessa kvinnor som skriker komplott, som tror att städerskan hittar pâ.

Har vâldtäktsmän ett ansikte? Har offer en profil? Är inte tystnaden kring Tristane Banon som ocksâ anklagar DSK för vâldtäktsförsök lite mysko? Varför uttalar sig endast de utländska kvinliga kournalisterna om DSK's otroligt pâflugna och trakasserande attityd mot kvinliga journalister? Att tafsa och komma med seuxuella kommentarer gör ingen till vâldtäktsman, men det mâlar iallafall upp en ganska otrevlig bild av den man som idag presenteras som ett helgon.

Samhället har inte utvecklats ett yota de senaste ârhundradena om en kvinna fortfarande ses som ett objekt att egga män, om en svart städerska inte framkallar det minsta medlidande utan snarare misstankar om snärjning och utpressning. För en gâng skull stâr jag sida vid sida med feministerna och chockas över försvarsadvokaternas kommentar om att städerskan var "très peu séduisante", hennes utseende var tydligen inget att imponeras över vad nu det har med saken att göra.

Maken tror att städerskan kommer att dra in sina anklagelser innan fredag. Han tror pâ komplott- typiskt franskt.
Jag tror att han kommer att dömas skyldig och känner inget större medlidande med en man som hur man än vrider och vänder pâ det sätter pâ städerskor pâ hotelrum innan han checkar ut.

Diskussionerna är minst sagt högljudda här hemma sedan i söndags.

Den som lever fâr se...

minnesdagen for fallna soldater

Igar nar sirenen tjot kastade jag en blick pa min nyblivna fem aring.
Hon var full fard med att leka resturang med storebror.
Sa fort hon horde alarmet slappte hon vad hon hade i handerna, reste sig upp och stod alldeles stilla under tystnad.
Smartan en dag som denna ar nastan synlig.
Det varker i kroppen nar jag ser bilder pa alla dessa ungdomar som forlorat livet innan det ens borjat.
Ett citat av Golda Meir ringer i mina oron :

We hate war. We do not rejoice in victories. We rejoice when a new kind of cotton is grown, and when strawberries bloom in Israel.

Varan almost Sabra fyller fem!

Snart tre ar har gatt sedan vi tog varat pick och pack och flyttade hit. Lilla Noemie ar den forsta i familjen som kan saga att hon bott storre delen av sitt liv i Israel, hon fylde fem i veckan.
Hon talar franska med en rungande israelisk accent, hon ar inte det minsta radd for 6 centimeters kackerlackor och hon stoppar garna i sig olivier och tonfisk till frukost.
De blonda lockarna sitter dock som berget och ogonen ar blaare an havet. Hon tillhor den nya generationen Israeler. Snart kommer hon, liksom vara pojkar inse att detta inte bara innebar att leva i solen bland levnadsglada manniskor utan ocksa att vara avskydd och standigt fa sta till svars for sitt lands inrikespolitik under resor och moten med framlingar.

Forintelsen

En gang om aret har vi forintelsedagen. Barnen brukar anordna en slags cermoni i skolan och i ar var det min aldsta son som stod for minnesstunden.
Jag, maken och ett antal foraldrar satt pa bankarna redan klockan atta pa morgonen och tittade pa en skara svartkladda tioaringar.
Rektorn som forlorat en stor del av sin slakt i lagren grat. Barnen grat. Foraldrarna grat.
Det var sa hjartknipande vackert och sorgligt att jag madde daligt hela dagen.
Foreintelsedagen, eller yom ha shoah ar en sorgedag, ingen glad musik spelas pa radion, endast program som ror andra vardskriget visas pa tv och resturanger och cafeer ar stangda.Klockan tio pa morgonen skriker sirenen. Hela landet stannar upp under tystnad.
Just tystnad ar ibland maktigare an alla ord tillsammans...

Iskalla inbrottstjuvar

Det har varit tyst som i graven pa bloggen men livet har fortsatt och har har det hant saker.
For en vecka sedan vaknade jag av ett forfarligt dunkande pa ytterdorren.
Jag sprang ner for trappan i pyjamas men nycklarna som brukar sitta i dorren var borta. Lite yrvaken hittade jag ett par extranycklar och lyckades oppna.
Utanfor stod grannen, lite skarrad och sa att de upptackt att de hade haft inbrottsforsok i deras hus.
- De verkar ha tagit sig in hos er.
- Nej svarade jag leende, har har ingen tagit sig in.
Vand dig om, svarade grannen.
Jag upptacker till min fasa att fonsterluckorna ar uppbanda och att altandorren hakats bort.
En snabb titt till vanster och jag ser att datorn ar borta.
- Var ar bilen? undrade grannen.
Morgonhjarnan arbetade trogt, jag hade fortfarande inte funderat pa varfor nycklarna i dorren var borta...
Jag pekade bort mot carporten och som i en film i slowmotion upptacker jag att den elektriska porten som leder upp mot carporten ar oppen och att bilen ar borta.
Vi hade haft besok under natten, medan vi lag och sov.
Jag rusade upp pa overvaningen och in i min flickas rum. Sangen var tom.
Jag trodde jag skulle do pa plats. Sprang in i sonens rum dar jag hittade henne under tacket.
Kanslan ar obeskrivlig. Jag minns nu i efterhand att jag horde tre springande steg under natten och att nagon laste dorren. Jag sov djupt tack och lov, att vakna nar nagon ar inomhus maste vara vidrigt.
De tva foljande natterna var totalt somnlosa.
Jag sov inte en blund.
Barnens Israeliska formaga att fortranga det som varit fungerade perfekt, de har sovit gott varje natt sedan det hande tack och lov. Grannarna var valdigt hjalpsamma, farbrorn i huset bredvid grat t om.
Historien om familjen Fogel som blev halshuggna mitt i natten nar de sov sitter i bakhuvudet och vi ar sa otroligt tacksamma att de nojde sig med nedervaningen...

Livets gâtor

äro mânga.
Men en, som jag inte lyckas hitta svaret pâ är det här med offentliga toaletter. Jag menar hur gâr det egentligen till? Hur lyckas folk bajsa pâ utsidan av toalettstolen? Igâr när vi promenerat längs stranden i Netanya skulle jag bara in och skölja av fötterna och möttes av en syn som förföljde mig hela dagen... Annars är allt bra, efter en liten paus är jag tillbaka- fit for fight!

Lögndetektor pâ arbetet

Kommer ni ihâg att jag arbetade i en lyxig smyckesaffär för nâgra âr sedan?
Min kompis Y jobbar kvar där och kom med riktigt "hot stuff" igâr.
Inom loppet av tre mânader har tvâ dyra klockor försvunnit frân butiken.
Lite konstigt, eftersom det tackvare alla säkerhetsâtgärder är grymt ovanligt att nâgot försvinner.
Hela butiken blev kallad till lögndetektorn.
Har du sett nâgon stjäla? Har du varit i kontakt med klockorna? Har du stulit klockorna?
Alla gick dit utom I.
I som är sâ blyg, sâ ordningsam, sâ rar.
Lögndetektorn hittade inte den skyldige och alla blev kallade igen.
Alla gick dit- utom I igen...
Enligt lag slipper man om man kommer med ett läkarintyg där det stâr att man är psykiskt svag.
Kanske är hon oskyldig, kanske inte.
I vilket fall som helst fâr hon sparken.
Hon arbetade bâda skiften dâ klockorna försvann och chefen vägrar ha henne kvar i butiken.
Tanken slâr mig att ibland bedrar skenet.
Ibland gömmer sig förskräckligheter bakom en polerad fasad.

Vâr brutala Israeliska vardag

- Mamma!!! Kan du skjutsa mig till Roy är du snäll?
Jag sitter instängd pâ mitt lilla kontor och svarar suckandes ja.
Roy bor nâgra hundra meter ifrân oss, men okej dâ.

In i bilen.
Jag sätter pâ radion, funderar pâ vad jag ska laga för mat pâ fredag.
Sonen sitter tyst.
Precis innan han stänger bildörren säger han;

-Det har varit ett attentat i Jerusalem. "De" har sprängt en buss. Sätt pâ kanal tio när du kommer hem.

Han använder det hebreiska ordet för attentat. Förmodligen kan han inte ordet pâ franska.
Jag ser honom springa in mot Roys hus och grips av ett vâldsamt illamâende.

Târarna kommer men stannar i ögonvrân, som om de vägrar ge efter.

Livet här är ibland sâ brutalt att man blir alldeles matt.

Utflykt i det gröna

I söndags var vi pâ landet.

Bland raps, apelsinblommor och gröna gräsfält i en mochav vid Latrun.

En mochav är ungefär som en kibbuts men lite privatare - man delar lite mindre och bor lite finare.

Eller delade, för de flesta kibbutser och mochav har blivit privata nu.

Det fanns en resturang som serverade ostar och vin som tillverkats pâ plats med träbord och dekorationer som verkligen pâminde om Sverige.

Servitrisen och frun till karln som gjorde ostarna var finska, kanske det förklarar den skandinaviska stilen...

En härlig dag för själen.