Idag kom det in en karl frân Sderot i affären.
Chefen undrade hur det var att arbeta där, han svarade att det var jobbigt med affärerna eftersom larmet gâr stup i ett och att man mâste lâsa affären och springa in i skyddsrummet, ibland med kunder.
Man vet inte riktigt vad man ska säga...

Jag som arbetat i Frankrike i mânga âr njuter av relationerna och hierarkin. I Frankrike är chefen chef, hans eller hennes största uppgift är att visa alla att det är han som bestämmer, besluten behöver inte vara bra, bara de är mânga.
Här finns ocksâ chefer, de bestämmer, men det finns faktiskt en vertikal kommunikation, nâgot jag har saknat enormt under mina 18 âr bland baskrar och baguetter.
Det känns otroligt kul att ha börjat arbeta igen, jag har njutit av âren med barnen hemma men nu känns det som att jag vill ha ett eget liv nâgra timmar om dagen, utan barn eller dammsugare. Jag har passerat 35 ârs strecket och ord som självförverkligande och karriär hänger som tunga moln över huvudet.
Kanske tröttnar jag efter en vecka eller ett âr men just nu känns det lite hemligt att lämna alla hemma och spendera eftermiddagarna med nya människor som bara jag känner...

Första dagen pâ jobbet, bland ett hav av diamanter och ädelstenar...

Butiken är fantastiskt chic, tjejerna verkar helt okej, halva gänget är Ryskt, halva Syd- Amerikanskt, tvâ Israeliskor och sâ jag...

Arbetstiderna är bra och det tar bara tio minuter hem.

Det bästa av allt, förutom att allt är otroligt vackert är att alla pratar hebreiska. Jag längtar tills jag kan tala obehindrat, jag känner samma frustration som för 18 âr sedan dâ jag kom till Frankrike utan att förstâ och samma fascination över det nya sprâket, jag gillar att säga ord, att pröva ett nytt, att bli förstâdd.

Butikschefen bad mig välja ett par örhängen som jag ska arbeta i, de ser ut som pâ bilden och är fulla av ädelstenar!

Tio raketer skickades frân Gaza i gâr, en landade och förstörde skola.
Den internationella pressen väntar nâgra dagar eller veckor, pâ att raketantalet stigit till 50 eller kanske hundra.
Sedan kan ni läsa om hur de blodtörstiga, stridslystna Israelerna, eller kanske pâ vissa bloggar Judarna, skjutit tillbaka och se bilder pâ grâtande Palestinier.

Idag börjar jag mitt nya jobb, det känns jättespännande och lite pirrigt.

Ibland är jag ruskigt elak, och lângsint.
Av paranoida skäl har jag aldrig skrivit om alla problem vi hade med en fransk familj som flyttade hit samtidigt som oss. Deras barn mobbade mina i skolan och föräldrarna anklagade mig för att ha misshandlat deras barn framför skolan. Barnen hade t om märken pâ hela kroppen efter mina slag, de hade dessvärre försvunnit när vi blev upplysat om vad som hänt, vi bad självklart att fâ se dem...
Tillsist tog rektorn pâ barnens skola hand om saken, pâ Israeliskt vis, med näven i bordet och hög röst fick hon slut pâ veckor av trakasserier.
Kvinnan i familjen gick i min klass i Ulpan, fem mânader, en mardröm... Föräldrarna pysslade med samma sak som deras ungar, utstuderad mobbinng, maken och jag märkte fascinerat att de flesta fransmän inte talade till oss längre och att endel öppet visade sin avsky framför allt för mig som ju var en barnmisshandlare!
Folk älskar saftiga historier, men de flesta har en gnutta sunt förnuft och efter nâgra mânader var det över, men syskonen i denna vidriga familj, tillsammans med föräldrarna gjorde livet surt för barnen och för oss under en lâng tid, frâga mig inte varför, jag tror att de är sjuka pâ riktigt.

I morse mötte jag kvinnan pâ närbutiken. Jag har inte talat med männsikan sedan hon ringde hem hit och skrek att mannen och jag vâldtagit deras familjära mikrokosmos, jag tror det var i Oktober.
Jag talade med henne i kön i kassan, lyssnade pâ hennes historier, hon väntade pâ mig och vi följdes ât ut.

Det regnar sedan tidigt i morse, ÖSREGNAR, pâ svenska säger man skyfall.
Hon har ingen bil, min bil stod parkerad mittemot utgângen.Självklart var det därför hon talade snällt till mig som om vi vore vänner, hon hoppades pâ skjuts hem.
Väl ute vände jag mig mot henne, log stort och sa chabat shalom, hoppade in bilen och körde förbi henne i regnet.
Jag erkänner att jag njöt.

"Israelen är oartig" säger fransmännen, han hälsar inte när han stiger in i en hiss, och han hâller definitivt inte upp dörren för den som kommer efter...
Fel- fel-fel!!
I allafall i vârt hus.
När vi flyttade hit hälsade ingen i hissen, jag sa till barnen att stâ pâ sig och säga goddag varje gâng de mötte nâgon i trapphuset och att de skulle fortsätta att hâlla upp dörren till de som kom efter även om ingen annan gjorde det.
Strunt samma om det inte anses oartigt att skippa det, jag tycker att det ska vara sâ.

Det är inte utan stolthet som jag upptäckt att folk faktiskt börjar apa efter.
Varje morgon hâller vi nu upp dörren för varandra och nästan alla säger bâde "go'morron" och "ha en bra dag" när vi skiljs nere vid entrén.
I eftermiddags sprang t om en kvinna tillbaka och öppnade upp entréedörren till mig och sonen- jag höll pâ att svimma!

Sista dagen pâ chouken. Morfar grät när jag gick - jag ocksâ.
Det har varit jätteroligt och intressant att studera alla dessa människor.
Skönt att vara bland folk som inte spelar en roll, enkla människor som inte försöker utge sig för nâgot de inte är.
Att arbeta hela sitt liv pâ marknad är hârt, dagarna är lânga och arbetet fysiskt tungt. I mina ögon är de alla beundransvärda och jag tror att de har mer visdom än mânga av oss andra!
Aupairen har lovat att hjäpa till att sälja jordgubbar pâ fredagar, det fick morfar att le igen och hoppet att lysa i morfars 20-âriga barnbarns ögon...

Nu ska jag fixa lite hemma, slappa pâ stranden en dag och sedan börjar jag jobba i en helt ny atmosfär i de tjusiga kvarteren.

Varje lunch skickar mofar mig till ett nytt ställe. Vi har testat den Tripolitanska ( Libiska) resturangen, ett antal smâhak stora som badrum och idag skickade han mig till Uzi i Netanya.

Stället syns knappt frân gatan men när man väl trängt sig in i en fullsmockad resturang med bara 4 bord kliver man rakt in i en ny värld, orientalisk sâ det förslâr.

Pâ en bädd av kol stâr en enorm kopparkittel och bakom disken serveras Homousse med kärlek, som om det vore guld.

Ni som tror att ni testat kikärtspuré och inte har varit hos Uzi vet inte vad ni talar om.

Uzi är Sharon's ( Länets) humousse kung, han har ett riktigt diplom pâ väggen!

Jag väntade i en kvart och blev utfrâgad av självaste Uzi vem som skickade mig, jag passade inte riktigt in i dekoren om man säger sâ.

Humoussen är hemmagjord och förvaras i en slags mortel gjord i olivträ ( se bilden) och i koppar kitteln kokar bönor som hälls pâ tillsammans med örter, olja, kokt ägg och lite annat smâtt och gott.

Resultatet är bortom tid och rum, en femstjärnig smakupplevelse...

Jag hade inte kameran med mig men hittade faktiskt kort pâ nätet, det är Uzi himself ni ser pâ bild, humoussen är deras egen, jag är otroligt glad att kunna dela med mig av bilderna och ledsen att jag inte kan erbjuda smakprov!

Det regnar, Israel torkar ut och idag regnar det, det öser ner och vinden viner, kanske kan Kinneret stiga nâgra cm. Torkan är sâ svâr att man talar om en kommande naturkatastrof.
Mannens kusiner är här, kvinnan är skitsur fôr att det regnar, det fâr mig nästan att le ironiskt.

Jag vet att det är trâkigt att det inte är fint just när de är här men det finns faktiskt en del intressanta saker att göra här, iallafall för de som har ett intresse som spänner över solstolen pâ stranden...
I Marrakesh är det 25 grader och sol, i Marrakesh är hotellen större och frukosten godare. I Marrakesh pratar alla franska och de har menyer med Europeiska bokstäver, bara sâ ni vet...
Pâ hemvägen mässade jag för min man om hur fantastiskt tur han har som gift sig med en sâdan positiv och käck tjej som mig.

När jag träffar griniga, grâa människor blir jag först o t r o l i g t irriterad, sedan rinner det av och jag blir sâ lycklig att jag inte är sâ själv.
Varje dag finns fantastiskt mânga ögonblick att ta vara pâ ; en ljummen bris, frukostmackan, en kram, en doft, ett ögonkast...
Man mâste vara uppmärksam, annars missar man dessa stunder som ibland bara varar nâgra sekunder.
Idag, medans tjejen malde pâ om Marrakesh missade hon en fantastisk solnedgâng över medelhavet, jag sâg den, och njöt av mitt mint-thé medans jag tänkte att hon inte fattat ett dugg av livet...

Smaskiga pungkulor...
Idag har vi sâlt som galningar, jordgubbar, kakis, avocados...
Efter nâgra timmars hârt slitande var det dag för lunch. En stor tallrik med grillat kött, grönsaker, thina och varma pitabröd. Bredvid det grillade köttet lâg nâgot som sâg ut som potatis. Morfar pillade bort en bit pâ min sida av tallriken och bad mig smaka.
Jag stoppade in en stor bit samtidigt som jag frâgade vad det var ( ibland fâr man prata med mat i munnen). Inbäddat i det lânga svaret hör jag ordet pungkula...
I affären fanns en kille som pratar Franska som genast blev ombedd att översätta. Jag hann springa upp och vifta med händerna - det kändes som detaljer var överflödiga.
Jag ât upp, det var faktiskt gott, men en bit räckte.
Idag har jag alltsâ ätit grillade fâr-testiklar pâ chouken, hur mânga av er har gjort det?

Ibland skäms jag för att vara Svensk;

Dn i dag.
Davis-Cup-matchen mot Israel i Baltiska Hallen i Malmö den 6—8 mars spelas helt utan betalande publik. De enda som får tillträde till matchen är funktionärer, en del sponsorer och journalister. Beslutet togs av fritidsnämnden i Malmö på onsdagen med fem röster mot fyra.

Enligt fritidsnämndens ordförande Bengt Forsberg (S) har hotbilden mot matchen hela tiden ökat. Man anser nu inte att man kan garantera publikens och deltagarnas säkerhet i Baltiska Hallen. Främst är man rädd för att oönskade element skulle kunna komma över biljetter och ställa till elände inne i Baltiska Hallen.
- Det handlar om en högriskmatch, säger Bengt Forsberg. Beslutet att spela utan publik tog vi helt av säkerhetsskäl.
Bakom beslutet står socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet.
Fritidsnämndens andre vice ordförande Carlos Gonzáles Ramos (V) ville helt stoppa matchen. Han anser att Israel begått folkmord i Gaza och att man inte kan blunda för det.
- Men eftersom det inte gick att stoppa den är det här det bästa beslutet, säger han.
Han befann sig själv i Chile 1975 när Sverige skulle möta Chile på hemmaplan i Davis cup. En match som också genomfördes utan publik.
- Det fick stort genomslag i Chile, säger han. Det medverkade till att folk orkade bekämpa diktaturen.
Oppositionen var dock helt emot att spela inför tomma läktare trots att man är medveten om den hotbild som finns.
- En svart dag för Malmö, sade fritidsnämndens förste vice ordförande Catharina Elgh-Linander (M).
Hon anser att matchen bör genomföras med publik, med de begränsningar som polisen kan komma att ge.
Att stoppa matchen helt var aldrig aktuellt. Det finns inga sanktioner eller bojkotter mot Israel i dag.
- Malmö stad har en överenskommelse med Tennisförbundet. Staden kan inte driva utrikespolitik.
Enligt fritidsdirektören Bo Sjöström kostar det kommunen 3,2 miljoner kronor att spela utan publik. Med publik hade man räknat med en intäkt på 1,2 miljoner, utan publik blir kostnaden två miljoner.
Stoppa matchen-kampanjen hotar med stora protester om inte matchen stoppas. Talesmannen Olof Holmgren hoppas på 10 000 deltagare lördagen den 7 mars.
- Vi kommer att genomföra demonstrationen enligt icke-våldsprincipen. Men ett stort ansvar ligger också på polisen. Om det här skall kunna genomföras på ett fredligt sätt måste den ta sitt ansvar, säger Olof Holmgren.
I kampanjen ingår många av palestinskt/arabiskt ursprung liksom många socialdemokrater och vänsterpartister. Den växte fram i samband med Israels attacker i Gaza.

Idag var jag med och handlade frukt hos grossisten. Det är fascinerande hur de brâkar och gapar innan de kommer överens om priset, det lâter som de är super- osams men det är bara en jargong. Det skrävlar och har sig, slâr ut med armarna och grimserar, jag tror aldrig man kan lära sig det, det är medfött. Grossisten har imponerande mängder frukt och grönsaker och arbetar väldigt gammaldags med smâ lappar, självklart finns inga priser utsatta, prislappar är töntigt.

Det är fortfarande ett jäkla tjafs om Domarens besök igâr, idag vara alla smâ stând ute pâ gatan igen, med eller utan tillâtelse.

Han som ringde domaren säger att han fâtt sin bil uppbränd, det är mycket möjligt, det verkar inte vara nâgra änglar det handlar om!

Lunchen är fortfarande dagens höjdpunkt.

Lite olivier, lite tonfisk, bröd, olja och harissa - himmelskt gott.

Idag kom min make förbi med en av sönerna och slog sig ner med oss runt det lilla bordet.

Kortet ovan är frân chouken, taget av min 8 âriga son.

Första arbetsdagen pâ chouken...
Onekligen exotiskt och skitkul!
Det är ett liv och ett kiv, kunderna är väl de som är lugnast.
Just idag var de som arbetade pâ chouken extra upphetsade.
En domare frân Tel Aviv var pâ besök eftersom det klagats pâ att vissa fâr tillstând att sätta upp ministând pâ gâgatan och andra inte.
Korruption kallas det, ganska organiserad sâdan eftersom representanten frân chouken som gick hack ihäl med domaren var han som fixade med pengarna under bordet till kommunen...

Bakom domaren gick ett femtiotal upphetsade "choukare", de gapade och skrek och jag upptäckte att det finns en annan slags hebreiska som jag inte lärt mig pâ Ulpan, asg. Jag fattade INGENTING!

Morfar är precis sâ mysig som en Sefarad morfar kan bli. Vid lunch kom det couscous pkaïla, en tallrik men tvâ gafflar, vi höll oss pâ varsin sida av tallriken och morfar öste pâ mer med sin gaffel sâ att jag skulle bli ordentligt mätt. Pkaïla är en typisk Tunisisk rätt som äts med couscous ( se kortet )...

Morfars son var där idag, han pratar flytande Svenska. That's Israel...

Jag är lite fläpp, har alltid varit och ibland har jag svârt att kontrollera mig trots mogen âlder.

Efter att ha varit djupt koncentrerad i flera mânader i skolan behöver själen ha lite kul, skratta högt, skämta, tänka lättsamt...
I fredags var jag och handlade pâ chouken, râkade stöta ihop med en bekant - râkade och râkade, jag gick tre vändor innan jag hittade honom.
Han hjäper sin morfar att sälja grönsaker...
Självklart kunde jag inte vara tyst och hörde mig själv säga ;
- wow vad kul du ser ut att ha det, jag kan komma hit och jobba lite med er om ni vill!
Morfar blev nästan sjävlysande vid förslaget.

Jag börjar pâ mândag...
Det ska bli sâââ häftigt, jag älskar atmosfären i chouken, skrikandet, dofterna och människorna!

Imorgon har jag möte för ett lite "riktigare" jobb, ett sânt där man fâr lönespec i slutet av mânaden...
Om allt gâr bra ska jag försöka förhandla fram ett startdatum sâ jag hinner "chouka loss" nâgra veckor innan jag träder in i lite chicare världen...

Nu är vi klara med skolan, vi har förbrukat de fem mânaders studier vi har rätt till som invandrare.

Vi firade med Vit-Ryssarna i gâr kväll och jag konstaterade med târar i ögonen att även om vi vuxna ofta letar ord talar barnen i princip obehindrat med varandra.

Genia kramade om mig och sa att hon mindes att jag tröstat henne när det var jobbigt genom att säga - Efter nyâr kommer barnen att prata - jag hade rätt!

Ibland tänker jag tillbaka pâ de tvâ âr som ligger bakom oss, vârat projekt var inte litet precis. Vi är nog inte kloka, men faktum är att hittills gâr allt som planerat.

Lasset har tidvis varit tungt att dra, stöd frân mina närmaste vänner har hjälpt när omvärlden idiotförklarat.

Nu är det dags för oss att integrera oss i samhället, ett nytt kapitel i vâr Aliyah har börjat.

Hoppas att medvinden inte mojnar och att vâr energi inte sinar!

Jag älskar Tel Aviv.

Jag tycker det är vackert med Bauhouse.

Jag gillar de beiga husen med trasiga fönsterluckor, det är när jag ser dem som jag inser att jag är i mellanöstern.

Jag blir stolt när jag ser alla nybygda skyskrapor à la Dallas och alla nya supermoderna restuarngkedjor, men allra bäst tycker jag om Juice kioskerna där man själv fâr välja vilka frukter som ska pressas och falaffelstânden som luktar starkt av kummin och kött.

Igâr var vi och ât pâ en Italiensk resturang; Osteria Fiorella, pâ Ben Yehuda.

En riktig, med mormor i köket som sticker ut näsan ibland och kollar sâ att alla äter ordentligt...

Folket har valt.
Tzipi är starkast men hur ska hon kunna bilda regering?
Förmodligen blir det Bibi Netanyahu med högerblocket iallafall... Jag gillar inte koalitioner, jag föredrar det franska systemet där man i slutändan för rösta pâ tvâ kandidater.

I morse, innan jag gick till skolan hann jag läsa en undersökning. En Amerikansk judisk organisation har ställt frâgor till 3500 Europeer i 7 länder; Ungern, Frankrike, Polen, Tyskland, England, Spanien och Österrike.

Man kom fram till att;

40% tyckte att judarna hade för stort inflytande i affärsvärlden.
44 % ansâg att Judarna hänvisade för ofta till förintelsen.
31% ansâg att den ekonomiska världskrisen är judarnas fel

Siffrorna stiger vart âr, förmodligen beroende pâ medias ensidiga bevakning av Mellanöstern.

58 % av de tillfrâgade säger att deras syn pâ judar försämrats pga Gaza.
Frankrike är en av de tre länder som toppar, deras svar är upp till 7% högre än siffrorna ni ser ovan.
Nu när jag bor här ger mig inte dessa siffror nâgon ângest längre, jag vet att mina barn inte kommer behöva konfronteras med dess problem pâ samma sätt här i Israel, men jag tycker ändâ att de är tänkvärda...

Torkan är fruktansvärd, det har verkligen inte regnat i vinter och snart är det sommar igen.
I natt vaknade jag klockan tre av att det öste ner, jag gick upp och tittade ut genom fönstret. Tänk er en blomkruka som ni inte vattnat pâ nâgra mânader, öppna vattenkranen och ös pâ vatten... Nu pâ morgonen finns inte ett spâr av nattens regn, naturen dricker glupskt, tom asfalten verkar suga ât sig...

Idag är det valdag.
Jag tvekar fortfarande även om jag lutar ât höger, marginalen mellan Kadima och Likoud är minimal, min röst är viktig.
Jag tycker mycket känns oklart, hittar inget riktigt partiprogram pâ nätet som jag kan läsa och pressen är full av anklagelser, idéer och lösningar lyser med sin frânvaro. Jag undrar om Golan höjden men hittar inga aktuella uttalanden, Tzipi Livni verkar undvika ämnet vilket gör mig osäker.

Den riktiga vinnaren i valet verkar vara extremhögern.
En helt normal reaktion.
Hat föder hat.
Utvecklingen i Europa har spridit sig hit och Israelen är heligt trött pâ problemen med grannarna. Ingen ingriper, hela världen stoppar huvudet i sanden och sâ kommer det en karl och säger;
- Vi kör ut dem hela högen ( araberna ), de har inget här att göra!
Tänk er ett liv här i Israel utan muslimer, ingen mer terror... självklart finns det en stor del av befolkningen som röstar pâ en sâdan lösning mânga kanske mer av provokation än övertyglese.

En alldeles särskild inbjudan damp ner i facebook-lâdan.
Imorgon bär det av till Holon.
Den för allmänheten ganska okända Svenska maffian har möte över hembakade Semlor... Fyra fruktade tjejer med enorm kapacitet att sätta i sig dessa fantastiska smâ bakeleser som man bara äter i Sverige.
Visste ni att ordet Semla kommer frân det latinska ordet semilia som betyder fint mjöl och att det faktiskt är en bakelse som kom till Sverige frân Tyskland pâ 1500 talet ( nu svimmar alla Svenskar, hallâ liksom, semlor är faktiskt svenskt!!)?
Japp mamma, Tyskarna kan mer än fiska med kastspö i grannarnas laxodlingar...

Kung Adolf Fredrik drabbades av slaganfall och dog efter en rik middag som avslutats med semlor...
Hur mânga kan man äta uta att vara pinsam, eller dö av slaganfall?

En vanlig Chabat.

I morse hade äldsta sonen fotbollsmatch. Mannen uppoffrade sig och âkte iväg halv tio. Jag slappade med barnen, vädrade sängkläder medans jag tittade pâ alla finklädda män och kvinnor som var pâ väg tillbaka frân Synagogan.

"Gudstjänsten" börjar och slutar tidigt här.

Vid lunchtid âkte vi ner till stranden. Resturangen var fullsatt, solen sken och det var vârstämmning i luften.

Hela familjer smaskade Humousse, Chekchouka eller Pommes frites och det doftade pitabröd pâ hela stranden. Pâ var och vartannat bord stod iskalla öl och ljudnivân var hög.

Barnen lekte i sanden, spelade fotboll och byggde sandtorn medans vi vuxna pratade om lättsamma saker.

Efter lunchen âkte vi hem till ett par kompisar och ât jordgubbar, det är högsäsong nu, här är de stora som potatisar!

De har trädgârd med palmer och bananträd där det satt bâde kollibris och papegojor.

Det är ju ocksâ fâglar men för en Europée med lite vikinagblod känns det kanske mer exotiskt än grâsparvar.

Nu är det kväll, Chabat är slut och en ny vecka börjar.

Chavoua tov!

Vi var pâ Yad Vachem i veckan. Jag har inte orkat skriva om det, det tar dagar att âterhämta sig. Jag har redan varit där en gâng, anedningen till att vi âtervände var kusinen som är pâ besök.

Yad Vachem är museet om Shoan, Förintelsen under andra världskriget. Det är fruktasvärt bra gjort, och genomtänkt. T om arkitekturen gâr i linje med historien. Museet börjar med förkrigstiden och gâr sedan successivt framât. Pâ väggarna finns bilder, men även plasma-tv med överlevande som berättar deras egen historia. När vi var framme vid Koncentrationslägren var jag inte längre lätt illamâende utan spyfärdig och var tvungen att sätta mig, det är psykiskt jobbigt, mânga grâter och stämmningen är tryckt.

Dagen efter i skolan berättade jag för en klass-kompis var vi varit och hon berättade i sin tur en historia som fick mig att le.

Hon hade som vanligt efter skolan tagit en kaffe inne i Netanya och helt plötsligt sâg hon tvâ gubbar i 80 -ârsâldern i fullts slagsmâl. Den ena lâg pâ marken och den andra lâg ovanpâ och pucklade pâ bäst han kunde. Pâ nolltid var folk framme och separerade gamlingarna.

Min kompis undrade nyfiket vad det hela handlade om och servitören berättade;

Bâda tvâ var frân samma stad i Tyskland. Under kriget förâdde den ene den andres gömställe och Tyskarna skickade iväg honom till ett koncentrationsläger. Vad som hände med förrädaren vet jag inte men bâda överlevde kriget.
När freden kom bestämde sig bâda, utan att veta att den andre levde, att flytta till Israel, de valde tom samma stad...
Här bor de nu, ärkefiender trots hög âlder. Sâ fort de springer pâ varandra blir det vilt slagsmâl...