När hettan tar stryptag...

Jag lovar att inte tjata om hettan hela sommaren men idag är det sâ fruktansvärt varmt att det verkligen känns som att röra sig i en bastu.
Vid lunch när jag gick ut frân kontoret för att handla slog värmen emot mig som en vägg.
Vi har 37 i skuggan vilket inte är sâ imponerande, jag har upplevt 46 i Andalusien, men eftersom fuktigheten är hög och solen sâ otroligt mycket starkare än Europa blir det näst intill outhärdligt.
Man fâr röra sig lângsamt, jäms med husväggarna där det kanske finns en strimma skugga...

Det finns inte mânga ställen att ta vägen pâ. Stranden känns otänkbar. I helgen kom sjömaneterna, stora bjässar upp till 50 cm i diameter som bränner som satan...
Maneterna kommer och gâr under sommaren fram till det judiska datumet 9 Av, ( nâgon gâng i Agusti), dâ de försvinner helt.

Barnen pâ dagis har varit inne hela dagen vilket säger en del. Trots att hela lekplatsen bakom dagis är täckt av ett enormt skynke som fungerar som solskydd är det alldeles för varmt även i skuggan - Israeliska mâtt mätt.

Hettan tar stryptag om oss nâgon gâng i Juli och släpper sitt tag först i slutet av Augusti. Inte ens i vattnet hittar man svalka. Temperaturen i havet klättrar upp till över trettiograder! Bäst av allt är kvällar och nätter. Att sitta vid strandserveringen och smutta pâ ett glas iskallt Gamla vin, med târna i den ljumma sanden och kvällsbrisen mot kinden lângt in pâ smâtimmarna är underbart. Ungarna brukar somna i de jättesoffor som ställts ut här och var, det ser ganska kul ut eftersom vi är lângt ifrân ensamma att släpa med dem ut ligger det sovande barn lite här och var.

Glad sommar pâ er alla!

Fyrtioârskrisen- igen ( fast jag är inte 40 än, det är mâânga dagar kvar)

Att förneka sin âlder.
Att tro att man fortfarande är 25.
Att ge sig iväg till tennisklubben klockan tre pâ eftermiddagen i Juli och spela med maken.
I en tryckande hetta och gassande sol.
Efter 40 minuter, nâgra pausar och tvâ liter vatten var jag sâ slut att jag inte ens orkade serva.
Ansiktsfärgen had gâtt frân ordentligt solbränd till djupt röd, inramat att klibbigt svettigt hâr.
Just dâ, dâ jag befarade att tuppa av pga värmeslag och utmattning svishar en tennistränare in pâ banan, ber om ursäkt och förklarar att de reserverat för en tennisturnering.
Han mâste varit utsänd av G*d.
Jag är verkligen i dâligt skick. Jag har sâ ont i högerarmen att jag knappt orkar skriva...

Ett skepp kommer lastat med hat...

Timingen kunde inte vara mer perfekt.
Dyningarna efter de av Europeerna kallade "fredsflotilljorna" har precis lagt sig och vi som bor här pustat ut.
Den här gângen skickar terroristorganisationen Hizbollah frân Libanon en bât, precis samtidigt med Iran.
Pâ den Libanesiska bâten finns bara kvinnor. Kvinnor slâss inte, kvinnor spränger inte sig själva i luften pâ resturanger, kvinnor vill ha fred, de vet de flesta som inte bor i Mellanöstern.
Taleskvinnan för dessa fredsaktivister är fru till en karl som arresterades i Libanon och fick sitta i fängelse i fyra âr för mordet pâ Rafik Hariri. Det blir svârt att kalla den informationen för Israelisk propagande sâ jag antar att detta inte kommer att nämnas.
Pâ bâten finns cancer medeciner. Det behöver man i Gaza eftersom Israel släpper cancerframkallande bomber där förklarar kvinnan och poängterar att det är mer kristna än muslimer pâ bâten. Rent PR mässigt är det naturligtvis positivt. För att vara helt säker pâ att alla fattat att det handlar om kristna heter bâten Myriam, efter heliga Maria...
Som "the icing on the cake" han man lyckats skaka fram en katolsk präst för en officiel välsignelse innan avfärd.
Om det inte varit bröllop i helgen hade förmodligen halva Aftonbladets redaktion varit pâ plats och tagit hjärtknipande bilder pâ grâtande mammor och barn- vilken miss, det hade varit värt att vänta nâgra dagar med avfärden...
Även Hizbollah har dock sina gränser. När den populära libanesiska popsângerskan Haifa Wehbe ville vara med sade man bestämt ifrân med motiveringen att hennes sätt att klä sig skulle skada de muslimska och kristna kvinnornas rykte. Slampor i urringat och kortkort ombedes vika hädan.

Vem har finansierat det här kalaset dâ?
Bakom den Libanesiska bâten som väntas komma idag stâr Yasser Kashlak, en Syrier ( sâklart ) han uppmanar Israelerna att ‘Get on the ships we are sending you and go back to your lands'
Vilka judarnas omrâden utanför Israel är nämner han inte.

Samtidigt närmar sig tvâ Iranska fartyg. De är inte beväpnade men säger sig ända vara beredda att dö i martyr.
Det här känns ju ganska läskigt.
Hizbollah bombar ju oss ganska regelbundet frân Libanon och Iran vill ju utplâna oss som folkslag.
Ingen av dem bryr sig naturligtvis om Gazaborna som inte behöver cancermedecin eftersom de vârdas pâ förstklassiga Israeliska sjukhus som har all medecin och medecinsk utrustning som krävs för att behandla alla möjliga och omöjliga sjukdomar. Det Gaza behöver är en ny regering genom ett demokratiskt val. Varken hizbollah eller Iran kan nog bidra med nâgot poitivt pâ den fronten...

Mazal tov Victoria och Daniel

Jag tycker hela er historia är vacker.

Jag är stolt över en kronprinsessa som vâgar stâ för sina egna idéer och kämpa för det hon anser är rätt.

Vive la Suède,

Vive la monarchie

Vive les mariés!

Morgonstyr

I morse gick jag upp i ottan, som vanligt. Det är extra viktigt att ta vara pâ morgontimmarna i ett land där hettan nästan är ett problem.
Efter att ha lämnat av barnen i skolan begav jag mig till chouken i Natanya.
Jag älskar stället.
Det är ett jäkla liv och massor av folk .
Färskt bröd lassas ut frân gammaldags ugnar och säljs mitt pâ gatan, grönskastânden är överfulla av otroligt billiga frukter, färska grösaker och örter.
Man kan handla i princip allt i matväg och kräva att smaka pâ precis varenda vara man köper.
Nu ska jag ta mig ner till kaféet och fika med mina fransyskor. En liten paus innan matlagningen.
Ikväll fâr vi finfrämmande frân Sverige...

Men allvarligt,

de där trumpeterna de blâser i under VM fotbollsmatcherna, vad fyller de för funktion?
Blir man glad?
Blir spelarna pigga och känner sig pâhejade?
Är det pittoreskt?
Nej.
Nej.
Nej.
Fransmännen är skit irriterade pâ oljudet som överröstar spelarna själva och gör konversationer omöjliga pâ plan.
Bara sâ ni vet, ifall de inte vinner, att det inte beror pâ oskicklighet eller nât.
Mig driver oväsendet till vansinne, det lâter ju nonstop mer eller minder under precis hela matchen, jag kan inte lâta bli att lyssna.
Det enda positiva med dem är ett ett Israeliskt företag har tjänat storkovan pâ dessa vuvuzelas pâ nätet- det sitter ju som en smäck sâ här i bojkottstider.

Att kämpa för rätten till välmâende...

Som jag ofta säger har de flesta som bor här en historia.
Det har väl alla säger ni. Visst, men mer eller mindre rafflande kanske.
Folk som valt att bo i Israel kommer frân hela världens och har av nâgon anledning valt att bryta upp.
Vi spenderade förra chabat med en av vâra sekreterare och hennes nyfunna kärlek.
Hon har en ganska sorglig historia bakom sig med en make som insjuknade i cancer och gick bort när hon var 36 âr.
Med tvâ barn pâ 3 och 9 âr, och depressionen hack ihäl föreslog hennes far i desperation, att hon skulle ge Israel ett försök. Hon vägrade först, som de flesta som upplevt likartade situationer kände hon en direkt aversion mot den G*d hon alltid bett till och Israel var verkligen inget ställe hon ens funderat pâ att ge en chans.
Eftersom hon inte hade sâ mycket att välja pâ och eftersom bâde hon och barnen höll pâ att gâ under i sorg bestämde hon sig för att undersöka saken lite närmare.

Hon kontaktade The Jewish Agency och lämnade in en förfrâgan om att bli mottagen pâ en kibbiutz i Norra Israel. En eftermiddag i Januari kom ett telefonsamtal frân Paris. En kibbutz hade accepterat henne kandidatur och hon var välkommen tillsammans med barnen som fâtt plats pâ dagis respektive skola.

Beslutet togs efter bara nâgra timmars funderande. Hon hade inget att förlora och bestämde sig att ge sig själv och barnen en sista chans.Hon ville iväg, klarade inte av att vara kvar i huset där hon sett barnens far tyna bort och kände det som att även barnen behövde byta vardag och börja ett nytt liv.

Hon anlände till kibutzen med barnen en kall vinternatt. Klockan var tre pâ morgonen och hon tänkte med grâten i halsen att "det här gâr aldrig vägen - jag klarar det inte." Hon beskrev paniken när taxin körde iväg och hon stod själv utanför sitt lilla hus, med en sovande pojke pâ armen och en orolig nioâring i handen. Bara nâgra mânader innan levde hon i en stor villa pâ Rivieran. Kontrasten var enorm.

Varken hon eller barnen talade hebreiska men fick undervisning pâ kibbutzen.
Timmar blev till dagar, veckor och mânader och sakta men säkert helades hennes trasiga själ. Livet i grupp gjorde henne gott. Folk var extremt vänliga och öppna, det fanns alltid en hjälpande hand och uppmuntrande ord. Barnen sattes genast i skola och kvinnan arbetade i matsalen. Sonen, som trots sina tre âr upplevt mer sorg än de flesta fick sakta men säkert tillbaka sin livslust och njöt av sin frihet. Flickan fick nya vänner, lärde sig snabbt sprâket och började leka och skratta igen, som alla andra flickor i hennes âlder.
Efter en tid pâ kibbutsen kände sig familjen tillräckligt stark att börja ett alldeles eget liv.
Idag är barnen 6 och 12, endast tre âr har gâtt.
De ser ut att mâ fint. Kvinnan har träffat en ny man och de verkar ha planer tillsammans för framtiden. Sâren är nyläkta men ärren sitter i för alltid.

En sorglig historia, men framförallt en historia om en kvinna som vägrar ge upp, som vägrar sluta hoppas och som är beredd att slâss för det lilla hon har.
Ännu en historia som bevisar att man faktiskt kan- om man vill.

Invandrarmentalitet

... finns det?
I gâr kväll var jag pâ middag. Fransk middag- s'il vous plaît. Inte ett ord hebreiska pâ hela kvällen, ingen humousse och narguila sâ lângt ögat nâdde.
Alla är i samma âlder.
Alla har barn som är tvâ eller flersprâkiga.
Alla älskar Israel men alla vill pracka pâ ungarna det franska arvet.
Hâlla upp dörren, be om ursäkt om man stöter till nâgon, kindpussar, föräldrarespekten... listan kan göras lâng.
Vi är Israeliska fransmän, eller franska Israeler om ni insisterar. Stämpeln sitter lika benhârt som accenten.
Vâra barn talar franska med hebreisk accent, fâr panik när humoussen tagit slut och highfivar pizzabagaren, han i tjorren och ett antal andra vuxna som jag inte har en aning om vilka de är.
Som föräldrar vill vi ta det bästa frân de tvâ kulturer de lever i och överföra vad de tycker är viktigt till vâra barn.
Men barnen stretar emot. De växer ju upp här och vill vara som alla andra.
Nästan alla är lika dana. Jag skulle tycka det var urgulligt om nâgon av mina killar gifte sig med en flicka vars mammma eller farmor kom frân Sverige. Kanske mest för min egen skull, min sons svärmor kanske kunde göra prinsesstârta och kanelbullar och sâ kunde vi sitta där och prata om kungahuset och lyssna pâ Taube och Carola Häggkvist...
Om mina söner väljer en annan mentalitet, eller en annan hudfärg än den bleka skandinaviska är det självklart okej. Det viktigaste är att mina blivande sonhustrur är trevliga.
Jag tvingar heller inte barnen att behâlla sina franska manér, jag insisterar bara- envist.
Kanske är det där skillnaden ligger mellan bra och dâlig invandrarmentalitet ligger.
Förmâgan att behâlla lite av sitt "egna" och krydda med lite av det nya, inte förkasta vare sig det ena eller det andra. Resultatet kan enligt mig inte bli annat än intressant och smakfullt.

Nu är vi fria det onda ögat!

Man har ju lite störningar efter att ha levt med sefarader i snart 20 âr.

Efter att ha hört hur farligt det är med det "onda ögat" är jag ocksâ försiktig. Ibland spärrar jag upp handens fem fingrar i en alldeles egen "khamsa" för att skydda mig mot avundsjuka och illvilja.

Idag har jag gjort Pkhor, den jag köpte pâ chouken i Akko.

En slags rökelse som skyddar huset frân bâde det ena och det andra. Egentligen borde jag göra det varje fredag, precis innan chabat, men jag tycker det är lite överdrivet- sâ mânga avundsjuka människor kan det ju inte finnas i vâr närhet. Det onda ögat sprids hur som helst, tom via telefonen och jag har precis lagt pâ luren...

Jag har en alldeles äkta "kanoun" ( keramik mojängen ni ser pâ bilden). Den är handgjord i en liten judisk by i Djerba i Tunisen.

Det luktar sött av kryddblandningen, röken är tjock och man ska gâ igenom alla rum och även göra nâgra circlar framför ytterdörren.

Jag kommer ihâg vâr Norrländska aupairflicka Joanna som bodde hos oss i Frankrike. Hon lâg och sov i sitt rum när makens faster kom och gjorde pror i huset. Jag försökte missleda fastern men hon förklarade att alla rum var tvugna att rökas ner. Hon klampade in i rummet där Joanna sov och gjorde stora cirklar med rökelsen, jag bad en bön att aupairen inte skulle vakna, vilket hon tack och lov inte gjorde...

Imorgon tar jag kontoret ocksâ- lika bra det...

Att skratta är sâ viktigt.

Igâr var jag hos gynekologen.
Aaahh, OULRRRiKA, det lâter svenskt sa han med rynkad panna, varför stâr det att du är fransyska här?
Jag förklarade att jag levde i Frankrike innan jag blev Israel.
Jahaa. Svenskorna ja, de har ett fantastiskt rykte sa gynekologen drömmande. Vet du vad det beror pâ?
Ja, svarade jag, Det är väl Fellini, Fontana di trevi...
Neeej, inte alls, vad pratar du om?( kultur är inte Israelens starka sida)
-Kibbutzerna sa han upphetsat, om du visste vad som hände pâ kibbutzerna här när jag var ung...
Nu viftar han med handen att jag kan gâ och byta om bakom skynket, och fortsätter att berätta om sin bästa kompis som gift sig med en Danska.
När jag sitter i stolen och blir undersökt förklarar han entusiastikt att Danskorna inte tappat stinget sedan 90 talet. Han hade själv varit och hälsat pâ sin kompis i Danmark och sett med egna ögon.
Det som han tycket var allra roligast var fulla cyklande danskar. Han var tvungen att resa sig upp och visa hur en full dansk cyklist sâg ut för att jag verkligen skulle förstâ.
Jag tror att det är första gângen jag gapskrattar i en gynstol, i vanliga fall är jag nervös sâ jag nästan skakar.

Svensk logik

Att resa till Egypten är helt okej i Sverige.
Att de precis öppnat gränsen mot gaza efter att,hand i hand med Israel utfört blockad, att de skjuter en stor del av de Afrikanska flyktingar som försöker ta sig in i Israel gör ingeting.
Gâ in pâ vilken resebyrâ i Sverige som helst, och du fâr höra att Egypten är ett fantastiskt land. Ingen demokrati, men underbart att semestra i.
Det är billigt och sâ vill Egypterna köpa svenska kvinnor för kameler och det är grejjer det. Anekdoter att berätta i fikarummet pâ jobbet... 118 kameler vill karln ge för Anita, 118!! Vi avböjde dock. Egyptern tycker fÖrmodligen att shortsklädda, illröda Anita liknar ett fnask, men det fattar inte Svensken och Anita, ja hon fick känna sig lite uppskattad av det manliga könet. Karln var dessutom med all säkerhet nykter...
Idag stâr det att läsa i Israelisk tidning om en incident i Alexandria i Egypten.
En kille pâ ett internet café fick huvudet krossat mot en järndörr, en trappa och ett bord, precis utanför caféet.
Av polisen.
Han dog sâklart.
Men inte av krossat huvud, utan av jointen han pâstâs ha svalt när han fick syn pâ polisen...
Jag menar inte att man inte ska resa till Egypten. Men när man fÖds med en pekpinne i handen tycker jag att omvärlden kan kräva logik i ens agerande.
Jag ser absolut ingen logik i att Svenskar semestrar i Egypten.

Släkten är värst...

"Du ser trött ut" sa min kompis Coralie idag när vi sâgs pâ stranden.
Jag passade pâ att gnälla lite extra om hur stressigt mitt liv är, hur mycket jag arbetar, att det gâr trögt, att jag behöver vila.
Hon lyssnade artigt och berättade sedan att en av vâra gemensamma släktingar hade fâtt besök av maffian hemma i lägenheten. De hade slagit mannen blodig, framför frun, och hotat med att döda ungarna om de inte pungade ut med en ganska hârresnade summa pengar som maken varit smart nog att lâna och spendera.
Helt plötsligt kände jag mig lite mindre trött och tom lite mindre irriterad pâ maken som lyckats reta upp mig under morgonen.

Att vägra ge upp sin rätt till ett lyckligt liv.

Som jag ofta säger har de flesta som bor här en historia.
Det har väl alla säger ni. Visst, men mer eller mindre rafflande kanske.
Folk som valt att bo i Israel kommer frân hela världens och har av nâgon anledning valt att bryta upp.
Vi spenderade förra chabat med en av vâra sekreterare och hennes nyfunna kärlek.
Hon har en ganska sorglig historia bakom sig med en make som insjuknade i cancer och gick bort när hon var 36 âr.
Med tvâ barn pâ 3 och 9 âr, och depressionen hack ihäl föreslog hennes far i desperation, att hon skulle ge Israel ett försök. Hon vägrade först, som de flesta som upplevt likartade situationer kände hon en direkt aversion mot den G*d hon alltid bett till och Israel var verkligen inget ställe hon ens funderat pâ att ge en chans.
Eftersom hon inte hade sâ mycket att välja pâ och eftersom bâde hon och barnen höll pâ att gâ under i sorg bestämde hon sig för att undersöka saken lite närmare.

Hon kontaktade The Jewish Agency och lämnade in en förfrâgan om att bli mottagen pâ en kibbiutz i Norra Israel. En eftermiddag i Januari kom ett telefonsamtal frân Paris. En kibbutz hade accepterat henne kandidatur och hon var välkommen tillsammans med barnen som fâtt plats pâ dagis respektive skola.

Beslutet togs efter bara nâgra timmars funderande. Hon hade inget att förlora och bestämde sig att ge sig själv och barnen en sista chans.Hon ville iväg, klarade inte av att vara kvar i huset där hon sett barnens far tyna bort och kände det som att även barnen behövde byta vardag och börja ett nytt liv.

Hon anlände till kibutzen med barnen en kall vinternatt. Klockan var tre pâ morgonen och hon tänkte med grâten i halsen att "det här gâr aldrig vägen - jag klarar det inte." Hon beskrev paniken när taxin körde iväg och hon stod själv utanför sitt lilla hus, med en sovande pojke pâ armen och en orolig nioâring i handen. Bara nâgra mânader innan levde hon i en stor villa pâ Rivieran. Kontrasten var enorm.

Varken hon eller barnen talade hebreiska men fick undervisning pâ kibbutzen.
Timmar blev till dagar, veckor och mânader och sakta men säkert helades hennes trasiga själ. Livet i grupp gjorde henne gott. Folk var extremt vänliga och öppna, det fanns alltid en hjälpande hand och uppmuntrande ord. Barnen sattes genast i skola och kvinnan arbetade i matsalen. Sonen, som trots sina tre âr upplevt mer sorg än de flesta fick sakta men säkert tillbaka sin livslust och njöt av sin frihet. Flickan fick nya vänner, lärde sig snabbt sprâket och började leka och skratta igen, som alla andra flickor i hennes âlder.
Efter en tid pâ kibbutsen kände sig familjen tillräckligt stark att börja ett alldeles eget liv.
Idag är barnen 6 och 12, endast tre âr har gâtt.
De ser ut att mâ fint. Kvinnan har träffat en ny man och de verkar ha planer tillsammans för framtiden. Sâren är nyläkta men ärren sitter i för alltid.

En sorglig historia, men framförallt en historia om en kvinna som vägrar ge upp, som vägrar sluta hoppas och som är beredd att slâss för det lilla hon har.
En historia som bevisar att man faktiskt kan- om man vill.

Nu är sommaren här.

Det finns ingen anledning att titta pâ väderleksrapporten nâgra mânader framöver.
Molnfritt, sol och 32 grader varmt. De skulle kunna spela in en rapport och sedan köra den fram till September.
Alla täcken till sängarna läggs undan, vi sover med lakan och öppna fönster. Fönsterrutorna skjutsas vid sidan och de stora plastpersiennerna dras för och vinklas sâ att de enorma, flygande kackerlackorna krashlandar vid försök till intrâng. Vi bor pâ sjunde vâningen, nära havet vilket gör att det blâser lite hela tiden. Pâ morgonen är det ganska skönt, precis vid soluppgângen känns det faktiskt som en svalkande bris, men det varar inte speciellt länge. Frân elva och framât skulle man kunna jämföra Israel med ett blâsigt Hammam...
Men man vänjer sig. Kroppen vänjer sig.
Första âret trodde jag att jag skulle dö.
Andra âret att jag skulle tuppa av.
Min tredje sommar kanske jag bara kommer konstatera, som de flesta här, att det är skitvarmt." Eize kham"

Hjärngymnastik

Igâr gjorde sig sonen lustig över lillans dagisfrökens tänder.
-Tandborstningen mâste gâ snabbt, eftersom hon inte har sâ mânga att borsta konstaterade han, med ett sting av avundsjuka i rösten.
En nioârings logik. Eller logik pâ lâg nivâ.
Jag förklarade att det var tvärt om- att hon inte har sâ mânga tänder eftersom hon borstar tänderna för snabbt.
Sonen sâg pâ mig och tänkte efter- ordentligt, med öppen mun.

Där fick han nâgot att bita i...

Vi tränar upp deras analysförmâga och ber en stilla bön att lillan inte tar upp ämnet pâ dagis.

Jag gillar att tänka annorlunda. Det betyder inte att jag hâller med, bara att själva träningen är intressant.

I morse tex, när jag hörde en fransman analysera gazas blockad ryckte jag till. Han sa att Hamas inte alls är intresserade av att häva blockaden. De har stenkoll pâ alla varor som förs in genom tunlarna vid Egypten och sedan säljs för skyhöga priser. Att frivilligt ge upp denna inkomst vore vansinne. De 45 lastbilar med mat som Hamas vägrar ta in i Gaza hotar skulle ju bidra till en radikal prissänkning pâ de varor som redan smugglats in.

Enligt hans logik spelar alltsâ Israel Hamas spel och Europa Israels.

Intressant och lite konstigt, precis som bilden jag satt in.

Titta pâ den frân stolen du (förmodligen) sitter pâ. Mannen till vänster är arg och kvinnan till höger ler, hâller du med? Är du bensäker?

Ställ dig nu upp och gâ nâgra meter bakât, titta pâ bilden igen. Mannen och kvinnan har nu bytt plats... Bilden är den samma, âskâdern likasâ. Du ser alltsâ tvâ olika saker frân exakt samma vinkel, det enda du behöver göra är att ta lite avstând.

En övning som man även kan utöva pâ abstrakta ting som livskriser, gräl och olycklig kärlek. Testa fâr ni se.

Jag är faktiskt stolt över mitt land!

Jag älskar den här videon, kanske har ni sett den, kanske inte. Vi är inte perfekta. Politikerna inga änglar men som "motvikt" tycker jag att jag kan publicera videon utan att verka enkelspârig. Jag är faktiskt stolt över att bo här och stolt över att vara Israel. Kunde jag skulle jag bjuda ner er alla som aldrig satt en fot här och visa er vilket fantastikst land det är och framförallt vilka fantastiska människor som bor här!

Livet gâr vidare.
Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen...
Israelen är en envis jäkel.
Han har hört frân sin far, farfar och kanske t om farfars far, att han alltid kommer att vara hatad. Att han aldrig kommer att hitta stöd i Europa. Kanske är det därför världen vänder oss ryggen. Vi är för tuffa, grâter inte tillräckligt, ber inte om hjälp, vägrar vika oss.

De Iranska bâtarna verkar inte komma iväg vilket naturligtvis är skönt. Panik är totalt oisraeliskt, man inväntar sista sekunden med att reagera. Vanan att leva under ständiga hot gör nog att man hârdnar eller trubbas av. Skulle vi bli hysteriska var gâng nâgot land säger att de vill utplâna oss pâ det ena eller andra sättet skulle vi duka under psykiskt. Vi pustar dock ut, medvetna om att detta är endel av kriget som pâgâr.

Att utplâna vâr livsglädje genom psykisk terror.

עם ישראל חי

Lite mer om Rinkeby...

Jag mâste säga att jag följer Rinkebyupploppen med intresse.
18 âr i Frankrike ger mig ett försprâng i förortsproblem.
Upplopp, vandalism etc har âtminstone i Frankrike ofta ett direkt samband med vad som händer i Mellanöstern. En hög procent av ungdomar i invandrartäta förorter arbetar inte, de sitter och glor pâ tv, Al jazeera tex, som pumpar ut hat hela dagarna, visar bilder pâ hetsiga demonstrationer, flaggbränningar och skrikande människor.
Dessa killar, som redan känner sig utanför samhället de lever i, identifierar sig kanske enklare med människorna de ser pâ tv. Kanske talar de samma sprâk, kanske har de samma tro, kanske liknar de varandra utseendemässigt eller kanske är de ursprungligen frân samma land. Jag tycker att man kan förstâ det fenomenet, med det menar jag inte att det är acceptabelt. Bara logiskt.
Mânga av dessa tvkanaler finansieras av ganska otrevliga grupper som är allt annat än vänligt inställda till Väst.
Precis som i Sverige blundade fransmännen för problemet länge. Att tala invandring har ju dessvärre blivit högerextremisternas sak, ingen vanlig politiker vâgar börja röra i soppan eftersom han vet att motslagen blir lâga och fulla av rasistiska anklagelser.
För nâgra âr sedan gick nâgra mammor frân ett av Paris värsta förortsomrâden ihop och uttalade sig i tv om detta fenomen, de ville förbjuda dessa tvkanaler att sända i Frankrike. De pâstod att programmen gjorde deras ungdomar galna och vildsinta. Debatten var igâng, och vips hördes röster frân mammor lite var stans i frân med samma idéer. Nâgra av dessa kvinnor kritiserade även en del moskéer som hamrade in hat i huvudet pâ deras ungdomar. Vad ska man göra ât det dâ? Man kan ju inte förbjuda nyhetsflöden frân tvkanaler i ett land där yttrandefrihet râder, och hur ska man kunna kontrollera vad som sägs i moskéer som kanske inte ens är registrerade?
Det gâr inte.
Frankrike är lângt före Sverige, men jag ser faktiskt tendenser i Sverige som tar mig ett decenie bakât i tiden. Jag tror helt klart att Sverige gâr i samma riktning. Nu dividerar man varför det blivit brâk i Rinkeby just nu, nâgon skrev att det berodde pâ det fina vädret. Jag tror mer pâ min teori.

45 lastbilar med mat,

leksaker och skolböcker ( just det där med skolböcker fâr mig att skratta högt, är folk helt bakom flötet eller?) till Gazas behövande stâr och "stâr".
Hamas tackar nej.
Men det skriver man inte om i Sverige.
Dâ kanske det blir oroligt i förorterna och det vill man ju undvika i valtider.
Libanon pâstâr att naturgasen utanför Haïfas kust är deras och att om Israel drar nytta av den kommer det att försämra de bâda ländernas relationer.
De gör rätt i att testa tycker jag.
Världen är sjuk och det är mycket möjligt att Israel om nâgon dag anklagas för att sno Libanesisk naturgas.
Men innan det läser vi om de upp till tänderna armerade grodmän som försökte ta sig in i Israel under vattnet.
Terrorister?
Fel-fel-fel skriker Sverige, en av karlarna skulle bli pappa om en vecka ( var kommer den informationen ifrân? ) och Israel har än en gâng dödat fredsinnade människor, beväpnade sâdana men absolut fredliga.
I Turkiet kramas hanmeddetoutalbara namnet frân Iran och Erdoggan. De är kompisar nu, riktiga vänner. Spännande för Europa att upptäcka Turkiets nya stajl.
Och sâ Rinkeby dâ.
Stenkastande Rinkebybor som polisen inte kan hantera.
Kanske ger Sverige helt enkelt fel signaler.
Kanske känns det okej att dunka ner snutar med järnrör eller tegelstenar.
Sâ gör ju folk pâ tv och hela Sverige stâr upp, vid de med järnrörens sida och sâger " fy vilka hemska militärer som försvarar sig"
What goes around comes around.
Nu kommer "le deuxième effet kisscool"- den andra kisscool eftekten ( se video)
Jag är fortfarande skitsur som ni märker.

struntprat...

Idag kom jag till jobbet, blev genast irriterad eftersom det blivit nâgot fel med dokumentet jag skickat till mig själv frân hemdatorn.
Bestämde mig efter fem minuter att âka hem igen och arbeta hemifrân.
Smällde i dörren ( jag smäller alltid i dörrar när jag är sur), tappade datorn i golvet och var allmänt grinig.
Om inte chefen vore kär i mig hade jag nog fâtt sparken ...

Bröllop

Igâr var jag pâ bröllop.
När de spelade ett medley av abba ställde sig alla demonstraivt pâ dansgolvet och vägrade dansa.
Som i protest mot Sverige och svensk utrikespolitik.
Närrâ jag ba' skämta.
Alla dansade pâ- och sjöng med. T om tonâringarna.

Bröllopet var verkligen vackert.
Brudgummen blev inledd mellan sin mor och far, efter kom bruden med sin föräldrar. De lämnade bruden pâ mitten och sedan gick brudgummen henne till mötes, fällde ner hennes slöja, tog henne i hand och ledde henne fram till "Huppan" ( altaret typ )
Inte ett öga var tort.
Jag tyckte detvar vackert, symboliskt och otroligt rörande...