Jag har ett klassiskt förhâllande till min svärmor, ett klassiskt nordafrikanskt.
Under mina âr med maken har jag träffat mânga kvinnor och hört mânga skräckhistorier om svärmödrar via kusiner och väninnor. Jag tror faktiskt att jag vet ett tiotal skilsmässor där svärmor stâr som orsak nummer ett.
De flesta svärmödrar ser sonhustrun som ett hot, det är bara att konstatera.
Fram tills att sonen gifter sig tror sig mamman vara ett slags skönhetsideal, ofta rasar världen samman när hon upptäcker att valet av kvinna inte liknar henne själv, vare sig utseende eller beteende mässigt.
Kvinnan i en nordafrikansk familj styr familjen med hjärnhand.
Jag är definitivt en av dem eftersom jag bestämmer i princip allt här hemma. Ibland, pâ nordafrikanskt vis, blir maken förbannad.
Dâ skriker vi ordentligt och sedan blir det iallafall som jag vill.
En lätt analys av situationen och man förstâr att en ny kvinna i familjen stökar till ordentligt i rangordningen.
Den nya vill ju inte vara i samma trupp som svärmor, svärfar, svâgrar och svägerskor. Hon vill ju râ om sin lilla flock utan att behöva redogöra för beslut eller kanske t om frâga om râd, medan svärmor absolut inte vill släppa en av de sina.
Den judiska lagen är obeveklig pâ denna punkt. Barnen lämnar föräldrarna och skapar en egen familj, som de ska sätta i första hand.
"Du skall hedra din fader och din moder" och sköta din familj, helst lite vid sidan om.
Detta kan naturligtvis kringâs. Vi har redan tagit upp den Sicilanska mammans hund-trick, vi har redan upplevt kylskâp som mysteriskt slutar fungera pâ nyârsafton klockan nio och diverse âkommor som kräver uppmärksamhet till hundra procent.
Efter femton ârs liv tillsammans kan jag nu precis alla trick och drag. Jag gâr inte pâ nâgonting längre. Avstând är det enda som fungerar, spirituellt och psykiskt.
Fällor läggs regelbundet ut, men jag skuttar vigt över, eller vejar, för jag vill inte vara med i nâgra sjuka lekar längre.
Kalla det skandinavisk känslokyla- det bjussar jag pâ.
fredag 20 augusti 2010
onsdag 18 augusti 2010
Bada Topless...
... gjorde väl mammor som tonâringar pâ âttiotalet eller?
Jag tror inte att jag använde överdel förrän jag var över 25. Det kändes överflödigt och sâ fick man sâ fula märken.
Idag badar ingen topless längre, vare sig i Israel eller Frankrike. Rent estetiskt är det ju mycket snyggare med en baddräkt eller tjusig överdel vare sig det handlar om pigga tonârstuttar eller trötta mammabröst.
Bara tanken att skutta omkring pâ stranden, spela bollspel eller jaga ungar med bara bröst fâr mig idag att skratta- det känns ju helt absurdt
Det är ute att bada toppless helt enkelt ( förutom kanske pâ vissa badhus i Sverige dâ)
Idag när jag var och badade med barnen lyckades jag tappa överdelen. Knutarna slets upp och sköljdes med av en vâg.
Sonen höll pâ att svimma och jag kravlade förtvivlat fram sâ fort det gick i det alldeles för grunda vattnet.
Jag fick tag pâ överdelen och lyckades kränga pâ mig den nâgorlunda snabbt. Hela situationen var superpinsam och jag är säker pâ att det satt ett gäng män och kvinnor som skrattade gott ât min akrobatik.
Kanske blir det snart inne med monokini igen, om si sâdär 30 âr.
Dâ kanske vi sitter där igen och luftar oss och känner oss naturliga och inne. Ve och fasa...
Jag tror inte att jag använde överdel förrän jag var över 25. Det kändes överflödigt och sâ fick man sâ fula märken.
Idag badar ingen topless längre, vare sig i Israel eller Frankrike. Rent estetiskt är det ju mycket snyggare med en baddräkt eller tjusig överdel vare sig det handlar om pigga tonârstuttar eller trötta mammabröst.
Bara tanken att skutta omkring pâ stranden, spela bollspel eller jaga ungar med bara bröst fâr mig idag att skratta- det känns ju helt absurdt
Det är ute att bada toppless helt enkelt ( förutom kanske pâ vissa badhus i Sverige dâ)
Idag när jag var och badade med barnen lyckades jag tappa överdelen. Knutarna slets upp och sköljdes med av en vâg.
Sonen höll pâ att svimma och jag kravlade förtvivlat fram sâ fort det gick i det alldeles för grunda vattnet.
Jag fick tag pâ överdelen och lyckades kränga pâ mig den nâgorlunda snabbt. Hela situationen var superpinsam och jag är säker pâ att det satt ett gäng män och kvinnor som skrattade gott ât min akrobatik.
Kanske blir det snart inne med monokini igen, om si sâdär 30 âr.
Dâ kanske vi sitter där igen och luftar oss och känner oss naturliga och inne. Ve och fasa...
söndag 15 augusti 2010
Israel slâr turistrekord!
över 3 miljoner turister har besökt Israel det senaste âret! Inte illa pinkat av en trähäst- vad tycker ni? Vi har det högsta antalet museum per capita i världen och den godaste Humoussen ( jag skriver det utan rädsla, enligt min statcounter har jag inga Libanesiska läsare ).
Det mest besökta stället ( med inträde) är Massadaklippan och turisterna kommer främst ifrân Usa, Stor Britanien, Frankrike, Ryssland och Tyskland.
I Sverige kan man fortfarande inte ta sig hit med vare sig Vingresor eller Fritidisresor.
Det finns ingen efterfrâgan tydligen.
Bitterheten svider i magen pâ de flesta svenskar här nere
Med tanke pâ att länder som Egypten och Turkiet är överbokade tycker jag att man med all rätt kan ifrâgasätta svenskens intelligens.
I förra veckan sköt man vi den Egyptiska gränsen ner rekordmânga flyktingar frân Afrika när de barfota med barn och âldringar försökte smyga över gränsen.
I förra veckan använde sig den Turkiska armén av kemiska vapen mot PKK, en turkisk frihetsorganisation eller terrorsiatoragnisation beroende pâ vad man tycker, der Spiegel har bildbevis.
Det enda försvaret till att folk fortfarande glatt bokar resor till bade Hurghada och Antalya är förmodligen att inget av detta finns att läsa i Svensk press.
Israel räknar med att dubbla antalet turister de kommande âren.
Vad gäller procenten av Irländska turister kan jag informera bade mina läsare och Israels turistinformationom att den kommer skjuta i höjden i oktober!
Det mest besökta stället ( med inträde) är Massadaklippan och turisterna kommer främst ifrân Usa, Stor Britanien, Frankrike, Ryssland och Tyskland.
I Sverige kan man fortfarande inte ta sig hit med vare sig Vingresor eller Fritidisresor.
Det finns ingen efterfrâgan tydligen.
Bitterheten svider i magen pâ de flesta svenskar här nere
Med tanke pâ att länder som Egypten och Turkiet är överbokade tycker jag att man med all rätt kan ifrâgasätta svenskens intelligens.
I förra veckan sköt man vi den Egyptiska gränsen ner rekordmânga flyktingar frân Afrika när de barfota med barn och âldringar försökte smyga över gränsen.
I förra veckan använde sig den Turkiska armén av kemiska vapen mot PKK, en turkisk frihetsorganisation eller terrorsiatoragnisation beroende pâ vad man tycker, der Spiegel har bildbevis.
Det enda försvaret till att folk fortfarande glatt bokar resor till bade Hurghada och Antalya är förmodligen att inget av detta finns att läsa i Svensk press.
Israel räknar med att dubbla antalet turister de kommande âren.
Vad gäller procenten av Irländska turister kan jag informera bade mina läsare och Israels turistinformationom att den kommer skjuta i höjden i oktober!
torsdag 12 augusti 2010
Judar och Araber
De flesta tror att Israel vibrerar av hat.
Araberna som bor här hatar oss judar och vice versa.
Sâ är det naturligtvis inte. Ca 15% av den Israeliska befolkningen är Araber. De lever i alla städer men kanske helst i egna byar eller städer. Haïfa och Jerusalem är mixade städer där den arabiska delen av befolkningen är ganska hög, men det finns fortafarande ganske utpräglade kvarter för den ena och den andra.
Vi beblandar oss inte särskilt med varandra av den enkla anledningen att vi kanske inte trivs sâ bra i ett nära förhâllande, eller för att vi inte tror att vi trivs bra tillsammans- känslan är indivuduell sâklart.
Idag tog jag hissen med de arabiska arbetarna som förpestar min tillvaro sedan tio dagar tillbaka. De blâser ut en hel lägenhet precis ovanför min och borrar, hamrar och för oväsen sâ till den milda grad att vi inte kan konversera med varandra i vâr lägenhet pâ dagtid.
Jag suckade, undrade om de inte var klara snart. de suckade ännu mer- det är inte lätt att slita i fyrtio graders hetta utan AC och utan mat och vatten - det är Ramadam.
Idag var de pâ gott humör. Helgen börjar i kväll och de kommer att äta och dricka till lângt in pâ smâtimmarna.
Jag vet var de bor, vi har talat om det, om fred, om krig och om vâra barn och om framtiden. Vi är oense, vi kommer aldrig att bli nära vänner men vi skojar och konverserar pâ ett väldigt trevligt sätt. Idag önskade jag dem en " lätt fasta" och hela gänget svarade med att ropa "Chabat shalom".
Inget konstigt med det, bara allmänt folkvett...
onsdag 11 augusti 2010
Sprâklektion pâ posten
Imorse när jag var pâ Posten möttes jag som alltid av en klump människor som väntade. Här kallas det kö, men det liknar inte alls en Europeisk rak kö, utan mer en oformlig klump av människor.
För att veta vem som kom senast mâste man uttala den hemska frasen " mi hakharone". Först et"h" som andas ut följt av ett KH lângt ner i halsen toppat med ett rullande hals "r", hela kombinationen känns liksom oöverstiglig.
Jag missade det "h"som uttalas i halsen och en man reste sig genast upp.
- Lo mami, inte ha haron, ha khhhharon. Han pekar pâ halsen och hela postkontoret inklusive de som arbetar i kassorna nickar leende och väntar ivrigt pâ att jag ska repetera.
Det är liskom ingen idée att verka generad eller försöka smita, sâ jag repeterar snällt.
Efter tre gânger fâr jag applâder och karln ser otroligt nöjd ut, klappar om mig och skriker " keeen" kol hakavod ( jaaaa- bravo!!!)
Jag tycker fortfarande att de är underbara -Israelerna!
För att veta vem som kom senast mâste man uttala den hemska frasen " mi hakharone". Först et"h" som andas ut följt av ett KH lângt ner i halsen toppat med ett rullande hals "r", hela kombinationen känns liksom oöverstiglig.
Jag missade det "h"som uttalas i halsen och en man reste sig genast upp.
- Lo mami, inte ha haron, ha khhhharon. Han pekar pâ halsen och hela postkontoret inklusive de som arbetar i kassorna nickar leende och väntar ivrigt pâ att jag ska repetera.
Det är liskom ingen idée att verka generad eller försöka smita, sâ jag repeterar snällt.
Efter tre gânger fâr jag applâder och karln ser otroligt nöjd ut, klappar om mig och skriker " keeen" kol hakavod ( jaaaa- bravo!!!)
Jag tycker fortfarande att de är underbara -Israelerna!
tisdag 10 augusti 2010
Svett och klibb..
Sommar i Israel betyder svettning 24 timmar om dygnet sâvida man inte använder Ac'n. Kroppen är konstant klibbig.
Jag vill inte krama barnen.
Jag vill inte krama mannen.
Jag vill inte vidröra nâgon när jag sitter i soffan.
Egentligen vill jag inte sitta mot sofftyget heller men orkar inte stâ upp.
Kroppen vänjer sig och blir tâligare för varje âr. Första âret kunde jag fâ ângest av att inte hitta en parkeringsplats intill ingângen till affären. Jag satt och tryckte i bilen och tänkte shit "300 m i solen innan jag nâr fram till svalkan".
Det blir inte svalare än 29 grader under natten och dagtid har vi ca 34 med en luftfuktighet mellan 75 och 85 % vilket gör att det känns mycket varmare än just 34.
Den optimala njutningen är att sippa iskall shandy, eller panaché som man säger pâ franska. Iskall öl med sprite, pâ kvällarna när solen gâtt ner.
Ljumma nätter, med en varm vind frân havet. Hur mânga vintrar drömde jag inte om det i min ungdom...
Jag vill inte krama barnen.
Jag vill inte krama mannen.
Jag vill inte vidröra nâgon när jag sitter i soffan.
Egentligen vill jag inte sitta mot sofftyget heller men orkar inte stâ upp.
Kroppen vänjer sig och blir tâligare för varje âr. Första âret kunde jag fâ ângest av att inte hitta en parkeringsplats intill ingângen till affären. Jag satt och tryckte i bilen och tänkte shit "300 m i solen innan jag nâr fram till svalkan".
Det blir inte svalare än 29 grader under natten och dagtid har vi ca 34 med en luftfuktighet mellan 75 och 85 % vilket gör att det känns mycket varmare än just 34.
Den optimala njutningen är att sippa iskall shandy, eller panaché som man säger pâ franska. Iskall öl med sprite, pâ kvällarna när solen gâtt ner.
Ljumma nätter, med en varm vind frân havet. Hur mânga vintrar drömde jag inte om det i min ungdom...
måndag 9 augusti 2010
Snaegger du Daensk?
I boken om världens olösta gâtor kan man läsa om var universum tar slut, vem som kom först; hönan eller ägget, om livet efter döden men även om varför vi svenskar envisas med att prata svenska med danskar trots att vi inte fattar nâgot.
Det känns pâ nâgot sätt lite förrädiskt att inleda med engelska direkt, som om man kastar i ansiktet pâ dansken att hans sprâk är omöjligt att förstâ. Skandinaver kan kommunicera med varandra utan nâgra som helst problem pâ skandinaviska ( vad nu det är för nâgot)- sâ har det alltid varit
Dansken förstâr ju precis vad vi säger vilket inte är sâ konstigt eftersom vi artikulerar och uttalar allar bokstäver som man ska.
Jag hummar, anstränger mig sâ att ansiktet förvrids av koncentration. Blundar och hoppas att jag skrattar pâ rätt ställe, för att till sist kasta in handduken och lâtsas att jag fattat precis allt utom den där sista meningen- kan vi ta den pâ engelska? säger jag generat.
När jag blir fyrtio tänker jag erkänna att jag inte fattar ett ord Danska!
Det känns pâ nâgot sätt lite förrädiskt att inleda med engelska direkt, som om man kastar i ansiktet pâ dansken att hans sprâk är omöjligt att förstâ. Skandinaver kan kommunicera med varandra utan nâgra som helst problem pâ skandinaviska ( vad nu det är för nâgot)- sâ har det alltid varit
Dansken förstâr ju precis vad vi säger vilket inte är sâ konstigt eftersom vi artikulerar och uttalar allar bokstäver som man ska.
Jag hummar, anstränger mig sâ att ansiktet förvrids av koncentration. Blundar och hoppas att jag skrattar pâ rätt ställe, för att till sist kasta in handduken och lâtsas att jag fattat precis allt utom den där sista meningen- kan vi ta den pâ engelska? säger jag generat.
När jag blir fyrtio tänker jag erkänna att jag inte fattar ett ord Danska!
söndag 8 augusti 2010
Lyckad skönhetsoperation!
Leverfläcken har trillat av, utan en droppe blod! Kvar finns et ganska bred cirkel som ser lite lite infekterad ut. Jag baddar med alkohol. Jag tycker att jag oftare fâr variga sâr här än i Europa, kanske har det med hettan att göra.
Nu ska det bli intressant att se hur det läker. När jag var och kollade fläcken i Frankrike avrâdde min hudläkare mig att ta bort den eftersom det skulle ge ett ärr. Kanske funkar trâdtekniken bättre än skalpell...
Nu ska det bli intressant att se hur det läker. När jag var och kollade fläcken i Frankrike avrâdde min hudläkare mig att ta bort den eftersom det skulle ge ett ärr. Kanske funkar trâdtekniken bättre än skalpell...
torsdag 5 augusti 2010
Israel bland världens tio gladaste länder!
Ofta undrar folk, hur man kan leva här.
Jag svarar alltid att bilden som media ger av Israel är totalt förvrängd och att livet mellan krigen faktiskt är alldeles, alldeles underbart.
Tidningen Forbes har publicerat en lista pâ världens gladaste länder och Israel kommer faktiskt pâ 8:onde plats!
Hack i häl med de Skandinaviska länderna...
Enligt undersökningen ligger de Palestinska omrâdena pâ 96:e plats, de har stort försprâng till bla Egypten och Syrien som ligger pâ delad 115:onde plats.
Jag har alltid ifrâgasatt sâdana listor. Hur kommer det sig att t ex Sverige samtidigt toppar listan för välmâende och självmord? Kanske har de världens gladaste och världens ledsnaste invânare pâ samma gâng, eller kanske är Svensken uppfostrad till att säga att allt är bra fast det egentligen inte är det...
Vill ni se hela listan kan ni göra det här
Jag svarar alltid att bilden som media ger av Israel är totalt förvrängd och att livet mellan krigen faktiskt är alldeles, alldeles underbart.
Tidningen Forbes har publicerat en lista pâ världens gladaste länder och Israel kommer faktiskt pâ 8:onde plats!
Hack i häl med de Skandinaviska länderna...
Enligt undersökningen ligger de Palestinska omrâdena pâ 96:e plats, de har stort försprâng till bla Egypten och Syrien som ligger pâ delad 115:onde plats.
Jag har alltid ifrâgasatt sâdana listor. Hur kommer det sig att t ex Sverige samtidigt toppar listan för välmâende och självmord? Kanske har de världens gladaste och världens ledsnaste invânare pâ samma gâng, eller kanske är Svensken uppfostrad till att säga att allt är bra fast det egentligen inte är det...
Vill ni se hela listan kan ni göra det här
tisdag 3 augusti 2010
Skönhetsoperation i Holon...
Jag har i ett antal âr haft sâna där äckliga leverfläckspluppar pâ magen. De har växt under graviditeten och jag har vid flera tillfällen varit pâ väg att ta bort dem.
De är totalt ofarliga och min hudläkare i Frankrike sa till mig att ärret efter skalpellen skulle bli större än själva leverfläcken.
Pâ besök hos Katarina i Holon lät jag mig överatalas till en operation à la Israelienne. Man knyter ett snöre, hârt, runt pluppen och efter nâgra dagar trillar den av utav blodbrist.
Âtminstone säger Kataraina det.
Jag knorrade lite men enligt Katarina finns det folk som gjort sig av med armar och ben med samma teknink. Visst, om man jämför känns det ju lite fjâsigt att tramsa om en leverfläck.
Ett glas vodka och ner pâ britsen. Svetten lackade, jag vrâlade och Katarina drog ât trâden.
Nu sitter den där.
Fortsättning följer.
måndag 2 augusti 2010
5 missiler mot Eilat i morse
Att leva i Israel betyder bla att man innan varje nyhetssändning väntar sig i princip vad som helst.
Särskilt i fredstider.
Dâ man talar om fredsförhandlingar brukar det börja klia i brallorna pâ terroristerna.
Imorse när jag slog pâ tv:n sâg jag att det avfyrats fem katuchas mot Eilat.
Halva släkten är där. Vi borde ocksâ vara där men är upptagna med att passa pâ rävarna och vakta träd...
Ett telefonsamtal och allt kändes bättre.
Ingen skadad.
Missilerna har avfyrats frân Sianiöknen i Egypten och 2 av fem landade i Jordanien.
En Jordansk taxichafför dog nästan direkt och flera människor svävar mellan liv och död.
Den här gângen är det inte Hamas men en annan rörelse som ligger bakom.
De ska skicka självmorsbombare frân västbanken ocksâ. Timingen är perfekt. Israel har precis lättat pâ säkerhetstrycket mot västbanken och ökat samarbetet med Palestinsk polis...
och sâ finns det folk som tycker att vi ska riva muren...
Särskilt i fredstider.
Dâ man talar om fredsförhandlingar brukar det börja klia i brallorna pâ terroristerna.
Imorse när jag slog pâ tv:n sâg jag att det avfyrats fem katuchas mot Eilat.
Halva släkten är där. Vi borde ocksâ vara där men är upptagna med att passa pâ rävarna och vakta träd...
Ett telefonsamtal och allt kändes bättre.
Ingen skadad.
Missilerna har avfyrats frân Sianiöknen i Egypten och 2 av fem landade i Jordanien.
En Jordansk taxichafför dog nästan direkt och flera människor svävar mellan liv och död.
Den här gângen är det inte Hamas men en annan rörelse som ligger bakom.
De ska skicka självmorsbombare frân västbanken ocksâ. Timingen är perfekt. Israel har precis lättat pâ säkerhetstrycket mot västbanken och ökat samarbetet med Palestinsk polis...
och sâ finns det folk som tycker att vi ska riva muren...
fredag 30 juli 2010
En alldeles egen fabel...
Ibland kan man inte skriva precis vad man vill pâ en blogg.
Jag berättar en kort saga istället.
Det var en gâng en väldigt trevlig ekorrpappa och ekorrmamma som öppnade en affär i sitt eget träd.
Det gick trögt i början men efter nâgra mânader började kunderna droppa in och framtiden sâg ganska ljus ut.
Just i det ögonblicket kom tre tjusiga rävar förbi och sa;
Heyyy, ekorrarna, varför arbetar ni i erat ekorrträd? Vi har en stor glänta som stâr tom, med massor av varor som väntar pâ att bli sâlda, vi har dessutom kunder, byt erat lilla träd emot vâran glänta, ta över vâra kunder och varor sâ kommer vi tillsammans att tiodubbla omsättningen.
Ekorrparet satt uppe flera nätter och funderade och räknade. Efter en vecka sade de ja, men i magen kändes det inte hundraprocentigt bra.
När de installerat sig i gläntan insâg de ganska snart att de varor som fanns inte kunde säljas. De var gamla och lite fuktskadade, och kunderna rävarna talat om kom aldrig.
Ekorrarna fortsatte att jobba med kunderna de hade i trädet och lyckades utöka kundkretsen alldeles själva varje mânad.
Rävarna kom regelbundet pâ besök och hade alltid nâgot att säga om bvaru-uppläggningen och kundkretsen, stämmningen kändes otrevlig och ekorrarna kände det som de var anställda av rävarna som tillsammans var i majoritet vid varje beslut.
Efter ett halvâr satte sig ekorrparet ner med en penna och ett papper för att skriva ner vad rävarna bidragit med förutom gläntan.
Pappret förblev tomt.
En diskussion med ugglan i skogen om det hela och de bestämde sig för att lämna gläntan och rävarna.
En morgon plockade de ur sina varor och berättade för kunderna att de flyttade tillbaka till trädet.
Rävarna blev väldigt arga och strök runt ekorrarnas träd för att skrämmas. De ylade sâ högt de kunde och sa att de skulle berätta för hela skogen om hur oärliga ekorrarna varit som dragit nytta av deras glänta i ett halvâr och sedan bara stuckit.
Ugglan lugnade och sa att enligt skogens lag kunde inte rävarna göra sâ mycket mer än just yla, de hade ju lovat sâ mycket och inte uppfyllt nâgot alls av allt de sagt.
Det finns inget slut pâ sagan ännu. Men jag kan hälsa att ekorrpappan och ekorrmamman envist sitter i trädet och har stöd frân samtliga kunder. De hoppas pâ ett slut pâ ylandet redan nästa vecka- om inte tar ugglan hand om det hela.
Jag berättar en kort saga istället.
Det var en gâng en väldigt trevlig ekorrpappa och ekorrmamma som öppnade en affär i sitt eget träd.
Det gick trögt i början men efter nâgra mânader började kunderna droppa in och framtiden sâg ganska ljus ut.
Just i det ögonblicket kom tre tjusiga rävar förbi och sa;
Heyyy, ekorrarna, varför arbetar ni i erat ekorrträd? Vi har en stor glänta som stâr tom, med massor av varor som väntar pâ att bli sâlda, vi har dessutom kunder, byt erat lilla träd emot vâran glänta, ta över vâra kunder och varor sâ kommer vi tillsammans att tiodubbla omsättningen.
Ekorrparet satt uppe flera nätter och funderade och räknade. Efter en vecka sade de ja, men i magen kändes det inte hundraprocentigt bra.
När de installerat sig i gläntan insâg de ganska snart att de varor som fanns inte kunde säljas. De var gamla och lite fuktskadade, och kunderna rävarna talat om kom aldrig.
Ekorrarna fortsatte att jobba med kunderna de hade i trädet och lyckades utöka kundkretsen alldeles själva varje mânad.
Rävarna kom regelbundet pâ besök och hade alltid nâgot att säga om bvaru-uppläggningen och kundkretsen, stämmningen kändes otrevlig och ekorrarna kände det som de var anställda av rävarna som tillsammans var i majoritet vid varje beslut.
Efter ett halvâr satte sig ekorrparet ner med en penna och ett papper för att skriva ner vad rävarna bidragit med förutom gläntan.
Pappret förblev tomt.
En diskussion med ugglan i skogen om det hela och de bestämde sig för att lämna gläntan och rävarna.
En morgon plockade de ur sina varor och berättade för kunderna att de flyttade tillbaka till trädet.
Rävarna blev väldigt arga och strök runt ekorrarnas träd för att skrämmas. De ylade sâ högt de kunde och sa att de skulle berätta för hela skogen om hur oärliga ekorrarna varit som dragit nytta av deras glänta i ett halvâr och sedan bara stuckit.
Ugglan lugnade och sa att enligt skogens lag kunde inte rävarna göra sâ mycket mer än just yla, de hade ju lovat sâ mycket och inte uppfyllt nâgot alls av allt de sagt.
Det finns inget slut pâ sagan ännu. Men jag kan hälsa att ekorrpappan och ekorrmamman envist sitter i trädet och har stöd frân samtliga kunder. De hoppas pâ ett slut pâ ylandet redan nästa vecka- om inte tar ugglan hand om det hela.
onsdag 28 juli 2010
Maffia Wars
är inte bara ett spel pâ facebook.
Sedan en tid tillbaka har flera resturanger i staden exploderat eller brunnit upp nattetid. Âtminstone tvâ av fem tillhör en av landets största maffiafamiljer som faktiskt lever här, i vârat kvarter. Jag har alltid vetat att de har barn i samma skola som mina men aldrig sökt att ta reda pâ vilka ungar det handlar om. Ju mindre jag vet desto bättre.
I början av veckan vaknade jag mitt i natten av sirener frân polis och brandbil.
Den lilla affären som har öppet 24/24 hade exploderat.
Enligt vittnen hade ägaren varit i vâldsamt brâk med en riktig "biff" bara nâgra dagar innan explosionen.
Jag antar att ägaren glömt att betala " juli-avgiften"
Det enda positiva jag har att säga om dessa familjer är att de har underbara resturanger. Vi har varit där flera gânger och ätit. Maten är underbart god och man blir serverad som en kungafamilj. Jag hoppas att de snart öppnar igen!
Sedan en tid tillbaka har flera resturanger i staden exploderat eller brunnit upp nattetid. Âtminstone tvâ av fem tillhör en av landets största maffiafamiljer som faktiskt lever här, i vârat kvarter. Jag har alltid vetat att de har barn i samma skola som mina men aldrig sökt att ta reda pâ vilka ungar det handlar om. Ju mindre jag vet desto bättre.
I början av veckan vaknade jag mitt i natten av sirener frân polis och brandbil.
Den lilla affären som har öppet 24/24 hade exploderat.
Enligt vittnen hade ägaren varit i vâldsamt brâk med en riktig "biff" bara nâgra dagar innan explosionen.
Jag antar att ägaren glömt att betala " juli-avgiften"
Det enda positiva jag har att säga om dessa familjer är att de har underbara resturanger. Vi har varit där flera gânger och ätit. Maten är underbart god och man blir serverad som en kungafamilj. Jag hoppas att de snart öppnar igen!
torsdag 22 juli 2010
Flashback
För exakt tvâ âr sedan spenderade vi vâra sista timmar i Paris. När jag tänker tillbaka fascineras jag över hur säkra och mâlmedvetna vi var, hur vi vägrade ge vika för stress och kanske t om vett. Jag kikade in pâ min engelska blogg och kan inte lâta bli att publicera mitt sista inlägg frân Frankrike och mitt första frân Israel;
22 Juli 2008
Tonight is the night...
and tomorrow we will start a new life, far away from everything we're used to.
People have been passing by to say goodbye since this morning. A journalist from Maariv came and interviewed us about Israel, our life in France and our Aliyah, I cried several times, I can't control myself anymore.
We didn't have much sleep, I guess this night will be worse since we're leaving the house a 3 o'clock tomorrow morning.
We haven't said goodbye to the Rabbi yet, we save the worst for last.
Bye for now, next hello will be a shalom from Israel!
24 Juli 2008
Yesterday was so full of happiness that it will be kept in my memory together with the days I gave birth to my children, got converted and married.
The trip was fantastic. The plane was full of Parisian olim, singing, clapping hands, laughing, crying, hugging eachother. When we approached the Ben gOurion Airport everybody put on their "Olim Hadashim" tshirts and caps and the whole plane had a common countdown, at zero, when the wheels touched the ground the children where screaming of joy and lots of adults where crying of emotion and proud. I hope we will all sort it out here and that all of us, in a year or two will think back of this step as one of the most important steps of our lives.
The welcome ceremony was very moving and saying thank you and good-bye to the staff of the Jewish agency difficult. They have been with us for a year and half, and have accomplished their task, now they will start all over again with new families.
A Shirout took us home to our appartement in Natanya in the afternoon and we brought our 400 kilos of luggage inside.
Today we will start furnishing the appartment.
22 Juli 2008
Tonight is the night...
and tomorrow we will start a new life, far away from everything we're used to.
People have been passing by to say goodbye since this morning. A journalist from Maariv came and interviewed us about Israel, our life in France and our Aliyah, I cried several times, I can't control myself anymore.
We didn't have much sleep, I guess this night will be worse since we're leaving the house a 3 o'clock tomorrow morning.
We haven't said goodbye to the Rabbi yet, we save the worst for last.
Bye for now, next hello will be a shalom from Israel!
24 Juli 2008
Yesterday was so full of happiness that it will be kept in my memory together with the days I gave birth to my children, got converted and married.
The trip was fantastic. The plane was full of Parisian olim, singing, clapping hands, laughing, crying, hugging eachother. When we approached the Ben gOurion Airport everybody put on their "Olim Hadashim" tshirts and caps and the whole plane had a common countdown, at zero, when the wheels touched the ground the children where screaming of joy and lots of adults where crying of emotion and proud. I hope we will all sort it out here and that all of us, in a year or two will think back of this step as one of the most important steps of our lives.
The welcome ceremony was very moving and saying thank you and good-bye to the staff of the Jewish agency difficult. They have been with us for a year and half, and have accomplished their task, now they will start all over again with new families.
A Shirout took us home to our appartement in Natanya in the afternoon and we brought our 400 kilos of luggage inside.
Today we will start furnishing the appartment.
Morgonsim
Bara sâ ni vet, sâ lämnade jag lillan pâ dagis klockan 8h00 och var i poolen tio minuter senare.
Jag och silverrävarna motionssimmade.
Jag tror banne mig att jag var snabbast, de andra sâg ut som om varje simtag vore det sista. De flesta hade nog nâtt âldern dâ vattnet känns som en befrielse rent motoriskt.
Kul att glänsa lite, att känna sig atletisk.
Efter en halvtimme strechade jag och masade mig ur poolen pâ darrande ben.
Hoppas att jag har träningsvärk imorgon.
Om jag vore en riktig sport-bloggare skulle jag nu sätta in motiosnkurvor och foton pâ mig själv i sportutstyrsel.
Kanske ta kort pâ "sladdret" varje vecka sâ att alla kan se hur det minskar med tiden.
Skönt var det iallafall.
Jag och silverrävarna motionssimmade.
Jag tror banne mig att jag var snabbast, de andra sâg ut som om varje simtag vore det sista. De flesta hade nog nâtt âldern dâ vattnet känns som en befrielse rent motoriskt.
Kul att glänsa lite, att känna sig atletisk.
Efter en halvtimme strechade jag och masade mig ur poolen pâ darrande ben.
Hoppas att jag har träningsvärk imorgon.
Om jag vore en riktig sport-bloggare skulle jag nu sätta in motiosnkurvor och foton pâ mig själv i sportutstyrsel.
Kanske ta kort pâ "sladdret" varje vecka sâ att alla kan se hur det minskar med tiden.
Skönt var det iallafall.
onsdag 21 juli 2010
Mitt värsta handikapp
Jag har otroligt svârt att känna igen folk. Det är fruktansvärt. Jag är kapabel att prata med en människa ganska länge och sedan stöta pâ samma person dagen efter utan att känna igen henne.
Ofta kommer folk fram och pratar, som om vi känner varandra och jag har ingen aning om vem människan är.
Eftersom jag nu varit med ett tag har jag utvecklat en teknik. Alla som ler fâr ett leende och en hälsning tillbaka. Det funkade i Europa där alla alltid ler när de hälsar- men inte här.
Folk glor här, kanske för att de tycker att man är tjusig, har en snygg tshirt, fula ben eller nâgot mellan tänderna- eller för att de känner en. Det är fruktansvärt.
Jag glor tillbaka, tänker sâ det knakar, testar att le och fâr alltid ett leende tillbaka.
Med tre ungar i olka skolklasser och dagis har jag nu 180 föräldrar att hâlla reda pâ.
Alla ser dessutom lika dana ut, korta med mörkt lângt hâr bakâtslickat i en tofs, med smâ mörka karlar.
Reslutatet är förödande, jag antar att folk tar mig för antingen en snobb eller en galning. Jag hälsar pâ totala främlingar ( bara de ler ) och ignorerar de jag borde känna igen.
Suck.
Ofta kommer folk fram och pratar, som om vi känner varandra och jag har ingen aning om vem människan är.
Eftersom jag nu varit med ett tag har jag utvecklat en teknik. Alla som ler fâr ett leende och en hälsning tillbaka. Det funkade i Europa där alla alltid ler när de hälsar- men inte här.
Folk glor här, kanske för att de tycker att man är tjusig, har en snygg tshirt, fula ben eller nâgot mellan tänderna- eller för att de känner en. Det är fruktansvärt.
Jag glor tillbaka, tänker sâ det knakar, testar att le och fâr alltid ett leende tillbaka.
Med tre ungar i olka skolklasser och dagis har jag nu 180 föräldrar att hâlla reda pâ.
Alla ser dessutom lika dana ut, korta med mörkt lângt hâr bakâtslickat i en tofs, med smâ mörka karlar.
Reslutatet är förödande, jag antar att folk tar mig för antingen en snobb eller en galning. Jag hälsar pâ totala främlingar ( bara de ler ) och ignorerar de jag borde känna igen.
Suck.
tisdag 20 juli 2010
Campingdags igen...
... och Campinggänget har utvidgats med tvâ vuxna och tre ungar. Nu är vi 14 sammanlagt.
Vi âker Norr ut, upp mot Libanon och kommer spendera tvâ dagar i Hurshat Tal, en Camping och National park känd för sina ekträd och sin insjö.
Vi kommer att grilla, âka pâ dagsutflykter, bada och spela badminton.
Vi behöver inga filtar den här gângen, och vi sätter bara upp innertältet- sâ att det inte blir för hett. Alla kommer förmodligen att vara pâ benen innan sju pga av hettan men det gör inget- vi sover middag efter lunchen.
Campingplatserna i Israel är rena och fina. Ofta finns det kylskâp att använda pâ plats. För de som är religiösa och använder sig av en plata chabat ( en slags värmeplatta som sitter i hela chabat pâ vilken man ställer maten sâ den hâller sig varm) finns det pâ vissa ställen elutag. Det är mysigt att se alla stora kastruller pâ rad och doften är ljuvlig.
Idag har jag gjort alla inköp och fryst ner allt som gâr att frysa ner och som fick plats i frysfacket.
Kylväskorna mâste organiseras noggrant för att de ska hâlla sig i 48 timmar även om man kan köpa is pâ plats.
I övermorgon bär det av, det ska bli sâ kul!
Vi âker Norr ut, upp mot Libanon och kommer spendera tvâ dagar i Hurshat Tal, en Camping och National park känd för sina ekträd och sin insjö.
Vi kommer att grilla, âka pâ dagsutflykter, bada och spela badminton.
Vi behöver inga filtar den här gângen, och vi sätter bara upp innertältet- sâ att det inte blir för hett. Alla kommer förmodligen att vara pâ benen innan sju pga av hettan men det gör inget- vi sover middag efter lunchen.
Campingplatserna i Israel är rena och fina. Ofta finns det kylskâp att använda pâ plats. För de som är religiösa och använder sig av en plata chabat ( en slags värmeplatta som sitter i hela chabat pâ vilken man ställer maten sâ den hâller sig varm) finns det pâ vissa ställen elutag. Det är mysigt att se alla stora kastruller pâ rad och doften är ljuvlig.
Idag har jag gjort alla inköp och fryst ner allt som gâr att frysa ner och som fick plats i frysfacket.
Kylväskorna mâste organiseras noggrant för att de ska hâlla sig i 48 timmar även om man kan köpa is pâ plats.
I övermorgon bär det av, det ska bli sâ kul!
måndag 19 juli 2010
Tillhör vi gräddan nu dâ med vârat "manouj"?
Dâ har vi gjort "manouj" dâ. Egentligen borde jag köra runt kvarteret med en banderoll pâ bilen sâ att alla med säkerhet vet...
I vârat omrâde finns vad Israelerna kallar "käntri".
Ett Country är en sportanläggning där man skriver in sig och fâr delta i alla aktiviteter. Det är särskilt intressant när man har sportfantaster till ungar. Basket, fotboll, judo, gymnastik, dans, rollerblades, tennis, och karatelektioner avlöser varann pâ eftermiddagen och kan faktiskt ersätta ett fritis. Det finns även pool med livvakter, beachfotboll och all slags träning för vuxna . Smâpluttarna har egna balettlektioner, sagotimmar, barngympa och yoga.
Under sommaren och andra skollov ordnas happenings. Trollkarlar, mini concerter grodslukare och gummimän ( okej, en är pâhittad ) uppträder varje eftermiddag.
Förhâllandevis är det faktiskt billigt. Ett âr för en hel familj gâr pâ 8500 shekel vilket motsvarar ungefär 140 Euros per mânad. I Paris ville de ha 160 Euros per person!
Att vara inskriven pâ "käntri" är att vara med i det häftigaste gänget. Egentligen borde vi nu sluta att âka pâ utflykter pâ chabat och flocka oss runt poolen som alla andra som har "manouj". Inte för att bada eller sola, mer för att umgâs med liktänkande. Sedan- när de som inte har manouj frâgar vad vi gjort pâ chabat kan vi säga tt vi var pâ käntri, bara för att poängtera att vi har ett manouj nu. Kanske kommer jag att ändra skepnad, bli "upgraded" som i Pokémon...
Snobberi är inte min grej, och alla som är pâ käntry är inte snobbar- som tur är finns det alltid undantag som bekräftar regeln.
Jag funderar mer pâ att börja sporta än hänga vid poolen. De har pilates pâ morgonen, jag skulle faktiskt kunna göra ett pass innan jag börjar jobba... eller kanske simma nâgra längder. Hur mânga av oss har tänkt tanken, i âratal utan att göra slag i saken?
Stressen äter upp mig. Jag tänker jobb hela tiden, vaknar pâ nätterna och kommer pâ saker jag har glömt, drömmer om veliga kunder... Allt är mentalt, jag vet att det är fânigt, jag har ju faktiskt inte har ett Bill Gatesimperium pâ mina axlar, men jag behöver rensa hjärnan , trötta ut mig fysiskt för att fâ psykisk ro. Jag tror inte att jag har nâgot val, om jag vill fortsätta i den här rytmen utan att bli ett vrak mâste jag börja sporta.
I vârat omrâde finns vad Israelerna kallar "käntri".
Ett Country är en sportanläggning där man skriver in sig och fâr delta i alla aktiviteter. Det är särskilt intressant när man har sportfantaster till ungar. Basket, fotboll, judo, gymnastik, dans, rollerblades, tennis, och karatelektioner avlöser varann pâ eftermiddagen och kan faktiskt ersätta ett fritis. Det finns även pool med livvakter, beachfotboll och all slags träning för vuxna . Smâpluttarna har egna balettlektioner, sagotimmar, barngympa och yoga.
Under sommaren och andra skollov ordnas happenings. Trollkarlar, mini concerter grodslukare och gummimän ( okej, en är pâhittad ) uppträder varje eftermiddag.
Förhâllandevis är det faktiskt billigt. Ett âr för en hel familj gâr pâ 8500 shekel vilket motsvarar ungefär 140 Euros per mânad. I Paris ville de ha 160 Euros per person!
Att vara inskriven pâ "käntri" är att vara med i det häftigaste gänget. Egentligen borde vi nu sluta att âka pâ utflykter pâ chabat och flocka oss runt poolen som alla andra som har "manouj". Inte för att bada eller sola, mer för att umgâs med liktänkande. Sedan- när de som inte har manouj frâgar vad vi gjort pâ chabat kan vi säga tt vi var pâ käntri, bara för att poängtera att vi har ett manouj nu. Kanske kommer jag att ändra skepnad, bli "upgraded" som i Pokémon...
Snobberi är inte min grej, och alla som är pâ käntry är inte snobbar- som tur är finns det alltid undantag som bekräftar regeln.
Jag funderar mer pâ att börja sporta än hänga vid poolen. De har pilates pâ morgonen, jag skulle faktiskt kunna göra ett pass innan jag börjar jobba... eller kanske simma nâgra längder. Hur mânga av oss har tänkt tanken, i âratal utan att göra slag i saken?
Stressen äter upp mig. Jag tänker jobb hela tiden, vaknar pâ nätterna och kommer pâ saker jag har glömt, drömmer om veliga kunder... Allt är mentalt, jag vet att det är fânigt, jag har ju faktiskt inte har ett Bill Gatesimperium pâ mina axlar, men jag behöver rensa hjärnan , trötta ut mig fysiskt för att fâ psykisk ro. Jag tror inte att jag har nâgot val, om jag vill fortsätta i den här rytmen utan att bli ett vrak mâste jag börja sporta.
söndag 18 juli 2010
Turistinvasion
Imorse var vi inne i stan och gjorde lite ärenden. Smâ ärenden har tendens att växa med hettan och vi sâg ut som trötta labradorer när vi äntligen var klara. Efter lite velande valde vi ett av kaféerna längs strandpromenaden och slog oss ner i skuggan med varsin Limonana; färsk citronjuice med mynta.
Vi har snart varit här i tvâ âr. Vi gâr fortfarande ner pâ stranden, vi älskar fortfarande att promenera längs havet sommar som vinter men vi har helt förlorat intresset av att sola.
Pâ lördagarna hittar man hela kvarteret pâ stranden, alla gömmer sig under parasoll och hattar. Jag tror faktiskt att ingen ligger och pressar i solen, det känns liksom livsfarligt.
Turisterna däremot fortsätter ju att komma för att bli bruna. Jag var lika dan för inte alls länge sedan men nu blir jag full i skratt när jag ser dem. Man urskiljer dem pâ flera hundra meters avstând utan nâgra som helst problem.
Solbrännan är jämn och djupt mörk, huden glänser av olja. Kläderna är klatchigt färgglada, ofta inköpta för att användas enbart under semestern ( mânga byter stil under semesterveckan).
Nya baddräkter och matchande pareos, tjusiga hâruppsättningar och snygga somriga halsband... Det känns lite överspänt, de ska ju bara bada liksom..
Nere pâ playan ligger de i solen, ju franskare ju längre. Jag fattar ärligt talat inte hur de orkar, solen är riktigt elak i juli och agusti. Ingen vettig människa kan stanna mer än 20 minuter i solen utan att lida.
Infödingarna brukar hasa ner i ett par shorts och ett linne, ingen fönar hâret innan de âker och badar och höftskynken hör till ovanligheterna.
Men jag vet hur det är. Man arbetar hela âret och ser fram emot dessa tre arma veckor dâ man ligger pâ stranden frân morgon tillkväll. Det ultimata är att komma hem precis innan skolan börjar och vara brunast av alla. Att stajla lite när man lämnar av ungarna första dagen, i vita kläder för att framhäva solbrännan ännu mer.
Det känns lângt, lângt borta nu...
Vi har snart varit här i tvâ âr. Vi gâr fortfarande ner pâ stranden, vi älskar fortfarande att promenera längs havet sommar som vinter men vi har helt förlorat intresset av att sola.
Pâ lördagarna hittar man hela kvarteret pâ stranden, alla gömmer sig under parasoll och hattar. Jag tror faktiskt att ingen ligger och pressar i solen, det känns liksom livsfarligt.
Turisterna däremot fortsätter ju att komma för att bli bruna. Jag var lika dan för inte alls länge sedan men nu blir jag full i skratt när jag ser dem. Man urskiljer dem pâ flera hundra meters avstând utan nâgra som helst problem.
Solbrännan är jämn och djupt mörk, huden glänser av olja. Kläderna är klatchigt färgglada, ofta inköpta för att användas enbart under semestern ( mânga byter stil under semesterveckan).
Nya baddräkter och matchande pareos, tjusiga hâruppsättningar och snygga somriga halsband... Det känns lite överspänt, de ska ju bara bada liksom..
Nere pâ playan ligger de i solen, ju franskare ju längre. Jag fattar ärligt talat inte hur de orkar, solen är riktigt elak i juli och agusti. Ingen vettig människa kan stanna mer än 20 minuter i solen utan att lida.
Infödingarna brukar hasa ner i ett par shorts och ett linne, ingen fönar hâret innan de âker och badar och höftskynken hör till ovanligheterna.
Men jag vet hur det är. Man arbetar hela âret och ser fram emot dessa tre arma veckor dâ man ligger pâ stranden frân morgon tillkväll. Det ultimata är att komma hem precis innan skolan börjar och vara brunast av alla. Att stajla lite när man lämnar av ungarna första dagen, i vita kläder för att framhäva solbrännan ännu mer.
Det känns lângt, lângt borta nu...
tisdag 13 juli 2010
Besök i tunnlarna under haKotel ( Klagomuren )
I söndags besökte vi tunnlarna under vad vi kallar Hakotel eller The Western Wall, även känt som klagomuren.
En fantastiskt upplevelse som jag verkligen rekomenderar!
Vi gick i smâ tunnlar, vandrade längs en gata frân Herodes tid och gick pâ bryggor i gamla vattencisterner.
Efter ca en timme kom vi upp i dagsljuset igen pâ den Arabiska sidan av Jerusalem Därifrân vi fick beväpnad eskort genom gränderna tillbaka till de judiska kvarteren. Vi passerade bla Via Dolorosa, gatan där Jesus gick innan han blev korsfäst. Smâ gränder, dofter av kryddor, färskt bröd och rökelse. Hela Jerusalem är vackert, oberoende i vilket religiöst kvarter man befinner sig i!
Efter en matpaus och nâgot som närmade sig frosseri pâ BBB, Hamburgerbaren med stort B i de judiska kvartern gick vi förbi kung Davids grav precis utanför muren som omringar gamla stan. Om man gâr upp för trappan ovanför synagogan där graven ligger har man en fantastisk utsikt.
En fantastiskt upplevelse som jag verkligen rekomenderar!
Vi gick i smâ tunnlar, vandrade längs en gata frân Herodes tid och gick pâ bryggor i gamla vattencisterner.
Efter ca en timme kom vi upp i dagsljuset igen pâ den Arabiska sidan av Jerusalem Därifrân vi fick beväpnad eskort genom gränderna tillbaka till de judiska kvarteren. Vi passerade bla Via Dolorosa, gatan där Jesus gick innan han blev korsfäst. Smâ gränder, dofter av kryddor, färskt bröd och rökelse. Hela Jerusalem är vackert, oberoende i vilket religiöst kvarter man befinner sig i!
Efter en matpaus och nâgot som närmade sig frosseri pâ BBB, Hamburgerbaren med stort B i de judiska kvartern gick vi förbi kung Davids grav precis utanför muren som omringar gamla stan. Om man gâr upp för trappan ovanför synagogan där graven ligger har man en fantastisk utsikt.
Kotel, proppad med lappar nedklottrade i glädje eller desperation.
En soldat som tar pâ sig Tefilin och ber, jag gillar skylten som uppmanar till bön; just do it...
En religös man som hänger tvätt. Jag fascineras av folk som lever i de gamla delarna av Jerusalem i hus som ser ut att vara tusentals âr gamla. Jag har alltid drömt om att sova i gamla stan, det mâste vara magiskt att gâ upp tidigt och strosa i tomma gränder i gryningen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)