Utflykt till västbanken.
Vi är riktiga sionister, och riktiga sionister anser att de har rätt att röra sig fritt i omrâden som kontrolleras av Israel, därför bestämde vi oss för att besöka kung Herodes sommarpalats och grav i Efrat.
Med ett par vänner och deras barn gav vi os iväg genom Beth Shemesh skogen, vi ville ju undvika stora Arabiska städer, ta det bakvägen genom smâ byar där det är mindre farligt.

En slags gränsstation kontrolleras av Israelisk militär, vi frâgade naturligtvis om det var farligt, -inte sâ, svarade de och förselog att vi skulle lägga de som var räddast i bagage luckan.
Vi tog det som ett tecken pâ att det faktiskt var okej och begav oss in till "fienden".

Det är riktigt vackert, t om grönt pâ sina ställen och byarna är ganska rena och fina.
Här och var ser man " settlements", judiska kollonier. Man känner lätt igen dem eftersom de har tegel- tak och ocksâ för att dessa bebyggelser är inhängnade med vakter runt om.
Det finns gott om plats för alla, Judiska och Arabiska byar ligger aldrig precis bredvid varandra.

Lite läskigt var det, det har ju hänt att folk blivit skjutna i sina bilar, men risken är väl ungefär lika stor som att bli pâkörd pâ ett övergângsställe i Tel Aviv kan jag tänka mig, eller som att bli överfallen i bilen mitt inatten när vi bodde norr om Paris...
Vid ett tillfälle âkte vi förbi en traktor med barn. När en av ungarna vände sig om och sâg vâra bilar höjde han handen, jag blev livrädd och ropade till mannen att vara försiktig, jag trodde han hade en sten, men det var bara för att vinka.

När han log, trots vâra Israeliska nummerplâtar tänkte jag att det är sorgligt att en liten minoritet kan sätta skräck i sâ mânga människor.

Herodes sommarpalats lâg pâ en kulle och vi upptäckte underjordsgângar med barnen. Hettan var tung och det var skönt att krypa ner i kalkgrottorna för svalka.
En riktigt spännande dag och en ytflykt jag verkligen rekommenderar. Är man turist kan man köra genom Betlehem som ligger bara nâgra kilometer frân Efrat.

Vardagens sysslor fâr oss ibland att glömma vart vi bosatt oss. Vi arbetar, äter, umgâs som alla andra i Europa eller i övriga världen.
Sedan kommer verkligheten tillbaka, som en hârd boll i huvudet, vi vaknar upp och minns med ens att vi är observerade och under hot.
Nästa vecka börjar en 5 dagars träning i hela landet.
Vi ska öva pâ att bli attackerade av missiler, självmorsbombare och andra hemskheter.
En karta finns pâ nätet där vi ser hur mânga sekunder vi har att nâ skyddsrummen och vad man ska göra om man inte hinner.
Vi i Natanya har tvâ minuter pâ oss, vilket är ganska bra jämfört med de i Söder och Norr som bara har 30 sekunder.
Tidningarna skriver att övningen är planerad sedan länge och att det inte finns nâgon anledning att tro att en attack är imminent men understryker vikten av att vara förberedda.
Den andra Juni kommer jag alltsâ att lâsas in ett ett skyddrum. Jag som har cellskräck!
Hotet frân Iran växer och växer i samma takt som förtroendet för Obama krymper.

Mannen har kört upp i dag, imorgon fâr han veta om det gick vägen.
Jag har gjort synkontroll och mâste nu bara bege mig till Holon en morgon för att fâ stämplar. De gillar stämplar här ocksâ.
Mâste fixa det innan den 23 Juli.
Usch.
Med maken körde en kvinna upp för nionde gângen och maken trodde att hon missat igen.
Jag skulle ocksâ vilja köra upp efter nâgon riktigt, riktigt sopig människa för att verka bättre.
Tänk om jag missar, vad pinsamt!
Fast jag tycker egentligen att det borde vara jag som ger lektioner i körning. Jag är sâ artig i trafiken, släpper fram bilar, tackar, tutar sällan, tittar pâ gatan framför mig och inte in i andra bilar. Jag kan backa ocksâ, rakt.
I förra veckan blev det brâk utanför skolan. En karl mitt i gatan gapade och skrek med blodet rinnande frân näsborrarna. Förmodligen hade nâgon fâtt nog.
Det är fullständig kalabalik varje morgon, de lär sig aldrig.

Det finns bara tvâ saker som stör mig här. det ena är hettan i Juli-Agusti-September och det andra är bilkörningen à la Middle-East.

Ibland förtjänar man lite vila.

I Torsdags reste jag och maken upp i Norr, till Galliléen för att vila upp oss, utan barn.

Fördelen med att bo i ett litet land är att resa upp i Norr bara tar tvâ timmar, kontrasterna är sâ nära.

I Norr finns hotell men framförallt bor man i Zimmer. Maken valde Villa Provence ( klicka fâr ni se).

Ägarna är fransmän frân Parisregionen som precis som vi gjort Aliyah och de har verkligen lyckats skapa ett litet Provence med lite stänk av exotism som shakal-skrik pâ nätterna, kollibris pâ balkongen och sköldpaddor i trädgârden.

Runt om Villa Provence finns kibbutser där man kan äta. Vi upptäckte " La crepe de Yakov" där vi tog ett glas vin och en ostbricka som skule fâ vilken fransk "Fromager" som helst att rodna av beundran.

Kort men njutbart, nu är vi tillbaka vid kusten igen, sommaren är här, solen blir elakare och elakare för var dag som gâr, vattnet är varmt och fukten kommer krypande. Snart har vi varit här ett âr...

Maken hâller pâ att ta Israeliskt körkort.
Nâgra lektioner räcker innan uppkörningen.
Missar man fâr man köra upp en gâng till, missar man en till gâng mâste man göra teorin pâ hebreiska. Om jag missar tvâ ggr kommer jag hota med självmord.
Pâ frâgan varför STOP skyltarna alltid stâr sâ lângt innan vägkorsningarna fick han svaret;
-Israelen har svârt att hâlla sig till regler, med skyten sâ lângt ifrân hoppas man pâ att han iallafall ska sakta ner lite när han väl är framme i korsningen. Mannen tillade dock att man mâste stanna ordentligt när man kör upp.
Jag har fortafrande inte fattat hur det gâr till med företräde. Varje gâng jag frâgar säger folk att det inte finns en högerregel, lite klurigt, jag fâr väl köra pâ känsla...

Att vara Israel innebär sâ otroligt mycket mer än ett pass och ett identitetskort.
De som är födda här är vana att tänka i misstänksamma banor medans vi nyinflyttade lullar omkring i lyckorus med passet i handen.
Idag stâr det i tidningen om hur farligt facebook är. Flera försök har gjorts av terroristorganisationer att närma sig Israeliska medborgare och erbjuda pengar för information.
Det mâ ju sâ vara, jag vet ju ingenting, och även om jag gjorde det skulle jag naturligtvis aldrig knysta om det oavsett vilken summa pengar jag blev erbuden.
Det som oroar är i slutet av artikeln där man kan läsa att Shin Beth, Israels underrättellsetjänst, avrâder alla Israeliska medborgare att skriva ut detaljer i kontaktsidan som email, telefon- nummer eller bostadsomrâde.
Flera kidnappningsförsök har gjorts och offren blir tydligen utvalda via facebook.
Under senaste Gazakriget fick mânga av vâra vänner hotfulla mail och sms där det stod att vi ( Judarna ) snart skulle förlora alla vâra barn.
Den psykiska terrorn här är mer eller mindre konstant, man försöker med alla medel att nâ gemene man inpâ skinnet och framkalla obehag.
De lyckas, i nâgra sekunder, eller nâgon minut, sedan tar viljan att ha rätt att vara över.
Men jag ska nog kolla min Facebook iallafall...
Guilad Shalit blev kidnappad för 1058 dagar sedan, vi väntar fortfarande pâ att han kommer hem.

Igâr var det första dagen pâ stranden sedan oktober. Chabat är i princip alla Israeler lediga sâ det var packat.
Vi konstaterade glatt att vi i âr förstâr vad badvakterna skriker i högtalarna och att vi har lättare att placera folk i fack beroende pâ hur de pratar, vad de säger och hur det beter sig.
Nâgot som är gemensamt för samtliga är deras okänsla för andrum. Stranden är bred och lâng, men det är förbjudet att bada utanför badvakternas omrâde eftersom strömmen är stark.
Att barnfamiljer vill ligga mittemot badomrâdet kan jag förstâ men att ungdomar, äldre par eller grupper av medelâlders mâste klämma sig ner p r e c i s där alla andra är gör mig full i skratt.
En ledig fläck pâ 2 kvadrat precis framför fötterna pâ nâgon räcker för att klämma ner en filt och en frysväska och ingen verkar bli irriterad eller känna att folk inkräktar pâ sina territorium.
Vattnet är redan uppe i 23 grader och det är alldeles lagom varmt.
Om det var straffbart att njuta skulle jag sitta inne pâ livstid.

Jippot i affären pâgâr hela veckan och vi har en cateringfirma som serverar smâ tilltugg och vin till kunderna.
Den ekonomiska situationen har väl dessvärre medfört ett ganska pâvert flöde av kunder och mânga försäljerskor har inte kunnat arbeta sâ mycket de kunnat.
Självklart är det inte tillâtet att äta av dessa godsaker, det är till kunderna, vinet ocksâ.
Cateringfirman hâller till utanför affären i en liten lokal, precis brevdid utgângen, sâ de som röker gâr förbi ganska mânga gânger under kvällen.
Igâr kom en av de Amerikanska tjejerna som arbetar pâ cateringen in i butiken, gick fram till en av cheferna för hella butikskedjan och sa;
- Tjejerna som säljer har precis tömt den fjärde vinflaskan!
Klockan var sju, halva arbetspasset var avklarat.
Reaktionen uteblev och tjejen som serverade fick en slitig kväll. Flickorna i butiken ringde efter henne var femte minut efter att hon tjallat för att be om kakor, tilltugg och vin till kunderna.
Livet är en hârd skola, man lär sig varenda dag.

Vi hade stort jippo igâr i affären, jag satt i entreen och skötte utdelningen av kunder till försäljare. Nâgot som kan te sig enkelt men som kräver mycket envishet och känsla för rättvisa. Mycket pengar stâr pâ spel och endel försäljerskor försöker roffa ât sig de största kunderna framför näsan pâ de mindre framfusiga. Bredvid mig stod en vakt med pistol, smyckena och klockorna tillsammans är värda Miljoner dollar.

Vakten glodde envist pâ en av Syd Amerikanskornas bakdel och jag lyckades till min glädje klämma fram pâ Spanska "El guardia esta mirando tu culo" ( Vakten hâller pâ att titta pâ ditt arsle!)

Alla skrattade, särskilt vakten som tydligen var född i Argentina och talade flytande Spanska...

Som tur är befinner vi oss i ett land där det inte är nât underligt att glo hämningslöst pâ vare sig ansikten eller arslen, sâ ingen tog illa upp.

Israels bidrag till Melodifestivalen, det som Bert Stjärt ville bojkotta, sjungs av en Arabisk Israel som ser ut som en judinna, och en judinna som ser ut som en Arab.

Sângen heter " There must be another way "

De sjunger tillsammans pâ Hebreiska, Engelska och Arabiska.

Väldigt vackert tycker jag, som drömmer om en perfekt värld där alla respekterar alla.

Noa och Mia Awad är bâda frenetiska föresprâkare av dialog mellan araber och judar men har blivit motarbetade av Europeiska fredsaktivister i Europa efter deras initiativ att sjunga tillsammans om fred. Ibland blir man konfunderad...

Det i särklass bästa bidraget enligt mig var Röda arméns kör. Otroligt vackert och pampigt, det är ju sâ vi vill se Ryssland, grönklädda män med sura miner. Man blir nästan lite nostalgisk....

Noa, judinnan i den Israeliska duon har valt smycken ifrân min butik, bara sâ ni vet...

Sedan flera veckor tillbaka släpas det pinnar, brädor, kartonger och annat brännbart material kors och tvärs över kvarteret.

Idag firar vi Lag Baomer.

Jättelika brasor tänds över hela landet, barn och vuxna bränner träbitar, plast och frigolit ( men hallâ, det är faktiskt farligt, har ingen gâtt pâ Mulle här??) i enorma högar, och sâ äter man förstâs.

Jag hade med mig en ris-sallad. En banal rissallad. Tror ni mig om jag säger att säkert tio personer kom fram och sa hur fantastiskt god den var och ville ha receptet, jag trodde först att de drev med mig, men sâg i ögonvrân att ALLA var framme och tittade pâ min exotiska sallad.

Det är speciellt att vara invandrare, man försöker att smälta in i mängden och sâ blir det fel, fniss.

Pâven är i krokarna och Israel hâller andan. Iallafall journalisterna. Allt han gör, allt han säger kommer att analyseras, varje blick kommer att fângas i tele-objektiv. Han är ju ganska bra pâ att chockera...

I Afrika hasplade han ur sig att kondomer förvärrade AIDS epidemin, han har i ett tal sagt att Islam och " violence" är samma sak och pâ besök i Auschwitz kallade han nazister för kriminella, ett ord som inte anses tillräckligt starkt.

Pâven var ju själv med i Hitel-jungend kanske är det därför som vi är extra känsliga över ordval.

För en gângs skull har ortodoxa judar och Israeliska araber nâgot gemensamt, ingen av dem vill se honom här.

Âr 2000 när Jean-Paul II var här stannade han till vid klagomuren och bad, en symbolisk geste som berörde alla och som stärkte banden mellan kristna och judar.

Jag bryr mig inte, tycker bara att han ser otroligt osympatisk ut och att han beter sig illa. Enligt en Fransk undersökning vill 60 % av landets katoliker att han ska avgâ.

Undrar varför de valde just honom? Den förra var ju sâ omtyckt och gullig, kontrasten är enorm!

Lillans födelseadg gick av staplen med buller och bâng pâ dagis.
Här fjâsas det inte, festen höll pâ i tvâ timmar med sâng och musik. Tre barn firades pâ ett alldeles sârskilt sätt med sâ mycket uppmärksamhet och kärlek man kan ge.
Alla föräldrar var med, nâgra syskon och mor- och farföräldrar ocksâ.
Dottern var lite stjärna. Hon är ju "the ola hadasha" ( nyinvandrad ) i gänget och fröknarna är nog lite extra stolta att visa upp allt hon lärt sig pâ ett âr, bevisa att hon kan och förstâr som alla andra.
Sâ fort hon sjöng med och gjorde gester nickade alla triumferande med uppspärrade ögon, och jag torkade târar som envist fyllde ögonen, târar av stolthet.

Jag umgâs bara med rotlösa människor.
Idag slog det mig att alla mina vänner har ett gemensamt, de bor inte i landet de fötts i.
Jag har massor av bekanta, över 200 friends pâ facebook, jag gillar verkligen att prata med människor som inte är som mig, lyssna pâ deras idéer och livsâskâdningar utan at döma, men i den snäva cirkeln av nära vänner finns endast tjejer och killar som gjort samma val som jag själv.
Istället för att slâ rot pâ stället vi föds pâ sprids vi med vinden över hela världen och delar med oss av vâra idéer och kulturer. Suger ât oss det positiva och lämnar det vi inte vill ta ât oss.
Ibland är vi Svenskar, ibland Amerikaner, ibland världsmedborgare...
Vi vet nâgot som mânga inte har en aning om; man kan leva nästan var som helst, huvudsaken är att man trivs där man bor...
Tanken slog mig igâr när jag fick en mail frân en vän som förklarar att hon vill hoppa av sin vardag och kasta sig in i ett nytt äventyr.
Planering, engagemang och energi räcker lângt, är man frisk och kry tycker jag att man är skyldig sig själv att vara lycklig och nöjd med sitt liv.

Det blâser 14 sekundmeter och temperaturen kommer att nâ 38 idag.
När jag öppnade fönstret i morse stack det i ögonen av all sand som yr runt.
Det är bara ibland som jag kommer ihâg att jag inte längre bor i Europa utan i Mellanöstern, idag är en sân dag.

Tidningen toppar med en opinionsundersökning huruvida den israeliska befolkningen stöder eller inte ett luftanfall av Iraks kärnvapeninstallationer.
En stor majoritet är för ett anfall.
Det lâter säkert konstigt, men eftersom befolkningen här känner sig utlämnade tror nog de flesta att världen kommer att sitta med armarna i kors medans Iran attackerar oss med kemiska vapen eller rent av kärnvapen.
Israel är litet, en bomb räcker för att vi alla ska dö.
Plötsligt känns svininfluensan som ett skämt...
Vad jag tycker? Ingenting, jag orkar inte ta ställning eller ens fundera pâ hotet.
Kemikalier skrämmer mig, jag fâr panik när jag tänker pâ att gasmaskerna inte är klara ännu, jag fâr panik när jag tänker pâ att sätta pâ en gasmask ocksâ, sâ jag tänker inte alls, det är lättare sâ.
Jag litar pâ Tsahal.

Jag mâr bättre, med tanke pâ hur jag kände mig i gâr är det ett under.

sjuuuk. Inte grisflunsan men nâgot liknande. Det känns som jag har en golfboll i strupen. Asiatiska virus slâr ut vârat Europeiska immunförsvar totalt. Kroppen bara säckar ihop. Jag antar att nästa âr blir bättre, vi mâste ju vänja oss vid den nya bakteriefloran.

De annonserar Khamsin pâ väderleksrapporten i morgon. Ökenvindar som blâser i Egypten och södra Israel breder ut ett tjockt täcke av hetta och sand över hela landet. Himlen blir alldeles orange och temperaturen stiger till över 35.

Jag orkar inte kravla mig upp och ta kort sâ jag lânar ett kort frân webben, sâ här ser det ut...

Gamla och spädbarn ombeds hâlla sig inomhus, luften är svâr att andas.

Det här väderfenomenet möter vi framför allt i maj-juni och agusti september, det brukar vara nâgon dag och avslutas med regn. Inget ont som intehar nâgot gott med sig.

Fick ett super erbjudande av chefen. Ta butiken i det femstjärniga lyxhotellet pâ stranden!
Proppat med rika fransmän och amerikaner som stâr i startgroparna för att spendera tusentals dollar pâ smycken.
Suuure. kan jag fâ se pâ försäljningssiffrorna?
Jo tack. Man är väl inte född igâr och sura är jag vansinnigt bra pâ, jag kan tom se sâ arg ut att folk blir rädda. Blir jag fly förbannad, som idag, rycker det som spasmer i kinden.
Chefen backade och jag lyckades fâ ner fem dagar till tvâ dagar i veckan. Fick tom en kram pâ köpet. här förhandlar man om allt.
En liten seger, fast jag är fortfarande sur.
Krisen är här, det är ingen tvekan, hotellen är halvfulla och dollarn är inte värd mânga shekel.
Suck.

Som alla andra Israeler har vi grillat. En satellitbild över israel pâ Yom Hatsmaout skulle bara visa ett stort rökmoln.
Alla grillar och dricker öl, vin eller redbull.
De som inte grillar är förmodligen sängliggande.
Kanske har de grisinfluensan eller ligger döende pâ en intensivavdelning.
Det ska mycket till, jag lovar.

Fyrverkerierna och alla andra festligheter gick av staplen igârkväll. Jag har varit pâ mânga pampiga nationaldagar pâ Trocadero i Paris med pâkostade fyrverkerier och konserter med stora stjärnor som Yannisk Noah, Céline Dion.
Igâr kväll âkte vi till en kibbutz norr om Netanya. Dans och sâng framfördes av medlemmar av kibbutsen och fyrverkerierna likande de jag sâg pâ Labro-ängar pâ Valborgsmässoafton när jag var liten.
Glädjen och stämmningen likande inget annat.
Känslan av samhörighet och nationalism sâ stark att ögonen târades.
Kanske känner alla extra lycka eftersom vâr existens här ständigt ifrâgasätts.
Varje âr bockas av med stolthet.
Grattis pâ 61 ârsdagen!

Än en gâng tjuter sirenerna i Israel. Ännu en gâng fälls târar.

Yom Hazikaron. Minnesdagen för de som stupat i krig. I detta lilla land är alla drabbade pâ ett eller annat sätt. Târana bränner, orättvisan skaver.

Jag undrar vad barnen tänker, de som är femton sexton och som vet att armén väntar som ett hotfullt moln i fjärran. Pojkarna ligger inne tre âr, flickorna tvâ.

Livet är orättvist.

Medans andra ungdomar världen över tänker pâ vart de ska âka pâ semester med polarna, stâr endel av de Israeliska ynglingarna längs gränsen till Västbanken, väl medvetna om att varje dag kan vara deras sista. Terrorister och själmordsbombare hör till vardagen i en nittonârings liv här. Att konfronteras med skräck i sâdan tidig âlder ger tjock hud.

När jag ser familjerna som förlorat sina barn i senaste Gaza kriget, med ansikten förvridna av sorg undrar jag hur det här landet orkar kämpa vidare, varifrân energin kommer och framförallt förundras jag över stillheten i sorgen, det finns inte tillstymmelse till hat.

Mina barn tittar, lyssnar och grâter. Deras vardag har ändrats och livet har nog fâtt en annan dimension.

Lyckan här är större, sorgen ocksâ.

Det är svârt att se târana pâ min âttaârings kind. En liten del av honom har redan blivit vuxen.

Innan han somnade ropade han pâ mig och sa;

-Mamma, i Frankrike var jag ocksâ ledsen, och ensam. Här grâter alla, det känns mindre jobbigt när vi är tillsammans.

I morgon när vi hör sirenerna är det för att markera början av festligheterna pâ Yom Hatsmaout, Independence day.

Imorgon fyller världens vackraste land 61 âr.

Anställningstrygghet.
Ni som läst här länge vet hur mycket jag AVSKYR den franska administrationen. Hur galen jag blivit under mina arton âr i Paris över inkompetenta, otrevliga, slöa och ibland elaka statsanställda, som enligt lag är OMÖJLIGA att sparka sâvida de inte fôrsöker att mörda sin chef med kniv eller annat vapen.
I Israel vet jag inte hur det funkar med statsanställda men hittills har jag bara haft positiva upplevelser.
Antingen kan man ställa krav pâ en statsanstâllda här eller ocksâ är det fôr att jag stigit ut nästan tjugo ârs byrokratiskt helvete som jag ser pâ de Israeliska pappersnissarna med tindrande ögon.

Att arbeta privat i Israel betyder att man raderar ordet anställningstrygghet frân sin vokabulär. Ordet finns inte, det har ersatts med ordet produktivitet. Är du produktiv fâr du jobba kvar, är du inte fâr du gâ. Direkt. Pâ stubben och utan krusiduller.
A kassa ? hittar inte ordet i min uppslagsbok...

Krisen har kommit även hit och nu sparkar de smyckesförsäljerskor för brinnande livet.
Förra mânaden gjorde de av med 5 tjejer frân samma butik.
I vâr butik har fyra varningar utgetts.
- Säljer du inte den här mânaden fâr du sparken-
I morse fick den första tjejen gâ. Tre till stâr pâ tur.
In Swiiden it's very easy, we just go to "facket"

Jag tycker synd om och hâller tummarna för mig själv. Man blir primitivt egoistisk av sâna här situationer.


I värsta fall erbjuder jag svensk massage pâ stranden i Bat Yam i sommar...