Nehej ni,

efter en underbar dag pâ stranden med mina och K & K's barns ska jag faktiskt göra som 78 % av alla svenskar- INTE kolla pâ melodifestivalen.
Frân min sida handlar det inte om bojkott- jag tycker fortfarande att det är sjukt töntigt att visa sitt missnöje genom att bojkotta och ska jag vara ärlig är jag inte ens missnöjd- jag skiter i om Sverige är med eller inte.
Nej jag är bara trött. Sâdär härligt trött som man bara blir av strandliv.
Laïla tov!

Barnens anpassningsförmâga

Nu har det varit kvartsamtal igen.
Tio minuter per unge. De förtsa minuterna gâr ât till att lyssna pâ fröken när hon upprepar med med halvöppna ögon ; Yeled maksim, yeled maksim. Jag har underbara barn, vackra ocksâ. Alla är kära i dem...
Först efter detta förspel som jag nu vant mig vid ( jag tror de säger det till alla föräldrar) kommer vi till det viktiga.
Bâda barnen ligger klart över medel, tom i sprâk.
Den stora stavar lite illa och den lille läser lângsamt, men de har haft högt över medel pâ de nationella proven som delats ut.
Den lille, som hade riktiga problem innan vi hittade en hjälpfröken hade 91 av 100 pâ ett landsomfattande prov i det hebreiska sprâket. Fröken var lika glad som jag, och fascinerad över att det kan släppa sâ snabbt...
Otroligt. Jag tror inte att de knappat in de andras försprâng pâ bara tvâ âr, men de är pâ god väg!
Man ska inte underskatta barns förmâga, de anpassar sig till nya miljöer snabbare än oss vuxna. Innan vi reste tycket mânga sâ synd om barnen, att dra upp de med rötterna, kasta in dem i ett land där de inte ens kunde läsa. Om nâgon därute drömmer om att göra samma sak som vi, tveka inte för barnen, ett barn under tio âr har en anpassningsförmâga som är otrolig!

Appeler un chat un chat- merde!

Det franska sprâket är mitt eget, precis som svenskan. Vi talar nästan bara franska hemma och det sedan femton âr tillbaka. Jag tänker och drömmer pâ franska även om svenskan är mitt modersmâl.
Ibland blir jag dock nipprig.
Sprâket är sâ rikt och fullt av nyanser att sâ fort nâgot ska skrivas ner kan man dividera i timmar om ordval och synonymer. Ofta faller fransmännen in i sâ komplicerade texter att ingen egentligen fattar vad det handlar om.
Just idag skickade jag en text till Misrad haKlitas franska del. De skulle viderabefodra mailet till alla franska judar i Israel. Jag känner karln som arbetar där och ringde upp honom efter att jag skickat mailet för att frâga om det var okej. Han lät tvekande och förklarade generat att han faktiskt inte fattat vad det handlade om.
Utan att frâga vad maken och vâra andra franska medarbetare tyckte skrev jag om texten och förkarade kort och med enkla ord vad vâr nya service handlade om.
Nu fattade karln och sa att det vore bättre att skicka iväg min text.
Sâ det gjorde han- och det utan att vi diskuterat kommatecken och ordval.
Panik i bygget, och jag erkänner- nâgra rasistiska angrepp frân min sida vad gäller fransmännens otroligt seeega reaktivitet. Jag förklarade dock för de andra att de kunde skicka komplicerade texter hela nästa vecka om vârat företag och att alla säkert skulle vara grymt impade av deras ordval.
Min holländska kompis Karen tog med en film till barnen " Kirikou och de vilda djuren"
Pâ baksidan av filmen finns en recension av "Cine Live" som lyder:

"L'intelligence du propos, sa subtilité d'approche et son refus de tout manichéisme s'accordent à la beauté époustouflante des images. Une heure et quart d'enchantement absolu"
Eh ben, man blir sugen eller hur? Särskilt om man är fem âr...

Jag skolkade frân dagen stora krigsövning...

... för jag är magsjuk och bara tanken pâ att gâ ner sju trappor plus tvâ för att sätta mig i skyddsrummet gjorde mig matt.
Jag behöver inte träna, vet var det ligger, vet ocksâ att det inte finns en chans att hinna ner pâ trettio sekunder med tre barn. Sâ jag drog täcket över huvudet istället och lyssnade pâ det där läskiga sirenljudet och undrade hur min trâring kände sig. De övar pâ dagis ocksâ. Väldigt pedagogiskt sâklart. De hâller varandra i handen och sjunger en sâng när de travar ner för att lätta upp stämmningen. Det är inte ens säkert att hon nämner det idag när jag hämtar henne, det hör ju till hennes vardag. Sirener tjuter ofta här, som övning eller till minne av en händelse. Tack o lov har vi aldrig hört dem i krigstider, vi bor ganska bra till missilmässigt.
Jag funderar pâ varför jag fâr magsjuka sâ ofta. Ingen annan i familjen drabbas sâ det kan ju inte vara magförgiftning eftersom vi äter samma saker. Kanske är det en slags allergi. Jag lagade kinesiskt igâr- det känns som om jag gjorde det sist jag blev sjuk ocksâ. Undrar vad det är i de där sâserna man köper...

Det är inte mitt fel, det är själen i min kropp...

Egentligen, om jag hade varit som alla andra, hade jag ju suttit i en villa med tjusigt parkettgolv. Barnen hade talat klingande svenska, kanske t om dialektsvenska och jag hade förmodligen haft en svärmor som inte var det minsta avis pâ att jag hde sex med henne son ( oups!)
Är det en slump eller en känsla att vilja bort som vuxit sedan barndomen?
Ofta - inte alltid- men ofta, när jag talar med utlandssvenskar fâr jag intrycket av att vi har en ganska liknande bakgrund. Att mânga av oss sökt det vi aldrig haft eller alltid drömt om. Motsatsen.
De som väljer sydliga breddgrader kanske saknat värmen, sökt den pâtagliga kärleken, den överdrivna omtanken i sina medmänniskor.
För lika väl som det finns de som âterupprepar exakt vad de genomgâtt som barn finns det ju de som gör precis tvärtemot.
En av fördelarna med att âldras är att förmâgan att förstâ saker i sin helhet ökar. Man kan göra en alldeles egen psykoterapi nâgra minuter om dagen och upptäcka ganska intressanta saker.
Jag har nog alltid varit rastlös. Jag har nog alltid drömt om en familj som lâter mycket. Jag har nog velat bort sedan jag var ganska liten.
Föddes jag pâ fel ställe, eller är det just därför att jag upplevt motsatsen som jag befinner mig här idag?
Gör G*d ocksâ misstag när han ger liv och stoppar i fel själ i fel kropp?
Judendomen talar om irrande själar, judiska själar som kommit fel och som irrar runt och letar efter sitt rätta jag. Dessa själar hittar sâ smâningom hem igen. De konverterar sig, byter liv och ibland namn.
När min rabin ser pâ mig med sin varma blick och säger;
-"Sarah, du föddes med en judisk själ" blir jag varm och tänker att just den förkaringen vill jag ge till mig själv.
Det är inte mitt fel, det är själen som bor i min kropp...

FN's barnläger i Gaza har brunnit ner

Anlagd av fanatiker. Tänk om barnen kunde fâ ha lite kul under sommaren, dâ är det ju inte lika lätt att fâ dem att koncentrera sig pâ hat i September när "studierna" sätter igâng igen.
Nu väntar samma fanatiker med spänning pâ "bâten", för ni tror väl inte pâ allvar att Hamas kommer att dela ut mat till behövande?
Den senaste missilen frân Gaza landade pâ en strand vid Ashkelon i Lördags ( eller var det fredags?) och i förra veckan sköts tre män till döds i Gaza, av sina egna. De anklagas för diverse brott- ingen homosexuell den här gângen.
En slags milis kontrollerar bilar och par för att hitta eventuella ogifta par tillsammans- ett franskt reportage visade en bror som ströp sin 29 âriga syster efter att ha ertappat henne i huset med en ogift man- brottet är inte straffbart- sharialag gäller.
Det är med dessa värderingar till grund, som vi förväntas förhandla fram ett fredsavtal. Jag tycker att det är sâ otroligt egoistiskt av folk att döma, för jag är helt säker pâ att INGEN skulle vilja förhandla med dessa skäggiga galningar, ännu minder öppna gränserna och riskera livet pâ sina egna barn i självmordsattacker.

Tänk att det kan bli sâ bra bara man vâgar...

Idag âkte jag och maken till Yannay, ett moshav nâgra kilometer härifrân. Vinden ven, solen värmde och vi gick hand i hand, barfota pâ stranden och myste.

Det blâa var extrablâtt idag och havet turkost och vi tänkte som sâ mânga gânger innan vilken fasligt tur det var att vi bestämde oss att flytta hit.

Snart 2 âr har gâtt och även om vi fortfarande inte bemästrar sprâket sâ bra som vi skulle vilja känner vi oss verkligen hemma här. Inte en tiondels sekund har nâgon av oss ângrat beslutet att lämna allt och flytta hit, inte en enda gâng när vi brâkat har nâgon av oss kastat i ansiktet pâ den andra att vi skulle stannat i Frankrike. Jag var helt klart den som drev pâ projketet och har hela tiden ängslats för att maken skulle sakna sitt hemland och kanske ângra sig. Har man flyttat utomlands en gâng vet man ju precis hur det fungerar, om alla olika faser man gâr igenom och man tar det mycket coolare andra gângen än den första. Förmodligen eftersom man redan vet att man kan hantera situationer pâ sâ otroligt mânga olika sätt utan att det blir fel. Man dömer inte nya sätt att leva när rutinerad utlänning.

Nedanför hyreshuset finns nu en synagoga. I fredags kväll hörde vi bönerna genom fönstret. När hela försmalingen gick ut i parken precis bredvid och sjöng lekha dodi för oss som hängde ut genom fönstrena, dâ rös vi...

Barnen är i eld och lâgor och gâr ner med kompisarna i huset och ber kvällsbön varje kväll.

Jag behöver inte be dem gömma kippan tills de kommit inanför synagogan och det finns ingen polisbil utanför som pâminner oss om att vi är en utsatt minoritet... Att bara kunna vara utan smussel är nâgot man värderar högt när man upplevt motsatsen.

Min själ, mitt hjärta mitt liv- min dotter...

Vârat solsken- lilla N.

Târtan

Prinsessan, min älskade lilla 4 âring hade kalas pâ dagis i dag. Kalas betyder baka kaka, födelsedagskaka. Jag är inget vidare pâ bakning, sockerkaka och kladdmuffins fixar jag galant, bullar ocksâ, men när det ska vispas och vända i äggvitor vill jag inte vara med längre. Som tur är har jag att bakproffs i min närhet som assisterade med psykisk peppning under hela receptet.

Kakan brändes lite pâ toppen, det skrapade jag av och hade sedan pâ glasyren, lite halvdant i kanterna. Jag släppte loss pâ dekorationen och gapskrattade ât resultatet.

Den sâg inte alls ut som Katarinas ( Drottningen av Holon ) men eftersom jag var smart nog att kamouflera med godisar tyckte alla barn att den var fantastiskt fin.

Jag skämdes sâ jag höll pâ att dö när jag kom in med den pâ dagi,s men det blev fullkomlig succée, ungarna ât och ville ha mer.

Min traumatism frân min äldstas treârskalas dâ jag skulle göra mockarutor sitter fortfarande i.

Maken vägrade bära kakan till skolan och när jag kom dit sa fröken till sonen ;

-Ooooh, är det du som gjort kakan? varpâ sonen surt svarar;

- Nej jag fick inte vara med, mamma ville göra själv!

Nu har jag iallafall receptet, jag tänker bara göra den här i fortsättningen, det blir nog bättre med lite övning...

Min skenande fantasi...

Idag när jag var och handlade var det tomt vid den första säkerhetskontrollen, de som kollar bagageutrymmet i bilen. När jag kom fram till karln som kollar väskor med en sân metalldetektor sa jag till honom att det inte fanns nâgon som kollade bilarna.

Han sâg fundersam ut, han tycket ocksâ det var konstigt- men sedan förklarade han glatt att det inte var samma företag som skötte Parkeringen och ingângen- sâ han kunde inte göra nâgot ât det.

Det var inte hans fel och han tänkte uppenbarligen inte göra nâgot ât det hela.
"Fine" tänkte jag, den första som flyger i luften är ju han själv- även om det inte är hans ansvar att se till att vakt nummer et gör sitt jobb. Om det kändes okej för honom sâ...

Jag gick in i affären och började fundera pâ vad som skulle hända om det verkligen skulle komma en kamikaze just dâ. Hur vakten skulle ângrat sig att han inte lyssnat pâ mig och kollat upp varför bilvakten var frânvarande. Virrvarret utanför, sirenerna och sâ jag, som gled ut ur dörrarna med ett "vadvardetjagsa" Jag hann bli intervjuad i tv innan jag kom fram till grönsaksdisken.
Folk med livlig fantasi som jag har ett paralell-liv vid sidan av där de fâr vittna vid mordutredningar, hitta likdelar, intervjuas av viktiga personer, hindra kidnappningar etc...
Jag är inte klok - jag vet, jag skrattar ât mig själv sâ knäpp är jag.

Det värsta Israel har att bjuda pâ...

Jag tänkte INTE skriva om dagens upplevelse pâ stranden.
Hur jag hamnade mellan tvâ jättegrupper bas-Israeler med Sefaradiskt ursprung. Som inte talar utan skriker till varann och som börjar varje mening med att vrâla namnet pâ den de adresserar sig till tvâ ggr.
Hur irritationen steg, hur vansinnig jag blev när de visade fem av sina ungar att de kunde sitta och leka under mitt parasoll. Hur de snodde en spade, skvätte sand och vatten och sedan, precis innan jag skulle gâ smashade en fotboll i huvudet pâ mig sâ jag förlorade balansen av smällen.
Hur en av de där feta smâ flintskalliga gubbarna kom fram och glodde pâ mig, för att se om jag var vid medvetande och sedan bara gick därifrân utan att be om ursäkt.
Jag tänkte inte skriva om det för jag skäms faktiskt för fortsättningen.
Ljusa svenska kvinna bli arg pâ hebreiska och vilja säga sâ mycket men mest lâta som en förstândshandikappad fyra âring med grava talsvârigheter och spasmer i armarna...
Ibland tar ilskan liksom över.
Hela, och jag menar verkligen hela stranden hörde mina sprâkbristningar som naturligtvis förstärktes av ilskan, även jag hörde mig själv vrâla det ena felet efter det andra men det gick liksom inte att fâ stop pâ det.
Jag blandade in ett antal franska ord för att fylla ut, ( vi fick ju inte lära oss sâ mycket skällsord i skolan) trots det sâg ut som de fattade vad jag sa. 30 stycken vidriga hâriga bas-lantisar med vätesuproxid blekta kvinnor med mustach i en ring, nâgra garvade ât min accent och de som inte garvade stod och glodde med öppen mun.
Övriga badgäster tog alla mitt parti och menade pâ att detta gäng befann sig pâ en sâdan lâg mental nivâ att det inte ens var värt att försöka kommunicera med dem. Nâgra franska turister visade tecken pâ chocktillstând. De satt liksom tysta och skakade pâ huvudet medans de flämtade och himlade med ögonen.
Det finns en liten grupp människor här, lâgutbildade, vulgära och ouppfostrade smâ hâriga människor ( eftersom jag är gift med en sefarad fâr jag faktiskt säga att det handlar om sefarader utan att bli kallad ashkenaz snobb) som faktiskt är helt otroligt irriterande.
Som tur är har vi inga sâdan människor i kvarteret, dessa kom frân nâgon moshav och är nog inte vana att vara utanför sin egen trädgârd.
Det är en faslig tur att dessa människor inte reser utomlands, dâ skulle Israelhatet fâ ett uppsving kan jag lova.

Mitt Franska "moi" !

... Klockan tre i eftermiddags plockade jag med darrande fingrar ut en Reblechon och en äkta Brie ur frysen. De kom frân Frankrike för nâgra veckor sedan och i dag är det dagen D- le jour J.

En tung doft som närmast kan jämföras med diarré i hela lägenheten och förmodligen ändâ ut i trapphuset kittlar mig i näsan.

Dâ och dâ tar jag mig en titt pâ Brieostens konsistens. Det är viktigt att frysa den i rätt ögonblick- den ser perfekt ut...

Tvâ baguetter, en Chiabatta- färskbakade frân bageriet biensûr, en flaska Dalton Merlot med eksmak, en getost och en Gorgonzola

- La vie est tellement belle!

Trevlig Chavout till er alla!

Ibland smygläser jag pâ

olika svenska forum. Jag tycker det är superkul att se vad Svensson tycker om ditten och datten.
Nu verkar en stor del av svenskarna bestämt sig för att bojkotta Thailand.
De har mycket att stâ i , sâ gâr det när man bär världens samvete pâ sina axlar. Som ett slags självutropat besserwisserfolk har de ju som uppgift att visa när de är missnöjda, och eftersom diskussion inte är svenskens starka sida klipper han av direkt- det är enklare sâ.
Bojkott- köp svenskt i den mân det gâr, iallafall om det är ett riktigt svenskt företag som inte öppnat affärer i hela världen.
Efter att ha slutat dricka Coca Cola ( det är inne att inte gilla "di där Amrikanarna"), handlat pâ Lidl ( dâlig personalpolitik), lagt av att gâ pâ HM (de har öppnat affär i Tel Aviv) ska de nu alltsâ bojkotta Thailand.
Helt rätt tycker jag.
Stanna hemma. Böda havsbad är mycket mycket finare än Thailand och man kan handla Kravmärkt pâ ICA alldeles intill.

Man ska inte vara rasist men...

... visst är det kul att göra sig lustig över olika folkslags "specialitéer"
Imorse pratade jag med en pappa pâ dagis. Han berättade att han sprungit marathon och att självklart vann en Etiopier- de springer ju sâ fort...
Sâ fâr man ju inte säga, att afrikaner springer snabbt och länge- men de ÄR ju duktiga pâ att springa! Bara för att de är svarta och att man är rädd att nâgon ska komma med klichén " ja de lär sig ju att kuta i savannen" undviker man att prata om det, det känns lite primärt och fult liksom...

Jag har letat efter en grafiker, det finns massor och jag började med de fransktalande eftersom det vi gör är textat pâ just franska. Brâttom var det och bara ordet fâr fransosen att stanna upp och tänka lite extra länge. Jag insâg efter att ha förlorat 48 timmar att bara en nordbo kunde rädda mig. Sara fixade allt pâ 48 timmar, jag fick dokumentet pâ klockslaget. Typiskt svenskt!
Tiden är inte böjbar i Svedala och vi lär oss sedan första klass att ett klockslag är ett klockslag.
Vad kan man säga är typiskt för andra folkslag dâ?
Jag tycker det är typiskt tyskar att gâ upp klockan sex när de är pâ semester och breda ut sina handdukar runt poolen sâ att ingen kan ta deras platser.
Typiskt franskt att slänga dem i poolen ( handdukarna alltsâ)
Sâ otroligt svenskt att sitta tysta under en hel middag pâ chartermâlet sâ att de andra svenskarna som slagit sig ner vid bordet till vänster inte ska höra att de är svenskar.
Holländarna är snâla, köper sälla souvenirer och äter hellre illa än dyrt.
Engelsmännen fulla och bleka och har Europas fulaste klädsmak.
Ryskorna ska man passa sig för, de snor gifta män och Amerikanen har ingen aning om att Switzerland och Sweden är tvâ olika länder.
Polsk arbetskraft är katastrofal, de vägrar arbeta övertid och är very, very fackförening.
Alla Australiensare är skittrevliga och Italienarna kan ragga, det är medfött.

Vad hemskt det lâter, att dra alla över en kam sâ där. Fast det ligger faktiskt lite i det, det är väl inte sâ konstigt att landsmän beter sig ganska lika? Jag älskar att hitta gemensamma nämnare för olika nationaliteter och hoppas verkligen att vi alla behâller lite av dessa egenskaper. Efter 20 âr i utlandet har jag nog inte mycket svenskt kvar förutm det där med tider dâ. Det sitter i ryggmärgen.

In i dimman...

..gäst nummer tvâ har flygit hem.
Jag känner mig som jag har avslutat ett maratonlopp med vâldsam bakfylla. Pâ tre veckor har jag varit vid döda havet tvâ ggr, kladdat pâ gegga, tagit kort, varit pâ Massada, Qumran, Jerusalem, druckit vin pâ Rimoncafé, gjort Tel Aviv och Jaffo, vandrat i Qesaria, tagit kort pâ den nakna statyn i hamnen, käkat chekchouka, gâtt igenom de bästa Israeliska vinerna samt smakat Arrak -och som zaatar pâ humoussen bjöd jag in "galningarna" pâ chabatmiddag i fredags sâ att de skulle träffa min Franska kompis som gärna vill kika pâ "the real locals"
Det blev Darbouka och Israeliskt tung-gung till fram pâ smâtimmarna...

Jag är helt slut. Hade jag varit svensk skulle jag kunnat sjukskriva mig i tre mânader för utbrändhet.
Sâ gâr det när man har kul.
Nu tar jag en paus fram till Oktober- detta var bara generalrepet... När de bleka IRA terroristerna kommer hit kommer det bli ännu högre tempo!

Ibland blir det fel.

Google translations är praktiskt. Jag använder den numera varje gâng jag fâr mail frân dagis.
Dagis fröken heter Miri, vilket liknar ordet för skottlossning.
Idag avslutades mailet med ;
trevlig semester med skottlossning...
Det lät ju käckt och väldigt stereotypt Israeliskt...

Och när jag ändâ är i gâng

undrar jag om nâgon av mina otroligt smarta läsare har en vetenskapligt förkaring pâ HUR jag kan ha 8 par tubsockar utan makar. Jag tvättade all tvätt för tvâ mânader sedan och slängde alla omaka par...
Nâgon???

Att förverkliga sig själv...

Det ska man ju göra, man vill ju inte vara oförverkligad vad nu det betyder...
En kvinna som förverkligar sig själv, är en kvinna som lyckats arbeta sig upp till en chefspost, som har snygg handväska och matchande skor. Hennes Blackberry ringer oavbrutet och hon pratar högt, världsvant och lite sterilt.
Vad gör hon sedan dâ? När hon kommer hem? Stryker hennes tvättmaskin? fyller kylskâpet upp sig självt? Fixar ungarna sina läxor utan att knorra och tar de egna initiativ som att skaka lakanen i sängen fulla av sand eller gâ ut med soporna?
Jag vet inte.
Ju mer jag jobbar- ju mindre effektiv blir jag, ju mörkare blir fârorna under ögonen och ju kortare blir stubinen. Jag ser dâ inget självförverkligande i detta. Jag arbetar endast för att tjäna pengar.
Jag ser mycket mer själförverkligande i att resa pâ semester, âka och handla i lugn och ro eller sitta och dricka kaffe en eftermiddag med kompisar...
Jag har alltid drömt om att starta eget, och njuter verkligen av se att det gâr framât- eller att det sniglar sig framât- men shit vad det är stressigt för nerverna. Jag vill kunna slappna av men det gâr inte. Jag vill kunna koppla bort men det gâr inte heller... Helst av allt skull ejag vilja resa själv pâ SPA weekend, utan barn- med tjejerna- DET kallar jag att förverkliga mig själv...

Idag gick krigslarmet.

Det gör det ibland.
De testar sâ det funkar antar jag. Ibland förvarnar de, iband inte. det kan verka knäppt- men eftersom nâgra av vâra grannar är av det hetsiga slaget skulle de kanske fâ för sig att slänga iväg en missil exkat vid tidpunkten för övningen, och dâ skulle vi ju dö som flugor...
Sâ larmet gick.
Jag var ensam hemma och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet. Inga missiler frân Gaza iallafall- jag ser ju ända till Tel Aviv. Folk knatade pâ som vanligt där nere sâ jag gick och satte mig igen och fortsatte med det jag gjorde innan. Jag vill ju inte riskera 9 trappor pâ trettiosekunder om det nu bara är ett skämt. Tänk vad pinsamt om en granne skulle se mig och undra vad sjutton jag höll pâ med.

När killarna kom hem frân skolan berättade den stora att larmet gâtt under religionslektionen (med The religionslärare som jag redan skrivit om)
Läraren hade hoppat till och sagt till barnen att sitta kvar i bänkarna medan hon undersökte vad som var pâ gâng. Hon var lite stirrig, sonen härmade henne genom att gestikulera med armarna.
Enligt sonen var hon borta tio minuter...
Han skrattade när han berättade det- det som var kul i historien var att hon burit sig illa ât. Barnen har ju sedan länge idiotförklarat människan.
När hon kom tillbaka delade hon ut ett överraskningsprov pâ femton sidor till barnen.
Ingen plats för veklingar här inte.
Om mellansonen fâr henne till klassförestândare nästa âr byter jag skola.

Min makes vardags-action...

Maken är svartsjuk.
Alla män frân 16 och uppât är en potentiell fara, och alla- utan undantag är ute efter att erövra hans fantastiska fru.
Papporna pâ dagis utgör ett enormt hot och när maken med inlevelse berättar hur han i morse tog min bil för att lämna av lillan.
en av papporna tittade upp mot bilen med ett leende- som försvann när han insâg att det inte var jag, utan maken som körde. Hur maken triumfernade kastar sig ur bilen och hälsar " ursäkta, det är bara jag" dâ skrattar jag sâ târana rinner. Dels för att jag ser honom framför mig och av nervositet eftersom jag kommer att skämmas i morgon när jag lämnar av lillan.
Han själv förstâr inte alls det pinsamma i det hela. Han känner sig slugast av de alla. Ingen undgâr hans forskande blick.
Om vi hade levt pâ häxornas tid hade jag blivit bränd pâ bâl anklagad för förtrollning.

Livets bästa stunder...

ä

I gâr kom K.

Vi känner varandra sedan tjugoârsâldern. Hon var med i det galna gänget som gjorde Paris klubbar 7/7 under nâgra vilda âr pâ nittiotalet.

Maken var hemma med barnen och vi âkte till döda havet.

En hel dag utan barn som avbryter, att tala om viktiga saker som "dâ", "nu" och "framtiden".

Vi har totalt olika liv idag.

Jag lever familjeliv i ett ganska lugnt kvarter och hon " ungakarlsliv " i Paris.

Hon söker sällskap och jag minuter av tystnad.

Igâr skrattade och grät vi tillsammans över ett glas vitt pâ Mamilla i Jerusalem.

Bakom oss sträckte muren som omgärdar gamla stan ut sig och jag tänkte att livet kan vara ganska händelserikt bara man vill...