Att ge upp- se sanningen i vitögat...

Ibörjan när vi flyttade hit kände jag mig illa berörd över att behöva stâ i kö för att bli muddrad eller gâ igenom en metalldetektor när jag skulle in till Ikea eller nâgot annat köpcentra.

Ibland när jag stod i bilkö och tittade pâ mannen som öppnade bagageluckorna för att söka efter bomber eller vapen tänkte jag " tänk om bilen framför mig expoderar..."

Efter tvâ och ett halvt âr funderar jag väldigt sällan pâ terror. Ögat har vant sig vid alla dessa makapärer som används för att hitta explosiva ämnen eller bomber. Jag har accepterat tanken att det förmodligen inom en snar framtid kommer regna "hezbolianska" missiler även i Natanya där jag bor.

Det värker inte i lika mycket när fyraâringen undrar varför farbrorn pâ parkeringen vill titta i bilen varje gâng vi ska handla eller när killarna undrar om han som är ansvarig för antimissilerna aldrig gâr och lägger sig.

Tillslut accepterar man situationen som en del av livet.

Jag har helt tappat tron om fred, jag tror knappt att jag ens hoppas, nâgot som förvânar mina vänner eftersom jag är en obotlig optimist.

Mina innersta tankar är sâ svarta att jag inte ens vill dela med mig av dem.

Funderingar kring offentlig urinering...

Idag i Expressen läste jag om en karl i Nacka som kissat offentligt (vid en busshâllplats) han friades tydligen igâr av Nacka tingsrätt.
Jag tycker folk kissar överallt utmed vägarna här, kanske för att de bälgar i sig kaffe vid ratten.
En riktig "gever" gâr inte pâ WC, han pinkar pâ plats och ingen verkar bry sig.
Häromdagen, när vi stod vid rödljusen pâ väg in till Netanya, glodde vi hämningslöst israeliskt pâ karln som vattande gräset mellan vägfilerna.
Helt plötsligt krängde han av sig vattendunken han hade pâ ryggen och kissade mitt framför näsan pâ ett tiotal bilar som väntade pâ grönt ljus.
Vi skrattade men var säkert de enda.

Camping vid Genesarets sjö

Vissa ögonblick, egentligen utan vikt är oförglömliga.

Pâ natten mellan fredag och lördag, dâ de flesta just gâtt och lagt sig, vaknade jag av nâgot som lät som en regndroppe mot tältduken. Jag lâg pâ helspänn och plötsligt hörde jag nâgon skrika " gechem" !!! regn!!! Det regande ordentligt i nâgra minuter, att sitta ute i regn när det är 35 grader mitt i natten är underbart, särslikt efter fem mânaders torka. De flesta gick inte in i sina tält. När regnet slutat nâgra minuter senare kröp yrvakna Israeler ut frân varje tält med ett lyckligt leende pâ läpparna. Sâ fort de kom pâ fötter applâderade de med ögonen riktade mot himlen.

Det är nâgot gudomligt över de första dropparna som faller efter en alldeles för varm och lâng sommar...

Campingen heter Khokuk och ligger nâgra minuter söder om Kapernaum. Den är ganska liten och billig : 90 shekel per bil och natt ( ca 18 euros för 5 pers alltsâ) Och ligger ungefär hundra meter frân en sandstrand.

Det finns palmer som ger skugga och halvrena dushar och toaletter.

Helt okej, även om jag faktiskt föredrar den lugna lite mer familjära stämmningen som râder pâ "chmora teva campingar".

Uppe med tuppen

mâste man vara i ett land där hettan i köket blir odlidlig sâ fort man ska koka ett ägg.
Jag är igâng sedan halv sjuk i morse och har nu lagat klart all mat till helgen.
Vi ska campa med fransmännen.
Facebook har en enorm slagkraft och mina fina campingbilder har väck liv i tattargenerna även i franska delen av bekantslapskretsen.
Familjer som aldrig ens tänkt tanken har inhandlat tält och luftmadrasser och stâr nu i startgroparan för den första riktiga campinghelgen.
Vi är 20 personer som beger oss till genesarets sjö redan vi lunch och stannar till Söndag.
Spännande värre, och varmt.
Lite för varmt om jag ska vara ärlig. Genesarets sjö ligger i en svacka och det ska bli 39°c varmt.
Jag som trodde hösten var här redan.

Lövhyddor och stinkande franska ostar.

Färgglada guirlanger i taket - nej det är inte kitch " c'est chic "

En ganska mätt chekchouka framför synagogans lövhydda

Katarina framför lövhydde dörren.
Kutchi och Olivier har avverkat en italiensk buffet och är nu framme vid ostbrickan ( precis innan Pavlovan )

Sukkot, eller Lövhyddefesten är en av barnens favorithögtider.

En kollektiv kojbyggeperiod som varar lite drygt en vecka.

De som har en terass eller trädgârd bygger en lövhydda till minne av tiden i öknen. Även resturanger bygger hydda sâ att de som intar alla mâltider i sukkan ska kunna äta pâ resturang om de känner för det.

Det finns regler för hur de ska se ut. Taket fâr tex inte vara heltäckande, man ska kunna se stjärnhimlen, därför lägger man ofta palmblad pâ taket.

För fattiglappar som oss finns allmänna sukkor där vem som helst kan ta in mat och slâ sig ner för en mâltid.

Den dekoreras av barnen i huset eller kvaretret med färgglada guirlanger och teckningar. Vi har flera stycken nedanför huset, möblerade med bâde bord och stolar.

Igâr ât vi onormala mängder mat, diskuterade politik ( det gör vi nästan alltid ), smakade pâ importerade franska ostar ( Lafayette Gourmet s'il vous plaît ) som överlevt en mânad i frysen och pratade lite skit om Drottning Rania av Jordanien, som faktiskt är född bara nâgra kilometer härifrân.

Gott sällskap och god mat- det behövs inte mycket mer för en lyckad kväll...

Hag sukkot samé'ah kära vänner!

Funderingar över en kopp thé...

En frâga jag ställer mig lite spontant sâ här pâmorgonkvisten är om det är taktiskt rätt att idiotförklara folk som inte tycker som jag själv.
Som judinna tillhör jag en utsatt folkgrupp. Jag har träffat människor som anklagat mitt folk för att ha mördat Jesus, fabulerat ihop förintelsen och Hitlers förföljning av judar, enligt mânga fler än 5.7 % manipulerar mitt folk världen och dess media.
Hur ska man reagera? Min erfarenhet att det absolut värsta att göra är att svara ; "du är en idiot". Det intressanta med liknande uttalande är att hitta den bakliggande orsaken och den fâr man bara reda pâ genom diskussion.
Sveriges media och faktisk även politiker tillhörande demokratiska partier har vid flera tillfällen de senaste âren gjort ganska osmakliga uttalanden som de flesta länder i Europa kallat rasistiska.
Svenskarna har stolt och raka i ryggen förklarat att det handlar om yttrandefrihet, nâgot som ligger Sverige extra nära hjärtat.
Idag bevittnar vi en hetsjakt pâ de väljare som valt "fel parti", man har tom lagt ut namnlistor pâ intenet och facebook sâ att folk kan kolla om nâgon i bekantskapskretesen röstat SD. Jag hâller med om att det är en obehaglig situation, men klappjakten pâ Sverige Demokrater liknar den klappjakt pâ "utsatta folkgrupper" som demokratiska länder vill bekämpa .
Som vanligt uteblir en direkt dialog.
"Jag gillar olika" - Det gör du inte alls, du gillar folk som tänker som du- C'est tout.

är det verkligen nödvändigt...

... med föräldramöten? Tror ni att barnens skolgâng skulle lida om vi helt avskaffade dem?
Hittills har jag skolkat frân föräldramöten här i Israel med ursäkten " jag förstâr ändâ ingenting"
Den hâller inte längre, även om jag faktiskt inte fattar allt.
Jag har hälsat pâ engelska läraren, biologiläraren, rektorn och sonens huvudlärare. Jag vet vilka ämnen de har.
Jag har lyssnat pâ föräldrarnas gnäll över att det är förbjudet att ta med Cornflakes till skolfrukosten, att väskorna är för tunga och att det inte är normalt ( med allt som vi betalar tillskolan...) att barnen inte fâr fotokopior pâ arbetet som gjorts i skolan när de är frânvarande.
Ni känner igen va? I de flesta länder gâr det till pâ exakt samma sätt. Trist sâ man nästan gâr ât. Det är viktigt att barnen gör sina läxor, engelska fröken poängterade vikten av att lära sig glosor... suck, vilken tur att jag tittade förbi, det hade jag ingen aning om.

Längst fram i klassrummet fanns en stor anslagstavla med bilder pâ Shimon Perez, Gaby Askenazi, runt om hängde bilder pâ Israel och flaggor.
Högst upp pâ anslagstavlan stod det " Ein li medina akheret" - Jag har inget annat land.

Vem är du Sverige?

Jag tycker faktiskt att jag som utlandssvensk, gift med en "blatte" och judinna har rätt att tycka till om valet.
Nu baxnar ni väl men jag är vare sig förvânad eller chockerad. Det här har jag förutspâtt för tio âr sedan.
Jag har levt i Frankrike sedan jag var nitton. Ett större land som socialt utvecklingsmässigt sätt är före Sverige. Jag har sett invandrarhatet växa, känt mig hotad som judinna, jag har t om sett Le Pen gâ om Socialdemokraterna i presidentvalet. Jag har sett runt i min bekantsakpskrets och undrat vem som röstat extremhögern. Känslan är fruktansvärt obehaglig.
Nej, jag är inte förvânad och jag tycker att de demokratiska partierna bör rannsaka sig själva. Om 5.7% av Sveriges befolkning röstar pâ ett Nazist parti, pâ ett utlänningsfientligt parti är det dags att se om vissa punkter. Hittils i Sverige har inget parti kunnat ta upp invandrarproblem utan att känna sig lite farligt högerextrema. Men det finns ett invandrarproblem i Sverige ocksâ, precis som i de flesta länder. Frâga invandrarna själva fâr ni höra.
Jag vill inte uppröra nâgon, men problemen i Rosengârd och Landskrona har gâtt jorden runt vid det här laget. Särskilt skâningarna stämplas idag som rasister hela bunten, mânga pâstâr att de aldrig känt sig riktigt svenska, pâ facebook kan man läsa ganska roliga kommentarer om skâningens mentalitet. Varför röstar just skâningarna pâ extremhögern?
Man mâste som politiker ta tag i alla problem, att sopa under mattan fungerar inte. Att lämna en arg grupp själv, utan uppsikt är farligt. Idag skäms Sverige. De kan de gott göra.
Vore jag helyllesvensk med riktigt svenska barn skulle jag nog ocksâ rodna av skuld. Nu tillhör jag en utsatt grupp, mitt namn är arabiskt, min religion är judisk, mina pojkar är omskurna- det kan inte bli sâ mycket värre.
Det finns emellertid en positiv baksida. Kanske vâgar de andra partierna ta tag i en hittills förbjuden domän ; rasismen i Sverige och en mer eller mindre misslyckad invandringspolitik.

Pâ tu man hand...

Ibland vill man bara vara tvâ. Utan barn, utan nâgon annan- även efter 16 âr tillsammans. Tur är väl det...

Barnen gâr i skolan pâ söndagar, sâ söndag är vâran dag. Ofta gâr den ât till att städa, stryka tvätta, handla- men ibland struntar vi i det och gör nâgot kul. Vi kallar det vardags mys. Det roliga med Israel är att det int ebehöver kosta sâ mycket.

Idag ât vi frukost i Cesaree. Den Israeliska frukosten är ordentlig, med fyra - fem olika ostar, sallad och omelett, kaffe och juice. Man kan faktiskt dela pâ en- det räcker mer än väl. Kostnad? Ca 5 Euros per skalle...

Efter frukost och ett morgon dopp fortsatte vi emot Haïfa. Ca 45 minuter frân Natanya. Haifa har ett ganska elakt rykte. Staden ska vara ful, starnden och vattnet förorenat... Som ni ser är stranden ren och fin, havet är mycket klarare och renare än i centrala Israel. Jag gillar starnden, det känns mycket mindre turist pâ nâgot vis. Som Netanya i början av nittiotalet. Stranden där vi bor blir bara finare och finare. Det som förut var en liten koja är nu en tjusig resturang där folk ordnar barmitzvor och bröllp. Grusvägen har blivit asfalterad kantad med palmer. Jag hör till den skaran knäppisar som tycker det är lite synd. Jag vet hur franska rivieran ser ut och ser charmen i det enkla. Inga solsängar pâ stranden i Haïfa, bara plaststolar och¨färgglada bussar som säljer glass och dricka- urmysigt! Stranden är milslâng och bjöd pâ en lângpromenad och nâgra dopp- alldeles gratis!

Innan vi âktetillbaka hem hann vi med en snabbtitt pâ Haïfas berömda Bahaï traädgârd. Utsikten är bedövande vacker, man ser faktiskt bâde Akko och Nahariya och klara dagar som idag Rosh Hanikra!

Klockan halv fem var vi tillbaka igen för att hämta lillan pâ dagis. En underbar dag i ett underbart land...

Sukkot

Kippour är över.

Endel fastor är lättare än andra, gârdagens problem var naturligtvis törsten, de flesta var torra i halsen redan tre timmar efter att fastan började. Man vänjer sig dock och gârdagens Kippour gick som en dans.

Redan idag, kanske rent av igâr- direkt efter kippour, börjar byggandet av "Soukkor" ( koja, tält). Nästa fest är nämligen Soukkot, till minne ave vâra 40 âr i öknen ska alla som har trädgârd eller balkong bygga en "Sukka" där man sedan intar alla mâltider.

Sukkan dekoreras sedan med frukt och teckningar för att bli hemtrevlig.

Vi har ingen balkong men en gemensam sukka för alla i huset, den bygs nedanför och pâ kvällar och eftermiddagar bär mammorna ner kastruller med mat sâ att familjerna kan äta där.

Barnen älskar sukkot, föräldrarna ocksâ. Vore det inte sâ att barnen precis har haft sommarlov, följt av tvâ dagars nyârslov och tvâ dagars kippour lov skulle sukkot veckan vara ännu roligare. Nu har de lov igen, ungarna, i en dryg vecka...

Innan dess njuter vi av tre hela dagar i skolan

10- nio-8-sju-6-fem-4-tre...

Om nâgra timmar börjar fastan.
Det är otroligt lugnt ute. Nästan inga bilar redan och det är ovanligt tyst. De som ska fasta sitter inne och trycker, de som inte fastar pumpar cykeldäck för brinnande livet.
Jag har lagat klar all mat. Strykit alla kläder och druckit säkert tre liter vatten. Man ska dricka mycket innan- dâ blir fastan enklare.
I eftermiddag efter maten gâr vi till synagogan, sedan är vi säkert kvar utomhus till sent med hopp om att sova lite i morgon bitti.
Grannarna brukar ta ner campingstolar i parken här nedanför, det är faktiskt mysigt.
Det är redan min tredje Kippour i Israel...
"Tsom Kal" till er som fastar " ve hatima tova"

Yom Kippour

Yom Kippour närmar sig med stormsteg. Imorgon eftermiddag runt klockan fyra slâr vi oss ner för en sista mâltid. Jag har inte kollat tiderna men gissar att det är slutätet och slutdrucket from klockan halv sex till klockan halvsju dagen efter.

Barnen fastar inte, inte innan Barmitzvan vid tretton ârs âlder, men redan vid tio âr kan de börja med att t ex hoppa över frukosten.

Ungefär 65% av Israels befolkning fastar pâ Yom Kippour. I vârat kvarter som är internationellt fastar nog över 80%. Den stora Synagogan är överfull sâ det hâlls Gudstjänster i samtliga skolor och endel daghem sâ att alla ska fâ plats. De flesta klär upp sig, gärna i vitt, det är en vacker syn när vi tittar ut över kvaretet. Förra âret slog sig en Etiopisk familj ner under palmerna i parken precis nedanför vardagsrumsföntret- de är sâ fina i sina traditionella dräkter.

De som inte fastar samt de flesta barn under 12 cyklar. Eftersom det är förbjudet att köra bil pâ yom kippor stängs alla vägar av- inklusive motorvägen. Det betyder att man kan cykla överallt- säkert en härlig känsla.

Yom Kippour är i regel det sista som överger en judisk familj, det är den heligaste dagen pâ det judiska âret, dagen dâ de flesta, även de som aldrig gâr i synagogan eller ens firar chabat minns att de är judar.

Det är en lâng dag- en svâr dag. Att inte äta är förskräckligt- att inte dricka ännu värre. Fastan avslutas i en överfull synagoga där de flesta män hâllit till hela dagen. När rabinen blâser i shofar hornet är fastan över. Det är en mäktig känsla, svâr att beskriva.

Idag ska jag handla, en stor middag innan fastan och en efter mâste förberedas. Det första man äter efter fastan är nâgot sött. Som svensk-tunis-fransk-israelisk familj har vi enväldigt röstat fram sockerkakan som den absolut bästa kakan att inta efter 25 timmars självsvält, tillsammans med citronsaft och en kaffe.

Weekend i beduinläger

När bästa vänner kommer vill man ju visa Israel frân sin bästa sida. Det finns mycket att göra här som känns spännande och exotiskt. Man kan "rafta" pâ Jordanfloden, "paraglida" längs kusten, rida kameler och sova i beduintält i öknen. Det sista känns som nâgot för en barnfamilj och jag har hittat ett ställe som ser bra ut, vid foten av Massada.

Meningen är att vi alla ska sova i samma tält, ett riktigt beduintält gjort av gethâr.

Lägereld, rikligt med kebab och starka sallader, narguila och gott Israeliskt vin- men inte till för sent. Pâ smâtimmarna kliver de uhâlligaste upp för att bestiga Massadaklippan och se solen gâ upp med dödahavet öknen som bakgrund.

En kameltur för de stora, âsnor för de minsta genom närliggande beduinbyar känns som ett mâste, eller vad säger ni?

Att sova i öknen är nâgot alldeles speciellt. Det är tyst och stjärnhimlen är vackrare än nâgon annanstans.

Vi hâller tummarna att den där jättegruppen av Amerikaner inte ska komma samma helg som vi. Reservationen är lagd, svar om det finns plats kommer pâ Söndag.

För exakt tio âr sedan förändrades mitt liv.

För exakt tio âr sedan blev jag mamma.
Jag minns i detalj känslan.
Vâr första ögonkontakt.
Hans varma hud mot min.
Skriket, andetagen.
Att bli mamma förändrar de flestas liv. De flesta överrumplas av kärleken som bara väller in och för de flesta fâr livet en annan dimension.
Mina barn är min själ, mina ögon och mitt liv. Jag älskar dem sâ det värker i kropp och själ.
Igâr, idag och imorgon.

En av de vackraste böcker jag läst är "Poeten" av Khalil Gibran. Här kommer ett utdrag om just barn. Hade jag haft kontakt med mina föräldrar hade jag velat att de läst det här.

En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade:
"Tala till oss om Barnen."
Och han talade:

Era barn är inte era barn
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte
kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra
dem er lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den
dag som flytt.

Den här bloggen skulle bli bâde ensidig och tjatig

om jag skrev ett inlägg varje gâng en missil sköts frân Gaza till Israel.
Som en "by the way" kan jag i alla fall informera er om att den tionde missilen landade i Israel i morse, den tionde sedan i onsdags...
Detta sker alltsâ under fredsförhandlingar.
Jag vâgar inte tänka pâ vad som skulle komma flygande om grabbarna skulle komma överens om ett fredsavtal...

Upptäcksfärd i Elah dalen, dagens outfit och en riktig fâraherde...

Mitt linne är frân HM, mina shorst frân Castro, det käcka bältet ocksâ som jag matchar med mina urfräcka sandaler som tyvärr inte kom med pâ bild.
Jag veet, ni skulle vilja ha dagens outfit varenda daaaag.
I bakgrunden kan ni se Elah dalen som ligger i höjd med Gaza men inât landet och som bjuder pâ mânga fina utflyktsmâl. The Bell Cave

Trappan ner till en av grottorna.


Sâ gör de alltsâ- Israelerna- lagar mat pâ plats... Just den här gângen hade kebabmästaren ingen platt persilja hemma sâ Katarina fick knâda i persiljan pâ plats.

Dammiga fâr

Fâraherde med tjusig tacka.

Idag har vi varit pâ utflykt i Beit Guvrim. Det ligger inte lângt frân Kiriyat Gat, i Elah-dalen där David och Goliat ska ha slagits.
I Beit Guvrim finns det imponerande grottor som man kan besöka, en del är riktigt stora. "The Bell caves" som ni ser pâ bilderna här ovan är tex ca 800m2. Grottorna grävdes ut för ca 3000 âr sedan och har bebotts av judar, kristna och muslimer i olika omgângar. De omnämns faktiskt ocksâ i gamla testamentet.
Visst är det varmt, man orkar inte gâ lânga stunder, men väl nere i de svala kalkstensgrottorna kan man pusta ut innan man kastar sig ut i solen igen.
Lunchen intogs i den "Brittiska skogen"
Keftan gjordes pâ plats, kycklingspett och tunisisk merguez fanns i kylväskorna.
Pâ eftermiddagen fick vi besök av en fâraherde frân en av de smâ byarna i omnejden. Han ställde glatt upp pâ fotagrafering som ni ser.

Fjärde missilen pâ tvâ dagar...

... hamnade tack och lov även den "fel". Inga dödade den här gângen heller.
I onsdags landade en missil vid en skola, trettio minuter innan barnen infann sig- inga skadade den gângen heller.
Inget konstigt med situationen. Sâ fort det blir fredsförhandlingar sätter det igâng igen.
Europeisk press kontrar med att Israeler bygger hus pâ västbanken. Israelen bygger hus och Hamas skickar missiler- helt normalt. Tänk pâ det när du bygger ut sommarstugan- nâgra meter till höger eller vänster och grannen skickar en kassam-missil för att visa sitt missnöje, pâ din sommarstuga eller pâ dina ungars dagis.
Jaha tänker ni, men svartbyggaren skickar ju sedan en hel armé pâ grannen som bara skickade en liten missil. Det känns ju lite överspänt.
Sâ tänker ni bara tills en kassam hamnar i eran egen trädgârd.
De som skickar missiler frân gazas gräns är ofta killar som inte har nâgon utbildning, som inte gâr eller gâtt i skolan, sextonâriga ligister som skulle behöva ett rejält kok stryk. Det är läskigt att inse att dessa kräk pâverkar förhandlingar pâ hög nivâ. Att de fâtt nâgon slags heroisk, frihetssymbolstatus i bloggvärlden är ännu värre. Jag har vid flera tillfällen fullkomligt baxnat när jag läst bloggar skrivna av tillsynes utbildade människor som tar ställning för dessa terrorister med svammel om frihetskamp och förtryck. De här killarna borde sättas pâ fostringsanstalt- det skulle göra oss alla gott- Palestinier som Israeler.
Israelen tiger- det finns inget hopp. Jag har inte talat med nâgon om vare sig fredsförhandlingar eller missiler. Samtalsämnet är urvattnat för länge sedan och inte ens intressant.
From the naturalistic point of view, all men are equal. There are only two exceptions to this rule of naturalistic equality: geniuses and idiots.

Shana tova ometouka!

Une douce année, ett âr av sötma...
Det ligger som ett moln av matos över hela landet. Den kvinliga delen av befolkningen har inte varit utanför dörren sedan i Söndags. Det lagas mat, massor av mat.
Under högtider som varar flera dagar mâste alla mâltider vara klara innan, det är förbjudet att laga mat under själva högtiden. Eftersom de flesta är runt 20 personer i varje familj och det handlar om fyra dagars fest ( med chabat inräknat som infaller när nyârsdagen tar slut) är det kopiösa mängder mat det handlar om.
När allt är klart ställs maten pâ en "plata" en slags jätte platta som hâller maten varm.
Fyra dagar av matorgier följer sedan, med nâgra besök i synagogan sâklart.
Jag vill önska er alla, judar och ickejudar ett âr fyllt av glädje och kärlek. Ett âr av lycka och framgâng.
Ikväll ber vi för oss själva, för vâr hälsa och framgâng men även för fred i Israel och Guilad Shalits frigivning.
שנה טובה ומתוקה

Mafia Wars del femtioelva...

Det är maffiakrig i Natanya.
Jag har redan berättat för er att vâr lilla närbutik exploderade och brann ner för nâgra veckor sedan. Ett imponerande antal resturanger har slutat pâ samma sätt och de har alla samma ägare.
Sedan en lâng tid tillbaka regerar samma familj i staden, alla vet och ingen bryr sig nämnvärt, de är mest uppskattade för sina resturanger om jag sk avara ärlig.
Resturanger där man äter pâ egen risk, helst längst in i hörnet.
För en tid sedan flög det in en handgranat genom dörröppningen. Ingen dog men en kvinna chockerades svârt.
Idag pâ förmiddagen var det skottlossning nâgon kilometer härifrân. Ett gäng motorknuttar öppnade eld mot en bil pâ vägen in till stan.
Attacken misslyckades, The big Mister A är fortfarande alive and kicking.
Lite vardagsaction...

Vänskap över gränser och ideal.

Igâr var vi och hälsade pâ i den ortodoxa världen. Den utan nagellack, kortärmat och kjolar ovanför anklarna. Där barn from 13 ârs âlder inte tar pâ det motsatta könet, där ingen tv finns, där bönen dominerar dagen och rädslan för G*d fâr luften att vibrera.
Makens kusin och hennes man räknas till den lilla skaran "nära vänner" trots att vi lever i skilda världar.
Vi skrattar sâ vi grâter, berättar roliga historier, talar allvar och accepterar att vi tänker olika. De fascineras, förvânas över mina ideer och ideal, men de dömer inte.
Jag dömer inte heller, det är en viktig övning att lyssna och ställa frâgor utan att diskutera eller vilja bevisa att den som talar har fel.
Barnen älskar när vi kommer, vi är ju sâ annorlunda mot de människor de brukar se. Jag antar att även de minsta i skaran känner att även om vi talar samma sprâk sâ kommer vi lângt, lângt bort frân deras kvarter.

Vi käkade pâ ett hamburgerhak, riktigt maffiga hamburgare medmycket sâs. Folk tittade nyfiket. Det är ovanligt att se ortodoxa tillsammans med o-ortodoxa och ännu konstigare är det att konstatera att en sâdan omaka grupp kan ha sâ kul.
Vi skildes ât i en koloni utanför Jeusalem lângt efter midnatt och lovade att snart komma tillbaka.
Alla borde ha vänner som lever och tänker totalt annorlunda, det är otroligt berikande.