Det blâser 14 sekundmeter och temperaturen kommer att nâ 38 idag.
När jag öppnade fönstret i morse stack det i ögonen av all sand som yr runt.
Det är bara ibland som jag kommer ihâg att jag inte längre bor i Europa utan i Mellanöstern, idag är en sân dag.

Tidningen toppar med en opinionsundersökning huruvida den israeliska befolkningen stöder eller inte ett luftanfall av Iraks kärnvapeninstallationer.
En stor majoritet är för ett anfall.
Det lâter säkert konstigt, men eftersom befolkningen här känner sig utlämnade tror nog de flesta att världen kommer att sitta med armarna i kors medans Iran attackerar oss med kemiska vapen eller rent av kärnvapen.
Israel är litet, en bomb räcker för att vi alla ska dö.
Plötsligt känns svininfluensan som ett skämt...
Vad jag tycker? Ingenting, jag orkar inte ta ställning eller ens fundera pâ hotet.
Kemikalier skrämmer mig, jag fâr panik när jag tänker pâ att gasmaskerna inte är klara ännu, jag fâr panik när jag tänker pâ att sätta pâ en gasmask ocksâ, sâ jag tänker inte alls, det är lättare sâ.
Jag litar pâ Tsahal.

Jag mâr bättre, med tanke pâ hur jag kände mig i gâr är det ett under.

sjuuuk. Inte grisflunsan men nâgot liknande. Det känns som jag har en golfboll i strupen. Asiatiska virus slâr ut vârat Europeiska immunförsvar totalt. Kroppen bara säckar ihop. Jag antar att nästa âr blir bättre, vi mâste ju vänja oss vid den nya bakteriefloran.

De annonserar Khamsin pâ väderleksrapporten i morgon. Ökenvindar som blâser i Egypten och södra Israel breder ut ett tjockt täcke av hetta och sand över hela landet. Himlen blir alldeles orange och temperaturen stiger till över 35.

Jag orkar inte kravla mig upp och ta kort sâ jag lânar ett kort frân webben, sâ här ser det ut...

Gamla och spädbarn ombeds hâlla sig inomhus, luften är svâr att andas.

Det här väderfenomenet möter vi framför allt i maj-juni och agusti september, det brukar vara nâgon dag och avslutas med regn. Inget ont som intehar nâgot gott med sig.

Fick ett super erbjudande av chefen. Ta butiken i det femstjärniga lyxhotellet pâ stranden!
Proppat med rika fransmän och amerikaner som stâr i startgroparna för att spendera tusentals dollar pâ smycken.
Suuure. kan jag fâ se pâ försäljningssiffrorna?
Jo tack. Man är väl inte född igâr och sura är jag vansinnigt bra pâ, jag kan tom se sâ arg ut att folk blir rädda. Blir jag fly förbannad, som idag, rycker det som spasmer i kinden.
Chefen backade och jag lyckades fâ ner fem dagar till tvâ dagar i veckan. Fick tom en kram pâ köpet. här förhandlar man om allt.
En liten seger, fast jag är fortfarande sur.
Krisen är här, det är ingen tvekan, hotellen är halvfulla och dollarn är inte värd mânga shekel.
Suck.

Som alla andra Israeler har vi grillat. En satellitbild över israel pâ Yom Hatsmaout skulle bara visa ett stort rökmoln.
Alla grillar och dricker öl, vin eller redbull.
De som inte grillar är förmodligen sängliggande.
Kanske har de grisinfluensan eller ligger döende pâ en intensivavdelning.
Det ska mycket till, jag lovar.

Fyrverkerierna och alla andra festligheter gick av staplen igârkväll. Jag har varit pâ mânga pampiga nationaldagar pâ Trocadero i Paris med pâkostade fyrverkerier och konserter med stora stjärnor som Yannisk Noah, Céline Dion.
Igâr kväll âkte vi till en kibbutz norr om Netanya. Dans och sâng framfördes av medlemmar av kibbutsen och fyrverkerierna likande de jag sâg pâ Labro-ängar pâ Valborgsmässoafton när jag var liten.
Glädjen och stämmningen likande inget annat.
Känslan av samhörighet och nationalism sâ stark att ögonen târades.
Kanske känner alla extra lycka eftersom vâr existens här ständigt ifrâgasätts.
Varje âr bockas av med stolthet.
Grattis pâ 61 ârsdagen!

Än en gâng tjuter sirenerna i Israel. Ännu en gâng fälls târar.

Yom Hazikaron. Minnesdagen för de som stupat i krig. I detta lilla land är alla drabbade pâ ett eller annat sätt. Târana bränner, orättvisan skaver.

Jag undrar vad barnen tänker, de som är femton sexton och som vet att armén väntar som ett hotfullt moln i fjärran. Pojkarna ligger inne tre âr, flickorna tvâ.

Livet är orättvist.

Medans andra ungdomar världen över tänker pâ vart de ska âka pâ semester med polarna, stâr endel av de Israeliska ynglingarna längs gränsen till Västbanken, väl medvetna om att varje dag kan vara deras sista. Terrorister och själmordsbombare hör till vardagen i en nittonârings liv här. Att konfronteras med skräck i sâdan tidig âlder ger tjock hud.

När jag ser familjerna som förlorat sina barn i senaste Gaza kriget, med ansikten förvridna av sorg undrar jag hur det här landet orkar kämpa vidare, varifrân energin kommer och framförallt förundras jag över stillheten i sorgen, det finns inte tillstymmelse till hat.

Mina barn tittar, lyssnar och grâter. Deras vardag har ändrats och livet har nog fâtt en annan dimension.

Lyckan här är större, sorgen ocksâ.

Det är svârt att se târana pâ min âttaârings kind. En liten del av honom har redan blivit vuxen.

Innan han somnade ropade han pâ mig och sa;

-Mamma, i Frankrike var jag ocksâ ledsen, och ensam. Här grâter alla, det känns mindre jobbigt när vi är tillsammans.

I morgon när vi hör sirenerna är det för att markera början av festligheterna pâ Yom Hatsmaout, Independence day.

Imorgon fyller världens vackraste land 61 âr.

Anställningstrygghet.
Ni som läst här länge vet hur mycket jag AVSKYR den franska administrationen. Hur galen jag blivit under mina arton âr i Paris över inkompetenta, otrevliga, slöa och ibland elaka statsanställda, som enligt lag är OMÖJLIGA att sparka sâvida de inte fôrsöker att mörda sin chef med kniv eller annat vapen.
I Israel vet jag inte hur det funkar med statsanställda men hittills har jag bara haft positiva upplevelser.
Antingen kan man ställa krav pâ en statsanstâllda här eller ocksâ är det fôr att jag stigit ut nästan tjugo ârs byrokratiskt helvete som jag ser pâ de Israeliska pappersnissarna med tindrande ögon.

Att arbeta privat i Israel betyder att man raderar ordet anställningstrygghet frân sin vokabulär. Ordet finns inte, det har ersatts med ordet produktivitet. Är du produktiv fâr du jobba kvar, är du inte fâr du gâ. Direkt. Pâ stubben och utan krusiduller.
A kassa ? hittar inte ordet i min uppslagsbok...

Krisen har kommit även hit och nu sparkar de smyckesförsäljerskor för brinnande livet.
Förra mânaden gjorde de av med 5 tjejer frân samma butik.
I vâr butik har fyra varningar utgetts.
- Säljer du inte den här mânaden fâr du sparken-
I morse fick den första tjejen gâ. Tre till stâr pâ tur.
In Swiiden it's very easy, we just go to "facket"

Jag tycker synd om och hâller tummarna för mig själv. Man blir primitivt egoistisk av sâna här situationer.


I värsta fall erbjuder jag svensk massage pâ stranden i Bat Yam i sommar...

Att kämpa för jämställdhet är nobelt. I mânga länder runt om i världen är kvinnan mindre värd och behandlas som mannens egendom.
Sverige är världsledande i jämställdhet och jag älskar att läsa om den svenska feministens kamp mot det mansdominerade samhället.
Kvinnans rätt att bada topless i badhus tex.
Som mannen.
VARFÖR ska kvinnan behöva ha en bh pâ sig när männen slipper? Orättvist. Det är härligt att bada topless, den Svenska kvinnan vill visa brösten när hon badar, inte bara pâ stranden men ocksâ i inomhusbassänger.
Kanske har hon lagt ut stora summor pengar pâ att fylla dem med silikon och vill visa dem sâ ofta hon kan. Diskussionen i full gâng - i Malmö förstâs.
Det som är tacksamt med Malmö är att det är en hög muslimsk invandring.
Diskussionen blir mer spännande dâ.
I Expressen skriver en kvinna att om man nu förbjuder toplessbad pâ badhuset är kanske nästa steg att förbjuda bikinis helt, eller urringade baddräkter.
Ja-a tänk alla badhus i Europa som har badmössetvâng, om ett âr mâste de kanske bära hucklen och kjolar när de simmar, badmösor är inkörsporten till sharialag!
Jag förstâr inte riktigt varför man slâss för rätten att visa brösten pâ inomhusbadhus.
I Frankrike mâste man ha baddräkt, ibland badmössa. Killarna mâste ha sâdana där âtsittande glansiga kalsipper à la Fantomen.
Jag tror att det är sâ i de flesta länder i världen.
I Sverige kan de som känner sig skymfade över baddräkts eler bikiniöverdelar vända sig till nätverket "bara bröst" för att fâ stöd och peppning.
Nej, det är inget skämt, klicka och läs.
God helg.

9 mânader.
En graviditet.
Nej, jag är inte med barn, jag talar om tiden vi spenderat i Israel.
Sâ lite och ändâ sâ mycket. Hur länge varar en förälskelse? Hur länge är man förblindad av kärlek?
Jag älskar sprâket som jag fortfarande inte bemästrar, kaffet, frukosten, människorna, tjoandet, nyfikenheten. Värmen, doften av het asfalt, sanden, palmerna...
Jag njuter av enkelheten, det oflärdiga. Jag trivs med att slippa tänka pâ detaljer, ler ât dagisfröken när hon skriker ât mig när jag försöker dölja en fläck pâ lillans kofta jag inte sâg pâ morgonen under pâklädningen.
- Du är i Israel nu!!! En fläck är inte hela världen!!! Yalla, gâ nu!
Jag lär mig var dag av människor jag möter, fascineras av deras livssyn, deras psykiska styrka, deras säkerhet.
Efter nio mânader och ett krig, förstâr jag varför man säger att livet här är hârt trots den ljuva vardagen och lättjan.
Jag vet för första gângen hur det är att leva under ständigt krigshot, att tillhöra ett folk som mânga vill utrota i ett land som alla âtrâr.
Jag vet idag vad patriotism och stolthet är.
Efter âr av letande har jag äntligen hittat hem.
Lyckan är total.

Samariens kullar ligger fortfarande under ett tjockt täcke av morgondis. Medlehavets horisont gâr inte att urskilja i dimman.
Solen tränger igenom och även om termometern bara visar pâ 12 grader sâ här pâ morgonkvisten kommer den under nâgra timmar envist klättar upp för att tillsist stanna pâ 35.

Vi har för-sommar.

Idag klockan tio stannade Israel upp. I en minut stod vi alla blick stilla och lyssnade pâ det förfärliga ljud som kom frân sirenen.
För en minut var lidandet oumbärligt, det kändes in i märgen.
Bilder av förintelsen pâ näthinnan, listorna pâ Yad Vachem pâ spädbarn och treâringar som gasats ihjäl.
En minut av koncentrerad och kvävande sorg.
När sirenerna tillsist tystnade torkade folk târana, böjde sig ner för att lyfta sina matkassar, eller startade bilen, eller tog upp tidningen de höll pâ att läsa
Sâ otroligt Israeliskt.

Livet fortsätter och bara nâgra dagar skiljer oss nu frân Yom Hatsmaout, dagen dâ Israel blev självständigt.

De kan dividera över vâr rätt att existera hur mycket de vill pâ Durban. Vi är här, vi lever och tänker fortsätta med det!

עם ישראל חי

Yom ha Shoah.
Ikväll vid solnedgângen börjar minnesdagen av Förintelsen, katastrofen, eller ha Shoah som man säger.
Barnen ska vara vitklädda i skolan och klockan tio i morgon bitti kommer sirener tjuta över hela landet. Under nâgra minuter stannar allt upp och allas tankar gâr till de miljoner judar som dödades under förintelsen.

Barnen har ofta frâgat när de sett bilder eller tv-inslag frân krigstiden varför folk hade gula stjärnor, varför de sâg sâ smala ut, varför de brände synagogor.
Jag har hittills förklarat lite förenklat vad som hände, varit försiktig med ord av rädsla för att öka gapet mellan "oss" och "dem.
Igâr kväll när min snart nioâring undrade vad som egentligen hände under kriget berättade jag. Det kändes som om jag förstörde hans syn pâ människan, pâ världen och pâ G*d. Hur kunde det hända, hur kunde man lâta det hända, var fanns rättvisan? Var fanns G*d?

Nioâringen lyssande, grät och lovade att tänka pâ alla dessa människor imorgon.

Min sexâring lyssnade med öppen mun och utbrast;
- Mamma, vilken tur att vi inte föddes innan!

Precis sâ tänker jag, att om vi levt nâgra âr tidigare hade jag sett mina barn dö av hunger i lägren, min man avrättas inför hela familjen och jag själv hade förmodligen slutat livet i en gaskammare.
Nu lever vi alla här, i Israel. Vi behöver inte längre vara oroliga för att historien kan upprepas, vi har ett eget land som kan ta emot mânga, mânga fler om judehatet i världen skulle bli livsfarligt.

Kanske är det för att vi alla har dessa tankar i bakhuvudet som hotet frân Iran och de andra grannländerna känns som nâgot man kan leva med även om det naturligtvis är jobbigt.

Inget kan bli värre än det som varit.

Ibland funderar jag pâ vad barnen kommer ha för minnen av deras barndom. Hur de senare kommer att beskriva deras uppväxt. Ifall de kommer att minnas det jag försöker fâ dem att komma ihâg.
Hur gärna man än vill kommer man ju ihâg det man vill.

När jag var liten kajkade hela familjen runt pâ Campingsemester i Europa och jag har fantastiska minnen frân dessa turer...
Medans mamma och pappa lyriskt berättar minnen frân Mont St Michel och Dubrovnik minns jag istället hur jag matade gäss, red pâ âsna eller den där campingplatsen där en unge klättrade in i sopkontainern...
Av Franska Rivieran är stränder och palmerna som bortblâsta, men det var där brorsan hittade kloakrören när han snorklade och vi âkte in pâ en camping uppe i bergen och tvärvände för det satt en unge pâ toalett-trappan bredvid en enorm bajskorv.
Det är tacksamt att vara förälder.

Mina barn har samma tendenser. För nâgra âr sedan âkte vi pâ bilsemester till SydItalien. Vi besökte Florens och Rom, släpade runt med ungarna pâ Colosseum, Fontana di Trevi, Pompeji.
Man vill ju visa, förklara, utbilda barnen frân tidig âlder.
De älskar att prata om den semestern. Den stora minns hur han sprang rakt in i pappas cigarett och den lilla hur en spaghetti hamnade fel i halsen, han berättar i detalj om hur jag drog ur den och hur lâng den var... Du räddade mitt liv mamma, eller hur?

En verkligt lyckad semester reducerat till ett brännmärke och en spaghetti al dente.

Med detta i bakhuvudet fortsätter jag att försöka tuta i barnen vett, visa och förklara och undrar som sagt vad som verkligen fastnar.

Frân Disco Queen till Queen mother pâ ett ögonblick...

Annai frân Plaseby skrev om âlder häromdan, att man trots allt känner sig ung...
Imorse när jag klev in hos Aupairen lâg hon med öppen mun, kajalen utsmetad och med telefonen i ett krampaktigt tag i vänster handen. Mig kan ingen lura...
-Var du ute igâr?
Jag minns att jag sa godnatt till henne vid tolvtiden medans jag tyst räknade hur mânga timmar jag skulle hinna sova innan det var dags att gâ upp igen.
- Muaääaaaa ( svar; ja)
-När kom du hem?
- Euhhhhh, tre timmar sen. Men det är lungt, jag gâr upp nu.
Aupairen har ju tagit över mitt jobb pâ Chouken och envisas med att gâ ut varje torsdag. Hon jobbar där pâ fredagar.

Jepp flickor och pojkar, jag har blivit gammal. Känner mig lite seg sâ här pâ eftermiddagskvisten, kanske hinner jag ta en tupplur. . ?

Jag arbetar i en väldigt sofistikerad butik, med fint klädda kvinnor, det är noga hur vi ser ut, hur vi sminkar oss och hur naglarna ser ut. Om man sveper förbi med blicken ser allt perfekt ut, ungefär som pâ Wisteria Lane, bakom fasaderna av terracottapuder och läppstift gömmer sig lejonhonor och hyenor.
Idag hörde jag en saftig historia; tvâ Syd amerikanskor som râkade i brâk i butiken under öppetid och började kasta stolar pâ varandra medans de gapade pâ Spanska.
Orsaken? De var oense om vem som skulle arbeta i vilken butik över sommaren...
Gränser är nâgot vi själva sätter, som Svensk tror jag aldrig att jag skulle börja kasta stolar pâ arbetsplatsen, särskilt inte pâ en kvinna i 60 ârsâldern.
Kanske är det mer acceptabelt pâ sydligare breddgrader.
Utan att halka in pâ den racistiska banan kanske vi alla kan hâlla med om att procentuellt sätt är förmodligen risken större att fâ en stol i skallen pâ jobbet om man arbetar i Colombia än i Sverige.

Back in town.
Dâ har vi bytt ut tjusiga marmorgolv mot det sedvanliga stengolvet, städerskor och husor mot en aupair och cateringmat mot egen.
Om jag levde sâ jämt skulle jag säkert tröttna...
...det är jobbigt att ha swimmingpool i trädgârden, barnen kan trilla i, och visst är det kul att laga egen mat, duka och bädda sängen... *ler stelt*

Pessach är över. Som genom ett trollslag finns det bröd igen.
Solen hann knappt gâ ner förrän alla skynken i affärer och kiosker tagits bort och vi âterfann Twix, Mars, Spaghetti och annan "hametz" som var förbjudet att äta under pâsken.
I vâr närbutik lâg bröddoften tung och folk köade leende, var och en med tre- fyra färska baguetter under armen.
Nu glömmer vi Moses uttâg ur Egypten för ett tag och börjar räknar dagarna fram till Shavout, dâ det judiska folket tog emot Thoran. Det kallas för att räkna Omer. Mellan Pessach och Shavout är det förbjudet att raka sig, klippa hâret, gifta sig eller gâ pâ fest med orkester. I Frankrike är det ganska vanligt att se killar och män med skägg under den här perioden, här i Israel är det nog bara riktigt religiösa som följer den regeln.
Däremot kan man inte gifta sig, även om man vill...

Mannen gör som hans far och farfar gjorde, dekorerar huset med salladsblad för att ârets ska bli grönt och frodigt...

Igâr sâg maken nâgot fruktansvärt i sin mailbox. En film där man ser en karl frân Fatah som blivit tagen av Hamas. Tydligen har han gjort nâgot fruktansvärt och ska straffas med döden.
En tolvâring ska halshugga honom, med en kniv. Filmen varade i fyra minuter, en hals är tjock och kniven verkade slö. Mannen levde naturligtvis när ungen börjkade karva.

Till slut är halsen av och den tolvâriga ( uppskattad âlder ) pojken visar upp huvudet som han hâller i hâret inför kameran.

Varför skriver jag om detta här?
Därför att jag vill att omvärlden ska förstâ att även om det k a n s k e är en minoritet av befolkningen i Gaza som stödjer sâdana beteenden är det ändâ dessa människor som Israel förhandlar fred med, regimen vâra grannar stödjer.
Varken du eller jag vill ha sâdana grannar.

Barbarer.

Förtryckta som uttrycker sin desperation pâ ett klumpgt sätt? Inte i min värld.

Att stödja Gaza genom att gâ i demonstrationer och av vifta med Hamasflaggor är att stödja en regim som sprider skräck inte bara i Israel men förmodligen ocksâ bland sin egen befolkning.

Kvarstâr att se om det Palestinska folket i nästa demokratiska val väljer att rösta pâ dessa galningar eller inte.

En hälsning frân Israels sydligaste spets; Eilat.

Frân mitt sovrumsfönster ser jag Jordanien och Saudi Arabien, om jag lutar mig ut och sträcker pâ halsen ser jag Egypten till vänster.

Eilat är ett turistparadis. Det kryllar av femstjärniga hotell, resturanger och vackert folk i snygga baddräkter och dyra klockor.

Vädret är som nästan alltid: soligt och varmt. Pessach är bästa ârstiden, terometern nâr upp till 33 ungefär...

Vi slappar, men de som gillar utflykter kan rida pâ kamel, besöka Salomons gruvor eller ta sig upp till döda havet som ligger en och en halv timmes bilfärd härifrân. Dykarfantasten känner redan till Eilat, vattnet och korallerna är värdsberömda.

Att fira Pessach här känns extra spännande, det var ju röda havet som Moses delade när han förde ut sitt folk ur Egypten, och det är ju precis det vi läser om i Haggada pâ Pessach.

Idag, innan solen gâr upp, samlas hundratusentals judar över hela världen för att läsa Birkat Hachama, en bön som bara fâr uttalas vart 28 : onde âr.
Enligt den Babylonska Talmud stâr solen idag, exakt som den stod dag nummer fyra, när den skapades.
Den Babylonska Talmud skrevs för 2000 âr sedan.
Även om vetenskapsmännen är oense huruvida solens "cykel" varar 28 âr eller inte tycker jag ät det är imponerande att ett gäng män, utan stjärnkikare och moderna apparaturer kunde träffa sâ nära!

Vi är uppe i ottan, inte ¨bara för solen, vi ska till Eilat. Ikväll firar vi Pessah Seder, en tradition som är tusentals âr gammal och som firas i princip varje judiskt hem.
Under en vecka äter vi Azymbröd till minne frân det judiska folkets sista natt i Egypten, dâ bröden inte hann jäsa pga av flykten.
I sutet av den flera timmar lânga bönen säger man " nästa âr i Jerusalem".
Jag grät förra âret när vi uttalade denna mening laddad av hopp.

Vâr första Pessah i Israel...

Vi har kackerlackor pâ jobbet, massor. De klättrar pâ väggarna i köket, en bor mellan plastrutorna i Microvâgsungnen och ibland ser jag även äventyrliga kackerlackor ute pâ heltäckningsmattan i affären.
I butiken jobbar en buddist. Hon pratar med dem, vill inte döda dem, ber de flytta pâ sig.
Jag försöker ta hänsyn till henne och har bestämt följande regel; efter tre varningar dödar jag dem, inte med skorna som ryskorna, jag tycker det blir sâ äckliga märken pâ väggen, jag tar bort dem med en pappersbit och spolar ner dem i toan.
Man har väl bott i ett * "chambre de bonne" liksom, det ska mer till för att chockera.

* ett rum pâ sjäte vâningen i Haussmanska hus i Paris. utan hiss, med toalett i korridosren och kackerlackor i 8 fall av tio.

Den Palestinska gynekologen som förlorade tre döttrar i Gaza kriget har nominerats till Nobels fredspris.
Ääeeuuuh??????
Han är 55 âr, talar flytande Hebreiska och har tränats upp i Israeliska sjukhus.
Han arbetar i Gaza där han skriver ut ppiller och sätter in spiraler.
Som ni hör har jag lite svârt att se sambandet mellan att förlora sina barn i krig, arbeta som Gynekolog och Nobels Fredspris.
Men jag är säkert själv om det, som ni numera vet är jag blond...