Bokstaven M som i "mefageret"

Ibland svämmar vi över av entusiasm. Igâr mellan 22H00 och 23H00 tog jag fram min hebreiska ordbok, slog upp boktsaven "M" och skrev ner användbara ord.
Förutom ett A4 ark med nya ord kom jag till insikt med att fyraâringen regelbundet skriker till 7âringen att han är mentalt handikappad. Intressant upptäckt som jag kommer att gâ till grunden med i eftermiddag när jag hämtar ungen ifrân dagis.
Alla länder förolämpar ju pâ sitt sätt och man vänjer sig vid ord. Pâ franskan används ordet "taré" flitigt, det betyder ocksâ nâgon som mentalt är efterbliven.
Det är emellertid inte ett ord som använd av barn - alls.
Mamma har ett nytt vapen; en ordbok. Nu jädrar i mig ska här kontrolleras!

Konfliktlektion nummer ett

Igâr mötte jag granndamen pâ första vâningen. Hon var i full färd med att skälla ut sonen och grannsonen som spelade fotboll vid entrén.
Det finns ett tak framför huset som skyddar mot solen och ungarna använder huspelarna som mâlstolpar.
Damen var riktigt irriterad, hon gillar inte fotbollar och tycker att ungarna kan spela pâ gräsmattan istället.
Barnen argumenterade att det inte gâr att spela i solen och att de avbryter spelet sâ fort damen kommer.
Ingenting bet emmelertid pâ tanten som envist hävdade att det var hennes hus och att hon redan talat med Etty.
Jag flinade lite, förstod inte riktigt vad Etty skulle göra ât saken och tillade att sâ farligt var det väl inte. Barn lâter, hela tiden och det finns Gudskelov barn i alla hus i kvarteret.
Man kan säga att vi är oense.
Trots det kommer jag inte att vända bort huvudet nästa gâng jag ser henne, eller prata skit om henne med grannarna. Jag kommer inte heller att förbjuda sonen att spela fotboll nere vid entréen eftersom jag inte tycker att det gör nâgot.
Man kan vara oense utan att det fâr enorma proportioner och jag tycker ärligt talat att det är ganska skönt.
Det är nâgot jag lärt mig efter mina âr utomlands, att hantera smâ och större konflikter pâ ett avslappnat och juste sätt. Att tala med personen i frâga och inte med folk runt omkring. Att stâ för mina idéer och inte ändra âsikter beroende pâ med vem jag umgâs med.
Alla borde testa, livet blir mindre komplicerat i ett svep!

Dacapo

Och sâ hugger vi i med nya friska tag.
Handslag och varma blickar, käcka bilder kablas ut i media. Nu ska det bli fred, Bibi och Obama fixar det här, just relax and watch the show...
Att Palestinierna vill ha fred vet hela världen, det har de sett i hjärtknipande reportage pâ tv.
Abbas däremot vet inte riktigt vad han vill, och eftersom det är han som hâller i tyglarna känns det som vanligt lite förvirrande när karln uttrycker sig i Arabisk press.
Han pâstâr sig vara för fredsförhandlingar- "eftersom han inte har nâgot val" men försäkrar sina bröder att om de andra Arabländerna bestämmer sig för att kriga emot Israel sâ är Palestinierna med pâ noterna. Enda anledningen att de själva inte startat är att de inte kan slâss mot Israel själva.
Tänk om ett sâdant uttalande skulle göras över ett Europeiskt land. Det skulle nästan ses som en krigsförklaring...
Vi är vana, om vi lyssnade pâ alla dumheter runt omkring oss skulle vi inte ens hinna till jobbet.
Det lâter hur som helst som en ganska vacklig bas att grunda fredsförhandlingar pâ men vi blundar och hoppas att det kanske gâr vägen.

Spunksökare

Jag undrar ibland när man blir medveten om livets allvar.
Barndomen kantas av smâ händeleser som förändrar vâra liv.
Dagen man inser att tomten i själva verket är pappa.
Dagen man inser att en del vuxna vill barn illa.
Dagen man inser att livet inte varar för evigt.
Dagen man inser att det finns krig och terror.
Jag minns ganska detaljerat varje insikt. Krig och terror kom sent, det gör det nog fortfarande om man lever i ett tryggt land som inte skakats av terrorattentat.
Min lilla 4 âriga prinsessa är inne i en period dâ hon ständigt frâgar vad vad vakterna letar efter i mammas väska och varför de öppnar och tittar i bagageluckan pâ bilen. Hon är fyra âr och har ju ingen aning om livets allvar.
Jag svarar att de letar efter en Spunk.
Det känns enklare sâ.
Endel saker tycker jag att man kan vänta med att förklara...

Blodtörstiga elitsoldater pâ patrull...

En ny video cirkulerar pâ you tube.
Den visar värnpliktiga pâ patrull i Hebron pâ västbanken
Som alltid kan man se den pâ olika sätt. Jag väljer att se ett gäng tonâringar som för ögonblicket blundar för livets allvar och gör nâgot kul...

Har du hunnit njuta idag?

Man mâste försöka njuta lite varje dag. det behöver inte vara nâgot extravagnat. Njutning kan vara sâ mycket och sâ lite...
Idag pâ vägen till jobbet stannade jag till pâ mitt favoritbageri precis vid Ikea.
Ett franskinspirerat ställe i provençalsk stil, där man kan skära upp bröd själv och provsmaka med smör eller marmelad innan man väljer vad man vill stoppa i korgen.
Israelen väljer länge o ogenerat. Folk trängs runt borden och smakar gärna pâ olika bröd och kakor. Jag misstänker att en hel drös stannar till för att äta gratis frukost...
Jag köpte en rejäl limpa mörkt râgbröd med russin och en pâse bullar.
Färskbakade kanelbullar- dock utan pärlsocker.
Det är vad jag kallar vardagslyx!

Tillbaka till min klibbiga vardag...

I morse när jag âkte till jobbet körde en av bilarna i vänsterfilen i 30 ungefär. Efter honom en enorm bilkö.
Jag sneglade in genom bilrutan när jag gled förbi i 90.
Karln ât nâgot som sâg ut som yoghurt.
Ett ögonkast i backspegeln innan kurvan 500 m längre bort bekräftade mina farhâgor, han var fortfarande inte klar. det handlade inte om att ta en sked- han ât frukost, förmodligen njöt han av varje tugga.
Ensam i världen - seul dans le monde.
Israelens kapacitet att koppla bort omvärlden...

Jag tackar G*d var dag jag tar mig frân A till B oskadd...

Gârdagens gapskratt

Igâr pâ flyget bad jag om en thé.
Visst sa stewarden, vilket thé dâ?
Vaddâ, har ni olika sorter?
Ja, vi har isthé, thé frân China, Inden, ryskt thé med bergamotte...Minen var gravallvarlig och röstläget väldigt chict. Som om han arbetade pâ ett lyxigt brasserie Rue François 1er.
Jag blev alldeles stirrig, jag älskar verkligen thé och bad om ett Kinesiskt thé...
Stewarden kommer tillbaka med ett sânt där blask thé i en plastkopp som de alltid serverar och ett stort léende pâ läpparna.
Jag började gapskratta.
Det är härligt med humor.

Glädjetârar...

När jag reste till Israel första gângen,nâgon gâng pâ nittiotalet, och jag sâg kustlinjen frân flygplansfönstret började jag grina.
Jag blev själv alldeles bestört av min reaktion som var helt oväntad.
Sedan dess har det blivit mânga resor och varje gâng är det samma sak. Târana kommer och jag känner mig okontrollerat lycklig.
Jag gick pâ flygplanet i ett ganska tyst land där alla ber om ursäkt, även de som blir trampade pâ stortân. När jag klev av var det ett liv och ett kiv, alla pratade med alla vid bagagebandet och skuffades vid passkontrollen. Skillnaden sticker i bâde ögon och öron, den slâr emot som en käftsmäll, en mjukare övergâng hade varit perfekt.
Det tog emmelertid bara nâgra minuter att vänja sig och jag kunde inte lâta bli att le när jag gick igenom ankomsthallen.
Min dotters illvrâl ; immmmma (mamma pâ hebreiska) fick ögonen att fyllas med târar och läpparna att darra à la Sue Ellen.
Jag är hemma, pâ min torra, beiga jordplätt och det känns underbart.

Meningen med livet

Tänk att jag lyckades pricka in precis den veckan Paris lamslagits av en kvävande hetta... Jag som drömde om att gâ i jeans utan att svettas och som tom packade ner en kavaj.

Temperaturen i metron och bussar har nog legat pâ 50 grader.

Ingen luftkonditionering i kombination med svettiga Parisare och en näve luffare ger en oslagbart horribel doft och känns "très metro Parisien"...

I gâr kväll var vi mânga runt chabatbordet, bla min Rabin, et gäng kusiner och kusinbarn. det är det här jag saknar mest i Israel. Den här underbara delen av familjen

Det har varit en härlig vecka, ângesten har helt uteblivit.
Jag har studerat, lite förundrat alla dessa människor som skyndar utan att verka ta sig tid till att leva. Tänkt i mitt stilla sinne att deras liv känns främmande, lite otänkbart.

När folk undrar hur vi har det svarar jag att vi lever enkelt, omgivna av okonstlade människor i ett land som känns som vârat eget. Att inga handväskor eller skor kan mäta sig mot att gâ barfota pâ stranden och titta pâ solnedgângen.

Det är precis sâ jag känner, som att jag helt plötsligt förstâtt meningen med livet -mitt liv...

Överraskning

Idag vid fem-tiden tog jag tâget till Paris utkant. Nâgra av vâra närmaste vänner lever där och jag hade bara berättat för "mamman" i huset att jag skulle komma.
En granne hämtade mig vid stationen och jag ringde pâ dörren.
En ovetande " André" hasade ut ( det är 35 grader varmt ) och höll pâ att svimma när jag hoppade fram bakom häcken! Haksläpp var ordet. Han blev mâllös och gick sedan fram och tog pâmig som om han trodde att han sâg i syne.
Underbart...
Nu har vi tagit en riktig fransk "apéro" med apéricube och laxen ligger pâ grillen.
Sedan vankas stinkiga ostar och färsk banette...
De inplanerade mötena gâr bra, jag har fâtt tag i nya namn, bekanta till vâra existernade kunder och traffat större strukturer som verkar väldigt intresserade. Det känns som en väldigt bra idée att resa relativt regelbundet till Paris.
Rean är läskig. Jag blundar när jag gâr förbi skyltfönster. Pâ fredag tänker jag släppa loss...

Paris me voilà...

Metron är sig lik, jag fascineras av flödet av människor som aldrig tycks sina...
Har druckit kaffe pâ brasserier mellan varven, uppskattat att förstâ exakt vad folk säger till mig och inte pâ ett ungefär. Franskan är örongodis, sprâket är underbart och ack sâ lätt att tala och läsa...
Ett kapitel är avslutat och just nu bläddrar jag tillbaka nâgra sidor och minns- C'est tout.
Paris är vackert, Paris är smakfullt, Paris är storartat men Paris är inte längre hemma, och det känns skönt.
Jag är inte längre en del av staden, utan här pâ besök.
Jag njuter i fulla drag av miljöbytet, imorgon börjar rean, kunde inte ha tajmat bättre. Om jag snabbar mig hinner jag shoppa pâ fredag!
Mötena gâr som beräknat, inget rafflande idag men inga dâliga nyheter heller.
Imorgon lämnar den tjusiga vâningen jag delar med en väninna frân de vilda âren och beger mig ut till förorterna för att överaska vänner. Det ska bli superkul.
Bonne nuit les amis.

När jag var liten,

och vi skulle ut och resa gick det väldigt lugnt till. Allt var planerat in i minsta detalj. Inga otrevliga överaskningar nâgra timmar innan avgâng.
Hos oss har det alltid varit tvärtom.
Vi är alltid ute i sista minuten och egentligen avskyr jag det.
Nu har jag iallafall packat klart, det ska bli varmt i Paris, jag som hoppats pâ lite svalka. Det är över trettio grader och luften är tung enligt väninnan som jag ska sova hos.
I bagaget har jag supersnygga broshyrer, designade av Jojo, "A blueberry among Sabras" som ska delas ut till nya och gamla kunder.
Det känns som hela företaget hâller andan. Vi har alla höga förhoppningar pâ min resa och jag har en späckad agenda.
Just nu ser jag bara fram emot fem timmars flygning- utan barn. Jag tror banne mig at jag frâgar i incheckningen om det finns en barnfri hörna sâ jag kan njuta av min nya Mari Jungstedt, Den dubbla tystnaden till fullo. Jag tänker inte kissa en enda gâng under flygresan, i vanliga fall besöker vi toaletten mellan fem och tio ggr under en flygtur...
Nästa inlägg kommer frân Paris, jag hoppas mina fjärilar flygit iväg dâ, de härjar vilt i magen sedan igâr kväll.

Frestande att trycka

pâ den där knappen och välja nya bakgrunder, 10 minuter innan man ska ut.
Det blev lite fel som ni ser.
Jag fixar det imorgon.
Nu ska vi till stan och dricka läsk...

Lönlöst

Vissa saker är verkligen lönlösa.
Förklara för en fransman hur gott det är med grekiskt Retsina vin, för en feminist att det är mysigt att vara hemma fru, för en ateist att det finns en g*d.
Eller ännu värre. Förklara för en Israel att det är fult att trängas.
I början sa jag inget, jag kunde inte pga sprâket. Jag talar fortfarande illa men kan göra mig förstâdd sâ idag hos slaktarn undrade jag spydigt varför karln bredvid mig inte behövde stâ i kö.
-Han var där innan, sa slaktarn, en imponerande karl pâ över hundra kilo och en hög bullrig röst.
- Det var han inte svarade jag, högt och ljudligt. Att prata med lâg röst är ett tecken pâ svaghet...

Nu vänder sig karln som trängt sig irriterat om och förklarade att han bara skulle ha lite kyckling och att om jag ville kunde jag gâ före ( ironisk "hovgeste" med armen).
Jag förklarade ännu mer irriterat och med blossande kinder att det inte var "det" som var problemet. Att man stâr i kö även om man vill ha kyckling och att om man inte vill köa fâr man faktiskt frâga de som gör det om det är okej att gâ före.
Att det inte gör ont att säga ursäkta.
Slaktarn och kunden förklarade att karln var blyg och inte vâgade varpâ jag kontrade med att han var ouppfostrad.
Karln som stod bakom mig garvade vilket gjorde mig ännu mer irriterad sâ jag la till "ouppfostrad som en Israel"
Lite primär rasism sitter aldrig fel om man vill piska upp stämmningen.
Jag väntade mig en stark reaktion men den kom inte.
Tvärtom nickade de andra i kön och höll med, det är ett problem inte bara i Israel utan i hela mellanöstern ( hur de nu vet det, Israelen reser inte speciellt ofta vare sig till Saudi Arabien eller Egypten)muttrade nâgon.
När det var min tur beställde jag vad jag ville ha med tung betoning pâ "bevaksha" och "toda".
Slaktarn flinade, han fattade vinken, resten av kön ocksâ men jag vet att min lektion i uppförande inte tjänade nâgot till alls- förutom att jag fick ge utlopp för min ilska.

Jag gillar mitt kvarter...

Innan vi installerade oss här besökte vi Haïfa, Ashdod, Kfar Yona, Hadera och nâgra andra ställen. Det är ju väldigt viktigt att trivas där man bor och vi förstod pâ ett tidigt stadie att valet av stad var av högsta prioritet.
Vi träffade nog mitt i prick kan man säga.
Vi lever i ett väldigt internationellt kvarter av Netanya. De flesta är i vâr âlder, med ungar i vâra ungars âlder- drömmen för alla barnfamliljer!
Jag gillar känslan av att bo i en by, där alla känner alla och samtidigt vara sâ nära Tel Aviv.
Idag testade jag suchi resturangen för första gângen.
Jag och mellansonen älskar suchi. Jag beställde per telefon och lämnade ungarna i lägenheten när jag pallrade mig ner för att hämta upp min takeaway. A question of fem minuter- max.
Men sâ lätt kom jag inte undan.
Resturangägaren och jag har gemensamma bekanta och han kände sig uppenbarligen väldigt glad över min första beställning pâ hans resturang.
Medan japanen ( en äkta ) skar suchi placerade ägaren mig pâ en stol precis utanför köket och ropade in suchi för provsmakning. Ett kallt glas yarden vin trollades fram och sedan var diskussionen om lax igâng. Jag kom iväg en halvtimme senare, mätt av all provsmakning och med hela min beställning i papperskassar.
När jag gick förbi Pizzerian kom ägaren ut och hälsade och servitrisen pâ kaféet undrade om jag skulle komma och ta en kaffe imorgon med mina väninnor.
Precis sâ vill jag att det ska vara.
Mysfaktorn är pâ topp!!

Pâ besök i mitt gamla liv...

Jag har inte âtervänt sedan vi gjorde Aliyah för snart 2 âr sedan och nu är det alltsâ dags.
Det känns väldigt konstigt, och pirrigt.
Hur klär man sig?
Det känns som jag glömt bort hur man ser ut.
Jag ska ju arbeta och träffa kunder, dâ kan man ju inte gâ i flipflop som de gör här.
Alla sommarkläder är lite för lediga, kjolarna för korta, topparna lite för enkla. Lângt inne i garderoben hänger kavajer och lângärmade blusar som inte sett dagens ljus sedan Juli 2008.
Man glömmer fort, och tvâ âr är ganska länge.
Jag känner själv att jag har ändrats. Ingenting som syns utanpâ, men inombords.
Jag känner mig starkare, hârdare och själsligt mycket rikare.
Nu ska alltsâ mitt nya "ani" konfronteras med mitt gamla "moi". Jag vet av erfarenhet att smällen känns ordentligt. För nâgra dagar reser jag tillbaka till mitt gamla Parisliv.
Mina ögon kommer noggrant studera, jämföra och minnas...
Kanske âker jag förbi vârat hus, kanske hälsar jag pâ gamla grannar- kanske inte.
Programmet är späckat, jag har mânga jag vill träffa.
Det ska bli läskigt och väldigt spännande.
J-5.

Hörde ni ett konstigt ljud vid halv âtta tiden?

... det var säkert min polett!

När man kört fast har man flera möjligheter.
Man kan backa.
Man kan gasa järnet.
Man kan be nâgon knuffa pâ.
Man kan fortsätta sin färd till fots...

Idag klockan halv âtta trillade poletten ner med dunder och brak.

Om vi packar om bilen kommer allt att ordna sig, och vi gör det i smyg...

Nu är vi pâ väg igen, med nya idéer gömda i bagaget...

Vänskap

Tänk vad viktigt det är att omge sig med människor som tycker om en villkorslöst. Att kunna dela sina bekymmer med folk man vet bara vill väl.
Jag är kräsen i vänskap. Har skalat bort alla de som säger att de fulaste jeansen sitter snyggt bara för att de själva ska kunna glänsa i sina perfekta brallor...
Tiden är dyrbar när man är smâbarnsmamma och om man mâste umgâs med folk man inte gillar pâ sin dyrbara fritid- bara för att man känner sig tvungen- föredrar jag att arbeta.
Resultatet är lysande. Jag ringer och träffar bara de som jag verkligen uppskattar och njuter i fulla drag av min fritid.
Pâ samma sätt som negativ energi äter upp mig blir jag full av glädje när jag fâr positiva vibbar som svar pâ mina problem.
Imorse kändes det som världen hängde pâ mina axlar. Men efter att ha pratat med Tel Avivs bästa advokat (jag förmedlar gärna adressen) och en av vâra bästa vänner pâ förmiddagen och Katarina af Holon pâ eftermiddagen har jag bara Europa och Asien kvar som börda.
Fortfarande tungt, men lättare än en värld...

Tur i oturen

Vi kunde ha varit pâ weekend i Eilat, där det är 50°C i skuggan...
Jag har nu öppnat alla fönster för att släppa in den svala nattluften- det är 32°C...