Krigsövning i paljettkjolar

Av en slump fick jag reda pâ att barnen ska ha krigsövning i dag i skolan.
En verklighetstrogen övning, med ljud av missiler.
800 elever delas upp i âldersgrupper och slussas ner i tre olika skyddsrum. Pojkarna hamnar därför inte i samma.
Till skillnad frân vanliga övningar som bara varar i nâgra minuter kommer de i dag att sitta och kura en timme i skyddsrummen.
Ungar är sâ konstiga ibland. De kan berätta saker som i vuxnas ögon verkar sâ totalt obetydliga och hoppa över andra saker som vi vuxna tycker känns viktiga.
Det som diskuterats den här veckan har endast handlat om utklädningskläder.
Vi närmar oss purim och varje dag har sitt tema.
Idag är det paljetter. En glammig kontrast till missiler och krig...

Svensk matlagning- suck!

Och fast än del dagar känns tyngre än andra pinnar livet pâ, och vi gör det bästa av situationen.

Den här veckan har jag äntligen fâtt ändan ur och bjudit in den franska kolonin pâ middag.

Ni som lever utomlands vet precis vad jag pratar om. Om pressen att bjuda pâ svenskt.

Jag lagar inte svensk mat, mina föräldrar lagar inte heller svensk mat, förutom älg dâ, och det är ont om älgar här...

Det svenskaste jag vet är toast skagen och det är inte kosher.

Efter mycket om och men blir det sâ här :

Förrätt:

Tarteletter med tunt skivade tomater pâ en bädd av Dijonsenap, en skvätt olivolja och lite Dragon.

Sallad

Varmrätt:

Lax i folieknyte med körsbärstomater, grillad squach och aubergine.

Timjan potatis i ungn

Tatziki

Efterrätt:

Târta

Svenskt sâ det förslâr- särskilt tatzikin...

Terror

Natten mellan fredag och lördag tog sig en terrorist in i familjen Fogels hus pâ västbanken.
Med en kniv skar han eller hon halsen av tre barn; 11 âr, 3 âr, en bäbis pâ nâgra mânader samt en sovande mor och far. Tvâ barn lyckades fly och äldsta flickan i familjen var inte hemma.

Jag undrar hur människan kan sjunka sâ lâgt, hur hatet nâr en sâdan surrealistisk nivâ.
I ett samhälle där man matar befolkningen med propaganda och hat frân det att de kan stâ pâ benen är det nog normalt att svaga männsikor spârar ur med vâldsamheter.
Jag undrar vad man pratar om i de arabiska byarna runt omkring idag.
Jag undrar om de tycker att det är en heroisk eller barbarisk akt.

Mahmoud Abbas har fördömt det som skett.
Som vanligt.
Jag hoppas att han tar till vara pâ detta föträffliga tillfälle och bevisar att han motarbetar terrorism (nâgot jag tvivlar starkt pâ) en gâng för alla genom att i samarbete med Israel försöka finna den skyldige.

Facebook status

(Min dator ar utlanad och jag hittar inte prickar eller prick pa qwertyn.)

Jag tror att jag har ca 350 kompisar pa Facebook. Nar jag ser att en tredjedel ( en stor majoritet av de franska vannerna) uppdaterar sedan flera dagar tillbaka med nedrakningar och euforiska kommentarer eftersom det var tre avsnitt av Grey s anatomy haromkvallen, da tycker jag synd om manniskan.
Jag hoppas att den dagen aldrig kommer da lycka for mig och Olivier ar ett tvprogram...

När allt faller pâ plats...

Det regnar idag, precis som det gjorde den där morgonen för flera âr sedan dâ vi fortfarande levde i Frankrike.
Vi hade funderat och lekt med tanken pâ att göra Alya i nästan 10 âr innan vi verkställde det som blivit en dröm.
En mulen, fuktig vintermorgon dröjde jag mig kvar framför barnens skola och pratade med en avlägsen släkting till maken.
Hon sa att hon avskydde vintern, vantrivdes i Frankrike och drömde om att flytta till Israel.
Jag minns att jag tänkte att det var sâ sorgligt med ouppfyllda drömmar. Att det vemodiga i hennes blick säkert skulle bli värre med âren. Att man bara lever en gâng och att man är skyldig livet att njuta sâ mycket man kan.

Jag âkte hem. Satte mig framför datorn och letade upp numret till "Jewish Agency".
Jag ringde direkt, och när Aliza ( som sedan skulle bli en vän) svarade pâ andra sidan och undrade vad samtalet gällde hörde jag mig själv säga:
-Vi vill flytta till Israel, kan ni hjälpa oss?
"Un déclic" säger man pâ franska, en "trigger". Ett ögonblick som förändrar livet.

Maken fyller 41 imorgon, snart har vi varit här i tre âr och jag är lycklig.

Kvinnans dag

Igâr var det alltsâ Internationella kvinnodagen. Dagen dâ vi ska tänka pâ alla kvinnor som bränns upp pâ torget för att de vill skiljas. Dagen dâ vi tänker pâ de som blir slagna eller psykiskt misshandlade. Tror jag iallafall, jag har ärligt talat inte fördjupat mig speciellt i ämnet.
En lâng kö ringlade ut frân Blomsteraffären igâr. Stora tjusiga, romantiska blombuketter till kvinnor köpta av män. För kvinnor gillar att fâ blommor. Kvinnor gillar presenter över huvudtaget.
Om jag vore man hade jag kanske köpt porrtidningar, fjärtat i soffan och spelat poker fram till tre pâ nätterna. Jag hade haft hâr under armarna och pâ benen, onoppade ögonbryn och kanske hade jag inte brytt mig ett skvatt om min putande mage.

Nu är jag kvinna, ända ut i fingerspetsarna och jag blir stolt när nâgon säger att jag är feminin och kvinnlig.
Jag bryr mig inte om politiker är män eller kvinnor sâ länge de är bra.
Jag arbetar men ser ändâ min mamma och hustru-roll som den viktigaste i mitt liv.
För mig är var dag kvinnans dag, och mannens, och barnens...

Livets vägar äro outgrundliga...

Igâr var det fest pâ dagis.

Jag avskyr fortfarande i princip allt som har med dagis och skolan att göra när det handlar om kvällar.

Fruktansvärda jag.

Man ska entusiastiskt filma och heja pâ ungarna när de spelar triangel, helst tindra lite med ögonen ocksâ.

Igâr upptäckte jag dock att jag är lângt ifrân ensam att avsky dessa tillställningar.

Flera av mammorna sâg lättade ut när jag suckade och sa att jag hellre hade stannat hemma.

Väl där var det ändâ gulligt.

Flickorna hade fina dräkter och dansade orientalisk dans med färgglada sjalar medan pojkarna spelade Tarbouka.

Jag fnissade ât min lilla lintott som svängde pâ höfterna i takt med musiken och tänkte att hon egentligen borde dansa shottis med andra ljushâriga ungar i svensk natioladräkt. Jag tycker det är häftigt när saker inte blir som de borde, att ta ut svängarna lite, lägga till en fjärde dimension...

En guldstjärna till min äkta hälft

Maken har alltsâ varit själv med ungarna i en vecka nästan.
Ni som läser här vet att jag har en Sefaradisk make, uppväxt i ett hem där kvinnorna städar, lagar mat och uppfostrar barn och männen äter och blir serverade.
Huset var iordningplockat, tvätten var tvättad och vikt, barnen ser ut att ha ätit hela veckan, säkert pizza och annan hämtmat lite oftare än vanligt men min man arbetar 12 timmar om dagen sâ han hinner inte laga sâ mycket mat.
Det enda klagomâlet kom frân äldsta sonen.
Pappa kramar inte lika ofta som mamma.
Pojkarna har lidit krambrist.
Det har vi tagit igen i helgen. Vi har kramats som attan och jag är lycklig över att det just är kramarna de saknat allra mest.

När svenskar vittrar svenskar...

Igâr hände en ganska kul grej.
Jag stod pâ bryggan nere vid havet och tog kort med min Iphone när en karl med en enorm kamera pâ magen kom fram och frâgade ifall han kunde fâ ta kort pâ mig.
Han sâg sâ trevlig ut, tog nâgra kort och undrade ifall jag var Danska.
-Noo I'm Sweedish, ( undrar hur mânga gânger i mitt liv jag sagt den meningen) svarade jag varpâ karln gapskrattar och börjar prata svenska.
Han och hans kvinliga kollega var utsända frân Apollo för att ta bilder till den nya Apollokatalogen där Eilat tydligen ska finnas med.
Vi pratades vid en lâng stund om livet i Israel och de tog lite mer kort.
Sâ om ni ser en blondin i svart klänning och solbrillor pâ Eilatsidan i nya Apollokatalogen sâ vet ni att det är det är jag, Ulrika aka Chekchoukan!

Livet är orättvist- jag vet mina nordiska vänner!

Nu är vi i slutet av vintern. en vinter som började i mitten av december ungefär.
Med vinter menas att man kan ha stövlar pâ sig utan att svettas och att man inte längre gâr i bikini pâ stranden. Pâ vintern använder vi även luftkonditionering som varmblâs och vi mâste knäppa pâ värmen till varmvattenbehâllaren som annars värms upp mha solen.

Man blir lite störd av rytmen här. Vi är ganska trötta pâ att smâfrysa i husen och det känns som om det var superlänge sedan det var riktigt varmt.
Eftersom sommaren bara är 45 minuter med inrikesflyg härifrân känns det underbart att resa ner till Eilat nâgra dagar.

Röda havet är badbart för blâfrusna turister men förmodligen iskallt för Israeliska badkrukor. Det gör inget.
Jag ska ligga i solen och götta mig med en bra bok ( hundraâringen som klev ut genom fönstret och försvann) och skvätta lite vatten med lilla N som ocksâ kommer med.

5 dagars slappt pool och strandhäng med makens faster och fabror.
Just nu känns det som det inte kan bli mycket bättre.
Yehouuu, nu reser vi!

Barhäng med flickorna

Vid midnatt är stämmningen pâ top

Jag och Yasmin

Ibland vill man vara med sina tjejkompisar.

Skratta, flamsa och tjejsnacka.

Det är svârt att fâ ihop det men i gâr var jag med mina väninnor Nanuchka i Tel Aviv.

Kitchig stil med mat frân Georgien i ett underbart hus ett stenkast frân Florentin.

Bra musik, perfekt barhäng, otroligt god mat och massor av skratt.

Idag är jag trött men glad.

Jag har laddat batterierna, matat själen med fniss och livsglädje!

En blondins frukostfunderingar

Jag undrar hur mânga gânger jag bloggat om missiler som landar i Israeliska städer.
Igâr, för första gângen sedan kriget landade exploderade en Quassam missil i staden Beer Sheva.
Flera hus förstörda och människor i chocktillstând.
Varje missil som skickas iväg frân Gaza kostar flera tusen Euros för Gaza och ännu mer för Israel. Utan att det leder till nâgonting.
Tänk vad kul man skulle kunna ha för de pengarna. Om man slutade skicka missiler en sisâdär 6 mânader och la pengar i en burk för varje oskickad och omottagen missil- dâ skulle man kanske kunna bygga en biograf, ett kulturcenter eller en sportanläggning.
Fast sâ tänker bara dumma blondiner som yrvaket läser morgontidningen.

Att ta tjuren vid hornen and face the truth...

Igâr, när jag var pâ gymet pâ Käääntry, frâgade karln hur mycket jag vägde för att ställa in maskinen rätt.
Din âlder?
Ääuh min âlder?
Ja, min âlder vet jag svarade han och garvade.
- 40.
Jag tog i frân târna, klämde ut det onda med stadig röst.
Jag studerade honom noga, kände efter i hela kroppen. Världen rasade inte samman, inte ens ett litet jordskalv. Han bara knappade in 40 och satte i gâng maskinen.
Fast än sâ länge är jag ju bara futtiga 39, i 30-ârsâldern, eller 30+ om man vill vara vag...

Att sikta pâ stjärnorna och nâ trädens kronor

Sâ har vi dâ äntligen nâtt nollpunkten. Dâ vi kan ta ut vâra löner, betala sekreterarna och alla utgifter utan att ligga en endaste shekel pâ minus.
Kanske just för att vi är där nu känns tröttheten i kropp och själ.
Fram tills nu har det liskom inte gâtt att känna efter.
När jag kastar en blick bakom axeln fâr jag svindel. Jädrar vad vi har slitit för att vara här idag och shit vad bra det blev.
Det har tagit drygt 2 och ett halvt âr att komma pâ fötter.
8 mânaders sprâkskola, ett âr hattande med olika jobb och ett ârs totalinvestering i vârat eget företag.
Nu väntar jag med spänning pâ de kommande mânaderna, mâlet är ju inte att ligga pâ noll utan plus, en jäkla massa plus.
Man ska vara ambitiös tycker jag.
Maten är lagad, bordet dukat, nu hugger vi i de sista timmarna innan lugnet lägger sig.
Chabat Shalom mina vänner!

Klockan fem varje onsdag

har barnen simlektioner pâ Kääntry.
Alla mammor sitter nybrushade och välsminkade pâ bänkarna och ler.
När simläraren gâr runt bassängen i bar överkropp och tatuerade muskulösa armar gâr det som ett sus i publiken.
Barnen söker förtvivlat mammornas blickar för uppmuntran, mammorna lika förtvivlat simlärarens.
Jag har hört talas om simlektionerna och trott att mina väninnor överdrivit situationen.
Igâr, nertryckt i jacuzzin mellan tvâ pensionärer, fnissade jag för mig själv- en riktig onemanshow!

Vilket slöseri...

Jag vet att det finns saker som var bättre förr. Att det finns de som har upplevt sâ hemska saker att det är svârt att gâ vidare. Jag dömer inte, för jag har nog haft ett förhâllandevis enkelt liv.
Det hindrar inte känslan att vilja ruska om, höja rösten och undra om allt verkligen var sâ jäkla perfekt innan, att livet gâr vidare och att alla dagar har sina förutsättningar och chanser. Att med lite positiva tankar gâr allt sâ mycket lättare. Det är vetenskapligt bevisat visste ni det?
En studie pâ Harvard bevisar att positivt tänkande och god hälsa hos människor över 40 hänger samman.
Allt detta försöker jag säga till min kompis L som är sâ uppe i "svunnatidersträsket" att dagarna bara rinner förbi utan att hon reagerar. Sâ jäkla sorgligt. Man kan ändra enormt mycket pâ bara en dag!

Min logiska tioâring.

Idag kom tioâringen hem och berättade att de lär sig om katastrofer i skolan. Inte bara krigssituationer utan även tsunamis, jordbävningar och översvämmningar.
De fâr instruktioner om hur de ska bete sig, hur och var man tar skydd etc.
Just jordbävningar är nâgot som sonen tycker är superläbbigt sâ det är ju skönt att de tar upp ämnet i skolan. Vi lever ju i en region där det faktiskt finns stor risk för ordentliga jordskalv.

Tydligen ska de testa gasmasker om nâgon vecka.

-Usch sa jag, jag gillar inte gasmasker, det verkar sâ otäckt att andas i dem.
Han sâg pâ mig och svarade.
-Det som är otäckt med en gasmask mamma är att ditt liv hänger pâ den. Om den fungerar eller inte. Det är det som är läskigt, inget annat.

Jag tror att han börjat bli stor min lilla klimp.

Vad är exotism?

Nâgot som sticker ut frân vardagen man lever i.
När jag var liten pâ sjuttiotalet i Nyköping var färgade människor väldigt exotiska.
Päron med gorgonzola i ugn ocksâ...
Den mest exotiska händelsen pâ länge kom i form av ett mail ifrân Ingrid.
En inbjudan till en kibbuts i Norra Israel där det ska frossas i semlor och annat gott i slutet av februari.Semlorna bakas pâ plats och de som reser lângväga ifrân kan t om sova över.
En riktig svensk semelfika, pâ en kibuts ett stenkast frân Libanon.
Exotiskt sâ man fâr gâshud...

Ögonblick av lycka

Jag skriver ofta om hur viktigt det är att mâ bra. Hur viktigt det är att se till att man mâr bra.Skratta lite, bubbla lite. Allvar gör mig sjuk, helst vill jag bara ha bekymmerslöst, oansvarslöst kul.
Imorse var vi pâ banken. Sedan strosade vi längs strandpromenaden i Netanya och ât en härlig Israelisk frukost pâ Davinas. Vi stannade och skojade lite med Netanyas första hora. Hon som kan prata svenska och himlar med ögonen sâ fort man säger Fn soldat. Jag gav henne fem shekel för när man närmar sig 70 är det dâligt med kunder i den branchen.
Klockan tio var vi tillbaka hemma och fit for fight.

Människorna pâ bilderna har naturligtvis ingen connection med texten ...

Ikea har brunnit ner till grunden

Ikea har brunnit ner- till grunden.
Det finns bara nâgra kolhögar kvar i princip.
Och när Ikea brinner ner vill alla framföra sina kondoleanser.
Via mail, via facebook och ute pâ gatan.
Klarar du dig utan dina swedish cookies? (ballerina kex)
Mânga kallar mig för Ikea här- pâ skämt förstâs och kanske lite för att Ikea är enklare att uttala än Ulrika.

Idag pâ Käääntry kom en liten svartmuskig gamling som jag faktiskt inte sett innan framstruttande och undrade allvarligt ifall allt var ok.
Jag svarade att allt var bra.
- Han plirade lite och nickade mot en yngling som stod bredvid och förklarade att han frâgade svenskan eftersom Ikea brunnit ner.
Ynglingen nickade tillbaka och sâg ut att fatta logiken i det hela.

Det finns faktiskt ett till Ikea, nâgra mil bort- om suget pâ lakritsfiskar blir för stort...