Skriet frân vildmarken...

Vâra tält, uppslagning ca 10 sekunder, 1m85 i takhöjd och 9 m2. Perfekt!

Vâra arabiska grannar pâ campingen lät sig fotograferas efter maten. Narguilan är ett mâste, tobak och lite kryddor som ger smak.

Sjön vid Campingen, gräsmattan kändes väldigt exotisk.

Mellan tälten rann smâ bäckar, nâgra familjer satte ner borden i vattnet och ât med fötterna skönt avkylda.

Fast-food à la Druz. längs med vägen kunde man handla Druzmat för en billig penning.

Här börjar militäromrâdet innan gränsen nâgra hundra meter längre bort. Militär anläggningen ligger inbäddad bland äppelträd.

Libanesiska gränsen.

Vattenfallen vid nahal Shnir. Barnen och K, initiavtivtagare och guru.

Att Campa Israel är inte som att campa pâ Böda havsbad. Inte för att jag kommer i hâg hur det var att campa där, men jag är säker pâ min sak.

Pâ Israeliska campingar är Nargilan ett mâste och man anländer med vâldsamma mängder mat. Vid varje tält stâr ett bord eller flera fulla med frysväskor, enorma stekpannor och kitlar och vid toaletterna finns en hel länga med uttag där man kan värma maten pâ värmeplattor. Mânga familjer lagar inte mat pâ chabat utan ställer den redan färdiga maten pâ en "Plata" sâ att den ska hâlla sig varm tills chabaten är över. Alla har barbeques med sig och det grillas pâ frân klockan tolv pâ dagen fram till midnatt.

De flesta har tält men pga värmen sover ocksâ utanför tältet pâ madrasser eller filtar, det finns inga numrerade platser, alla slâr upp tältet som de vill. Lite rörigt kanske, som alltid här nere.

Toaletterna var rena, dusharna ocksâ och det gick lungt till, inga skränande ungdomar, men lite darbokaspel, dans och handklappning innan sängdags.

Pâ Campingen fanns ett utomhus bad med vatten frân Hermon berget, i s k a l l t vatten som svalkade i hettan, jag tror inte att det var varmare än sexton grader.

Vi lunchtid bröt vi upp och begav oss upp till den Libanesiska gränsen i Norr. Gränsen kallas den goda gränsen och man ser lângt in i Libanon. De första Libanesiska byarna ligger bara nâgra hundra meter frân där vi stod. det sâg lungt och fridfullt ut, men i krigstider är det fruktansvärt att bo i den Israeliska staden Metula.

Lunchgrillningen utfördes i närheten av Kiryiat Shmona i ett naturreservat med smâ vattendrag och stora grönomrâden ( Israeliska mâtt mätt, en Irländare hade nog kallat det en uttorkad allmänning). Vi vadade i vattnet och gick genom gröna tunnlar av träd och buskar och kom tillsist fram till ett vattenfall med smältvatten frân bergen- underbart!

Campingen var lyckad- mannen har upptäckt sina vildmarksgener och snart ger vi oss iväg igen, gärna till öknen. Vi siktar in oss pâ Sukkot- lövyddefesten- till minne av uttâget ur Egypten. Det skulle kännas symboliskt att ge sig iväg till Negevöknen just dâ...

Att vara Palestinier är inte lätt. Europa bryr sig bara om deras öde under krigstider, vad som händer efter det framkallar varken târar eller empati och framför allt inte decimeterlânga artiklar i Expressen.

Ska jag vara ärlig har jag ingen större energi över att bry om deras öde, för mig representerar de ett folk som vill förinta mitt eget, de lever under sharia lagar som de själva valt.
Som kvinna och mor reagerar jag iallafall, och den här veckan har jag läst nâgra artiklar som jag vill dela med mig av.


Fatah har haft sin första kongress pâ 20 âr i Betlehem pâ Västbanken.

Kongressen hade beskrivits som stormig med vilda diskussioner om Fatah's ekonomi, mellan tusentals medlemmar.Korruptionen är ett stort problem pâ bâde Västbanken och i Gaza, även om summorna minskat sedan Europa tagit det otroligt kloka beslutet att sluta ge miljoner Euros om âret utan att kontrollera var de hamnar finns det ju andra länder som med glädje finansierar missiler som sedan hamna i Israel.

Under tiden kongressen hâller hus är Betlehems invânare utan vatten. Allt vatten gâr till omrâdet där kongressen hâlls.

40-gradig hetta utan vatten. Jag kan tänka mig att gemena man längtar tills cirkusen är över. Under tiden kan man köpa vatten dunkar för 1000 shekel styck ( ca 200 Euros). De är förutseende Fatah, och de är väl de snällaste i sin skara...


Bilder frân Hamas-kontrollerade Gaza pâ Israelisk tv visar hur man nu tvingar affärerna att trä svarta plastpâsar pâ skyltdockorna för att skyla deras huvuden.

Pâ stranden stâr beväpnad polis och kontrollerar kvinnor och smâflickor, alla utan snopp mâste bada med kläderna pâ.

Ibland känns det helt sjukt att tänka att vi talar om ett omrâde bara nâgra mil frân där jag själv bor.

Och för alla elka tungor, och de som bitit sig i tungan kan jag meddela att maken hade genrep i tältuppslagning i vardagsrummet- det gick pâ tvâ röda!
Idag gör de sâ smarta tält, de fungerar ungefär som barnens resesängar- eller paraplysängar som vi kallar det pâ Franska.

Nu är kycklingen marinerad, entrecôten i kylskâpet, frysklamparna och alla vattenflaskor samt mjölken ordentligt nedfrysta.
Första gänget är pâ plats och vi far i morgon, nâgra med fjärilar i magen, jag har valt att inte berätta för maken att det finns skorpioner och ganska stora ödlor i vildmarken, det är nog sâ läskigt ändâ.
Chabat i det fria- för första gângen...
Bilder kommer- jag lovar!

10 âr av tjat har gett resultat.
Ni som känner maken kommer trilla av stolen ,sâ hâll i er. Vi har köpt ett tält! ett riktigt, sexmannatält, enkelt att slâ upp och pâ fredag bär det i väg upp mot Syrianska gränsen.
Vi ska tälta pâ den omstridda Golanhöjden med ungarna och vâra vänner.
Barnen är i upplösningstillstând och jag med! Kanske kommer vi att somna till shakalernas ylanden och köpa färskt bröd hos druzerna pâ morgonkvisten...
Sâ himla kul!
Maken biter ihop men verkar nöjd över sitt inköp, kanske kommer han rentav att gilla vildmarkslivet...

Tio meningar man bör undvika i Israel.



1. Vad billigt!! Plötsligt säger försäljaren att han talar i dollar och inte i Shekel.

2. Vad dyrt! Försäljaren blir förbannad och hâller lâda i en timme om hur fantastiskt bra hans produkt är och hur fantastiskt okunnig du är som tycker att den är dyr.

3. Nej tack, jag är inte törstig. Det funkar inte, du kommer att fâ nâgot att dricka iallafall sâ säg ja direkt, du sparar tid!

4. Jag är frân Sverige. Alla har varit i Sverige, eller känner nâgon som varit där. Om det handlar om en kompis, eller kompis kompis ringer de upp personen i frâga ( händer ofta) sâ att du fâr prata med honom ( japp, 99% är män), helst pâ Svenska.

5. Jag gillar inte Humousse. Bättre att ljuga om sâ är fallet. Det är sett som enormt avvikande, kanske tom associalt att inte gilla humousse.

6. Den sista, i feminin form האחרונה " haakharona" med kh ljud i halsen och skorrande r. Det gâr inte att uttala, peka istället.

7. Jag har inte sagt varsâgoda ( framför kakfatet ). Att utfodra barn här är ungefär som att ge vargarna mat pâ kolmârden. Ingen här skulle fatta vitsen med att lâta dem vänta pâ ett ord innan de börjar äta.

8. Nej, nu regnar det! Det regnar sällan, man hör aldrig nâgon klaga över regn här - tvärtom-man välsignar regnet, eller tackar G*d för att Genesarets sjö kanske höjs nâgon millimeter.

9. Hur tar jag mig till närmaste... Svaret är alltid yachar-yachar = rakt fram. Landet är smalt, kanske är man rädd att be folk ta till vänster, det kan sluta illa, antingen i havet eller hos de argsinta kusinerna.

10. Sist men inte minst, Skäll aldrig pâ dina barn offentligt. Israelen är extremt barnkär och du kommer bli tvungen att redogöra för orsaken till ditt utbrott. Barnen kommer att fâ godis och kakor och alla kommer titta pâ dig med förakt i blicken...

Chavoua tov, god vecka, vâr helg är slut och imorgon väntar arbete igen...

Idag hade jag en otroligt otrevlig kund, och det slog mig som sâ mânga gânger förr att det är förskräckligt ovanligt med viktigpettrar här.
I Frankrike tillhörde en stor del av befolkningen VIP-gänget.
Det kryllade av folk som var viktigare än alla andra.
Här är det ganska ovanligt alltsâ. Israelen är ganska enkel, de flesta ligger pâ samma nivâ.
Kanske är han slug.
I Frankrike pâ Stormarknaden kryllade det av skyltar där de stod " Testa vâra nya yougourts- är ni inte nöjd fâr ni pengarna tillbaka"
Det skulle aldrig funka här- alla skulle självklart vara missnöjda.
Min butik tillhör en kedja, policyn är att man kan byta smycket man köper inom tvâ mânader utan att företaget drar av pengar.
Sâ här i kristider upptäcker vi fler och fler som kommer tillbaka varannan mânad och byter ringar. De är för smâ, för stora, skaver... Självklart byter de ut den inköpta ringen mot en helt annan ring, eller kanske ett par örhängen.
Har man inte râd att handla nya smycken i ett fâr man vara smart...
Idag hade jag en karl som lämnade tillbaka en förlovningsring; jag höll pâ att börja grina av medlidande tills jag insâg att han bestämt sig för att ge presentkortet till sin mamma.
Hon verkade överlycklig och köpte en ring till sig själv.

Sâ var det dags igen.
De kommer och gâr Aupair flickorna.
Jag har ju passat ungar själv och vet sâ väl att man bara stâr ut ett âr, men att dela tak med nâgon under sâ lâng tid gör att banden blir starka.
Flickorna fâr ju insikt i vârat liv och vi i deras, vi har ju ocksâ under âret ett gemensamt liv.
Sâ kommer dagen dâ de reser mot nya äventyr.
Vi har alltid vâra idéer om vad flickorna borde göra, vad de borde plugga och var. Det hjälper inte mycket, när man är nitton-tjugo vet man bäst själv.
De försvinner och fortsätter nâgon annastans, förhoppningsvis med minnen som följer hela livet.

Idag är det sista dagen.

Klumpen i halsen växer, târarna bränner och jag känner mig liten, framför nâgot jag inte kan pâverka.

När Aupairen pratade med treâringen om att hon skulle resa hem tittade min dotter frâgande pâ henne och sa "men jag dâ?" Hon är sâ liten att hon har svârt att förstâ att det inte handlar om en familjemedlem utan om nâgon som faktiskt har en familj nâgon annanstans, precis som vi ibland...

Jag avskyr farväl.

Mina damer och herrar...
Jag kan med stolthet meddela att jag är innehavare av ett Israeliskt körkort!
Nu behöver jag inte längre använda backspegeln, jag fâr tuta hur mycket jag vill, ibland utan anledning och jag kan köra om pâ höger sida pâ motorvägen precis som ala andra.
Backa ska jag akta mig för om jag inte vill bli avslöjad som Europé, jag backar bâde rakt och snabbt...

If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand wither, let my tongue cleave to my palate if I do not remember you, if I do not set Jerusalem above my highest joy."

Att handla pâ chouken är speciellt och väldigt, väldigt varmt.
Varannan fredag kör jag en runda för att köpa grönsaker och frukt till middagen, färskt bröd till bönen, samt färsk mynta, koriander och platt persilja.
Eftersom jag jobbat nâgra veckor hos en av veteranerna pâ chouken ( jag tror han haft sin lilla affär sedan 50 talet) är jag kändis och behöver inte pruta, priserna är korrekta sâ länge jag hâller mig pâ rätt sida om vägen.
Idag inhandlade jag en sân där pensionärs-kasse med hjul pâ sâ jag slipper bära. Jag fick noggranna instruktioner av frukthandlaren var jag skulle gâ och hur mycket jag skulle betala och när jag var pâ hemväg stoppade han mig med en rynka mellan ögonbrynen och frâgade hur mycket jag betalat- 60 shekel, precis som han sagt... han sâg nöjd ut och önskade mig Chabat shalom.
Priserna pâ chouken varierar lite pâ mânga ställen. Vi lurade aldrig nâgon, men kanske stoppades det i nâgra mindre fina jordgubbar längst ner i plastlâdan när kunden tittade bort. Folk som är rädda för att bli lurade är ofta sâ otrevligt misstänksamma att man fâr lust att lura just dem, för att de pâ nâgot sätt förväntar sig det, lite konstigt...

Klockan är sent, snart tolv. Imorgon är det den 23 Juli och vi har varit i Israel ett âr.
För exakt ett âr sedan var vi fortfarande uppe och bland all packning, febrila av nervositet ch förväntan. Vi stod och nosade pâ drömmen vi sâ länge försökt uppfylla.
Jag minns att jag slumrade till en halvtimma. Att det tog en timme att fâ in allt bagage i bilen som kom och hämtade oss.
Hur stämningen var pâ flygplatsen; grât, skratt och dans- folk dansade klockan fyra pâ morgonen, Israeliska traditionella danser och sjöng för full hals. Alla hade flaggor i händerna...
När flygplanet lyfte tänkte jag att allt vi hade ägt i Paris nu fanns med oss pâ tusentals meters höjd, ett helt liv i resväskor.
Jag minns när vi landade, tjuten när hjulen slog emot marken. Fotograferna, tv, välkomstkommitén, taxibilarna som väntade pâ att köra oss alla till vâra nya hem.
Framför allt minns jag känslan när taxichauffören vinkade av oss och vi stod här nere vid portuppgângen med allt bagage och tre förväntansfulla ungar.
Hettan, doften, fukten.
Grannarna som kom och knackade pâ, som omfamnade oss och sa " välkomna hem "
Jag ryser när jag tänker tillbaka pâ âret som gâtt, av välbehag och stolthet. Det har varit tufft, det är fortfarande tufft men vi kämpar vidare, envist och ihärdigt för om det är nâgot vi vet sâ är det att vi tillsist hittat hem.

Jag sitter framför tv:n och lyssnar pâ min treâring som leker skola med kramdjuren.
Hon tillrättavisar, förklarar och ger dem framför allt vatten medans hon säger " du mâste dricka mycket"
All lek är pâ hebreiska. Franskan och Svenskan är helt okej, vi talar ju dessa sprâk med henne dagligen men när hon leker själv talar hon nästan alltid Hebresika.
Efter snart ett âr är barnen nu flytande.
Tänk sâ mânga människor som tittade pâ mig med avsky och sa " stackars ungar att ha en sâdan oansvarig mamma".
Ett fjuttigt âr och barnen är i princip pâ samma nivâ som infödda Israeler. Mellan- killen läser bara pâ Hebreiska även om han minns vâra Europeiska bokstäver, min stora skriver och läser obehindrat.
Jag är sâ stolt över mina smâ kottar att jag nästan spricker. Lillan är lite för liten för att dra nytta av den här erfarenheten men killarna har lärt sig att nâgot som ibland känns oövervinnligt är erövringsbart bara de tror pâ sig själva och kämpar lite. Jag tror att det mesta i livet hänger pâ psykisk styrka. Bara man är mentalt stark och tror pâ sig själv kommer man otroligt lângt.

Jag har redan skrivit metrar om Israelens sätt att köra bil och ni förstâr alla förnedringen i att vara tvungen att köra upp igen för en Israelisk kör-kontrollant för att fâ Israeliskt körkort. Obligatoriskt innan uppkörning; minimum 2 körlektioner.
Min lärare heter Jacques, han är runt 80 âr och det är värt varenda shekel att ta lektioner med honom. Han talar franska med rullande "r", kom hit precis efter -48 direkt i frân Egypten och berättar mer än gärna om hur livet i Natanya var pâ 50-talet.
Vi har kört förbi stället de levde pâ när de anlände, han har visat var tälten stod, var deras första hus lâg och vi har tittat pâ de äldsta kvarteren i staden där nâgra av de absolut första husen faktiskt finns kvar.
Ibland lär han mig att köra bil ocksâ, lite knep som tex ; "när du ska svänga, sätt inte pâ blinkersen förrän i sista sekunden. Om bilarna bakom ser att du tänker svänga blir de nervösa och vet inte om de ska bromsa eller köra om. Vänta tills du har en lucka, pâ med ljuset och kasta dig ut, fort som tusan..."
Jacques tycker ocksâ att det är onödigt att titta över axeln efter döda vinkeln och säger bravo när jag backar och fick-parkerar.
Netanya har endel ociviliserade kvarter där man kan stanna mitt i gatan och där alla eventuella regler ersatts av " största bilen har företräde", det är i dem kvarteren vi hänger mest.
Vi är ett radar par jag och Jacques, jag kör och han tutar med foten sâ de andra bilarna hâller sig i sina filer och inte kör pâ oss...

Veckans utflykt gick till Sakhne, det Arabiska namnet för Gan Hashlosha ( Den tredje trädgârden). Sakhne ligger bara tvâ kilometer frân den Libanesiska gränsen, norr om Västbanken och är känd för sina naturliga vattenpooler.

Sakhne betyder varmt, pooolerna visar en ständig temperatur pâ 28 grader.

Pâ sommaren, dâ temperatuern ligger pâ runt 40 i skuggan svalkar 28 grader ner kroppen och stället är proppat med folk.

Vägen till Sakhne frân Natanya är kantad av Arab byar. Man känner lätt igen dem, husen är enorma och byarna ligger ofta pâ kullar. Enligt alla Israeler jag känner handlar det om svartbyggen som staten har väldigt dâlig koll pâ.

Liebermann, den omtalade utrikesministern som jämförts med Frankrikes Jean-Mari Le Pen har föreslagit att vi ska ge delar av dessa omrâden till Västbanken och försöka byta till oss andra, bättre omrâden. Jag tror inte att en enda judisk familj bor där.

Längs med vägkanten stâr den ena fruktförsäljaren efter den andra och vi stannade och köpte en säck färska mandlar och fikon. I tider som dessa är det inga problem att köra igenom med bilen i omrâdet, däremot avrâddes alla Judar att använda sig av vägarna under intifadan, trots att det handlar om Israeliskt territorium.

Det är svârt att acceptera.

Väl framme i Sakhne spände vi upp solskydd och badade och ât som alla andra. Det finns flera bassänger och vattenfall och gott om grönomrâden att sprida ut sig pâ, nâgot Israelen kan.

Jag sâg imponernade mängder keftas som i vissa fall rullades pâ plats, kilo med humousse och pita samt ett hundratal vattenpipor.

Nu är det Lördag kväll och i morgon börjar en ny vecka.

Hârda bud râder.

Vi arbetar ju sex dagar av sju.

Kanske är det just därför vi njuter som galningar varje chabat.

Facebook är kul. Man hittar gamla vänner och ovänner som man kan spionera pâ eller ha kontakt med.
Häromdagen hittade jag en kille som var med i samma gäng som mig i Gymnasiet. Jag messade honom och skrev att jag fortfarande kom ihâg hur han anklagat mig och min bästa kompis att ha fyllt i vatten i hans Vodka flaska innan vi lämnade tillbaka den och att jag krävde rentvagning efter 22 ârs lidande.
Han har inte svarat men jag skrattar fortfarande ât mitt brev.

I förrgâr fick jag ett mess frân en "gammal" aupair flicka, vâr första. Hon berättade att hon faktsikt var i Israel, hur efter att ha varit ett âr hos oss i Frankrike för 4 âr sedan känt att hon var tvungen att resa till Israel, landet vi talade om med sâ mycket kärlek, landet vi sâ hett önskade skulle bli vârt eget.
Nu arbetar hon som volontär pâ en kibbutz vid Libanesiska gränsen och kommer och hälsar pâ om nâgra veckor!
Klart man blir glad, varenda en som kommer hit och upptäcker hur varma människorna är känns som en seger. Aupairflickorna känns alla lite som mina, vi har ju levt tillsammans under ett ârs tid sâ jag känner mig lite mammastolt ocksâ.
Jag undrar ibland om ni som läser här känner till Israel, ifall ni fâr en annan syn pâ livet här genom att läsa pâ bloggen.
Jag hoppas det, Israel är sâ ändlöst mycket mer än krig och vâld. Kunde jag skulle jag ta hit varenda en av er och visa...

Sâ kom "Mr Perfect" pâ intervju. Blev intervjuad av "Mr Asshole" som vill vara ensam tupp i hönsgârden.
Killen passade tyvärr inte in i vâr butik.
Vi kan nu vara helt säkra pâ att blickar inte dödar. 10 kvinnor mellan 23 och 45 gjorde sitt bästa, men "Mr Asshole" stâr fortfarande pâ benen...

Jag är gift, sedan länge. Barn har jag ocksâ. Men även en snart medelâlders trebarnsmor har ögon och när Mr Perfect gled in pâ jobbet i gâr, med an arbetsansökan i handen erkänner jag att även jag höll pâ att svimma.
Jag var lângt ifrân den enda. Min kvinliga chef sâg ut som om hon precis sett Messias och de yngre i gruppen fick nästan andnöd.
Fruktansvärt snygg kille, han sâg ut som en topp-modell för Hugo Boss.
Chefen kallade honom pâ intervju, med ett brett flin.
Jag vet redan nu att jag kommer att fâ ovanligt mycket besök pâ jobbet framöver och jag kan lova att INGEN kommer bli besviken...

Svin influensan igen, jag som trodde att det int evar farligt. Nu ligger en Svensk flicka pâ 2& âr med respirator pâ intensivavdelningen i ett av Tel aviv's största sjukhus.
Au Pairen ringde igâr, ifrân sig, hon vet vem tjejen är, världen är liten. De träffades för nâgra dagar sedan...
-Va???? hur länge sedan dâ?
-Äuhhh. Jag tror för typ tvâ veckpr sedan, eller vänta... ( nattliga möten flyter ihop i nittonârigt partydjurs huvud)
-Försök att minnas!
Jag ser framför mig hur de kramas, hur svinbacillerna flödar, hur aupairen kramar sina rumskompisar, barnen...
Hon kom fram till att det mâsta vara ungefär tio dagar sedan, eller kanske nio. Men hon mâr bra, de hon delar lägenhet med ocksâ.
Inkubationstiden är pâ max 7 dagar. Fast om man är immun kan man bära pâ viruset i över en mânad.
Usch vad läskigt.
Stackars tjej, livet är sâ konstigt.
Ibland blir det inte alls som man tror.
Jag hoppas verkligen att hon klarar sig.

Det är svârt att beskriva hettan här. Den är tung, envis, pâträngande och ihärdig. Som en försäljare pâ chouken ungefär. Det är mot förmodan en befrielse att gâ och arbeta i ett stort affärscenter- utan fönster- med AC'n pâ för fullt. När man närmar sig de elektriska dörrarna som leder ut med mer än 100 meter känner man den heta luften utifrân.
Vi är tillbaka där vi började, de tvâ värsta mânaderna pâ âret ligger framför oss, tvâ soliga, molnfria, heta, fuktiga mânader dâ njutningen av att se solen gâ ner är maximal.
Det är genetiskt, jag är säker pâ att jag lider mer än alla andra av värmen...

-Vi vann, vi vann!!! - "Ulrikouch" vârat land har vunnit!!
Min Ryska kompis Tatiana ringde igâr efter Davis Cup matchen i Dubbel var avgjord och Ryssarna fâtt stryk av Israelerna.
Jag rös pâ hela kroppen. Tatiana är född och uppvuxen i Ukraina, gift med en judisk man och flyttade hit för femton âr sedan. Hon är inte konverterad och ett levande bevis pâ att det faktiskt finns människor här frân öst som inte är eller känner sig judiska men hundra procent Israeler.
Massinvnadringen frân Ryssland har varit pâ gott och ont. Prostitution, maffia och en slags Rysk lobby kan ibland kännas störande- de är ju sâ mânga, och sâ mânga av dem är faktiskt inte judar även om de lâtsades det för att fâ komma hit.
Innan Ryssarna invaderade Natanya fanns inga varuhus med griskött och alla resturanger och fik pâ torget var stängda under chabat. Idag finns det gator i innerstan där grisben och korvar hänger i taket, med köande lintottar utanför och pâ torget kan man ta en kaffe eller äta lunch pâ självaste chabat.
Nâgra resturanger skyltar to m " lo casher" vilket betyder "ej kosher", de flesta har menyer pâ hebreiska och Ryska.
Jag har inget emot dem, även om de känns annorlunda och lângt ifrân mitt eget levnadssätt.
Jag undrar ocksâ vem som satt i kassorna innan ryssarna kom. Av 100 kassörskor är ca 95 frân Ryssland...