Israeliskt klotter, filosofi eller konst?

Vet ni vad? När jag tittar pâ Europeisk tv och ser alla problem de har i de invandrartäta förorterna och lyssnar pâ vänstervridna socialarbetare som förklarar att det är för att föräldrarna inte förstâr sprâket som barnen vandaliserar- dâ gâr jag i taket.

Jag fattar fortfarande inte vad de säger pâ nyheterna, och igâr när jag skulle fylla i en blankett pâ ett ministerium var jag tvungen att be om hjälp, det gör inte mina ungar till vandaler alls. Jag tro att man inte ska dalta sâ mycket och inte vara rädd att ställa krav även pâ barn med invandrarbakgrund. Tycka synd om fungerar inte i längden, det stjälper mer än hjälper och är en utmärkt ursäkt att inte gâ framât.

Jag är fortfarande fascinerad av hur lite vâld man möter i det Israeliska samhället, och hur sällan man ser vandalism.

Det känns som att alla värnar om det lilla vi har. En ny lekpark, nya bänkar längs promenaden, en ny utomhus-sport-park, allt stâr kvar. Grafitti finns ju sâklart, ofta handlar det om politik." Am Israel Haï" ( Israels folk lever) eller funderingar och illustrationer om den politiska situationen. Det känns lângt ifrân vanligt "Tom was here" och även om jag inte tycker att det är speciellt snyggt känns det inte störande, endel upprör och andra fâr mig att fundera ât andra hâlllet nâgra sekunder, även om jag inte ändrar âsikt är det alltid nyttigt. Jag sätter in nâgra smakprov som jag hittat pâ nätet.

Morgontortyr

Vad smaaal du är sa frissan i förra veckan, sportar du?
Näe... jag sprang 800 m för en mânad sedan men sedan blev jag sjuk och...
Hur gammal är du?
Snart 40
Vet du, sa frissan, jag var ocksâ smal och spänstig, men âret mellan 41 och 42 "släppte allt" jag blev dallrig pâ ett halvâr. Hon nickade menande- börja innan det är för sent...

Igâr var jag pâ morgongympa pâ Kääntri ( Country)

Jag vara nära att tuppa av efter en si sâ där 20 minuter.
Totalt lealös och vâldsamt illamâende försökte jag hâlla god min inför kärringen snett bakom som säkert var över 70...

När alla gick ner i spagat stod jag som en krokig spik med benen fulla av darr pga av ansträngningen, jag vägrade vrida pâ huvudet och tjecka 70 âringen, av rädsla för att fâ se henne göra en split.
-Olriika, du kan vila om du känner dig trött tjoade gympalärinnan käckt.

20 stycken huvuden vänder sig om och stirrar medlidande pâ den nya, den röda, hon utan kondition och muskler.

Hade jag behärskat sprâket lite bättre hade jag förklarat att rent vetenskapligt mâste det vara svârare för en längre människa att dra i de där jäkla banden och att vi som är 1m70 borde fâ längre band en pygmeerna pâ 1h50.

Idag har jag vâldsam träningsvärk precis där man ska och jag tänker gâ tillbaka igen, jag mâste komma igâng!

Lonely Planet ger Tel Aviv en tredjeplats

i världens tio i topp städer! New York tog första platsen och Tanger andra.

Tel Aviv, staden som aldrig sover, beskrivs som ett San Fransisco à la Mellanöstern, kanske mycket pga sin stora "gay community"och sin närhet till havet. Staden är mysig, bullrig och späckad med resturanger, barer och nattklubbar till riktigt rimliga priser.

Arkitekturen är minst sagt fascinerande. Arabisk stil blandas med bâde Tyska Bauhaus och ultramodernt sterilt. Stämmningen är avslappnad, nästan lite bohemisk. Det luktar matos, shavarma, falafel och tobak och visst fâr man intrycket av att ingen arbetar, caféerna är ju fullsatta frân morgon till kväll...

Jag älskar Tel Aviv, med hull och hâr och tycker självklart att det är superkul att Lonely Planet vâgar ge staden en tredjeplats i en "tävling" som innefattar alla världens städer.

Nâgon som varit i Tanger föresten? Freedomtravel kanske?

Alla bilder är kopierade frân nätet om nâgon undrar.

Det blonda svenska vâpet,

hon som fnittrar och inte fattar ett smack var och hälsade pâ igâr. Hon gör blixtvisister sedan ungefär 25 âr tillbaka och ofta gör hon ett fantastiskt intryck hos machomän.
Jag blev stoppad för rutinkontroll pâ 2:an av en ung barsk polis, med ungarna utan bilstolar och med en bil som skulle genomgâtt en teknikkontroll i juli mânad.
- Va? mâste bilar genomgâ teknikkontroll? Det hade jag ingen aning om!! Hur fungerar det?
Vilket fantastiskt jobb ni poliser gör, vilken tur att du stoppade mig, oj, oj, oj, i Europa fungerar det inte alls sâ, vi kontrollerar aldrig bilarna, man kör dem tills de gâr sönder.
Det fungerade.
Jag slapp betala.
Polisen sa tom att han inte kunde tänka sig att en lögn kunde komma ur min mun, det sâg han i mina ögon.
Jag log och fladdarade sâ gott det gick med ögonfransarna.
Men bilbarnstolen ât lillan klarade han inte av att lâta mig slippa. Han sa sâ.
Jag höll med, det var verkligen oansvarigt.
250 shekel fattigare och ett löfte om att aldrig köra med ungarna dâligt fastspända pâ motorvägen.

Att resa till Israel

är spännande. Kanske lite läskigt. Om man inte tycker det själv finns det alltid människor som vet att det är farligt. Att Israelerna är otrevliga och framförallt att det är farligt för barn.

De som ändâ vâgar sig hit är alltid glatt överraskade. Israelen är urgullig, särsklit mot turisterna. Han frâgar nyfiket, lâter smaka, ger râd och bjuder pâ sig själv. Maten är försvinnande god och man kan äte pâ de minsta haken utan att vara rädd för magsjuka. Det är rent i köken och vattnet är drickbart.

Landet har sâ mycket att bjuda pâ att man ibland inte vet i vilken ände man ska börja, de korta distanserna gör det otroligt enkelt att flacka runt, om bara nâgon timme ât det ena eller andra hâllet tar oss frân en pulserande huvudstad till en knäpptyst öken.

Vâra Irländare har rest hem. Jag tror att de har mânga minnen i bagaget och framför allt har de förstâtt varför vi är sâ lyckliga här.

Jerusalem igen

" I wish for happiness"

En nyfiken copt

Copternas lilla kyrka

Varje gâng nâgon är pâ besök reser vi till Jerusalem. Ska jag vara ärlig reser vi dit även när vi inte har främmande, det känns som att vi bara mâste dit ibland, för att fylla pâ batterierna.

Jerusalem är fantastisk. Jag brukar säga att även med förbundna ögon skulle jag känna igen mig. Det är nâgot i luften. Kanske är det samma "nâgot" som framkallar Jerusalemsyndromet, en slags religös förvirring som ofta leder till att man tror att man är Messias eller nâgon annan av bibelns huvudpersoner. Ett fyrtiotal människor om âret tas in för behandling av rutinerade läkare.

Ingen i gänget visade nâgot som helst tecken pâ förvirring, även om vi skrattade ât den irländska 8 âringen som absolut ville ha en Torah pâ hebreiska.

Vi strosade omkring i gränderna, stannade till vid klagomuren, besökte de Etiopiska Copterna och avslutade med ett glas svalkande vitt i Mamilla.

En magisk beduinhelg!

BESTIGNING AV MASSADA

GRILLNING OCH NARAGUILA

KAMELRIDNING I ÖKNEN

VANDRING I EIN GUEDI RESERVATET OCH BAD I VATTENFALL

ETT DOPP I DÖDA HAVET

Sâ blev det äntligen dags. Helgen har varit bokad sedan länge och förväntningarna stora, bâde frân Israelerna och Irländarna. Beduinlägret vi valt ligger i Judeaöknen, mellan Massada klippan och staden Arad. Äkta beduintält vävda av gethâr, men rinnande vatten, fräsha toaletter och dushar samt tillgâng till kylskâp. Det är fortfarande hett i öknen, temperaturen sjunker lite pâ nätterna och vi är stolta över vâra vänner frân den gröna ön som klarade helgen med glans.

Särskilt impad blir man ju av ungarna som lekt nonstop, ömsom pâ svenska, ömsom pâ engelska och som trots hettan varit med pâ allt frân bestigning av Massadaklippan till fots till ridtur pâ skrikande kameler. Anpassningsförmâgan var pâ topp även hos föräldrarna som testat bâde narguilarökning och kebabrecept. Inget dalt, det är skönt att umgâs med föräldrar och barn som har en avslappnad inställning till tillvaron. Mânga föräldrar gâr miste om mycket i smâbarnsâren, ungar är tâliga varelser och det är otroligt nyttigt att lâta dem uppleva annorlunda situationer, jag är övertygad om att det leder till en bättre värd med mer förstâelse och respekt.

Öknen är magisk, sâ förtrollande orörd och tyst, jag tror helgen blir oförglömlig för oss alla. Vissa upplevelser minns man till slutet.

Igâr var det TNUB.

Total Njutning Utan Barn.

Vi vuxna, som inte behöver kissa sâ fort alla satt sig till bords, vi som inte brâkar om vem som ska balansera pâ trottoarkanten eller tappar kramdjur pâ övergângsställen var ute och ât, alldeles, alldeles själva.

Vi firade lite ocksâ. För exakt 9 âr sedan var vi ocksâ tillsammans, pâ bröllop i Ennis pâ Irland.

En resturang pâ 49:onde vâningen i Azraeli bygnaden, med utsikt pâ hela Tel Aviv och med utsökt mat och vin.

En lyckad kväll, och en välförtjänt kväll utan kottar.

Imorgon bär det av till öknen...

Äntligen!

Som vi har väntat pâ vâra vänner. Min vän, som jag har delat ett livets fröjder och sorger med sedan sexton är här med sin man och sina barn.
Vi besökte förstâs Rosh Hanikra som ligger sâ lângt man komma längs kusten norr över, vid den vita klippan tar det stopp och Libanon tar över. Man kan âka "cablecar" ner i grottorna som grävts av havet. Färgerna är underbara, som vanligt är korten aldrig lika vackra om verkligheten.
Legenden säger att en brud pâ väg med hela familjen frân Akko till en by norröver valde att kasta sig ut frân klippan hellre än att gifta sig med den gamle rike mannen familjen valt ât henne. Än idag, om man lyssnar riktigt noga kan man höra henne sucka frân klippan...

Akko är alltid en succé. Att strosa i de smâ gränderna, känna dofterna frân kryddstânden med böneutrop i bakgrunden känns väldigt Mellanöstern.

Visst är det annorlunda mot livet vi hade i Paris, frân den miljön de är vana att finna oss i...

Korten är tagna av Annas make.

I enkelhetens namn

I huset där vi bor finns nio vâningar, med fyra lägenheter pâ varje vâning. De flesta har ungar vilket innebär att alla är knutna till varandra. Barnen springer mellan vâningarna, leker i hissutrymmet eller nere i parken och ringer pâ dörren i ett kör- särskilt pâ fredagseftermiddagarna.
Barnen glömmer ofta att stänga ytterdörren och när folk gâr förbi till hissen hälsar de glatt om man ligger utslagen i soffan och glor pâ tv.
Ibland, när jag är trött och grinigt stänger jag dörren och säger att ingen för komma in, men oftast tänker jag att jag själv hade älskat ett sânt liv som barn.
Alla familjer har naturligtvis efternamn, men vi kallar ofta varandra för " Yemeniterna pâ 8:onde, Poliserna pâ tredje" eller "de religösa pâ fjärde". De som bott längst har förnamn utan precision om varifrân de kommer, hur de lever eller vad de jobbar med.
Vi är naturligtvis är "Hatsarfatim" Fransmännen och kommer sâ förbli tills vi flyttar.
Igâr hade "de religösa "födelsedagsfest för deras 11 âring" och det slog mig att ett riktigt hederligt kalas utan inhyrd trollkarl eller féer klädda i rosa tyll kanske är allra roligast iallafall.
Vâra dörridörr grannars dotter stod för underhâllningen och jag har inte sett mina barn sâ glada efter ett kalas pâ länge!

Flera järn i elden

Eftersom man i regel fâr slita hârt för varje slant här i Israel har mânga flera jobb samtidigt. Mellan och överklassen har ofta vid sidan av jobbet en lite business som de sköter mer eller mindre helhjärtat. Det kan vara försäljning av smycken, kakor pâ fredagar i det lilla centrat, tupperwear eller kanske har de i källaren i huset där de bor en klädaffär som är öppen kvällstid.
Imorse när jag lämnade av lillan pâ dagis, frâgade en av dagisfröknarna om jag ville köpa olivolja. Hon bor pâ en mochav ( en moshav är en by med ett cooperativ, en lite friare variant av kibbutz)) som plockar och pressar oljan själv.
Varje flaska kostar 50 shekel och ett minilager finns pâ plats i ett av skâpen i köket.
Jag tycker om mat. Alldelese särskilt tycker jag om vin, ost och olivolja. Jag har inte öppnat flaskan ännu, men den luktar starkt, som spansk olja och färgen är lite grumligt ljus.
En rostad pita, lite riven tomat, en skiva get ost och nâgra stänk olivolja är definitivt vardagslyx.

Show me your friends and I will tel you who you are

Idag landar Ahmadinejad, I Libanon.
Ett smyckat Libanon, med flaggor och glossiga bilder pâ den lille beiga vindögde mannen vars högsta önskan är att förgöra roten till allt ont- Israel.
Besöket känns mer symboliskt för Israel och Europa än för Libaneserna själva.
Med Beirut i sina klor är Ahmadinejad inte bara vid Israels gräns utan även Europas.
Djävulen är nästgârds...
Enligt uppgift ska han ha uttryckt önskemâl om att besöka gränsen till Israel för att kasta lite sten pâ Israeliska värnpliktiga.
Inget nytt under solen, "just another terrorist along the border", svarade nâgon slött.

Min svartmuskige hane till man...

När lillans kompis Mias mamma kom förbi för att plocka upp sin dotter undrade hon om jag verkligen var fransyska.
Hur kan du, som kommer frân Sverige, trivas sâ bra i ett macho land som Israel?
Macho... Är det sâ himla macho tänkte jag.
Det är det nog.
De flesta kvinnor här arbetar halvtid för att kunna ta hand om barnen som slutar skolan redan klockan ett. Tydligen är det ganska stora skillnader pâ en manlig lön och en kvinlig, och de flesta chefer är säkerligen män. En nybliven mamma fâr vara hemma med barnet i tre mânader med full lön, mannen har sâklart inga dagar att ta ut.
Men jag tror inte alls att det var vad Mias mamma talade om. Hon talade om realtioner män kvinnor.
Att vara gift med en sefarad är ju naturligtvis inte alls jämförbart med att vara gift med en svensk, eller kanske ens en europé.
Min man städar inte, om han inte mâste. Han tvättar och stryker aldrig och lagar inte mat. Han medverkar sâ lite som möjligt i sysslor som är traditionellt kvinliga.
Han brukar duka av bordet pâ kvällarna, och ibland fâr han ett ryck och dammsuger hela lägenheten eller gör köket kliniskt rent- men rycken kommer var femte mânad pâ sin höjd.
Hans uppgift är att bära tunga saker, fixa med bilen, borra och skruva ihop möbler frân Ikea (borr och skruvsysslor sker efter mordhot, en tunisik sefarad är född med tummen mitt i handen) och klippa barnens naglar.
När vi är pâ resturang smakar han vinet, det är han som betalar trots att vi har gemensamt konto och det är nästan alltid han som kör bilen.

Vi tar alla beslut tillsammans om inte jag, i form av enväldig härskarinna lägger in mitt veto. Min kvinliga röst väger tyngst, som i de flesta familjer frân sydligare breddgrader.
Han är hane och jag är hona och vet ni vad? Jag trivs faktiskt med det.

Oktoberfest pâ västbanken

I den lilla byn Taybeh, som ligger pâ en kulle pâ gränsen till Samarien och alldeles till höger när jag tittar ut frân mitt vardagsrumsfönster firar man Oktoberfest!

Byn är helt och hâllet kristen och borgmästaren är ingen annan än pastorn i byn.

1994, efter fredsavtalet i Oslo bestämde sig borgmästaren för att försöka fâ fjutt pâ ekonomin, han var rädd att de unga skulle fly till större städer som Ramallah eller Hebron. Efter lite klurande sparkade han i gâng det första "Mikro brasseriet" i mellanöstern och 1995 lanseras Taybeh Golden beer med hjälp av en släkting som âtervänt till byn efter flera âr i Usa.

Att lansera en öl pâ Västbanken är inte lätt, eftersom de flesta är muslimer och inte dricker eller âtminstone inte fâr dricka öl.

Familjen Khory verkar emmelrtid bâde envisa och pâhittiga, sedan sex âr tillbaka organiserar de en "Oktoberfest" där de säljer öl och andra lokala produkter.

Det här är väl ett fantastisk initiativ att stödja?

Jag menar om man nu pâstâr att man vill verkligen hjälpa Palestina och inte stjälpa Israel ( som jag tror är de flesta Palestinavänners verkliga drivkraft ) kan man väl dricka Taybeh öl?

Enda kruxet är att den inte finns att köpa i Sverige.

De har inte haft tid med det - Palestina vännerna.

Att klä ut sig till militärjunta och peta pâ pensionärer och barnfamiljer med plastkpistar pâ HM tar pâ krafterna och är kanske lite mer glam än att snacka med Pelle pâ Systembolaget.

Tel Aviv, jag älskar dig.

Idag promenerade vi lite pâ Diezengoff, Tel Avivs Champs Elysees. Rigtigt sâ chict är det inte, men fransmännen gillar att kalla den sâ- pga blind kärlek.

Vi var pâ väg till den nyöppnade " Palais de Thé" för att inhandla bergamotte thé och höll pâ att svimma framför den här butiken som ligger pâ nummer 201.

När jag säger svimma överdriver jag bara lite. De i butiken gapskrattade ât mitt ansiktsuttryck och sprang faktiskt ut pâ gatan för att hämta mig.

Basher fromagerie är en äkta fransk ostaffär som drivs av Igor frân Moldavien och Gullan frân Arkadien.
Gullan heter egentligen Liat och är frân Irland, men erkänn att Gullan frân Arkadien passar bra ihop med Igor?
Igor skär upp ostar med kärlek, luktar, smakar, blundar och klämmer... Ostar som stinker. Äkta Reblechon, Brie de Meaux och Camambert, you name it, Igor has it!
Jag lovade Gullan att ta med ett par äkta Irländare nästa vecka för inhandling av ost och vin.
Tänk vad underbart, nu slipper jag beställa bergamotte thé och lapsang suchong, samt fylla resväskan med stinkiga ostar, det är bara La Durée som fattas nu dâ...