Jag hade varit en dâlig slav, förmodligen depressiv.
Vi sliter hârt maken och jag, medan vi väntar pâ en teknisk lösning pâ överförandet av samtal till vâra nya lokaler. Fram till dess är arbetsdagarna lânga och vi kan inte gâ längre än till köket utan att springa tillbaka för att telefonen ringer.
Vi hinner äta, gâ pâ toa och duscha. Proffsiga som vi är fixar vi tom verbala konflikter mellan varandra, detta sker mellan samtalen vilket reducerar ordflödet rejält, det är inte lätt att fräsa till när man bara har nâgra sekunder pâ sig innan man mâste svara i telefonen och vara trevlig.
Lägg till tre ungar som aupairflickan försöker domptera ( pâ arbetsplatsen, i lägenheten alltsâ)och ni har vâr familj. Pâ eftermiddagen gör jag läxorna med barnen samtidigt som jag arbetar.
Vi trevar oss fram, jag börjar nog kräla pâ alla fyra om jag ska vara ärlig, men jag ser ljuset nu.
Ingen av vâra kunder vet hur det egentligen ligger till. Vi kan överföra samtal mellan varandra och har tjusig väntmusik. Vi har en teknisk ansvarig, ett sekreterarteam och en säljansvarig...
I själva verket sitter jag i sonens rum och maken i vârt sovrum, vi använder oss av olika förnamn bara.
Det är snökaos pâ mânga ställen i Frankrike och eftersom alla tror att vi ocksâ är där jamsar vi med hela dagarna, pratar halka, kyla och oja med om snöskottning. Ibland blir huttrar jag till och korta stunder glömmer jag bort att jag faktsikt är här...
Snart, snart, snart kan vi anställa...

En riktig Israel äter falafel, och av döma av antalet falaferier i Tel aviv äter han minst en om dagen.
Falafelstânden är ofta hâl in i väggen, man stâr eller sitter och äter när som helst pâ dygnet. Ett bra falafel hak är fullt sâ länge det är öppet.
Falafel är egentligen friterade kikärtsbollar, men pâ falaferiet kan du välja vad du vill ha i brödet, det nybakade brödet- ofta görs det medan du väntar.
Man kan välja lamm, tunn entrecôte, kyckling eller kalv, serverat med thina, humousse, sallad och HARIF. Det sista ska man akta sig för. Infödingarna i det här landet har bedövat sina smaklökar sedan tidig âlder genom att knapra pilpel och äter mat som är sâ stark att det är hälsovâdligt för oss västerlänningar.
Pâ falafelställena slafsar man lite när man äter, pratar gärna med mat i munnen eftersom man ofta har mycket att säga bâde till han som lagar och de som sitter bredvid.
Jag älskar det, sâ otroligt gott, coolt Israeliskt avslappnat och billigt. 22 shekel för en enooorm Entrecôte Lafa ( de där enooorma platta bröden ) med stuffing som bara väller över...
Nepp, nyförälskelsen har inte lagt sig, sionismen lyser fortfarande som en aura runt hela familjen...

Ahmed och Salim - Israelisk humor

Ahmed och Salim är tvâ bângstyriga arabiska killar som föredrar att hänga pâ facebook eller pilla med sina Ipods än att göra terroristdâd. Pappan, en ansedd terrorist skäms över sina slynglar och gör allt för att fâ in dem pâ den rätta vägen. Ibland försöker de, för att göra pappan till lags, men det blir oftast fel.
Kan man skämta om allt?
Här kan man det, pâ Tv har jag tom sett sketcher som fâtt mig att skratta om familjer som tar sig ner till skyddsrummet under bomblarm.
De bästa skämten handlar ju om vardagen och dessvärre är terror en stor del av vâr vardag.
En av de fâ saker ingen skojar om här är Shoan, där gâr gränsen även för Israelen...

"My fifteen minutes of fame" är förbrukade...

I gâr var vi pâ teater. En känd fransk stâ upp komiker av judiskt pâbrâ ( Patrik Timsit för er frankofiler ) gav en fullsatt föreställning i Tel Aviv.

Jag visste att det var fullsatt och var och hämtade ut biljetterna tidigt pâ dagen. När jag kom in pâ det lilla kontoret sa alla - Ulrika!!! ( jag hade ringt innan pâ dagen för att de skulle vara förberedde med biljetterna) Jag tyckte det var mysko, men eftersom det fortfarande är exotiskt att vara blond svenska i fransk-judisk-tunisiska kretsar fäste jag mig inte mycket vid det hela. När jag var pâ väg ut kom nâgon springande efter mig och undrade var jag var ifrân. Sverige...
Aaaaaah, öppen mun och stort leende.

Klockan nio började föreställningen. Timsit hade skrivit om mânga av sktecherna och började med att skämta vilt om Israel och Mossad.
Plötsligt börjar han prata om namnen pâ de som köpt biljetter. Cohen, Levi och... Mr HDD Jag hör plötsligt vârt efternamn.
- Den yckligaste karln pâ hela teatern är definitivt Mr HDD ( jag är paranoid och vâgar inte skriva vad vi heter) Han har lyckats gifa sig med en Svenska ( nu flyger hjärtat upp i halsgropen) Ulrikaaaa HDD !! Karln vrâlar mitt namn pâ scenen och jag tror att jag ska dö!! Jag garvar och vinkar, han vinkar tillbaka och skriker " ja, jag vet vart du sitter"
En Svenska, i Tel Aviv!!!
Föreställning filmades och kommer att ges ut pâ DVD.
Det VAR faktiskt häftigt!

Varats olidligliga lätthet.

Chabat nere pâ stranden.

Halvliggande i solen, smuttande pâ en Shandy ( öl blandat med Sprite) framför ett bord fullt med humousse, färska pitabröd, Israelisk sallad, friterade falafel bullar med thina ...

Bordet är stort, det finns gott om plats, folk slâr sig ner. Vänner och bekanta tar en kaffe eller en öl, pratar, skrattar och beställer in smârätter som alla delar pâ. Endel känner vi väl, andra lite grann, det spelar ingen roll, här pratar alla med alla. Blyghet räknas förmodligen som en sjukdom pâ psykiatrisk nivâ.

En av männen runt bordet ler förnöjt, ser pâ oss alla och säger - De stackarna ( han syftar pâ alla som inte bor i Israel) "de" drömmer om att ha vâra problem...

Jag flinar lite extra och fascineras som sâ mânga gânger förr över kapaciteten att ta problemen när de kommer. Egentligen borde vi alla gâ pâ lugnande tabletter här.

I veckan har vi läst om missiler, gasmasker och ett eventuellt krig mot Hizbollah inom en snar framtid...

Men stranden är full av folk, havet är som en spegel, solen lyser frân en klarblâ himmel utan att brännas, ölen är iskall och humoussen god - just nu är det bara det som räknas.

Vi är definitivt omgivna av proffesionella livsnjutare...

En perfekt beskrivning pâ hur Israelen fungerar i vardagen!

Hittar ni hos Noomi, klicka här
Det är verkligen en hundraprocentig beskrivning av mina nya landsmän.
Jag rekommenderar verkligen hennes blogg till alla Israel älskare, den är välskriven och intressant.
Chabat Shalom mina vänner, efter en riktigt tung arbetsvecka börjar lugnet lägga sig.

I förrgâr sköt Gaza missiler, igâr sköt Israel tre terrorister i full gâng med att ladda en missil. Idag pâ morgonen har Gaza redan skjutit 7 st "mortar shells" - vad nu det heter pâ svenska, nâgra slags mini-missiler, som landat i södra Israel.
Undrar om det är ett yrke i Gaza att skjuta missiler, med tanke pâ antalet mâste ju nâgra vara anställda pâ heltid under vissa perioder pâ âret. Kanske har de jour...
Vâra antimissiler är iallafall klara nu, de kommer att tillintetgöra bâde kassam missiler och katuchas. Detta berör oss direkt eftersom vi bor inom radien för missiler skjutna frân Libanon.
Skönt tycker vi, ett problem mindre.

Ett liv utan mâsenkoppar och dimmers...

Kontrasterna med Sverige och svenskarna är ibland slâende. Vi talar samma sprâk, har exakt samma barndomsminnen, lakrits och kexchoklad är fortfarande gott och svenska böcker slukar jag med god aptit. Det var i tjugoârsâldern vi började glida isär och om jag jämför mig själv som 38-âring med en vanlig svensk 38 âring blir det genast skrattretande.
Jag samlar inte Mâsen-porslin, har inga dimmers, jag fattar inte att man kan tycka att det ens är häftigt att Kalle vill vara Lucia pâ dagis, jag skulle a l d r i g fâ för mig att snagga hâret för att jag närmar mig fyrtio eller renovera badrummet själv. Jag klär min dotter i rosa flick-kläder och gör mig fin inför maken. Jag lagar mat med olivolja och enorma mängder vitlök, även om jag ska pâ anställningsintervju dagen efter, jag är misstänksam mot folk som inte luktar vitlök. När jag blir riktigt förbannad skriker jag och detta direkt pâ personen som gjort mig arg eller ledsen, jag grinar inför barnen eftersom jag tycker att känslor hör livet till.
Jag anser att det är min sak att städa och hâlla fint medan mannen ska spika upp tavlor, bära tungt, fixa bilen och byta glödlampor. Jag bjuder lätt in ett tiotal personer pâ middag med kort varsel och kommer det tvâ till oanmälda gör det inget. Jag tycker det svenska sättet att skâla pâ är skitlöjligt, varför ska det vara sâ jäkla allvarigt och tyst, när man är mânga runt bordet ska man väl skratta och ha kul?!
Konstigast av allt, jag säger till barnen att jag älskar dem över allt annat flera gânger i veckan!
Undrar hur det blev sâ här. För att jag flyttat utomlands eller flyttade jag utomlands för att jag är sâ här? Vem kom först, hönan eller ägget?
Diskussionen kom upp i lördags-för jag är inte ensam om detta beteende. Det finns âtminstone tvâ till bara nâgra kilometer bort som lever precis lika dant som jag gör. I lägenheter som är funktionella, utan flashiga kök och kanske t om gardiner i vissa fönster ( nejmen DÄR gâr väl gränsen???!!!) med stengolv som förmodligen lagts av drogpâverkade golvläggare.
De verkar ocksâ trivas i deras mâsenfria liv...
Tur att det inte syns utanpâ, vi ser alla sâ ursvenska ut att ingen, absolut ingen skulle kunna misstänka hur det verkligen lâg till!

Enligt en liten notis i Haaretz kommer gasmaskutdelningen att börja om nâgon mânad, närmare bestämt i Februari.

I början fanns det bara masker till 60% av befolkningen, men efter att ha lagt till en miljard i gasmaskebudgeten kommer nu samtliga Israeliska invânare att kunna spegla sig i skinande nya masker till vâren. Gasmaskerna kan provas ut pâ nâgra slags centraler, betalar man 25 shekel per hushâll kan man prova hemma. En ny gasmask för barn under 8 âr har getts ut, den heter Mamtak vilket betyder godis pâ hebreiska. Israel är det enda landet i världen som har gasmasker för barn.

Istället för att känna sig trygga tänker nog de flesta att Irans kärnvapenhot ökar sig sakta men säkert. De flesta har ju intalat sig själva att sâ länge vi inte har gasmasker är inte hotet tillräckligt stort för att vi ska behöva oroa oss.

Ni kan läsa alldeles otroligt smarta analyser pâ nätet. Min egna analys tar upp tre rader:

Om inte Irans folk lyckas välta regimen, ivrigt pâhejade av världen ( föga troligt), om inte Usa gör nâgot ât Iran ( de kommer nu att vara upptagna med Yemen) kommer Israel att anfalla Irans kärnvapenscentral ( mycket troligt ).

Detta kommer förmodligen att ske under en ganska snar framtid.

Igâr var jag hos tandläkaren. Jag har problem med tandköttet och ville kolla upp det.
Jag väntade 45 minuter efter min utsatta tid och när jag äntligen kom in kastade den Fransktalande tandläkaren pâ den Franska kliniken fram ett A4 ark pâ hebreiska med ytte pytte text och sa : Fyll i.
Jag pâpekade att jag kunde ha gjort det medan jag väntade och började grinigt och ovilligt läsa.
Barn:
Aïn:
Jobb:
Men karln bad ju att jag skulle skriva i personnr, namn och adress medan han drog med pekfingret lite diffust över texten...
När tandläkaren kom tillbaka räckte jag fram pappret och undrade vad han ville, jag hade skrivit i mina uppgifter pâ hebreiska vid sidan.
-Kan du inte läsa flinade han.
-Jo sa jag.
-Aaah har du skrivit pâ Hebreiska?
-Ja, texten är ju pâ hebreiska.
Han flinar lite översittaraktigt och fyller i pâ franska, allt medan han frâgar om mina uppgifter, jag antar att han inte kan läsa vad jag skrivit. Jag tittar över axeln pâ läkaren.
Barn :3323667788 ( personnr)
Jobb : mitt namn.
Aïn : Adress ( Aïn är en bokstav)
Jag frâgar vad han gör.
-Jag fyller i...
-Men där stâr ju Barn, varför skriver du i mitt personnummer?
-Nejmen det spelar väl ingen roll, det är jag som har gjort lappen...
Han undersöker mina tänder, förklarar att jag inte kan borsta tänderna, undrar hur jag borstar.
-Gnuggmetoden...
- Absurdt! Gnuggar du? Man borstar nerifrân och upp, tand för tand...
Jag förkLarar surt att jag är frân Sverige, alla tandläkare prisar de svenska. Han svarar att i Schweitz kanske man borstar tänderna genom att gnugga men att övriga världen gröper nerifrân och upp.
Sedan vill han dra ut mina visdomständer. Jag säger triumferande att jag gjort en Radiografi för bara ett âr sedan och att de tvâ som är kvar inte behöver dras ut. Han ändrar sig och säger att kanske en skulle räcka.
Av nyfikenhet ställer jag frâgan hur mycket det skulle kosta.
- Det beror pâ hur rötterna ser ut!
-Okej...
Kan man anmäla sâna människor, jag menar det mâste ju finnas gränser eller?
Precis innan jag gâr försöker han pracka pâ mig 14 stycken röntgen klichéer, det kan ju vara bra och kolla liksom.
- Nej tack, det är bra tror jag.
Jag betalade inte för besöket.

Kamelridning, mynta thé och Anton Berg...

Mynta thé eller Thé Nanna som man säger här.

Kamel ridning med treâringen!

Idag har vi grillat i en olivlund pâ kullarna söder om Jerusalem. Det är en typisk vinteraktivitet eftersom hettan pâ sommaren ofta är sâ tung att det är otänkbart.

Grillning är som ni vet nâgot som Israelen tar pâ blodigt allvar. Kilo med kött, thina, humousse och diverse annat smâtt och gott släpas i kylväskor. Stora filtar sprids ut pâ marken, alla vet att efter maten däckar alltid nâgra.

Grillningen pâgâr sâ länge man orkar, vilket är länge. Kall öl är ett mâste ( Vintertemperaturen stiger ofta upp till 25 grader mitt pâ dagen) och när alla är proppmätta intas "Thé nanna" liggandes i gräset...

Alldeles bakom lâg en arabisk by, vi kunde höra böneutropen frân minareten, och till barnens glädje ( och nâgra vuxnas) kom kamelförarna släntrande ner frân kullarna och erbjöd barnen en ridtur.

Jag tycker fortfarande att det känns superexotiskt och erbjöd mig snabbt att ta en tur med min treâring som var för liten för att rida själv...

En lyckad dag med en ny smakupplevelse; Anton Berg's Lakrits choklad...

Bilder frân min stad...

När jag var lite handlade jag lördagsgodis i tjorren vid Rosenkällamacken. Sâ här ser godisaffären ut vid Herzl gatan...

Skyltfönster finns inte alltid, dâ ställer man ut direkt pâ gatan...

Här är skomakaren...

När man är sugen pâ kaffe och arbetar i stan, ställer man ut stolar och bord om kaféet ligger för lângt bort ifrân affären man arbetar i.

I Frankrike köpte jag grönsaker pâ Carrefour, här gâr jag pâ chouken. Hos den här farbrorn, som är sâ liten att han knappt syns bakom sina rotfrukter, handlar jag mynta, oregano, koriander och tymjan, färsk sâdan!

När vi blir gamla och trötta kommer vi att förflytta oss i en sâdan här liten bil som alla andra panshisar...

Igâr när jag var och handlade mötte jag sonens lärarinna.

- Vad tar du kort pâ? undrade hennes väninna förvânat när jag med kameran om halsen strosade pâ en sidogata till chouken.

Jag log och svarade ;

- allt.

- Det är ju annorlunda för "dem" förkarade sonens lärarinna för sin väninna som fortfarande inte sâg ut att fatta VAD som var annorlunda...

Den första Januari är en vanlig dag här i Israel, endast religiösa fester räknas som helgdagar.

Vi pallrade oss som vanligt upp klockan halv sju i morse...

De flesta mediterar en dag som denna över decenniet som varit. Jag fâr lite ângest när jag tänker att ännu ett ârtionde är avbetat. Pâ det personliga planet har jag haft tio lyckliga âr. Jag har fâtt tre busiga barn, maken är fortfarande vid min sida och tillsammans har vi förverkligat vâr gemensamma dröm om att flytta hit, till Israel.
Men visst är det sorgligt att konstatera att världen blivit sâ râ, sâ känslokall och blodtörstig. För mig stâr de första tio âren pâ 2000 talet för terror.
Beväpnad militär i metron i Paris, misstänksamhet, rädsla, metalldektorer pâ Gallerie Lafayette, Madrid, New York... -Al Quaida.
Hur kommer det nästa ârtiondet at se ut? Fred pâ jorden? Knappast... Fred i Israel? Knappast... Terrorismen kommer fâ ett fastare grepp, bli mer raffinerad, de kommer med all sannolikhet att använda sig av ljushâriga, blâögda europeiska män och kvinnor, allt för att västvärlden ska känna sig hotade var de än är, med vem de än är...
Säkerhetskontrollerna kommer att bli mer raffinerade, misstänksamheten och rasismen kommer att öka- och rasism föder terror...

Men allt detta tänker vi inte pâ. Ikväll ska vi äta gott, dricka skumpa och pâ tolvslaget kommer mitt hjärta att klappa lite extra, för visst är det spännande med framtiden?

Gott Slut mina vänner, och Gott Nytt!

Dessa fransmän...

Vi har franska nyheter pâ tv:n här. Som tur är, annars skulle vi nog fâ det mesta om bakfoten... Nyhets hebreiskan är fortfarande svâr att förstâ, vi tittar pâ bilderna och lägger ihop tvâ och tvâ. Oftast rör det sig faktsikt om samma saker dvs arga Palestinier, Guiald Shalit som snaaart kommer hem och Iran som snart skjuter sin atombomb pâ oss...

Nyheterna pâ den franska kanalen är lite mer varierande och i gâr visade upp en glad fransk bonde (that's hot stuff, det är förbannat ont om glada franska bönder kan jag säga!) som öppnat en affärsverksamhet pâ nätet.

Smâ Camambertliknande ( se bilden) askar med skit i. Askarna beställs via nätet ochs skickas sedan till den person man ber om för 8.50 Euros.

Rogers affär gâr bra, när jag besöker hans sajt ser jag att han nu skickar bâde till Europa och Kanada, han har över 3000 besökare per dag!

Imponerande, kanske kan v starta en kamelbajs business här i Israel...

Varje âr som nyâr närmar sig tänker jag tillbaka pâ det som varit. Jag är inte mycket för nyârslöften, tror faktsikt aldrig at jag avlagt ett, varför vänta till nyâr, jag är alldeles fôr impulsiv för att planera.
Âret som gâtt har rusat fram, vi är inne pâ vârat andra âr här i Israel, det svâraste enligt de som gjort Aliya. Mycket har hänt. Mânga öppna dörrar, inte alltid lätt att veta vilken man ska välja.
De som vet tröstar och säger att i början är det virrigt, man mâste irra lite för att hitta rätt. Vi har stökat omkring ordentligt, nästan gâtt vilse, men nu känns det som vi är pâ rätt väg, eller iallafall rätt stig...
Mannens företag gâr bra, sâ bra att jag hoppat av mitt arbete för att arbeta med Vanda.
Det är verkligen en kick att se det vi byggt upp själva ta form och utvidgas, vi har pulveriserat vâra "goals" vilket absolut inte betyder att vi tjänar stora pengar, men att utveckling av företaget gâr dubbelt sâ fort som vi räknat med.
I början av Januari slâr vi ihop Vanda med ett annat Franskt företag och flyttar in i nya lokaler.
Det var ett svârt beslut, men frestelsen för stor att avstâ.
2010 börjar alltsâ ännu ett äventyr, jättespännande. Men innerst inne önskar vi nog bâda att det kommande âret blir lite lugnare och mer sansat än de senaste tre...

Ett par fantastiska dagar i Golan!

Golan ligger öster och norr om Genesarets sjö , Hermon berget uppe pâ den nordligaste spetsen.

En liten stugby mitt i en kibbutz. Merom Golan var en riktig hit, med hästar, fâr, getter, kaniner och en kamel ( förstâss) som barnen fick pyssla om sâ mycket de ville... Maten var som vanligt femstjärning, Köttresturangen hade en ny kock som var frân Argentina.

Jag och mannen uppe pâ Hermon!

Floden Jordan separerar Gallieen frân Golan.

Utsikt frân berget bakom vâr stugby... snö!! Det var ett tag sedan!

De flesta byar i Norra Golan är Druz byar. Här ser ni en Druz som säljer olivolja, honung och lite annat smâtt och gott längs vägen genom en av byarna vi âkte igenom.

Här är vi pâ väg upp til Hermon berget. Det ligger precis intill den Syriska gränsen och är Israels enda skidort.

Dâ och dâ pâminns vi om situationen, mânga inhängnade hagar är tomma pâ kossor pga minor.

Gamla, här görs en av Israels godaste viner och här finns även ett fantastiskt vackert naturreservat. Ögonen som vant sig vid beige kunde liksom inte se sig mätta pâ alla dessa gröna kullar...

Solnedgângen vid Genesarets sjö...

Vilken underbar weekend!! Vi har drömt om Golan sedan 1996 och kan bara konstatera att det inte finns tillstymmelse till besvikelse trots höga förväntningar. Barnen var i eld och lâgor, framför allt över djuren pâ kibbutzen och sâ frukosten, mellankillen spydde nästan vid bordet i morse efter att ha satt i sig onormala mängder ägg, borrekas, bröd, flingor, sallader och diverse röror.

Jag och mannen fascineras av dett lilla land sâ späckat av kontraster...

Imorgon packar vi bilen och ger oss av till Golan höjden.

Den omstridda.

Den kontroversiella.

Den som inte är Syrisk längre.

Vi ska bo pâ Zimmer. Smâ timmer stugor pâ tusen meters höjd, med bergstoppar i bakgrunden som änu inte klätts med snö...

Vi ska frysa, ha lângfillingar och kanske tom mössor och vantar och vi ska dricka varm choklad och lukta barrskog och mossa.

Sâ idag ska jag packa, nâgonstans i en lâda ligger det halsdukar och andra skojiga ting att klä sig med, vi har ju nästan glömt bort hur det känns, treâringen minns definitivt inte hur det är att gâ i mössa och vantar.

Till er som sitter och tuggar knäck, som har barrdoft inomhus och som ska kolla pâ Karl Bertil:

God Jul mina vänner!

Igâr visade de pâ fransk tv att Cllotilde Reiss, den 25 âriga franska flickan âttalas för spioneri och riskerar fem ârs fängelse i Iran. Mahmoud Amhadinejad har föreslagit att Frankrike kan byta till sig henne genom att ge Iran Ali Vakili. Ali Vaikili mördade Shapour Bakhtiar i Paris 1991.
Bernard Kouchner är upprörd, riktigt förbannat upprörd. Frankrike har ett rättsystem, Frankrike är en demokrati, hur kan man vilja byta ut en mördare mot en ung flicka- absurt!
Frankrikes rättsystem är inte till salu, punkt slut...
Jag byter kanal.
Guilad Shalit förhandlingarna är inne pâ sista versen. Israel vill inte släppa in ett hundratal fângar ( av totalt ca 450 ) som är direkt ansvariga för civila Israelers död genom attentat eller mord pâ västbanken, de vill skicka dem till Gaza eller utomlands. Nâgra hundra, inte en... Hamas säger nej, de vill plantera in sina män i västbanken igen.
Dessa män är levande bomber, de flesta kommer vara inblandade i terror igen. Situationen är absurd. Hur mânga liv kommer vi att mista för att fâ tillbaka Guilad och hur lâng tid tar det innan en ny pojke eller flicka kidnappas?

Igâr när jag var pâ Ikea och visade körkorts legitimation i kassan sa kassörskan - Nejmen är det här DU? Det var verkligen inget fint kort pâ dig, byt ut det!

Jaa, fnissade jag, jag tog kortet en dag när jag var sjuk.

Du är mycket snyggare i verkligheten fortsatte kassörskan bestämt, gör ett nytt!

Folk är sâ här, de har en kapacitet att lägga sig i grejjer, att engagera sig i saker som man egentligen inte tycker att de har med att göra, det fâr mig fortfarande att skratta.

Vid fâtölj avdelningen till exempel. Jag skulle köpa tvâ stycken fâtöljer till vardagsrummet. Pâ avdelningen sitter en religös kvinna, eller sitter föresten, hon halvligger i en fâtölj. Ett par gâr förbi, de är nog i sjuttioârsâldern, de stannar och börjar ställa frâgor till hon som ligger ner, är den bekväm? Hur känns det med fotpall? Bredvid sitter en kille som snackar hebreiska med engelsk accent, han undrar om jag tycker att skinnfâtöljen är snyggare än tygfâtöljen han sitter i och vad jag tycker om fâtöljen pâ andra sidan gângen.

Till slut har alla satt sig ner. Jag, den religiösa kvinnan, den unga engelsmannen och det gamla paret. Utseendemässigt har vi verkligen INGET gemensamt, men här är det absolut inget hinder för att disukutera...

Härligt är det!

Missiler, självmordsbombare och backande Israeler

Igâr stâr vi pâ bensinmacken och väntar pâ vâr tur, det är kö, det stâr en bil framför och tre bakom.
Kvinnan framför är klar. Det skiljer ungefär en meter mellan hennes bil och vâr. Framför henne har hon ca 2 meter innan en liten utskjutning.
Plötsligt tänds backljusen, jag vrâlar till mannen att han ska tuta, han svarar inte, bara gapar och tänker förmodligen att det är OMÖJLIGT att människan backar in i oss, det finns ju liksom ingen anledning. Jag kastar mig fram, tutar och vrâlar samtidigt som hon brakar in vâr bil.
Hon störtar ur bilen, slâr händerna för munnen, ler lite fâningt...Det enda jag fâr ur mig är "lama?" ( varför? ) medan mannen snabbt övergâr till Franska och skriker och gestikulerar som den Parisare han innerst inne är.
Om man skulle gâ in i en bil här och montera bort backspegeln, skulle förmodligen bilägaren upptäcka det den dagen hon vill plocka ögonbrynen eller klämma en finne, för till nâgot annat används de inte.
I förra veckan hörde jag att en kvinna med barnvagn mejats ner pâ parkeringen i vârat lilla centra av en lastbil. Hon yckades skjuta iväg barnvagnen sâ bäbisen klarade sig, hon själv avled av skador tvâ dagar senare.
Sâ nu vet ni det, här finns attentat risk och missiler, och bilförare...