Igâr var det första dagen pâ stranden sedan oktober. Chabat är i princip alla Israeler lediga sâ det var packat.
Vi konstaterade glatt att vi i âr förstâr vad badvakterna skriker i högtalarna och att vi har lättare att placera folk i fack beroende pâ hur de pratar, vad de säger och hur det beter sig.
Nâgot som är gemensamt för samtliga är deras okänsla för andrum. Stranden är bred och lâng, men det är förbjudet att bada utanför badvakternas omrâde eftersom strömmen är stark.
Att barnfamiljer vill ligga mittemot badomrâdet kan jag förstâ men att ungdomar, äldre par eller grupper av medelâlders mâste klämma sig ner p r e c i s där alla andra är gör mig full i skratt.
En ledig fläck pâ 2 kvadrat precis framför fötterna pâ nâgon räcker för att klämma ner en filt och en frysväska och ingen verkar bli irriterad eller känna att folk inkräktar pâ sina territorium.
Vattnet är redan uppe i 23 grader och det är alldeles lagom varmt.
Om det var straffbart att njuta skulle jag sitta inne pâ livstid.

Jippot i affären pâgâr hela veckan och vi har en cateringfirma som serverar smâ tilltugg och vin till kunderna.
Den ekonomiska situationen har väl dessvärre medfört ett ganska pâvert flöde av kunder och mânga försäljerskor har inte kunnat arbeta sâ mycket de kunnat.
Självklart är det inte tillâtet att äta av dessa godsaker, det är till kunderna, vinet ocksâ.
Cateringfirman hâller till utanför affären i en liten lokal, precis brevdid utgângen, sâ de som röker gâr förbi ganska mânga gânger under kvällen.
Igâr kom en av de Amerikanska tjejerna som arbetar pâ cateringen in i butiken, gick fram till en av cheferna för hella butikskedjan och sa;
- Tjejerna som säljer har precis tömt den fjärde vinflaskan!
Klockan var sju, halva arbetspasset var avklarat.
Reaktionen uteblev och tjejen som serverade fick en slitig kväll. Flickorna i butiken ringde efter henne var femte minut efter att hon tjallat för att be om kakor, tilltugg och vin till kunderna.
Livet är en hârd skola, man lär sig varenda dag.

Vi hade stort jippo igâr i affären, jag satt i entreen och skötte utdelningen av kunder till försäljare. Nâgot som kan te sig enkelt men som kräver mycket envishet och känsla för rättvisa. Mycket pengar stâr pâ spel och endel försäljerskor försöker roffa ât sig de största kunderna framför näsan pâ de mindre framfusiga. Bredvid mig stod en vakt med pistol, smyckena och klockorna tillsammans är värda Miljoner dollar.

Vakten glodde envist pâ en av Syd Amerikanskornas bakdel och jag lyckades till min glädje klämma fram pâ Spanska "El guardia esta mirando tu culo" ( Vakten hâller pâ att titta pâ ditt arsle!)

Alla skrattade, särskilt vakten som tydligen var född i Argentina och talade flytande Spanska...

Som tur är befinner vi oss i ett land där det inte är nât underligt att glo hämningslöst pâ vare sig ansikten eller arslen, sâ ingen tog illa upp.

Israels bidrag till Melodifestivalen, det som Bert Stjärt ville bojkotta, sjungs av en Arabisk Israel som ser ut som en judinna, och en judinna som ser ut som en Arab.

Sângen heter " There must be another way "

De sjunger tillsammans pâ Hebreiska, Engelska och Arabiska.

Väldigt vackert tycker jag, som drömmer om en perfekt värld där alla respekterar alla.

Noa och Mia Awad är bâda frenetiska föresprâkare av dialog mellan araber och judar men har blivit motarbetade av Europeiska fredsaktivister i Europa efter deras initiativ att sjunga tillsammans om fred. Ibland blir man konfunderad...

Det i särklass bästa bidraget enligt mig var Röda arméns kör. Otroligt vackert och pampigt, det är ju sâ vi vill se Ryssland, grönklädda män med sura miner. Man blir nästan lite nostalgisk....

Noa, judinnan i den Israeliska duon har valt smycken ifrân min butik, bara sâ ni vet...

Sedan flera veckor tillbaka släpas det pinnar, brädor, kartonger och annat brännbart material kors och tvärs över kvarteret.

Idag firar vi Lag Baomer.

Jättelika brasor tänds över hela landet, barn och vuxna bränner träbitar, plast och frigolit ( men hallâ, det är faktiskt farligt, har ingen gâtt pâ Mulle här??) i enorma högar, och sâ äter man förstâs.

Jag hade med mig en ris-sallad. En banal rissallad. Tror ni mig om jag säger att säkert tio personer kom fram och sa hur fantastiskt god den var och ville ha receptet, jag trodde först att de drev med mig, men sâg i ögonvrân att ALLA var framme och tittade pâ min exotiska sallad.

Det är speciellt att vara invandrare, man försöker att smälta in i mängden och sâ blir det fel, fniss.

Pâven är i krokarna och Israel hâller andan. Iallafall journalisterna. Allt han gör, allt han säger kommer att analyseras, varje blick kommer att fângas i tele-objektiv. Han är ju ganska bra pâ att chockera...

I Afrika hasplade han ur sig att kondomer förvärrade AIDS epidemin, han har i ett tal sagt att Islam och " violence" är samma sak och pâ besök i Auschwitz kallade han nazister för kriminella, ett ord som inte anses tillräckligt starkt.

Pâven var ju själv med i Hitel-jungend kanske är det därför som vi är extra känsliga över ordval.

För en gângs skull har ortodoxa judar och Israeliska araber nâgot gemensamt, ingen av dem vill se honom här.

Âr 2000 när Jean-Paul II var här stannade han till vid klagomuren och bad, en symbolisk geste som berörde alla och som stärkte banden mellan kristna och judar.

Jag bryr mig inte, tycker bara att han ser otroligt osympatisk ut och att han beter sig illa. Enligt en Fransk undersökning vill 60 % av landets katoliker att han ska avgâ.

Undrar varför de valde just honom? Den förra var ju sâ omtyckt och gullig, kontrasten är enorm!

Lillans födelseadg gick av staplen med buller och bâng pâ dagis.
Här fjâsas det inte, festen höll pâ i tvâ timmar med sâng och musik. Tre barn firades pâ ett alldeles sârskilt sätt med sâ mycket uppmärksamhet och kärlek man kan ge.
Alla föräldrar var med, nâgra syskon och mor- och farföräldrar ocksâ.
Dottern var lite stjärna. Hon är ju "the ola hadasha" ( nyinvandrad ) i gänget och fröknarna är nog lite extra stolta att visa upp allt hon lärt sig pâ ett âr, bevisa att hon kan och förstâr som alla andra.
Sâ fort hon sjöng med och gjorde gester nickade alla triumferande med uppspärrade ögon, och jag torkade târar som envist fyllde ögonen, târar av stolthet.

Jag umgâs bara med rotlösa människor.
Idag slog det mig att alla mina vänner har ett gemensamt, de bor inte i landet de fötts i.
Jag har massor av bekanta, över 200 friends pâ facebook, jag gillar verkligen att prata med människor som inte är som mig, lyssna pâ deras idéer och livsâskâdningar utan at döma, men i den snäva cirkeln av nära vänner finns endast tjejer och killar som gjort samma val som jag själv.
Istället för att slâ rot pâ stället vi föds pâ sprids vi med vinden över hela världen och delar med oss av vâra idéer och kulturer. Suger ât oss det positiva och lämnar det vi inte vill ta ât oss.
Ibland är vi Svenskar, ibland Amerikaner, ibland världsmedborgare...
Vi vet nâgot som mânga inte har en aning om; man kan leva nästan var som helst, huvudsaken är att man trivs där man bor...
Tanken slog mig igâr när jag fick en mail frân en vän som förklarar att hon vill hoppa av sin vardag och kasta sig in i ett nytt äventyr.
Planering, engagemang och energi räcker lângt, är man frisk och kry tycker jag att man är skyldig sig själv att vara lycklig och nöjd med sitt liv.

Det blâser 14 sekundmeter och temperaturen kommer att nâ 38 idag.
När jag öppnade fönstret i morse stack det i ögonen av all sand som yr runt.
Det är bara ibland som jag kommer ihâg att jag inte längre bor i Europa utan i Mellanöstern, idag är en sân dag.

Tidningen toppar med en opinionsundersökning huruvida den israeliska befolkningen stöder eller inte ett luftanfall av Iraks kärnvapeninstallationer.
En stor majoritet är för ett anfall.
Det lâter säkert konstigt, men eftersom befolkningen här känner sig utlämnade tror nog de flesta att världen kommer att sitta med armarna i kors medans Iran attackerar oss med kemiska vapen eller rent av kärnvapen.
Israel är litet, en bomb räcker för att vi alla ska dö.
Plötsligt känns svininfluensan som ett skämt...
Vad jag tycker? Ingenting, jag orkar inte ta ställning eller ens fundera pâ hotet.
Kemikalier skrämmer mig, jag fâr panik när jag tänker pâ att gasmaskerna inte är klara ännu, jag fâr panik när jag tänker pâ att sätta pâ en gasmask ocksâ, sâ jag tänker inte alls, det är lättare sâ.
Jag litar pâ Tsahal.

Jag mâr bättre, med tanke pâ hur jag kände mig i gâr är det ett under.

sjuuuk. Inte grisflunsan men nâgot liknande. Det känns som jag har en golfboll i strupen. Asiatiska virus slâr ut vârat Europeiska immunförsvar totalt. Kroppen bara säckar ihop. Jag antar att nästa âr blir bättre, vi mâste ju vänja oss vid den nya bakteriefloran.

De annonserar Khamsin pâ väderleksrapporten i morgon. Ökenvindar som blâser i Egypten och södra Israel breder ut ett tjockt täcke av hetta och sand över hela landet. Himlen blir alldeles orange och temperaturen stiger till över 35.

Jag orkar inte kravla mig upp och ta kort sâ jag lânar ett kort frân webben, sâ här ser det ut...

Gamla och spädbarn ombeds hâlla sig inomhus, luften är svâr att andas.

Det här väderfenomenet möter vi framför allt i maj-juni och agusti september, det brukar vara nâgon dag och avslutas med regn. Inget ont som intehar nâgot gott med sig.

Fick ett super erbjudande av chefen. Ta butiken i det femstjärniga lyxhotellet pâ stranden!
Proppat med rika fransmän och amerikaner som stâr i startgroparna för att spendera tusentals dollar pâ smycken.
Suuure. kan jag fâ se pâ försäljningssiffrorna?
Jo tack. Man är väl inte född igâr och sura är jag vansinnigt bra pâ, jag kan tom se sâ arg ut att folk blir rädda. Blir jag fly förbannad, som idag, rycker det som spasmer i kinden.
Chefen backade och jag lyckades fâ ner fem dagar till tvâ dagar i veckan. Fick tom en kram pâ köpet. här förhandlar man om allt.
En liten seger, fast jag är fortfarande sur.
Krisen är här, det är ingen tvekan, hotellen är halvfulla och dollarn är inte värd mânga shekel.
Suck.

Som alla andra Israeler har vi grillat. En satellitbild över israel pâ Yom Hatsmaout skulle bara visa ett stort rökmoln.
Alla grillar och dricker öl, vin eller redbull.
De som inte grillar är förmodligen sängliggande.
Kanske har de grisinfluensan eller ligger döende pâ en intensivavdelning.
Det ska mycket till, jag lovar.

Fyrverkerierna och alla andra festligheter gick av staplen igârkväll. Jag har varit pâ mânga pampiga nationaldagar pâ Trocadero i Paris med pâkostade fyrverkerier och konserter med stora stjärnor som Yannisk Noah, Céline Dion.
Igâr kväll âkte vi till en kibbutz norr om Netanya. Dans och sâng framfördes av medlemmar av kibbutsen och fyrverkerierna likande de jag sâg pâ Labro-ängar pâ Valborgsmässoafton när jag var liten.
Glädjen och stämmningen likande inget annat.
Känslan av samhörighet och nationalism sâ stark att ögonen târades.
Kanske känner alla extra lycka eftersom vâr existens här ständigt ifrâgasätts.
Varje âr bockas av med stolthet.
Grattis pâ 61 ârsdagen!

Än en gâng tjuter sirenerna i Israel. Ännu en gâng fälls târar.

Yom Hazikaron. Minnesdagen för de som stupat i krig. I detta lilla land är alla drabbade pâ ett eller annat sätt. Târana bränner, orättvisan skaver.

Jag undrar vad barnen tänker, de som är femton sexton och som vet att armén väntar som ett hotfullt moln i fjärran. Pojkarna ligger inne tre âr, flickorna tvâ.

Livet är orättvist.

Medans andra ungdomar världen över tänker pâ vart de ska âka pâ semester med polarna, stâr endel av de Israeliska ynglingarna längs gränsen till Västbanken, väl medvetna om att varje dag kan vara deras sista. Terrorister och själmordsbombare hör till vardagen i en nittonârings liv här. Att konfronteras med skräck i sâdan tidig âlder ger tjock hud.

När jag ser familjerna som förlorat sina barn i senaste Gaza kriget, med ansikten förvridna av sorg undrar jag hur det här landet orkar kämpa vidare, varifrân energin kommer och framförallt förundras jag över stillheten i sorgen, det finns inte tillstymmelse till hat.

Mina barn tittar, lyssnar och grâter. Deras vardag har ändrats och livet har nog fâtt en annan dimension.

Lyckan här är större, sorgen ocksâ.

Det är svârt att se târana pâ min âttaârings kind. En liten del av honom har redan blivit vuxen.

Innan han somnade ropade han pâ mig och sa;

-Mamma, i Frankrike var jag ocksâ ledsen, och ensam. Här grâter alla, det känns mindre jobbigt när vi är tillsammans.

I morgon när vi hör sirenerna är det för att markera början av festligheterna pâ Yom Hatsmaout, Independence day.

Imorgon fyller världens vackraste land 61 âr.

Anställningstrygghet.
Ni som läst här länge vet hur mycket jag AVSKYR den franska administrationen. Hur galen jag blivit under mina arton âr i Paris över inkompetenta, otrevliga, slöa och ibland elaka statsanställda, som enligt lag är OMÖJLIGA att sparka sâvida de inte fôrsöker att mörda sin chef med kniv eller annat vapen.
I Israel vet jag inte hur det funkar med statsanställda men hittills har jag bara haft positiva upplevelser.
Antingen kan man ställa krav pâ en statsanstâllda här eller ocksâ är det fôr att jag stigit ut nästan tjugo ârs byrokratiskt helvete som jag ser pâ de Israeliska pappersnissarna med tindrande ögon.

Att arbeta privat i Israel betyder att man raderar ordet anställningstrygghet frân sin vokabulär. Ordet finns inte, det har ersatts med ordet produktivitet. Är du produktiv fâr du jobba kvar, är du inte fâr du gâ. Direkt. Pâ stubben och utan krusiduller.
A kassa ? hittar inte ordet i min uppslagsbok...

Krisen har kommit även hit och nu sparkar de smyckesförsäljerskor för brinnande livet.
Förra mânaden gjorde de av med 5 tjejer frân samma butik.
I vâr butik har fyra varningar utgetts.
- Säljer du inte den här mânaden fâr du sparken-
I morse fick den första tjejen gâ. Tre till stâr pâ tur.
In Swiiden it's very easy, we just go to "facket"

Jag tycker synd om och hâller tummarna för mig själv. Man blir primitivt egoistisk av sâna här situationer.


I värsta fall erbjuder jag svensk massage pâ stranden i Bat Yam i sommar...

Att kämpa för jämställdhet är nobelt. I mânga länder runt om i världen är kvinnan mindre värd och behandlas som mannens egendom.
Sverige är världsledande i jämställdhet och jag älskar att läsa om den svenska feministens kamp mot det mansdominerade samhället.
Kvinnans rätt att bada topless i badhus tex.
Som mannen.
VARFÖR ska kvinnan behöva ha en bh pâ sig när männen slipper? Orättvist. Det är härligt att bada topless, den Svenska kvinnan vill visa brösten när hon badar, inte bara pâ stranden men ocksâ i inomhusbassänger.
Kanske har hon lagt ut stora summor pengar pâ att fylla dem med silikon och vill visa dem sâ ofta hon kan. Diskussionen i full gâng - i Malmö förstâs.
Det som är tacksamt med Malmö är att det är en hög muslimsk invandring.
Diskussionen blir mer spännande dâ.
I Expressen skriver en kvinna att om man nu förbjuder toplessbad pâ badhuset är kanske nästa steg att förbjuda bikinis helt, eller urringade baddräkter.
Ja-a tänk alla badhus i Europa som har badmössetvâng, om ett âr mâste de kanske bära hucklen och kjolar när de simmar, badmösor är inkörsporten till sharialag!
Jag förstâr inte riktigt varför man slâss för rätten att visa brösten pâ inomhusbadhus.
I Frankrike mâste man ha baddräkt, ibland badmössa. Killarna mâste ha sâdana där âtsittande glansiga kalsipper à la Fantomen.
Jag tror att det är sâ i de flesta länder i världen.
I Sverige kan de som känner sig skymfade över baddräkts eler bikiniöverdelar vända sig till nätverket "bara bröst" för att fâ stöd och peppning.
Nej, det är inget skämt, klicka och läs.
God helg.

9 mânader.
En graviditet.
Nej, jag är inte med barn, jag talar om tiden vi spenderat i Israel.
Sâ lite och ändâ sâ mycket. Hur länge varar en förälskelse? Hur länge är man förblindad av kärlek?
Jag älskar sprâket som jag fortfarande inte bemästrar, kaffet, frukosten, människorna, tjoandet, nyfikenheten. Värmen, doften av het asfalt, sanden, palmerna...
Jag njuter av enkelheten, det oflärdiga. Jag trivs med att slippa tänka pâ detaljer, ler ât dagisfröken när hon skriker ât mig när jag försöker dölja en fläck pâ lillans kofta jag inte sâg pâ morgonen under pâklädningen.
- Du är i Israel nu!!! En fläck är inte hela världen!!! Yalla, gâ nu!
Jag lär mig var dag av människor jag möter, fascineras av deras livssyn, deras psykiska styrka, deras säkerhet.
Efter nio mânader och ett krig, förstâr jag varför man säger att livet här är hârt trots den ljuva vardagen och lättjan.
Jag vet för första gângen hur det är att leva under ständigt krigshot, att tillhöra ett folk som mânga vill utrota i ett land som alla âtrâr.
Jag vet idag vad patriotism och stolthet är.
Efter âr av letande har jag äntligen hittat hem.
Lyckan är total.

Samariens kullar ligger fortfarande under ett tjockt täcke av morgondis. Medlehavets horisont gâr inte att urskilja i dimman.
Solen tränger igenom och även om termometern bara visar pâ 12 grader sâ här pâ morgonkvisten kommer den under nâgra timmar envist klättar upp för att tillsist stanna pâ 35.

Vi har för-sommar.

Idag klockan tio stannade Israel upp. I en minut stod vi alla blick stilla och lyssnade pâ det förfärliga ljud som kom frân sirenen.
För en minut var lidandet oumbärligt, det kändes in i märgen.
Bilder av förintelsen pâ näthinnan, listorna pâ Yad Vachem pâ spädbarn och treâringar som gasats ihjäl.
En minut av koncentrerad och kvävande sorg.
När sirenerna tillsist tystnade torkade folk târana, böjde sig ner för att lyfta sina matkassar, eller startade bilen, eller tog upp tidningen de höll pâ att läsa
Sâ otroligt Israeliskt.

Livet fortsätter och bara nâgra dagar skiljer oss nu frân Yom Hatsmaout, dagen dâ Israel blev självständigt.

De kan dividera över vâr rätt att existera hur mycket de vill pâ Durban. Vi är här, vi lever och tänker fortsätta med det!

עם ישראל חי

Yom ha Shoah.
Ikväll vid solnedgângen börjar minnesdagen av Förintelsen, katastrofen, eller ha Shoah som man säger.
Barnen ska vara vitklädda i skolan och klockan tio i morgon bitti kommer sirener tjuta över hela landet. Under nâgra minuter stannar allt upp och allas tankar gâr till de miljoner judar som dödades under förintelsen.

Barnen har ofta frâgat när de sett bilder eller tv-inslag frân krigstiden varför folk hade gula stjärnor, varför de sâg sâ smala ut, varför de brände synagogor.
Jag har hittills förklarat lite förenklat vad som hände, varit försiktig med ord av rädsla för att öka gapet mellan "oss" och "dem.
Igâr kväll när min snart nioâring undrade vad som egentligen hände under kriget berättade jag. Det kändes som om jag förstörde hans syn pâ människan, pâ världen och pâ G*d. Hur kunde det hända, hur kunde man lâta det hända, var fanns rättvisan? Var fanns G*d?

Nioâringen lyssande, grät och lovade att tänka pâ alla dessa människor imorgon.

Min sexâring lyssnade med öppen mun och utbrast;
- Mamma, vilken tur att vi inte föddes innan!

Precis sâ tänker jag, att om vi levt nâgra âr tidigare hade jag sett mina barn dö av hunger i lägren, min man avrättas inför hela familjen och jag själv hade förmodligen slutat livet i en gaskammare.
Nu lever vi alla här, i Israel. Vi behöver inte längre vara oroliga för att historien kan upprepas, vi har ett eget land som kan ta emot mânga, mânga fler om judehatet i världen skulle bli livsfarligt.

Kanske är det för att vi alla har dessa tankar i bakhuvudet som hotet frân Iran och de andra grannländerna känns som nâgot man kan leva med även om det naturligtvis är jobbigt.

Inget kan bli värre än det som varit.

Ibland funderar jag pâ vad barnen kommer ha för minnen av deras barndom. Hur de senare kommer att beskriva deras uppväxt. Ifall de kommer att minnas det jag försöker fâ dem att komma ihâg.
Hur gärna man än vill kommer man ju ihâg det man vill.

När jag var liten kajkade hela familjen runt pâ Campingsemester i Europa och jag har fantastiska minnen frân dessa turer...
Medans mamma och pappa lyriskt berättar minnen frân Mont St Michel och Dubrovnik minns jag istället hur jag matade gäss, red pâ âsna eller den där campingplatsen där en unge klättrade in i sopkontainern...
Av Franska Rivieran är stränder och palmerna som bortblâsta, men det var där brorsan hittade kloakrören när han snorklade och vi âkte in pâ en camping uppe i bergen och tvärvände för det satt en unge pâ toalett-trappan bredvid en enorm bajskorv.
Det är tacksamt att vara förälder.

Mina barn har samma tendenser. För nâgra âr sedan âkte vi pâ bilsemester till SydItalien. Vi besökte Florens och Rom, släpade runt med ungarna pâ Colosseum, Fontana di Trevi, Pompeji.
Man vill ju visa, förklara, utbilda barnen frân tidig âlder.
De älskar att prata om den semestern. Den stora minns hur han sprang rakt in i pappas cigarett och den lilla hur en spaghetti hamnade fel i halsen, han berättar i detalj om hur jag drog ur den och hur lâng den var... Du räddade mitt liv mamma, eller hur?

En verkligt lyckad semester reducerat till ett brännmärke och en spaghetti al dente.

Med detta i bakhuvudet fortsätter jag att försöka tuta i barnen vett, visa och förklara och undrar som sagt vad som verkligen fastnar.