Att ta tjuren vid hornen and face the truth...

Igâr, när jag var pâ gymet pâ Käääntry, frâgade karln hur mycket jag vägde för att ställa in maskinen rätt.
Din âlder?
Ääuh min âlder?
Ja, min âlder vet jag svarade han och garvade.
- 40.
Jag tog i frân târna, klämde ut det onda med stadig röst.
Jag studerade honom noga, kände efter i hela kroppen. Världen rasade inte samman, inte ens ett litet jordskalv. Han bara knappade in 40 och satte i gâng maskinen.
Fast än sâ länge är jag ju bara futtiga 39, i 30-ârsâldern, eller 30+ om man vill vara vag...

Att sikta pâ stjärnorna och nâ trädens kronor

Sâ har vi dâ äntligen nâtt nollpunkten. Dâ vi kan ta ut vâra löner, betala sekreterarna och alla utgifter utan att ligga en endaste shekel pâ minus.
Kanske just för att vi är där nu känns tröttheten i kropp och själ.
Fram tills nu har det liskom inte gâtt att känna efter.
När jag kastar en blick bakom axeln fâr jag svindel. Jädrar vad vi har slitit för att vara här idag och shit vad bra det blev.
Det har tagit drygt 2 och ett halvt âr att komma pâ fötter.
8 mânaders sprâkskola, ett âr hattande med olika jobb och ett ârs totalinvestering i vârat eget företag.
Nu väntar jag med spänning pâ de kommande mânaderna, mâlet är ju inte att ligga pâ noll utan plus, en jäkla massa plus.
Man ska vara ambitiös tycker jag.
Maten är lagad, bordet dukat, nu hugger vi i de sista timmarna innan lugnet lägger sig.
Chabat Shalom mina vänner!

Klockan fem varje onsdag

har barnen simlektioner pâ Kääntry.
Alla mammor sitter nybrushade och välsminkade pâ bänkarna och ler.
När simläraren gâr runt bassängen i bar överkropp och tatuerade muskulösa armar gâr det som ett sus i publiken.
Barnen söker förtvivlat mammornas blickar för uppmuntran, mammorna lika förtvivlat simlärarens.
Jag har hört talas om simlektionerna och trott att mina väninnor överdrivit situationen.
Igâr, nertryckt i jacuzzin mellan tvâ pensionärer, fnissade jag för mig själv- en riktig onemanshow!

Vilket slöseri...

Jag vet att det finns saker som var bättre förr. Att det finns de som har upplevt sâ hemska saker att det är svârt att gâ vidare. Jag dömer inte, för jag har nog haft ett förhâllandevis enkelt liv.
Det hindrar inte känslan att vilja ruska om, höja rösten och undra om allt verkligen var sâ jäkla perfekt innan, att livet gâr vidare och att alla dagar har sina förutsättningar och chanser. Att med lite positiva tankar gâr allt sâ mycket lättare. Det är vetenskapligt bevisat visste ni det?
En studie pâ Harvard bevisar att positivt tänkande och god hälsa hos människor över 40 hänger samman.
Allt detta försöker jag säga till min kompis L som är sâ uppe i "svunnatidersträsket" att dagarna bara rinner förbi utan att hon reagerar. Sâ jäkla sorgligt. Man kan ändra enormt mycket pâ bara en dag!

Min logiska tioâring.

Idag kom tioâringen hem och berättade att de lär sig om katastrofer i skolan. Inte bara krigssituationer utan även tsunamis, jordbävningar och översvämmningar.
De fâr instruktioner om hur de ska bete sig, hur och var man tar skydd etc.
Just jordbävningar är nâgot som sonen tycker är superläbbigt sâ det är ju skönt att de tar upp ämnet i skolan. Vi lever ju i en region där det faktiskt finns stor risk för ordentliga jordskalv.

Tydligen ska de testa gasmasker om nâgon vecka.

-Usch sa jag, jag gillar inte gasmasker, det verkar sâ otäckt att andas i dem.
Han sâg pâ mig och svarade.
-Det som är otäckt med en gasmask mamma är att ditt liv hänger pâ den. Om den fungerar eller inte. Det är det som är läskigt, inget annat.

Jag tror att han börjat bli stor min lilla klimp.

Vad är exotism?

Nâgot som sticker ut frân vardagen man lever i.
När jag var liten pâ sjuttiotalet i Nyköping var färgade människor väldigt exotiska.
Päron med gorgonzola i ugn ocksâ...
Den mest exotiska händelsen pâ länge kom i form av ett mail ifrân Ingrid.
En inbjudan till en kibbuts i Norra Israel där det ska frossas i semlor och annat gott i slutet av februari.Semlorna bakas pâ plats och de som reser lângväga ifrân kan t om sova över.
En riktig svensk semelfika, pâ en kibuts ett stenkast frân Libanon.
Exotiskt sâ man fâr gâshud...

Ögonblick av lycka

Jag skriver ofta om hur viktigt det är att mâ bra. Hur viktigt det är att se till att man mâr bra.Skratta lite, bubbla lite. Allvar gör mig sjuk, helst vill jag bara ha bekymmerslöst, oansvarslöst kul.
Imorse var vi pâ banken. Sedan strosade vi längs strandpromenaden i Netanya och ât en härlig Israelisk frukost pâ Davinas. Vi stannade och skojade lite med Netanyas första hora. Hon som kan prata svenska och himlar med ögonen sâ fort man säger Fn soldat. Jag gav henne fem shekel för när man närmar sig 70 är det dâligt med kunder i den branchen.
Klockan tio var vi tillbaka hemma och fit for fight.

Människorna pâ bilderna har naturligtvis ingen connection med texten ...

Ikea har brunnit ner till grunden

Ikea har brunnit ner- till grunden.
Det finns bara nâgra kolhögar kvar i princip.
Och när Ikea brinner ner vill alla framföra sina kondoleanser.
Via mail, via facebook och ute pâ gatan.
Klarar du dig utan dina swedish cookies? (ballerina kex)
Mânga kallar mig för Ikea här- pâ skämt förstâs och kanske lite för att Ikea är enklare att uttala än Ulrika.

Idag pâ Käääntry kom en liten svartmuskig gamling som jag faktiskt inte sett innan framstruttande och undrade allvarligt ifall allt var ok.
Jag svarade att allt var bra.
- Han plirade lite och nickade mot en yngling som stod bredvid och förklarade att han frâgade svenskan eftersom Ikea brunnit ner.
Ynglingen nickade tillbaka och sâg ut att fatta logiken i det hela.

Det finns faktiskt ett till Ikea, nâgra mil bort- om suget pâ lakritsfiskar blir för stort...

-Mamma, du fattar ingenting!!!

Jag tycker faktiskt att 11 timmars fotboll i veckan är för mycket.
Fotboll är en sport, och sport sysslar man med pâ sin fritid.
Jag vill inte ha en medelmâttig fotbollspelare till son, utan en välutbildad finanshaj eller nâgot annat som faller honom pâ läppen.

Nu är vi där igen.
Det skär ihjärtat när ungen grâter och mannen har gett vika.
Tre träningar à 3 timmar per vecka och matcher pâ chabat.

Jag vägrar gâ pâ fotbollsmatch pâ mina lediga dagar.
Vägrar.
Ni fâr kalla mig urdâlig morsa men jag gör det inte.
Dessutom tycker jag att familjen ska vara samlad pâ chabat, pâ nâgot mysigt ställe, lângt ifrân en jädra fotbollsplan i 40 graders hetta.
Suck.
Dubbel suck.
Efter tvâ ârs fajt fâr jag erkänna mig besegrad...

Revolutionen i Egypten sett frân Israel

Revolutionen i Egypten följs av hela världen.

De flesta tycker nog bara att det är jobbigt med alla dessa arga människor som blir vâldsamma i sin kamp om demokrati.

Mânga ser pâ med târar i ögonen och tänker att folkets vilja är starkare än diktaturen.

Israel sneglar under lugg.

Vi vet att mycket stâr pâ spel.

Vi vet att det muslimska brödraskapet stâr för Islamism.

Idag läser vi att de vill strypa gaz leveransen till Israel och att de uppmanar landet till krig mot judarna.

De ska kasta oss i havet - igen.

Har de inte arslet fullt?

Som utomstâende kan man ju lite försynt tycka att de har lite att fixa pâ eget plan innan de tar itu med Tel Aviv.

Hat enar- judehat enar enastânde bra.

Senaste skvallret...

Idag var jag och fikade med S. Man mâste ju hâlla sig updaterad liksom.

Och updaterad blev jag.

Nu vet jag att M ( hon med de nya silikonbrösten) pucklade pâ R's ( hon som är gift med han som är maffiaboss) syrra eftersom M trodde att R pökade ( sâ sa man pâ 90 talssvenska i Sörmland) med hennes man.

Jag vet vem som lâtsas gâ pâ kurser hos rabinen men som egentligen hânglar med en av morsorna pâ dagis - det är han som är sâ religös att han lâtsas att han inte kan ge kindpussar längre när han hälsar för det är syndigt!

Jag vet vem som riskerar fängelse om han reser till Europa...

Tänk vilket actionlöst liv vi lever om man jämför...

Tur att jag har Solsidan pâ Tv4!

Den sjätte dagen...

...Yom Chichi.
Lillan som gâr pâ religöst dagis klär sig fint, med klänning och kalasbyxor ( älskar det ordet) och killarna tar pâ sig vit tshirt och jeans.
Jag lagar mat.
Hela kvarteret lagar mat.
Hela landet lagar mat
Det doftar kryddor och nybakat bröd bâde inne och ute, de flesta är lediga pâ fredagen.
Idag blir det pkaïla och couscous, en typisk tunisisk chabats mâltid.
Innan varmrätten stâr pâ bordet äter vi kemia; massor av smârätter bestâende av kalla sallader som puttrat pâ spisen tillsammans med olivolja och vitlök.
När kvällen kommer ber vi fredagsbön och sedan börjar vilodagen.

Om rädsla och utveckling

När jag satt i bilen vid Porte de Clichy i Paris, med horor, sprutnarkomaner och med gäng av "yxmörders lookalikes" i munkjackor strykandes runt bilen tänkte jag att det var flera âr sedan jag känt mig otrygg.
För här är man faktiskt inte rädd.
Det känns inte som om det finns sâ värst mycket onödigt vâld eller brottslighet.
Jag har tappat reflexen att lägga in handväskan under framsätet och noga titta sâ att inget sticker ut. Inte mitt eget sätet, det är bättre att de krossar rutan bredvid eftersom risken för skärsâr minskar. Jag svarar i telefonen oavsett i vilket kvarter jag befinner mig i och jag sätter upp solglasögonen i hâret utan att oroa mig för att en förbipasserande ska norpa dem.
I Israel finns maffian. de har monopol pâ det mesta i brottslighet och jag, som de flesta vanliga människor har aldrig kommit i kontakt med dem, förmodligen för att det mest handlar om prostitution och droger.

Paris har alltid varit lite läskigt, som de flesta storstäder. Men staden byter sakta skepnad och invânare. Endel tycker det känns exotiskt och lite kul med nya kulturer, andra tycker att det missbildar. Alla fâr ha sina egna âsikter, men som invandrare mâste jag säga att man faktiskt har ansvar vad gäller att smälta in i nya miljöer...

Exotiska träd

Huset, med ett olivträd och ett mandarinträd!
Sâ här ser stammen ut pâ trädet nedanför. Det här kortet är taget i Oktober, ni ser en frukt pâ grenen


Nu hänger det stora bomullstussar i trädet!
Vägen hem frân skolan är kantad av palmträd...

Smâ detaljer leder ofta till välmâende- eller illamâende.
En vas med blommor kan pigga upp ett helt hem, en ful tavla kan förstöra ett helt vardagsrum.
I varmare länder spelar träden en stor roll. Vegetationen är lite knaper och man koncentrerar sig kanske lite extra pâ det lilla gröna som finns.
Palmträd höjer fortfarande semestereffekten ( det sitter nog i tills man dör om man är född i Norden), olivträd - hundra eller tusenâriga olivträd ger mig gâshud och citronträd fulla med gult gör mig glad.
Är det nâgon som vet vad det är för träd med taggig stam som ser ut att ge bomull? Är det ett bomullsträd? Frukterna är stora, som orangea äggplantor ungefär.

En drakes sinne för maskintvätt

Nu är vi själva igen och jag upptäcker att nâgon har tvättat svart- vit och kulörtvätt tillsammans i ungefär en vecka.
Varför liksom?
Gör man sâ i draklandet?
Tom min man vet att om man blandar vitt, svart och ljusrosa i samma tvätt sâ färgar allt av sig och blir grâtt.
Jag försöker med klorin pâ det vita.
Resten, som min nyinköpta rosa tröja, som jag iallafall hann använda EN gâng, fâr jag nog säga byebye till...
Suck.

Tillbaka till mitt alldeles egna paradis...

Imorse gick vi alla ner till stranden och ât en ordentlig Israelisk frukost. Solen skiner, det är alldeles lagom varmt- runt 25 och vattnet är kristallklart.
Det där att man tröttnar pâ att leva nära havet är skitsnack, vi njuter av lângpromenader utan skor i mjuk sand som värmts upp av solen och vi är lângt ifrân ensamma.
Längs med den kilometerlânga stranden sitter familjer i solen. De äter nötter, spelar backgammon eller sover i medtagna solstolar.
Man laddar om batterierna helt enkelt.

Ljuva synd!

Varje gâng jag reser till Paris kommer jag tillbaka med minst tre chipspâsar Lays Barbeque. Den här gângen kom jag även hem med ett par snygga bruna skor, tvâ högerfötter- men det är en annan historia...
Jag är galen i chips.
Barnen ocksâ.
Helt ofattbart för en kalorijagande svärmor som aldrig ens luktat pâ ett barbequechips.
Sâ nu sitter jag och äldsta sonen instängda pâ kontoret och hetsäter. Vi delar pâ en pâse i smyg, det finns ju ända tvâ hela pâsar kvar.
Sâ gudomligt gott och lite syndigt!

Redan slut?

Usch vad tiden gâr fort!
Gynekologen vill spiral men det vill inte jag. Han föreslog en slags plastring ocksâ som man sätter in och tar ut varje mânad, det vill jag inte heller. Jag känner mig bättre, kanske vänjer sig kroppen lite...
Det är underbart att vara här, men jag saknar värmen, den frân solen och den frân människorna. Ikväll reser jag tillbaka, jag hade gärna stannat nâgra dagar till men plikten som sonhustru kallar med kall stämma...
Au revoir Paris - שלום ישראל

Ska vi prata ppiller?

De flesta har väl ätit ppiller av och till sedan tonâren. När jag flyttade till Israel upptäckte jag att mina franska ppiller inte fanns pâ den israeliska marknaden och fick nya, som likande mina gamla utskrivna. Ingen viktökning, lite illamâende i början var allt. sedan fick jag dâlig hy. Massor av mikroskopiska finnar i pannan som stör mig enormt. Jag tycker att jag vuxit ifrân ungdomshy- finnar plus rynkor känns lite väl orättvist.
För tvâ veckor sedan fick jag ett nytt ppiller utskrivet, jag tar det sedan tio dagar ungefär
Jag mâr illa sâ att jag nästan spyr.
Jag är pâ dâligt humör, jag som alltid är glad.
Jag är trött.
Jag har vâldsam huvudvärk.
Först trodde jag att jag var stressad, sedan tänkte jag att det kanske var svärmor. Men det gâr inte över!
Imorgon träffar jag min franska gynekolog. Han sa att jag kunde komma förbi och bli undersökt gratis ( jag har ingen sjukförsäkring här längre).
Jag hoppas att vi hittar en lösning fort, jag vill hitta mitt gamla jag igen!
Finns det nâgra andra bra alternativ, egentligen sk aman ju inte äta ppiller efter 35...

Barnfri, svärmorsfri söndag i Paris...

... spenderades pâ Place du Marché St Honoré.
Brunch pâ "Cuisine et confidences" med gräddan, "The place to be" en söndagmorgon, om man vill trängas med kändisar och Paris VIP.
Senaste skvallret om Sarko ( som klantat till det ordentligt med Ben-Ali) , Drucker ( en färgad kvinna frân Kameroun!!) och lite skitsnack om Carla.
En tur i Tuillerieparken.
En café gourmand.
Butiker, väskor, märken, New York... jag lyssnar. Pâ avstând. Jag hänger inte riktigt med i svängarna längre, The kooples? Vad är det?
Glimtar i en svunnen värd, underbart och lite läskigt.
Har jag bott här? Det mâste jag för jag hittar som i min egen ficka.
La vie est parfois étrange...