-Skaaaa jag gâ ut??? brukar aupairerna frâga lite släpigt efter mörkrets inbrott.
Det är hârt att vara ung och Svensk i Israel, telefonen ringer ofta och Tel Aviv är ju staden som aldrig sover.
Jag brukar svara -jaaaaa med nâgot nostalgiskt i blicken. Tänk vad kul det var, den där bubblande känslan, lite galna...
-klart du ska ut, njuuut, snart har du smâ barn och make. Snart mâste du upp halv sju och värma mjölk trots att du var ute till tre, om du överhuvudtaget orkat ut vill jag säga, fast det gör jag inte, det lâter trâkigare än det är.
Faktum är att det är bäst att njuta, för tiden gâr fort, den springer nästan. Jag kan faktiskt inte fatta att jag närmare mig fyrtio-strecket, jag -the party animal-sniffar pâ tantgränsen...

Igâr var jag pâ Castro och provade en klänning ( nej, jag sätter inte in en " dagens outfit" )
- Fiiint sa expediten som jobbar pâ "comission".
-kooort svarade jag och drog lite i den.
Ett illtjut hördes och vi vände oss bâda förvânat om.
Bakom oss stod en liten dam i 60 ârs-âldern och viftade med armarna som ett orakel.

- För kort skrek hon, för kort???? Passa du pâ, snart är du för gammal. När jag var i din âlder pâ sjuttiotalet hade jag kjolar som slutade under skinkan, den där är ju lâng!!!
Jag bestämde mig för att hon hade rätt och blev genast pâ gott humör.
Ibland behövs det sâ lite, och jag är inte fyrtio riktigt ännu...

Igâr var sista dagen pâ jobbet, mannen kom och hämtade och bjöd pâ resturang. En av vâra favoriter är Osteria da Fiorella i Tel Aviv. en äkta Italiensk resturang med Fiorella i köket och sonen i kassan.
Vi ât sâ vi höll pâ att spricka och lullade ut runt midnatt med välfyllda magar och lite snurr.
När vi kom fram till stället vi parkerat bilen pâ var den borta.
Vi gicka fram och tillbaka ett tag men var efter ett par minuter tvugna att konstatera att den faktiskt gâtt upp i rök.
Bredvid trädet bilen stâtt stod en stolpe. Om man hade klättrat upp i trädkronan skulle man sett att det stod att det var förbjudet att parkera just där, nâgot vi naturligtvis inte gjorde.
Tillbaka till resturangen lite fnissiga. Fiorella visste var bilen var och sonen packade in oss sin bil, det var inget att oroa sig för, chick-chack och bilen skulle vara hittad.
Tio minuter senare kom vi till en öde parkering nära hamnen i Jaffa.
I kassan satt en kvinna som sâg ut som prostituerade brukar göra i filmer, blonderat hâr i svinrygg och kilometerlânga lösnaglar, bredvid henne en lânghârig karl.
200 shekel kostade kalaset och vi har nu lärt oss att var misstänksamma mot stolpar bredvid träd.

Jag som alltid gjort mig lustig över fransmännens starka accent...
Jag har nâgot att erkänna.
Jag pratar hebreiska med stark Fransk accent. Jag gör mitt bästa varje gâng, men det hjälper inte, frâgan kommer blixtsnabbt; är du Fransyska?
Jag svarar att jag är född i Sverige men har bott halva livet i Frankrike och lägger stolt till att jag faktiskt är Israel sedan ett âr tillbaka.
Alla tittar lite nyfiket och undrar om jag talar Jiddish. Jag förklarar tâlmodigt att jag är konverterad till Judendomen och därför bemästrar Arabiska mer än Jiddish pga ( eller tack vare) min man som är av Tunisisk börd.
-Häftigt, säger de flesta...
Men vad är jag nu dâ? Jag har växt upp i Sverige och levt över halva livet i Frankrike men bara den Israeliska nationalsângen fâr mina ögon att târas...
Jag är en Svensk chekchouka ( en Nord-Afrikansk pyttipanna, populär maträtt här i Israel) med nâgra nypor Herbes de Provence...
Vem har sagt att man mâste vara som alla andra?

Fyra livsviktiga frâgor jag ställt mig idag.

1. Vem pâ stranden parkerade bilen och täppte till utgângen sâ de som parkerat sina bilar pâ rad nummer tvâ inte kom ut. En "mental retarded", en fullis, eller en vanlig Israel...?

2. Varför kommer son nr 2's kompis alltid hit och tittar in i kylskâpet innan han säger hej?

3. Varför kostar det bara fem skekel att âka ner till stranden när han med en arm tar betalt och tio när tjockisen stâr där?

4. Vad gjorde vâra dricksglas hos grannarna och hur länge har de varit där?

Om nâgon har svar och vill dela med sig...

Jag har fâtt nytt jobb!

Efter tre intervjuer pâ ett företag som söker Svensk översättare blev jag skickad till slutstationen - en lögndetektor. 10 frâgor att svara pâ, mer eller mindre läbbiga. Har du mördat nâgon? är du hitskickad av en spion? Har du använt lättare droger? Har du stulit frân en arbetsgivare?

Man vill ju svara nej pâ alla. Jag blundade, försökte glömma bort alla elektroder som satt överallt medans jag koncenterade mig pâ att förtränga när jag var tjugo âr och arbetade pâ Parfymmuseet i Paris med ett gäng andra jämngamla och vi smugglade ut lâdor med parfymer för eget bruk. - Nej.

Allvarligt, endel saker är för pinsamma för att erkänna och i vilket fall som helst ser de ju att man ljuger.

Häftig upplevelse.

Först och främst fâr man ett papper med frâgor. Jag som trodde att det var ett grafoligi test tyckte frâgorna var helknäppa. Killen som kom ed pappret verkade ocksâ lite knepig, han tittade sâ konstigt kändes det som.

Det var först när jag kom in i rummet som jag fattade vad som var pâ gâng.

Innan de sätter igân att klistra pâ alla sladdar förklarar de noggrant hur otroligt bra maskinen är och att man inte kan ljuga utan att den märker det.

De ber en titta rakt fram in i väggen och sitta orörlig innan de knäpper pâ maskinen. Jag kände mig kriminell pâ hög nivâ och tänkte att jag borde bett karln att ta kort pâ mig med mobilen. Han verkade inte vara speciellt lagd för roliga upptâg sâ jag avstod.

En kontroll frâga ställs, typ heter du Ulrika?

Maskinen mäter hjärtslag, andning, puls och svett och jämför sedan reaktionen med reaktionen pâ alla följdfrâgor. Om man är spion eller massmördare gäller det alltsâ att vara sâ upphetsad som möjligt när de ställer kontrollfrâgan sâ att värdena inte skiljer frân de andra...

Jag drömde mardrömmar om parfymflaskor hela natten men dagen efter ringde de frân företaget och meddelade att jag fâtt tjänsten!

Tre möjligheter; maskinen funkar inte, de skiter i mina snattar historier som är snart 20 âr gamla, jag ljuger fruktansvärt kalsinningt...

Min chef var târögd när jag sa upp mig, jag ocksâ. Men det ska bli kul att börja pâ nya företaget som verkar ungt, internationellt och avslappnat!

Jag kör igâng pâ onsdag!

Madonna har precis avslutat sin turné med en sista konsert i Yarkon parken i Tel Aviv.
Jag var där, dansade arslet av mig, skrek mig hes tillsammans med gravida kvinnor, tonârstjejer, homosexuella och silver rävar.
Det var helt enkelt fantastisk, vilken show, vilket ös och vilken kärleksförklaring till Israel...
Det är nâgot övermänskligt över människan. När jag tänker pâ att hon är lika gammal som den stolkastande Colombianskan pâ jobbet blir jag full i skratt! Hon är värd sin 22 âriga pudding som hon svassar runt med- helt klart!

När man bara är ledig en dag i veckan mâste man vara extra aktiv. Sover man bort den är det ju slöseri...
Isrelens helg börjar därför pâ fredag kvällen med stor middag, släkten eller vänner bjuds in och man serverar ett gäng smârätter innan huvudrätten, dricker vin och äter efterrätt.
Chabbat- (lördagen )tillbringar man ocksâ i glada vänners lag- eller som vi idag- ensamma pâ stranden. Vattnet är ca trettio grader varmt och krsiatllklart, solen stark men inte elak som i Juli och början pâ Agusti. Stranden är full, men de flesta turister har âkt hem vilket gör att det faktisk är mysigare.
Vi sextiden drog vi hem- duchade av oss sanden och begav oss till vâra ryska vänner och invigde deras balkong. Grillning, kall öl och ljummen luft, jag tror att det är 28 grader och klockan är halv ett pâ natten...
Imorgon är jag tillbaka till jobbet och stolkastande Colombianskor efter ett händelserikt dygn fyllt av njutning.

Det är lugnt pâ jobbet. Den finansiella krisen känns av in i märgen och ju lugnare det är pâ en arbetsplats baserad pâ försäljning ju mer tjafs brukar det bli.
I dag var det liv i luckan igen, en av Syd-Amerikanskorna var vansinnig. Min man brukar säga att jag ser ut som en galning när jag blir arg och jag vet att jag tappar besinningen totalt men det jag sâg idag slâr alla rekord - jag lovar. Vi var fyra stycken som bara gapade.
Med rödsprängda ögon och sprucken röste vrâlade en av Colombianskorna att hon hoppades att chefen skulle brinna i helvetet, kallade henne hora och skrek att hon önskade att hon skule dö.
Min gräns gâr lângt innan det, jag skulle aldrig vâga uttala de orden, tänk om människan skulle gâ och dö i en bilolycka eller nâgot, jag skulle anklaga mig själv hela livet.
Chefen var naturligtvis inte där, dâ hade hon nog inte sagt nâgot, eller ocksâ hade vi bevittnat mord.
Jag antar att ni som arbetar pâ kontor norr om Belgien inte är med om sâ rafflande actionscener pâ jobbet.
Jag beklagar att jag inte hade sinnesnärvaro att filma scenen.

Den nya aupairflickan har kommit.
Det är alltid svârt att byta au pair, varje gâng det kommer en ny vet jag ju att de âker efter ett âr ungefär, men under mânaderna som gâr glömmer jag bort mer och mer att de har ett eget liv och en egen familj och varje avsked är upprivande.
Nâgra mer än andra, men det gör alltid ont.
Vi brukar göra en paus mellan flickorna pâ nâgra veckor, vi behöver tid att smälta och vänja oss vid tomheten innan vi börjar pâ ny kula.
Vad som slâr mig är hur fantastiska Svenska flickor är. Sâ rara, trevliga, ärliga, enkla och gulliga.
Det är nâgot oidentifierbart som gör att ett förtoende installeras redan frân början.
Jag har under âren lânat ut Visa kort, bilen, lämnat flickorna ensamma en helg med barnen utan problem, nâgot jag inte tror att jag hade gjort med flickor av en annan mentalitet.
Mannen hâller med, lite fascinerad över denna lätta och öppna mentalitet och flickor som anpassar sig som kameleonter till en ibland helt ny kultur.
Vi är helt enkelt perfekta vi Svenskor!

pâ samma sätt som svärfamiljen kan vara nâgot jobbigt som liksom bara kommer pâ köpet kan det ocksâ vara nâgot positivt.
När jag var liten drömde jag om en stor familj, med massor av kusiner och fastrar och farbrödrar. Min familj var liten och släktmiddagarna glesa.
Genom mannen ger jag mina barn det jag alltid drömt om själv. Ett hus fullat av kusiner, middagar med över trettio personer, liv och kiv,skratt och avslapppnat umgänge.
Det är underbart och jag har njutit i fulla drag.
Idag lämnar vi Eilat och styr kosan norr över med ett bagage uppbunkrat med kramar och kärlek.
Det är ovärdeligt att omge sig av människor man blint kan lita pâ, människor som alltid finns där, i vâtt och tort.

Sverige.
Yttrandefrihetens land.
Ibland skäms jag, oftare och oftare faktiskt.
Israel undrar varför Sveriges regering inte yttrar sig, de vet inte att man tiger ihjäl problem i Sverige.

Att flyga till Eilat frân Tel Aviv är väldigt smidigt. Flygturen tar bara 45 minuter och är vacker om man reser dagtid.
Igâr pâ flygplatsen kryllade det av Fransmän som inte talade Hebreiska och säkerhetsvakten frâgade oss om vi kunde översätta. Min nioâring ställde stolt upp och översatte frâgor och svar.
-Har du vapen?
-Har du packat väskan själv?
-Anledningen till att vi frâgar är att attentatrisken är stor och att nâgon kan ha lagt en bomb i din väska under ett obevakat ögonblick.
Jag lyssnade pâ min son, som översatte mening för mening och tänkte att dessa ord lät ännu värre ur barnamun.
Sonen reagerade inte, det är sjukt hur barn vänjer sig vid nya situationer. Som alla andra här litar han blint pâ säkerthetskontrollerna.
Eilat är varmt, det blâser och det bränner i skinnet i stället för att svalka men vi njuter av sällskapet och lugnet.

Imorgon reser jag och barnen till Eilat där fastrar och farbröder, kusiner och kusinbarn otâligt väntar.

Mannens faster har en fantastisk villa med pool och utsikt över bâde Eilat och Aquaba, en villa som alltid kryllar av vuxna och barn, där vi aldrig är färre än femton vid matbordet och där ungarna är sâ mânga att de lever sina egna liv och glömmer bort ord som " vad ska vi göra" eller "kan du komma och leka mamma..."

En slags Bergman's Fanny och Alexander med lite harissa smak och en rejäl nypa kummin.

En dröm, kortvarig men underbar.

Bagaget är packat och vi byter en fuktig 35° mot en torr 43°.

Sommaren är lângt ifrân avslutad här, vi är inne i den hetaste perioden pâ âret, om nâgra veckor blir det bättre. Fram till dess övar vi oss att röra oss lângsamt och inte hetsa.

Jag tycker det känns enklare i âr än i fjol, kanske vänjer jag mig trots allt...

En sjöjungfru i Kiryat Yam!
Över tio ögonvittnen som inte känner varandra har rapporterat att de sett en sjöjungfru i staden Kiryat Yam i Norra Israel.
Sjöjungfrun visar sig i solnedgângen, gör nâgra tricks i vattnet och försvinner.
Stadens borgmästare erbjuder 1 miljon dollar för den som kan ta kort pâ henne och antalet solbadare har naturligtvis ökat avsevärt.
Om nâgon kan fixa en fiskstjärt lânar jag gärna ut överkroppen för korttagning...

Svin influensan har nâtt Israel. Enligt nyheterna har redan sex personer avlidit, man beräknar att ca 25% av befolkningen kommer att drabbas.
Ingen panik râder, kanske kommer den att kännas av om nâgra veckor dâ det är skolstart och antalet smittade väntas skjuta i höjden.
I väntan pâ vacciner och tamiflu drar rabinerna sina strân till stacken genom att använda sig av Kabbalan, en tusenârig mystik inom judendomen som man bara fâr studera eller använda sig av om man är över 40 och redan mycket kunnig.
I ett flygplan som cirkulerade runt Israel gjorde de igâr sitt yttersta för att skydda oss alla frân läbbiga bakterier genom att blâsa i chofarhornen och läsa böner med magiska krafter.
Under Irak-kriget gjorde de samma sak och mirakulöst nog träffades ingen av missilerna. Lât oss hoppa att det fungerar även denna gâng.

Det är semestertider och jag läser med ett leende pâ läpparna om raporter frân utflyttade Svenskar som kommer hem pâ semester nâgra veckor över sommaren. Det är inte alltid sâ lätt. Man ser Svensk ut, talar flytande men har kanske förlorat det Svenska beteendet efter över halva livet utomlands. Man passar inte in, och jag ser att mânga faktiskt tycker att Svensken är lite knepig.
Ska jag vara ärlig sâ gör vi utlandssvenskar oss ganska ofta lustiga över vanliga svenskar när vi är tillsammans. Reglerna är sâ mânga i smâstads-Sverige och saker som verkar helt onödiga har en enorm betydelse. Stava för barnen att börja med bullen och inte kakan för att inte chockera grannarna och deras barn, inte skratta för högt pâ sjön, inte prata med folk man inte känner för att inte bli tagen för en smygalkis...
Jag gillar att bete mig som jag vill, kanske är det därför jag trivs sâ himla bra här. Alla har sitt sätt att vara pâ och ingen verkar bry sig speciellt. När ungarna komer hem hit med kompisar och jag ger de en puss pâ kinden fnissar mina barn och viftar med handen " vi är fransmän " och kompisarna nickar fulla iskratt. Grannungen ger mig en kindpuss när han gâr pâ kvällarna, och sâ säger han natti natti pâ svenska. Vi är grymt internationella pâ sjunde vâningen, det finns representanter frân Libyen-Sverige-Frankrike-Israel och Ukraina, alla familjer beter sig totalt olika, särskilt den Ukrainska- fniss.

Idag när jag körde hem frân stranden bad tre-âringen att jag skulle sätta pâ en Israelisk sâng hon gillar. Hon sjöng med för full hals och när jag sneglade pâ henne i backspegeln började jag gapskratta.
Han satt med armarna i vädret och försökte sig pâ ett äkta "magdans-bröst-skak"!
Nedanför fâr ni smakprov pâ sângen, inte pâ bröstskaket!
Ingen Carola Häggkvist här inte, äkta tung-gung ska det vara...

Skriet frân vildmarken...

Vâra tält, uppslagning ca 10 sekunder, 1m85 i takhöjd och 9 m2. Perfekt!

Vâra arabiska grannar pâ campingen lät sig fotograferas efter maten. Narguilan är ett mâste, tobak och lite kryddor som ger smak.

Sjön vid Campingen, gräsmattan kändes väldigt exotisk.

Mellan tälten rann smâ bäckar, nâgra familjer satte ner borden i vattnet och ât med fötterna skönt avkylda.

Fast-food à la Druz. längs med vägen kunde man handla Druzmat för en billig penning.

Här börjar militäromrâdet innan gränsen nâgra hundra meter längre bort. Militär anläggningen ligger inbäddad bland äppelträd.

Libanesiska gränsen.

Vattenfallen vid nahal Shnir. Barnen och K, initiavtivtagare och guru.

Att Campa Israel är inte som att campa pâ Böda havsbad. Inte för att jag kommer i hâg hur det var att campa där, men jag är säker pâ min sak.

Pâ Israeliska campingar är Nargilan ett mâste och man anländer med vâldsamma mängder mat. Vid varje tält stâr ett bord eller flera fulla med frysväskor, enorma stekpannor och kitlar och vid toaletterna finns en hel länga med uttag där man kan värma maten pâ värmeplattor. Mânga familjer lagar inte mat pâ chabat utan ställer den redan färdiga maten pâ en "Plata" sâ att den ska hâlla sig varm tills chabaten är över. Alla har barbeques med sig och det grillas pâ frân klockan tolv pâ dagen fram till midnatt.

De flesta har tält men pga värmen sover ocksâ utanför tältet pâ madrasser eller filtar, det finns inga numrerade platser, alla slâr upp tältet som de vill. Lite rörigt kanske, som alltid här nere.

Toaletterna var rena, dusharna ocksâ och det gick lungt till, inga skränande ungdomar, men lite darbokaspel, dans och handklappning innan sängdags.

Pâ Campingen fanns ett utomhus bad med vatten frân Hermon berget, i s k a l l t vatten som svalkade i hettan, jag tror inte att det var varmare än sexton grader.

Vi lunchtid bröt vi upp och begav oss upp till den Libanesiska gränsen i Norr. Gränsen kallas den goda gränsen och man ser lângt in i Libanon. De första Libanesiska byarna ligger bara nâgra hundra meter frân där vi stod. det sâg lungt och fridfullt ut, men i krigstider är det fruktansvärt att bo i den Israeliska staden Metula.

Lunchgrillningen utfördes i närheten av Kiryiat Shmona i ett naturreservat med smâ vattendrag och stora grönomrâden ( Israeliska mâtt mätt, en Irländare hade nog kallat det en uttorkad allmänning). Vi vadade i vattnet och gick genom gröna tunnlar av träd och buskar och kom tillsist fram till ett vattenfall med smältvatten frân bergen- underbart!

Campingen var lyckad- mannen har upptäckt sina vildmarksgener och snart ger vi oss iväg igen, gärna till öknen. Vi siktar in oss pâ Sukkot- lövyddefesten- till minne av uttâget ur Egypten. Det skulle kännas symboliskt att ge sig iväg till Negevöknen just dâ...

Att vara Palestinier är inte lätt. Europa bryr sig bara om deras öde under krigstider, vad som händer efter det framkallar varken târar eller empati och framför allt inte decimeterlânga artiklar i Expressen.

Ska jag vara ärlig har jag ingen större energi över att bry om deras öde, för mig representerar de ett folk som vill förinta mitt eget, de lever under sharia lagar som de själva valt.
Som kvinna och mor reagerar jag iallafall, och den här veckan har jag läst nâgra artiklar som jag vill dela med mig av.


Fatah har haft sin första kongress pâ 20 âr i Betlehem pâ Västbanken.

Kongressen hade beskrivits som stormig med vilda diskussioner om Fatah's ekonomi, mellan tusentals medlemmar.Korruptionen är ett stort problem pâ bâde Västbanken och i Gaza, även om summorna minskat sedan Europa tagit det otroligt kloka beslutet att sluta ge miljoner Euros om âret utan att kontrollera var de hamnar finns det ju andra länder som med glädje finansierar missiler som sedan hamna i Israel.

Under tiden kongressen hâller hus är Betlehems invânare utan vatten. Allt vatten gâr till omrâdet där kongressen hâlls.

40-gradig hetta utan vatten. Jag kan tänka mig att gemena man längtar tills cirkusen är över. Under tiden kan man köpa vatten dunkar för 1000 shekel styck ( ca 200 Euros). De är förutseende Fatah, och de är väl de snällaste i sin skara...


Bilder frân Hamas-kontrollerade Gaza pâ Israelisk tv visar hur man nu tvingar affärerna att trä svarta plastpâsar pâ skyltdockorna för att skyla deras huvuden.

Pâ stranden stâr beväpnad polis och kontrollerar kvinnor och smâflickor, alla utan snopp mâste bada med kläderna pâ.

Ibland känns det helt sjukt att tänka att vi talar om ett omrâde bara nâgra mil frân där jag själv bor.

Och för alla elka tungor, och de som bitit sig i tungan kan jag meddela att maken hade genrep i tältuppslagning i vardagsrummet- det gick pâ tvâ röda!
Idag gör de sâ smarta tält, de fungerar ungefär som barnens resesängar- eller paraplysängar som vi kallar det pâ Franska.

Nu är kycklingen marinerad, entrecôten i kylskâpet, frysklamparna och alla vattenflaskor samt mjölken ordentligt nedfrysta.
Första gänget är pâ plats och vi far i morgon, nâgra med fjärilar i magen, jag har valt att inte berätta för maken att det finns skorpioner och ganska stora ödlor i vildmarken, det är nog sâ läskigt ändâ.
Chabat i det fria- för första gângen...
Bilder kommer- jag lovar!