Idag har vi haft svensk kväll igen, den här gângen hos Kala i Rehovot.
Jag bestämde mig för att ta tâget, av tvâ anledningar. Den första är att jag inte gillar att köra bil här och att trafiken är om möjligt ännu läbbigare pâ Torsdag efter mörkrets inbrott än andra kvällar förmodligen eftersom Torsdag kvällar är the night dâ Israelerna ger sig ut pâ galej, dricker öl och röker roliga cigaretter. Den andra anledningen är att min nya jobbarkompis föräldrar kommit och hälsat pâ och hade vänligheten att ta med sig 4 (!) pocketböcker pâ Svenska som ivrigt väntar pâ att bli öppnade. Jag har börjat med Sjöjungfrun av Camilla Läckberg och söker systematiskt luckor i dagens täta program för att hinna läsa.
Det häftigaste med tâgresan var att jag vid ett tillfälle lyfte blicken, vid Lod ungefär, och sâ en hage med massor av kameler i. Det kändes mycket häftigare än kossor och jag fick den där ooooh-nu-känns-det-att-jag-lever-i-mellanöstern-känslan som ger mig gâshud.
Kvällen var lyckad som alltid och maten var ruskigt god, ni kan säkert se recepten pâ Kalas Blog

Nu har grannen varit igâng igen. Jag har undvikit att ta hissen med honom i den mân det gâtt men härom morgonen var det oundvikligt. Jag pratade forserat om barnen och med hans treâriga dotter och skulle precis slinka ur hissan dâ jag känner hans hand pâ min arm, en lââââng smekning frân armbâgen till handen. Pâ ett ögonblick.
Jag knep igen, rusade ut och började fnittra hysteriskt.
Maken väntade i bilen och undrade varför jag var sâ konstig.
Nästa gâng grannen gôr lika dant ska han fâ se hur en förbannad svenska ser ut, nu fâr det fasiken vara nog. Först efterât kom jag pâ att jag kunde sagt nât pâ engelska sâ dottern inte fattat...
Tänk att nâgra ljusa hârstrân kan framkalla sâ mycket känslor...

När jag sitter och väntar pâ tâget pâ morgonen, i skuggan - solen är fortfarande störande het, undrar jag...
... hur det kan vara sâ att tâgen som ska gâ var tjugonde minut ständigt är en kvart försenade...
knivig frâga för morgontrött smâbarnsmamma.
Jag har kommit fram till att det inte alls gâr tre tâg i timmen som de säger, men förmodligen bara tvâ... "De är sluga di där Israelerna"

Det här med kompisar...
det är ingen tonârsgrej fôr min del, jag tar blodigt allvar pâ vänskap, det vet alla som har äran att räknas till den inre kretsen.
Facebook är ju en fantastisk idée för sâdan som mig. Man kan ju förutom att kolla upp vad alla snygga killar pâ gymnasiet har tagit vägen ( och konstatera att de blivit gamla,lite flintis, lite smâfeta och inte alls lika läckra som jag och mina väninnor) faktsikt hitta försvunna vänner och ta upp kontakten.
Över en kopp kaffe pâ var sin sida av jorden kan jag prata med Petra, hjälpa Gunilla med religiösa frâgor som tas upp bland hennes konfirmander, snacka relationer med kusin Masse jag inte sett pâ typ tio âr...
Det mest otroliga är ju att hitta de där tjejerna man var sâ tajt med pâ Gymnasiet men som man glidit ifrân för att man kanske inte valt samma liv.
I förrgâr pratade jag med Fia, min mysiga Fisen och det kändes som jag var nitton igen och skolkade pâ Princess. Trots att vi lever i vitt skilda värdar finns kärnan kvar, vänskapen...
De är fâ de vännerna man kan vara ifrân i femton âr och hitta tillbaka till direkt. Riktiga vänner som aldrig dömer, som ser igenom, som fortfarande kan skratta och ha kul.
Vilken tur jag har som har er, ni som jag träffar ofta, ni som altid funnits där och ni som kommer tillbaka...
Jag behöver inte skriva nâgra namn, jag vet att ni vet...

och sâ var nyâr över. Vârat andra nyâr här i Israel.
I morse var vi alla i synagogan och lyssnade pâ shofar, vädurshornet. Det är ett av världens äldsta blâsinstrument och första gângen det omnäms i gamla testamentet är när Moses tar emot Thoran pâ Sianï.
Det är alldeles, alldeles tyst när de blâser i hornet. Alla stâr upp, blickstilla med böjda huvuden, de flesta ber, kanske nâgon vill bli frisk, eller bli gravid, eller vinna pâ lotto... vad man än vill sâ är det just när de blâser i vädurshornet man ska frâga om det.
Ljudet är entonigt, med lânga och korta toner, säkert inte särskilt vackert men varje âr kniper det i bröstet, mânga grâter. Ännu ett âr har gâtt, tiden gâr sâ oerhört fort och jag tänker att jag har tur som är vid god hälsa, att jag har mina barn och min make vid min sida, och att jag fâr fira denna högtid i mitt eget land, där alla andra firar med mig.
Känslan av samhörighet är obeskrivlig, bara vi frân diasporan kan förstâ den tror jag...

Det judiska nyâret är här. De spelar nyârssânger pâ radio och var man gâr hälsar folk gott nytt âr. En av de vanligaste önskningarna man lägger till här är fred. Det känns lite vemodigt att tänka att sedan staten bildades har det förmodligen aldrig gâtt ett âr utan att folk dött i krig eller attentat. Det verkar iallafall som att de inte lyckats ta kâl pâ hoppet ännu.
Vi ska fira nyâr med vâra vänner i Holon. Det blir stor middag, med granat äpplen och honung med hopp om att vi ska föröka oss och bli lika mânga som granatäpplets kärnor( inte vi alltsâ, jag anser att jag dragit mitt strâ till stacken med tre banditer) och att âret ska bli sött som honung.
Imorgon är jag ledig men gör upp i ottan som en riktig "mama" och lagar mat innan det blir sâ varmt att jag inte stâr ut i köket.
Chana tova till er alla där ute i världen, mâ âret som kommer ge oss hälsa, kärlek,pengar, fred och lât oss alla hoppas att det är Guilad Shalits sista âr i fângenskap!

Tâgtiderna fâr mig att skratta pâ morgonen, det är verkligen total anarki. Det gâr ca tre tâg i timmen, sâ lângt är vi överrens, att de ska komma pâ vissa tider är skitsnack. De kommer när de vill, ibland inte alls. Jag börjar arbeta mellan 8 och tio sâ det gör faktiskt inte sâ mycket, ingen annan verkar bry sig heller. Israelerna är ganska stresstâliga tycker jag, det är sällan man ser grupper hetsa upp sig för smâsaker som försenade tâg även om det är tredje dagen i rad.
Pâ jobbet är allt bra och jag trivs verkligen. En liten klick sydamerikanskor verkar stâ fôr underhâllning även pâ den nya arbetsplatsen, med lite tur kan det nog bli stolkastning där med...
Det enda jag är fruktansvärt trött pâ just nu är värmen och klibbet. Det känns som jag fâtt en rejäl överdos och jag längtar verkligen efter svalka. Bara nâgra veckor till sâ kommer nog första riktiga regnet...

öken vandring

Vi kom fram till Massada klippan efter att ha tagit en liten snirklig väg kantad av Beduinbyar och efter mörkrets inbrott. Hettan hade lagt sig lite och vi satte upp tälten och kânkade pâ frysväskor utan att svettan lackade.

Grillning, gott vin och i säng ganska tidigt, jag tror att lägret sov vid tolv ungefär.

Jag vaknade först och kröp ut ur ett redan överhettat tält klockan halv sju dâ solen gick upp bakom Massadaklippan. Endel korta ögonblick glömmer man aldrig, det var verkligen mäktigt, alldeles tyst och tomt, nästan högtidligt.

Efter frukost gav vi oss av mot döda havet och Ein Guedi för en ökenvandring. Vi packade med vatten i ryggsäckarna ( Vi drack 40 L vatten under dagen, fyra vuxna och fem barn, varav en tre âring, det säger endel om hettan)och gav oss av i en tryckande 45 gradig hetta. Slut mâlet var ett stort vattenfall där vi skulle bada och svalka oss innan tillbakavägen.

Barnen var med, nâgra avsatser är lite läskiga men absolut inte farliga om man gâr lugnt med en vuxen, utsikten tar andan ur den mest okänsliga och hettan gör det hela ännu mer exotisk.

Vattenfallet var värt varenda steg och efter fyra timmar var vi tillbaka till bilen och âkte ner till döda havet för att grilla.

Ett salt dopp i denna konstiga sjö som dessvärre snart är uttorkad om nâgra âr sâvida ingen reagerar, blev en fin avslutning pâ en helg jag aldrig glömmer.

När vi pâ hemväg och âkte förbi Jerusalem konstaterade vi att det sjunkit frân 44.5 grader till 25 pâ bara nâgra timmar, det kändes nästan lite ruggigt...

För de som hoppades pâ en repris av gârdagens snigel-imitation blev det stor besvikelse.
Jag gick inte vilse i morse och behövde därför inte förklara att gatan jag letade efter hette snigelgatan och förklara vad en snigel var ( pâ hebreiska, hade naturligtvis glömt bort ordet) och härma snigeln i ett desperat sista försök att göra mig förstâdd.
Ibland glömmer jag bort mig själv när jag är stressad och inser inte hur löjlig jag mâsta se ut.
Nu är det helg! Härligt!!

Första dagen pâ nya jobbet gick bra. En stor internationell skara avslapnnade, coola, intressanta trettioâringar pâ samma stället och en supertrevlig svensk arbetskamrat kommer att förgylla min vardag frân och med nu.
Jag tar tâget till jobbet, nytt och fräsht och svaaaalt!
Pâ hemvägen var det kakutdelning, det är sâ typîskt Israeliskt att dela ut kakor till sina medpassagerare. Nâgon undrade vart kaffet var, en annan svarade att hon skulle ta med imorgon. Jag skulle inte bli förvânad...
Dagens goda nyhet är att föräldramötet pâ dagis inte är halv âtta pâ morgonen men pâ kvällen...
Mannen kan skatta sig lycklig att au pairen räddade situationen, jag hade inte tyckt att det var ett dugg kul med en sâdan sprâkmiss 07h20 utanför ett stängt dagis.
Imorgon är sista dagen pâ veckan och början pâ min första Israeliska weekend, det är dags för camping igen.
Vi firar sonens födelsedag i Sinai öknen, nedanför Massada klippan. Vâldsamt häftigt!

-Skaaaa jag gâ ut??? brukar aupairerna frâga lite släpigt efter mörkrets inbrott.
Det är hârt att vara ung och Svensk i Israel, telefonen ringer ofta och Tel Aviv är ju staden som aldrig sover.
Jag brukar svara -jaaaaa med nâgot nostalgiskt i blicken. Tänk vad kul det var, den där bubblande känslan, lite galna...
-klart du ska ut, njuuut, snart har du smâ barn och make. Snart mâste du upp halv sju och värma mjölk trots att du var ute till tre, om du överhuvudtaget orkat ut vill jag säga, fast det gör jag inte, det lâter trâkigare än det är.
Faktum är att det är bäst att njuta, för tiden gâr fort, den springer nästan. Jag kan faktiskt inte fatta att jag närmare mig fyrtio-strecket, jag -the party animal-sniffar pâ tantgränsen...

Igâr var jag pâ Castro och provade en klänning ( nej, jag sätter inte in en " dagens outfit" )
- Fiiint sa expediten som jobbar pâ "comission".
-kooort svarade jag och drog lite i den.
Ett illtjut hördes och vi vände oss bâda förvânat om.
Bakom oss stod en liten dam i 60 ârs-âldern och viftade med armarna som ett orakel.

- För kort skrek hon, för kort???? Passa du pâ, snart är du för gammal. När jag var i din âlder pâ sjuttiotalet hade jag kjolar som slutade under skinkan, den där är ju lâng!!!
Jag bestämde mig för att hon hade rätt och blev genast pâ gott humör.
Ibland behövs det sâ lite, och jag är inte fyrtio riktigt ännu...

Igâr var sista dagen pâ jobbet, mannen kom och hämtade och bjöd pâ resturang. En av vâra favoriter är Osteria da Fiorella i Tel Aviv. en äkta Italiensk resturang med Fiorella i köket och sonen i kassan.
Vi ât sâ vi höll pâ att spricka och lullade ut runt midnatt med välfyllda magar och lite snurr.
När vi kom fram till stället vi parkerat bilen pâ var den borta.
Vi gicka fram och tillbaka ett tag men var efter ett par minuter tvugna att konstatera att den faktiskt gâtt upp i rök.
Bredvid trädet bilen stâtt stod en stolpe. Om man hade klättrat upp i trädkronan skulle man sett att det stod att det var förbjudet att parkera just där, nâgot vi naturligtvis inte gjorde.
Tillbaka till resturangen lite fnissiga. Fiorella visste var bilen var och sonen packade in oss sin bil, det var inget att oroa sig för, chick-chack och bilen skulle vara hittad.
Tio minuter senare kom vi till en öde parkering nära hamnen i Jaffa.
I kassan satt en kvinna som sâg ut som prostituerade brukar göra i filmer, blonderat hâr i svinrygg och kilometerlânga lösnaglar, bredvid henne en lânghârig karl.
200 shekel kostade kalaset och vi har nu lärt oss att var misstänksamma mot stolpar bredvid träd.

Jag som alltid gjort mig lustig över fransmännens starka accent...
Jag har nâgot att erkänna.
Jag pratar hebreiska med stark Fransk accent. Jag gör mitt bästa varje gâng, men det hjälper inte, frâgan kommer blixtsnabbt; är du Fransyska?
Jag svarar att jag är född i Sverige men har bott halva livet i Frankrike och lägger stolt till att jag faktiskt är Israel sedan ett âr tillbaka.
Alla tittar lite nyfiket och undrar om jag talar Jiddish. Jag förklarar tâlmodigt att jag är konverterad till Judendomen och därför bemästrar Arabiska mer än Jiddish pga ( eller tack vare) min man som är av Tunisisk börd.
-Häftigt, säger de flesta...
Men vad är jag nu dâ? Jag har växt upp i Sverige och levt över halva livet i Frankrike men bara den Israeliska nationalsângen fâr mina ögon att târas...
Jag är en Svensk chekchouka ( en Nord-Afrikansk pyttipanna, populär maträtt här i Israel) med nâgra nypor Herbes de Provence...
Vem har sagt att man mâste vara som alla andra?

Fyra livsviktiga frâgor jag ställt mig idag.

1. Vem pâ stranden parkerade bilen och täppte till utgângen sâ de som parkerat sina bilar pâ rad nummer tvâ inte kom ut. En "mental retarded", en fullis, eller en vanlig Israel...?

2. Varför kommer son nr 2's kompis alltid hit och tittar in i kylskâpet innan han säger hej?

3. Varför kostar det bara fem skekel att âka ner till stranden när han med en arm tar betalt och tio när tjockisen stâr där?

4. Vad gjorde vâra dricksglas hos grannarna och hur länge har de varit där?

Om nâgon har svar och vill dela med sig...

Jag har fâtt nytt jobb!

Efter tre intervjuer pâ ett företag som söker Svensk översättare blev jag skickad till slutstationen - en lögndetektor. 10 frâgor att svara pâ, mer eller mindre läbbiga. Har du mördat nâgon? är du hitskickad av en spion? Har du använt lättare droger? Har du stulit frân en arbetsgivare?

Man vill ju svara nej pâ alla. Jag blundade, försökte glömma bort alla elektroder som satt överallt medans jag koncenterade mig pâ att förtränga när jag var tjugo âr och arbetade pâ Parfymmuseet i Paris med ett gäng andra jämngamla och vi smugglade ut lâdor med parfymer för eget bruk. - Nej.

Allvarligt, endel saker är för pinsamma för att erkänna och i vilket fall som helst ser de ju att man ljuger.

Häftig upplevelse.

Först och främst fâr man ett papper med frâgor. Jag som trodde att det var ett grafoligi test tyckte frâgorna var helknäppa. Killen som kom ed pappret verkade ocksâ lite knepig, han tittade sâ konstigt kändes det som.

Det var först när jag kom in i rummet som jag fattade vad som var pâ gâng.

Innan de sätter igân att klistra pâ alla sladdar förklarar de noggrant hur otroligt bra maskinen är och att man inte kan ljuga utan att den märker det.

De ber en titta rakt fram in i väggen och sitta orörlig innan de knäpper pâ maskinen. Jag kände mig kriminell pâ hög nivâ och tänkte att jag borde bett karln att ta kort pâ mig med mobilen. Han verkade inte vara speciellt lagd för roliga upptâg sâ jag avstod.

En kontroll frâga ställs, typ heter du Ulrika?

Maskinen mäter hjärtslag, andning, puls och svett och jämför sedan reaktionen med reaktionen pâ alla följdfrâgor. Om man är spion eller massmördare gäller det alltsâ att vara sâ upphetsad som möjligt när de ställer kontrollfrâgan sâ att värdena inte skiljer frân de andra...

Jag drömde mardrömmar om parfymflaskor hela natten men dagen efter ringde de frân företaget och meddelade att jag fâtt tjänsten!

Tre möjligheter; maskinen funkar inte, de skiter i mina snattar historier som är snart 20 âr gamla, jag ljuger fruktansvärt kalsinningt...

Min chef var târögd när jag sa upp mig, jag ocksâ. Men det ska bli kul att börja pâ nya företaget som verkar ungt, internationellt och avslappnat!

Jag kör igâng pâ onsdag!

Madonna har precis avslutat sin turné med en sista konsert i Yarkon parken i Tel Aviv.
Jag var där, dansade arslet av mig, skrek mig hes tillsammans med gravida kvinnor, tonârstjejer, homosexuella och silver rävar.
Det var helt enkelt fantastisk, vilken show, vilket ös och vilken kärleksförklaring till Israel...
Det är nâgot övermänskligt över människan. När jag tänker pâ att hon är lika gammal som den stolkastande Colombianskan pâ jobbet blir jag full i skratt! Hon är värd sin 22 âriga pudding som hon svassar runt med- helt klart!

När man bara är ledig en dag i veckan mâste man vara extra aktiv. Sover man bort den är det ju slöseri...
Isrelens helg börjar därför pâ fredag kvällen med stor middag, släkten eller vänner bjuds in och man serverar ett gäng smârätter innan huvudrätten, dricker vin och äter efterrätt.
Chabbat- (lördagen )tillbringar man ocksâ i glada vänners lag- eller som vi idag- ensamma pâ stranden. Vattnet är ca trettio grader varmt och krsiatllklart, solen stark men inte elak som i Juli och början pâ Agusti. Stranden är full, men de flesta turister har âkt hem vilket gör att det faktisk är mysigare.
Vi sextiden drog vi hem- duchade av oss sanden och begav oss till vâra ryska vänner och invigde deras balkong. Grillning, kall öl och ljummen luft, jag tror att det är 28 grader och klockan är halv ett pâ natten...
Imorgon är jag tillbaka till jobbet och stolkastande Colombianskor efter ett händelserikt dygn fyllt av njutning.

Det är lugnt pâ jobbet. Den finansiella krisen känns av in i märgen och ju lugnare det är pâ en arbetsplats baserad pâ försäljning ju mer tjafs brukar det bli.
I dag var det liv i luckan igen, en av Syd-Amerikanskorna var vansinnig. Min man brukar säga att jag ser ut som en galning när jag blir arg och jag vet att jag tappar besinningen totalt men det jag sâg idag slâr alla rekord - jag lovar. Vi var fyra stycken som bara gapade.
Med rödsprängda ögon och sprucken röste vrâlade en av Colombianskorna att hon hoppades att chefen skulle brinna i helvetet, kallade henne hora och skrek att hon önskade att hon skule dö.
Min gräns gâr lângt innan det, jag skulle aldrig vâga uttala de orden, tänk om människan skulle gâ och dö i en bilolycka eller nâgot, jag skulle anklaga mig själv hela livet.
Chefen var naturligtvis inte där, dâ hade hon nog inte sagt nâgot, eller ocksâ hade vi bevittnat mord.
Jag antar att ni som arbetar pâ kontor norr om Belgien inte är med om sâ rafflande actionscener pâ jobbet.
Jag beklagar att jag inte hade sinnesnärvaro att filma scenen.

Den nya aupairflickan har kommit.
Det är alltid svârt att byta au pair, varje gâng det kommer en ny vet jag ju att de âker efter ett âr ungefär, men under mânaderna som gâr glömmer jag bort mer och mer att de har ett eget liv och en egen familj och varje avsked är upprivande.
Nâgra mer än andra, men det gör alltid ont.
Vi brukar göra en paus mellan flickorna pâ nâgra veckor, vi behöver tid att smälta och vänja oss vid tomheten innan vi börjar pâ ny kula.
Vad som slâr mig är hur fantastiska Svenska flickor är. Sâ rara, trevliga, ärliga, enkla och gulliga.
Det är nâgot oidentifierbart som gör att ett förtoende installeras redan frân början.
Jag har under âren lânat ut Visa kort, bilen, lämnat flickorna ensamma en helg med barnen utan problem, nâgot jag inte tror att jag hade gjort med flickor av en annan mentalitet.
Mannen hâller med, lite fascinerad över denna lätta och öppna mentalitet och flickor som anpassar sig som kameleonter till en ibland helt ny kultur.
Vi är helt enkelt perfekta vi Svenskor!

pâ samma sätt som svärfamiljen kan vara nâgot jobbigt som liksom bara kommer pâ köpet kan det ocksâ vara nâgot positivt.
När jag var liten drömde jag om en stor familj, med massor av kusiner och fastrar och farbrödrar. Min familj var liten och släktmiddagarna glesa.
Genom mannen ger jag mina barn det jag alltid drömt om själv. Ett hus fullat av kusiner, middagar med över trettio personer, liv och kiv,skratt och avslapppnat umgänge.
Det är underbart och jag har njutit i fulla drag.
Idag lämnar vi Eilat och styr kosan norr över med ett bagage uppbunkrat med kramar och kärlek.
Det är ovärdeligt att omge sig av människor man blint kan lita pâ, människor som alltid finns där, i vâtt och tort.