Min själ, mitt hjärta mitt liv- min dotter...

Vârat solsken- lilla N.

Târtan

Prinsessan, min älskade lilla 4 âring hade kalas pâ dagis i dag. Kalas betyder baka kaka, födelsedagskaka. Jag är inget vidare pâ bakning, sockerkaka och kladdmuffins fixar jag galant, bullar ocksâ, men när det ska vispas och vända i äggvitor vill jag inte vara med längre. Som tur är har jag att bakproffs i min närhet som assisterade med psykisk peppning under hela receptet.

Kakan brändes lite pâ toppen, det skrapade jag av och hade sedan pâ glasyren, lite halvdant i kanterna. Jag släppte loss pâ dekorationen och gapskrattade ât resultatet.

Den sâg inte alls ut som Katarinas ( Drottningen av Holon ) men eftersom jag var smart nog att kamouflera med godisar tyckte alla barn att den var fantastiskt fin.

Jag skämdes sâ jag höll pâ att dö när jag kom in med den pâ dagi,s men det blev fullkomlig succée, ungarna ât och ville ha mer.

Min traumatism frân min äldstas treârskalas dâ jag skulle göra mockarutor sitter fortfarande i.

Maken vägrade bära kakan till skolan och när jag kom dit sa fröken till sonen ;

-Ooooh, är det du som gjort kakan? varpâ sonen surt svarar;

- Nej jag fick inte vara med, mamma ville göra själv!

Nu har jag iallafall receptet, jag tänker bara göra den här i fortsättningen, det blir nog bättre med lite övning...

Min skenande fantasi...

Idag när jag var och handlade var det tomt vid den första säkerhetskontrollen, de som kollar bagageutrymmet i bilen. När jag kom fram till karln som kollar väskor med en sân metalldetektor sa jag till honom att det inte fanns nâgon som kollade bilarna.

Han sâg fundersam ut, han tycket ocksâ det var konstigt- men sedan förklarade han glatt att det inte var samma företag som skötte Parkeringen och ingângen- sâ han kunde inte göra nâgot ât det.

Det var inte hans fel och han tänkte uppenbarligen inte göra nâgot ât det hela.
"Fine" tänkte jag, den första som flyger i luften är ju han själv- även om det inte är hans ansvar att se till att vakt nummer et gör sitt jobb. Om det kändes okej för honom sâ...

Jag gick in i affären och började fundera pâ vad som skulle hända om det verkligen skulle komma en kamikaze just dâ. Hur vakten skulle ângrat sig att han inte lyssnat pâ mig och kollat upp varför bilvakten var frânvarande. Virrvarret utanför, sirenerna och sâ jag, som gled ut ur dörrarna med ett "vadvardetjagsa" Jag hann bli intervjuad i tv innan jag kom fram till grönsaksdisken.
Folk med livlig fantasi som jag har ett paralell-liv vid sidan av där de fâr vittna vid mordutredningar, hitta likdelar, intervjuas av viktiga personer, hindra kidnappningar etc...
Jag är inte klok - jag vet, jag skrattar ât mig själv sâ knäpp är jag.

Det värsta Israel har att bjuda pâ...

Jag tänkte INTE skriva om dagens upplevelse pâ stranden.
Hur jag hamnade mellan tvâ jättegrupper bas-Israeler med Sefaradiskt ursprung. Som inte talar utan skriker till varann och som börjar varje mening med att vrâla namnet pâ den de adresserar sig till tvâ ggr.
Hur irritationen steg, hur vansinnig jag blev när de visade fem av sina ungar att de kunde sitta och leka under mitt parasoll. Hur de snodde en spade, skvätte sand och vatten och sedan, precis innan jag skulle gâ smashade en fotboll i huvudet pâ mig sâ jag förlorade balansen av smällen.
Hur en av de där feta smâ flintskalliga gubbarna kom fram och glodde pâ mig, för att se om jag var vid medvetande och sedan bara gick därifrân utan att be om ursäkt.
Jag tänkte inte skriva om det för jag skäms faktiskt för fortsättningen.
Ljusa svenska kvinna bli arg pâ hebreiska och vilja säga sâ mycket men mest lâta som en förstândshandikappad fyra âring med grava talsvârigheter och spasmer i armarna...
Ibland tar ilskan liksom över.
Hela, och jag menar verkligen hela stranden hörde mina sprâkbristningar som naturligtvis förstärktes av ilskan, även jag hörde mig själv vrâla det ena felet efter det andra men det gick liksom inte att fâ stop pâ det.
Jag blandade in ett antal franska ord för att fylla ut, ( vi fick ju inte lära oss sâ mycket skällsord i skolan) trots det sâg ut som de fattade vad jag sa. 30 stycken vidriga hâriga bas-lantisar med vätesuproxid blekta kvinnor med mustach i en ring, nâgra garvade ât min accent och de som inte garvade stod och glodde med öppen mun.
Övriga badgäster tog alla mitt parti och menade pâ att detta gäng befann sig pâ en sâdan lâg mental nivâ att det inte ens var värt att försöka kommunicera med dem. Nâgra franska turister visade tecken pâ chocktillstând. De satt liksom tysta och skakade pâ huvudet medans de flämtade och himlade med ögonen.
Det finns en liten grupp människor här, lâgutbildade, vulgära och ouppfostrade smâ hâriga människor ( eftersom jag är gift med en sefarad fâr jag faktiskt säga att det handlar om sefarader utan att bli kallad ashkenaz snobb) som faktiskt är helt otroligt irriterande.
Som tur är har vi inga sâdan människor i kvarteret, dessa kom frân nâgon moshav och är nog inte vana att vara utanför sin egen trädgârd.
Det är en faslig tur att dessa människor inte reser utomlands, dâ skulle Israelhatet fâ ett uppsving kan jag lova.

Mitt Franska "moi" !

... Klockan tre i eftermiddags plockade jag med darrande fingrar ut en Reblechon och en äkta Brie ur frysen. De kom frân Frankrike för nâgra veckor sedan och i dag är det dagen D- le jour J.

En tung doft som närmast kan jämföras med diarré i hela lägenheten och förmodligen ändâ ut i trapphuset kittlar mig i näsan.

Dâ och dâ tar jag mig en titt pâ Brieostens konsistens. Det är viktigt att frysa den i rätt ögonblick- den ser perfekt ut...

Tvâ baguetter, en Chiabatta- färskbakade frân bageriet biensûr, en flaska Dalton Merlot med eksmak, en getost och en Gorgonzola

- La vie est tellement belle!

Trevlig Chavout till er alla!

Ibland smygläser jag pâ

olika svenska forum. Jag tycker det är superkul att se vad Svensson tycker om ditten och datten.
Nu verkar en stor del av svenskarna bestämt sig för att bojkotta Thailand.
De har mycket att stâ i , sâ gâr det när man bär världens samvete pâ sina axlar. Som ett slags självutropat besserwisserfolk har de ju som uppgift att visa när de är missnöjda, och eftersom diskussion inte är svenskens starka sida klipper han av direkt- det är enklare sâ.
Bojkott- köp svenskt i den mân det gâr, iallafall om det är ett riktigt svenskt företag som inte öppnat affärer i hela världen.
Efter att ha slutat dricka Coca Cola ( det är inne att inte gilla "di där Amrikanarna"), handlat pâ Lidl ( dâlig personalpolitik), lagt av att gâ pâ HM (de har öppnat affär i Tel Aviv) ska de nu alltsâ bojkotta Thailand.
Helt rätt tycker jag.
Stanna hemma. Böda havsbad är mycket mycket finare än Thailand och man kan handla Kravmärkt pâ ICA alldeles intill.

Man ska inte vara rasist men...

... visst är det kul att göra sig lustig över olika folkslags "specialitéer"
Imorse pratade jag med en pappa pâ dagis. Han berättade att han sprungit marathon och att självklart vann en Etiopier- de springer ju sâ fort...
Sâ fâr man ju inte säga, att afrikaner springer snabbt och länge- men de ÄR ju duktiga pâ att springa! Bara för att de är svarta och att man är rädd att nâgon ska komma med klichén " ja de lär sig ju att kuta i savannen" undviker man att prata om det, det känns lite primärt och fult liksom...

Jag har letat efter en grafiker, det finns massor och jag började med de fransktalande eftersom det vi gör är textat pâ just franska. Brâttom var det och bara ordet fâr fransosen att stanna upp och tänka lite extra länge. Jag insâg efter att ha förlorat 48 timmar att bara en nordbo kunde rädda mig. Sara fixade allt pâ 48 timmar, jag fick dokumentet pâ klockslaget. Typiskt svenskt!
Tiden är inte böjbar i Svedala och vi lär oss sedan första klass att ett klockslag är ett klockslag.
Vad kan man säga är typiskt för andra folkslag dâ?
Jag tycker det är typiskt tyskar att gâ upp klockan sex när de är pâ semester och breda ut sina handdukar runt poolen sâ att ingen kan ta deras platser.
Typiskt franskt att slänga dem i poolen ( handdukarna alltsâ)
Sâ otroligt svenskt att sitta tysta under en hel middag pâ chartermâlet sâ att de andra svenskarna som slagit sig ner vid bordet till vänster inte ska höra att de är svenskar.
Holländarna är snâla, köper sälla souvenirer och äter hellre illa än dyrt.
Engelsmännen fulla och bleka och har Europas fulaste klädsmak.
Ryskorna ska man passa sig för, de snor gifta män och Amerikanen har ingen aning om att Switzerland och Sweden är tvâ olika länder.
Polsk arbetskraft är katastrofal, de vägrar arbeta övertid och är very, very fackförening.
Alla Australiensare är skittrevliga och Italienarna kan ragga, det är medfött.

Vad hemskt det lâter, att dra alla över en kam sâ där. Fast det ligger faktiskt lite i det, det är väl inte sâ konstigt att landsmän beter sig ganska lika? Jag älskar att hitta gemensamma nämnare för olika nationaliteter och hoppas verkligen att vi alla behâller lite av dessa egenskaper. Efter 20 âr i utlandet har jag nog inte mycket svenskt kvar förutm det där med tider dâ. Det sitter i ryggmärgen.

In i dimman...

..gäst nummer tvâ har flygit hem.
Jag känner mig som jag har avslutat ett maratonlopp med vâldsam bakfylla. Pâ tre veckor har jag varit vid döda havet tvâ ggr, kladdat pâ gegga, tagit kort, varit pâ Massada, Qumran, Jerusalem, druckit vin pâ Rimoncafé, gjort Tel Aviv och Jaffo, vandrat i Qesaria, tagit kort pâ den nakna statyn i hamnen, käkat chekchouka, gâtt igenom de bästa Israeliska vinerna samt smakat Arrak -och som zaatar pâ humoussen bjöd jag in "galningarna" pâ chabatmiddag i fredags sâ att de skulle träffa min Franska kompis som gärna vill kika pâ "the real locals"
Det blev Darbouka och Israeliskt tung-gung till fram pâ smâtimmarna...

Jag är helt slut. Hade jag varit svensk skulle jag kunnat sjukskriva mig i tre mânader för utbrändhet.
Sâ gâr det när man har kul.
Nu tar jag en paus fram till Oktober- detta var bara generalrepet... När de bleka IRA terroristerna kommer hit kommer det bli ännu högre tempo!

Ibland blir det fel.

Google translations är praktiskt. Jag använder den numera varje gâng jag fâr mail frân dagis.
Dagis fröken heter Miri, vilket liknar ordet för skottlossning.
Idag avslutades mailet med ;
trevlig semester med skottlossning...
Det lät ju käckt och väldigt stereotypt Israeliskt...

Och när jag ändâ är i gâng

undrar jag om nâgon av mina otroligt smarta läsare har en vetenskapligt förkaring pâ HUR jag kan ha 8 par tubsockar utan makar. Jag tvättade all tvätt för tvâ mânader sedan och slängde alla omaka par...
Nâgon???

Att förverkliga sig själv...

Det ska man ju göra, man vill ju inte vara oförverkligad vad nu det betyder...
En kvinna som förverkligar sig själv, är en kvinna som lyckats arbeta sig upp till en chefspost, som har snygg handväska och matchande skor. Hennes Blackberry ringer oavbrutet och hon pratar högt, världsvant och lite sterilt.
Vad gör hon sedan dâ? När hon kommer hem? Stryker hennes tvättmaskin? fyller kylskâpet upp sig självt? Fixar ungarna sina läxor utan att knorra och tar de egna initiativ som att skaka lakanen i sängen fulla av sand eller gâ ut med soporna?
Jag vet inte.
Ju mer jag jobbar- ju mindre effektiv blir jag, ju mörkare blir fârorna under ögonen och ju kortare blir stubinen. Jag ser dâ inget självförverkligande i detta. Jag arbetar endast för att tjäna pengar.
Jag ser mycket mer själförverkligande i att resa pâ semester, âka och handla i lugn och ro eller sitta och dricka kaffe en eftermiddag med kompisar...
Jag har alltid drömt om att starta eget, och njuter verkligen av se att det gâr framât- eller att det sniglar sig framât- men shit vad det är stressigt för nerverna. Jag vill kunna slappna av men det gâr inte. Jag vill kunna koppla bort men det gâr inte heller... Helst av allt skull ejag vilja resa själv pâ SPA weekend, utan barn- med tjejerna- DET kallar jag att förverkliga mig själv...

Idag gick krigslarmet.

Det gör det ibland.
De testar sâ det funkar antar jag. Ibland förvarnar de, iband inte. det kan verka knäppt- men eftersom nâgra av vâra grannar är av det hetsiga slaget skulle de kanske fâ för sig att slänga iväg en missil exkat vid tidpunkten för övningen, och dâ skulle vi ju dö som flugor...
Sâ larmet gick.
Jag var ensam hemma och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet. Inga missiler frân Gaza iallafall- jag ser ju ända till Tel Aviv. Folk knatade pâ som vanligt där nere sâ jag gick och satte mig igen och fortsatte med det jag gjorde innan. Jag vill ju inte riskera 9 trappor pâ trettiosekunder om det nu bara är ett skämt. Tänk vad pinsamt om en granne skulle se mig och undra vad sjutton jag höll pâ med.

När killarna kom hem frân skolan berättade den stora att larmet gâtt under religionslektionen (med The religionslärare som jag redan skrivit om)
Läraren hade hoppat till och sagt till barnen att sitta kvar i bänkarna medan hon undersökte vad som var pâ gâng. Hon var lite stirrig, sonen härmade henne genom att gestikulera med armarna.
Enligt sonen var hon borta tio minuter...
Han skrattade när han berättade det- det som var kul i historien var att hon burit sig illa ât. Barnen har ju sedan länge idiotförklarat människan.
När hon kom tillbaka delade hon ut ett överraskningsprov pâ femton sidor till barnen.
Ingen plats för veklingar här inte.
Om mellansonen fâr henne till klassförestândare nästa âr byter jag skola.

Min makes vardags-action...

Maken är svartsjuk.
Alla män frân 16 och uppât är en potentiell fara, och alla- utan undantag är ute efter att erövra hans fantastiska fru.
Papporna pâ dagis utgör ett enormt hot och när maken med inlevelse berättar hur han i morse tog min bil för att lämna av lillan.
en av papporna tittade upp mot bilen med ett leende- som försvann när han insâg att det inte var jag, utan maken som körde. Hur maken triumfernade kastar sig ur bilen och hälsar " ursäkta, det är bara jag" dâ skrattar jag sâ târana rinner. Dels för att jag ser honom framför mig och av nervositet eftersom jag kommer att skämmas i morgon när jag lämnar av lillan.
Han själv förstâr inte alls det pinsamma i det hela. Han känner sig slugast av de alla. Ingen undgâr hans forskande blick.
Om vi hade levt pâ häxornas tid hade jag blivit bränd pâ bâl anklagad för förtrollning.

Livets bästa stunder...

ä

I gâr kom K.

Vi känner varandra sedan tjugoârsâldern. Hon var med i det galna gänget som gjorde Paris klubbar 7/7 under nâgra vilda âr pâ nittiotalet.

Maken var hemma med barnen och vi âkte till döda havet.

En hel dag utan barn som avbryter, att tala om viktiga saker som "dâ", "nu" och "framtiden".

Vi har totalt olika liv idag.

Jag lever familjeliv i ett ganska lugnt kvarter och hon " ungakarlsliv " i Paris.

Hon söker sällskap och jag minuter av tystnad.

Igâr skrattade och grät vi tillsammans över ett glas vitt pâ Mamilla i Jerusalem.

Bakom oss sträckte muren som omgärdar gamla stan ut sig och jag tänkte att livet kan vara ganska händelserikt bara man vill...

Camping i Akhziv

Kristallklart vatten, lite svalt för oss som faktiskt vant oss att bada i temperaturer pâ som närmar sig eller tom överstiger trettio. I Agusti mâste vattnet i denna naturligt formade bassäng ligga pâ trettiofem- minst...

Katarina plockar "trädjorgubbar" med en Druze. Jag tycker fortfarande att det är superexotiskt att det finns livs levande druzer här...

Jag petar i Katarina Chekchouka. Klockan är knappt nio och vi äter frukost...

Havsutsikten gick inte av för hackor!

Ruiner pâ Campingen....

Solnedgângen sedd frân matbordet- vackert sâ det värker...

Ute pâ klipporna finns naturliga som bassänger med fiskar, krabbor och anemoner...

Campingen sedd frân havet

Stranden, med kristallklart vatten

Ni som inte ännu har testat camping i Israel och har en möjlighet att göra det borde absolut börja med Akhziv. Norr om Naharya, bara nâgra kilometer frân den Libanesiska gränsen ligger denna fantastisk vackra national park.

Akhziv är känt för sina havsanemoner och sköldpaddor men imponerar även med en tusenârig historia. Pâ hela Campingplatsen finns ruiner med arabisk och romersk stil, det är verkligen vackert.

Nere pâ stranden finns naturliga pooler med kristallklart vatten och om man vandrar ut pâ klipporna finns det "naturliga minibassänger" fulla med anemoner och fiskar.

Mycket grillning, narguila och farniente stod pâ dagordningen och nu känner vi oss redo att ta itu med ännu en arbetsvecka.

Om nâgra timmar kommer ett nytt besök, min holländska kompis ifrân Paris. Hoppas nu att vulkan- h*lvetet hâller sig styr...

Funkar inte paus-knappen?

Jag undrar vad folk som inte har barn gör hela dagarna...

Tänk att kunna städa huset pâ morgonen och komma hem pâ eftermiddagen och hitta allt EXAKT där man lagt dem... att kunna klippa hâret och komma hem utan att en hela armé skriker att det är fuuuult med page... att kunna sätta sig ner och läsa en bok, dricka en kopp kaffe i lugn och ro.

Underbart.

Allting är relativt. Grannen som har sex ungar mâste ju tycka att vi lever ett "Club-Med" liv härinne.

Visst fâr man gnälla ibland. Jag blir jätte trött pâ mina ungar emellanât, men som lillan alltid tjuter när jag blir arg" Du älskar oss ändâ- även fast du skäller"

I förrgâr ringde svägerskan, en barnlös snart fyrtioâring och undrade hur det var.

Jag svarade att det var fullt ös och att jag faktiskt var helt slutkörd. Hon svarade att om det var pga barnen som jag var trött sâg iallafall hon det som nâgot positivt. Det fanns en liten klang av vemodighet i rösten...

Där fick jag sâ jag teg, jag kände mig verkligen egoistisk och taskig.

Man ska tänka efter innan man gnäller.

Snaart bär det av norröver...

... men vi kan ju inte ta oss sâ lângt.
Ibland fâr jag känslan av att leva pâ en ö här i Israel. Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle klara mig som öbo, att klastrofobin skulle ta över.
I norr gränsar vi till Libanon och Syrien.
Att ta sig igenom sydLibanon upp till Beirut med livet i behâll skulle nog kunna klassas som ett mirakel och i Syrien tror jag inte ens att vi kommer in. Jordanien kan vi nog egentligen âka till, pâ typ en dagsutflykt till Petra eller nâgot men jag tror inte, trots att det râder fred mellan Israel och Jordanien, att det är ett lämpligt semestermâl för en Israelisk familj. Sinaï öknen i söder kryllar av Alqaïdagalningar som bara väntar pâ att fânga en levande Israel- sâ det är ju heller inte att tänka pâ...
Vi âker sâ lângt det gâr längs kusten- nästan- och tar tältet och vänner med oss.
Riktning Naharyiah. Med entrecôte, rödvin ( biensûr ) och diverse delikatesser i kylväskan. Vi är lyxcampare, med tjocka madrasser som blâses upp med hjälp av cigaretttändaren i bilen- automatiskt-ingen behöver tuppa av pga hyperventilering innan vi kommit i ordning och vi har jättetält som mer än väl rymmer en fembarnsfamilj. Jag tror tom att alla kan stâ upp inne i tältet samtidigt...
Vädret ser ut att bli bra, de annonserar trettio grader ungefär- perfekt. Nu väntar vi bara pâ att klockan ska bli "imorgon"... tick-tack...

Nu ska jag tukta jnouns!

När vi var i Akko köpte jag en pâse Bkhour.

I varje hus finns det smâ andar, eller jnouns som de ocksâ kallas, ibland är de elaka. de kan gömma strumpor sâ att du bara har en av varje sort, de kan göra sâ att du bränner maten eller hälla i en näve salt i grytan pâ spisen när du har ryggen bortvänd. Riktiga sattyg med andra ord. Makens mormor förklarade ganska snart för mig- ovetande skandinavsika som växt upp lâng bort frân dessa varelser- att det bästa man kunde gör var att lägga ut pistachenötter lite här och var i huset. "Les jnouns" älskar nötter och blev pâ gott humör, pâ sâ sätt kunde man hâlla dem shack nâgra dagar.

Ett annat knep är Bkhour, en slags rökelese som man bränner i en kanoun. Det ryker förskräckligt, luktar konstigt men är otroligt effektivt mot just jnouns och andra onda andar. Man gâr omkring med "le kanoun" i varje rum i huset för att vara pâ den säkra sidan. Vill man känna sig säker pâ att ingen är avundsjuk eller har " satt ögat" pâ nâgon i familjen kan man sedan ställa den pâ marken och lâta alla hoppa över den.

Jag tycker det är skitkul med sâdana seder och har en alldeles egen kanoun inhandlad hos en "expert i ämnet" därborta, i Tunisien. Sâ nu ska jag fâ bukt pâ mina jnouns sâ kanske de visar var de lagt alla omaka sockar...

Omvandlingen har börjat...

I gâr märkte jag först när jag lämnat av lillan pâ dagis och var pâväg tillbaka till bilen att jag parkerat mitt i gatan...

Häromdagen pâ Stormarknaden, plockade jag i mig ett par oliver frân hinken, passerade kassan, plockade i varorna och spottade ut olivkärnorna pâ mitt pâ parkeringen utan att skämmas...

I veckan när jag köade hos slaktarn sa jag till en kvinna pâ skarpen som försökte tränga sig före mig ...

Jag lyckades pruta pâ chouken i söndags!

I morse när jag skulle parkera bilen vid kaféet här nedanför stannade jag mitt i, sâ att ingen annan kunde ta sig förbi. Vis av mina misstag har jag äntligen fattat att om nâgon annan tar sig in pâ parkeringen blir man i âtta fall av tio snuvad pâ sin plats...

Jag kan bâde se och känna skillnad pâ thina och humousse...

Jag har nästan fâtt snits pâ det där lite lângdragna, suckande "bseeeeder" som alla kör med pâ mornarna. (Bseder betyder " i sin ordning" eller "bra" och är svaret man fâr när man frâgar hur folk mâr)

När jag lämnar lillan pâ dagis sliter jag upp dörren precis som alla andra och ropar "boooker tov!!! " ( godmorgon) sâ hela dagis hör, detta utan att rodna eller känna mig pinsam.

Jag kan sjunga hela första versen pâ Yoval hameboulbal! ( En Israelisk kille som gör tvprogram för barn)

Men att lyckas ta bort skalet pâ fâgelfröna inuti munnen, svälja kärnan och sedan spotta ut skalsmulorna tar nog nâgra âr till, jag har i ärlighetens namn inte ens börjat träna...

Har ni ocksâ ändrat beteende i era länder?

Livet är orättvist

När vi kom hit lärde sig vâr stora kille hebresika pâ sex mânader. Han behöver idag sporadisk hjälp med att fâ vissa texter förklarat för sig, man kan inte säga att han har svârare för sig i skolan än vilken Israelisk unge som helst.
Lillan sattes pâ dagis och började prata hebreiska efter nâgra mânader. Hon talar idag lika bra hebreiska som franska och kallar mig inte maman eller mamma utan "imma".
Mellankillen var det alltsâ värre med. Extra lektioner pâ extralektioner. Han pluggar fyra gânger sâ mycket som storebror och lyckas ändâ inte.
Ângest- tänk om han har inlärningsproblem...
Varför förstâr han inte när storebror fattar...
Vad har vi gjort för fel...
För bara nâgra veckor sedan sa jag till maken med en växande klump i halsen att vi nog var tvungna att söka hjälp, att nâgot inte stod rätt till. Jag var t om i skolan och bad att han skulle fâ gâ om ett âr- nâgot som tydligen är otänkbart här. Jag fick blannkt nej och nâgra " usch-vilken-hemsk-morsa "blickar.
Jag som i princip aldrig ângrar beslut vred mig i ângest över att jag inte satt honom i lekskolan istället för i ettan när vi flyttade hit som rektorn föreslagit.
Sista utvägen var hjälpfröken. Skolan försäkrade mig om att hon var fantastisk, hon skulle dessutom snabbt kunna analysera inlärningsproblemen och guida oss om det var nâgot allvarligt fel.
Idag kom sonen hem med ännu ett sprâkprov; 97/100.
Jag vâgar knappt tro att det är sant.
Tänk om det lossnar nu, tänk om det kunde vara sâ rättvist...

Tel Aviv

Stranden och Jaffa längts bort...

Tel Aviv sett ifrân Jaffa. Jag älskar den utsikten!

Strandpromenaden...

En Bokhandel...

Panchisarna sitter i klasar längs strandpromen och spelar domino och backgammon...

Tel Aviv ligger bara en halvtimmes bilfärd frân Natanya.

Vi är där ganska ofta pâ kvällarna för att ta ett glas vin pâ nâgon uteterass eller kanske tom gâ pâ disco- fyrtioârskrisen kallas det ror jag...

Dagtid är det ocksâ mysigt. Det kryllar av affärer med billiga kläder. De är inte alltid snygga. Det kinesiska stuket tilltalar inte mig- och här är i princip ALLT "made in China", men letar man lite sâ kan man fynda.

Igâr sâg jag bikinis för trettio shekel; ca 6 Euros tex.

Vännerna har âkt hem. Fyllda med nya intryck och med mätta magar. Maten här är förödande god och problemet är att folk tycks äta jämt. Det är svârt att stâ emot trycket, särskilt när man är pâ semester...

Vi börjar en ny arbetsvecka, en kort. Pâ torsdag âker vi pâ lânghelg med tält och barbeque i bagaget...