minnesdagen for fallna soldater

Igar nar sirenen tjot kastade jag en blick pa min nyblivna fem aring.
Hon var full fard med att leka resturang med storebror.
Sa fort hon horde alarmet slappte hon vad hon hade i handerna, reste sig upp och stod alldeles stilla under tystnad.
Smartan en dag som denna ar nastan synlig.
Det varker i kroppen nar jag ser bilder pa alla dessa ungdomar som forlorat livet innan det ens borjat.
Ett citat av Golda Meir ringer i mina oron :

We hate war. We do not rejoice in victories. We rejoice when a new kind of cotton is grown, and when strawberries bloom in Israel.

Varan almost Sabra fyller fem!

Snart tre ar har gatt sedan vi tog varat pick och pack och flyttade hit. Lilla Noemie ar den forsta i familjen som kan saga att hon bott storre delen av sitt liv i Israel, hon fylde fem i veckan.
Hon talar franska med en rungande israelisk accent, hon ar inte det minsta radd for 6 centimeters kackerlackor och hon stoppar garna i sig olivier och tonfisk till frukost.
De blonda lockarna sitter dock som berget och ogonen ar blaare an havet. Hon tillhor den nya generationen Israeler. Snart kommer hon, liksom vara pojkar inse att detta inte bara innebar att leva i solen bland levnadsglada manniskor utan ocksa att vara avskydd och standigt fa sta till svars for sitt lands inrikespolitik under resor och moten med framlingar.

Forintelsen

En gang om aret har vi forintelsedagen. Barnen brukar anordna en slags cermoni i skolan och i ar var det min aldsta son som stod for minnesstunden.
Jag, maken och ett antal foraldrar satt pa bankarna redan klockan atta pa morgonen och tittade pa en skara svartkladda tioaringar.
Rektorn som forlorat en stor del av sin slakt i lagren grat. Barnen grat. Foraldrarna grat.
Det var sa hjartknipande vackert och sorgligt att jag madde daligt hela dagen.
Foreintelsedagen, eller yom ha shoah ar en sorgedag, ingen glad musik spelas pa radion, endast program som ror andra vardskriget visas pa tv och resturanger och cafeer ar stangda.Klockan tio pa morgonen skriker sirenen. Hela landet stannar upp under tystnad.
Just tystnad ar ibland maktigare an alla ord tillsammans...

Iskalla inbrottstjuvar

Det har varit tyst som i graven pa bloggen men livet har fortsatt och har har det hant saker.
For en vecka sedan vaknade jag av ett forfarligt dunkande pa ytterdorren.
Jag sprang ner for trappan i pyjamas men nycklarna som brukar sitta i dorren var borta. Lite yrvaken hittade jag ett par extranycklar och lyckades oppna.
Utanfor stod grannen, lite skarrad och sa att de upptackt att de hade haft inbrottsforsok i deras hus.
- De verkar ha tagit sig in hos er.
- Nej svarade jag leende, har har ingen tagit sig in.
Vand dig om, svarade grannen.
Jag upptacker till min fasa att fonsterluckorna ar uppbanda och att altandorren hakats bort.
En snabb titt till vanster och jag ser att datorn ar borta.
- Var ar bilen? undrade grannen.
Morgonhjarnan arbetade trogt, jag hade fortfarande inte funderat pa varfor nycklarna i dorren var borta...
Jag pekade bort mot carporten och som i en film i slowmotion upptacker jag att den elektriska porten som leder upp mot carporten ar oppen och att bilen ar borta.
Vi hade haft besok under natten, medan vi lag och sov.
Jag rusade upp pa overvaningen och in i min flickas rum. Sangen var tom.
Jag trodde jag skulle do pa plats. Sprang in i sonens rum dar jag hittade henne under tacket.
Kanslan ar obeskrivlig. Jag minns nu i efterhand att jag horde tre springande steg under natten och att nagon laste dorren. Jag sov djupt tack och lov, att vakna nar nagon ar inomhus maste vara vidrigt.
De tva foljande natterna var totalt somnlosa.
Jag sov inte en blund.
Barnens Israeliska formaga att fortranga det som varit fungerade perfekt, de har sovit gott varje natt sedan det hande tack och lov. Grannarna var valdigt hjalpsamma, farbrorn i huset bredvid grat t om.
Historien om familjen Fogel som blev halshuggna mitt i natten nar de sov sitter i bakhuvudet och vi ar sa otroligt tacksamma att de nojde sig med nedervaningen...

Livets gâtor

äro mânga.
Men en, som jag inte lyckas hitta svaret pâ är det här med offentliga toaletter. Jag menar hur gâr det egentligen till? Hur lyckas folk bajsa pâ utsidan av toalettstolen? Igâr när vi promenerat längs stranden i Netanya skulle jag bara in och skölja av fötterna och möttes av en syn som förföljde mig hela dagen... Annars är allt bra, efter en liten paus är jag tillbaka- fit for fight!

Lögndetektor pâ arbetet

Kommer ni ihâg att jag arbetade i en lyxig smyckesaffär för nâgra âr sedan?
Min kompis Y jobbar kvar där och kom med riktigt "hot stuff" igâr.
Inom loppet av tre mânader har tvâ dyra klockor försvunnit frân butiken.
Lite konstigt, eftersom det tackvare alla säkerhetsâtgärder är grymt ovanligt att nâgot försvinner.
Hela butiken blev kallad till lögndetektorn.
Har du sett nâgon stjäla? Har du varit i kontakt med klockorna? Har du stulit klockorna?
Alla gick dit utom I.
I som är sâ blyg, sâ ordningsam, sâ rar.
Lögndetektorn hittade inte den skyldige och alla blev kallade igen.
Alla gick dit- utom I igen...
Enligt lag slipper man om man kommer med ett läkarintyg där det stâr att man är psykiskt svag.
Kanske är hon oskyldig, kanske inte.
I vilket fall som helst fâr hon sparken.
Hon arbetade bâda skiften dâ klockorna försvann och chefen vägrar ha henne kvar i butiken.
Tanken slâr mig att ibland bedrar skenet.
Ibland gömmer sig förskräckligheter bakom en polerad fasad.

Vâr brutala Israeliska vardag

- Mamma!!! Kan du skjutsa mig till Roy är du snäll?
Jag sitter instängd pâ mitt lilla kontor och svarar suckandes ja.
Roy bor nâgra hundra meter ifrân oss, men okej dâ.

In i bilen.
Jag sätter pâ radion, funderar pâ vad jag ska laga för mat pâ fredag.
Sonen sitter tyst.
Precis innan han stänger bildörren säger han;

-Det har varit ett attentat i Jerusalem. "De" har sprängt en buss. Sätt pâ kanal tio när du kommer hem.

Han använder det hebreiska ordet för attentat. Förmodligen kan han inte ordet pâ franska.
Jag ser honom springa in mot Roys hus och grips av ett vâldsamt illamâende.

Târarna kommer men stannar i ögonvrân, som om de vägrar ge efter.

Livet här är ibland sâ brutalt att man blir alldeles matt.

Utflykt i det gröna

I söndags var vi pâ landet.

Bland raps, apelsinblommor och gröna gräsfält i en mochav vid Latrun.

En mochav är ungefär som en kibbuts men lite privatare - man delar lite mindre och bor lite finare.

Eller delade, för de flesta kibbutser och mochav har blivit privata nu.

Det fanns en resturang som serverade ostar och vin som tillverkats pâ plats med träbord och dekorationer som verkligen pâminde om Sverige.

Servitrisen och frun till karln som gjorde ostarna var finska, kanske det förklarar den skandinaviska stilen...

En härlig dag för själen.

Vuxenpurim i Tel Aviv

I lördags begav vi oss in till Tel aviv för vuxenfirande av Purim.

Vi var utklädda till Alladin och Yasmin. Maken sâg ut som Alladin.

En svenska utan svart peruk ser desvärre aldrig riktigt ut som Yasmin men det gjorde inget, vi hade vâldsamt kul ändâ.

Vad som alltid slâr mig här är den lättsamma stämmningen pâ nätterna. Trots otroligt mycket folk, alkohol och ungdomar sâg jag inte ett slagsmâl.

Jag sâg ingen riktig polis heller, bara utklädda. Publiken är blandad, vi var lângt ifrân de enda 40 âringarna som var ute.

Förmodligen tycker en stor majoritet att vi pâtvingas tillsräckligt mycket vâld här för att njuta av festligheter och varandra utan gruff och smockor.

Vid Florentin och Rotchild var det sâ smockat med människor klockan 2 pâ natten att det var svârt att ta sig fram. Lite imponernade med tanke pâ att söndagar är arbetsdagar i Israel och att det faktiskt var den tredje och sista natten som festen varade!

Ârets kostym var definitvt "the black swan".

Nästa âr klär vi ut oss till Brasilianska samba dansörer!

Purimfirande

Dagen dâ hela Israel klär ut sig.

Pâ vägen till skolan, mötte vi en gravid nunna, nâgra tomtar, en bisvärm, flamencodansöser, ett hundratal prinsessor i midjehöjd, punkare, tomtar, sponge Bob och nâgra nyckelpigor.

Jag blir târögd varje Purim.

Minns i Frankrike, hur glada vi var att klä ut oss och gâ till synagogan.

Här firar vi med alla andra, pâ gatan, i skolan och pâ dagis.

Det är härligt att vara annorlunda men ocksâ härligt att omge sig av människor som firar samma högtider som man själv gör.

Känslan av att höra hemma, känslan av samhörighet känns berusande trots att vi snart varit här i tre âr.

Lördagkväll firar vi vuxna Purim i Tel Aviv med Batman nâgra polismästare, catwoman och en boxare.

Man lever bara en gâng...

Glad Purim till er alla!

Jäkla hundskrälle

Om grannens lilla, fula, IQ befriade hund fortsätter att skälla nätter och mornar kommer den att sövas ner, eventuellt brutalt mördas av en trött Chekchouka.

Israelerena är knepiga.
Detta livliga folk klagar aldrig över oljud.

Hundskrället skäller n o n s t o p fram till ett pâ natten ungefär och sätter igâng vid klockan sex igen och ingen säger nâgot.
I Frankrike hade grannarna gaddat ihop sig och gâtt dit i grupp efter andra natten!

Kan man ringa polisen? Kan man ringa djurskyddsföreningen? Kan man leja en Tripolitansk yrkesmördare?

Jag jobbar pâ det- fortsättning följer...

Svenska flickor

Tänk att folk man träffar alltid mâste berätta om de har haft ett äventyr med en Skandinav.
Det har hänt tusen gânger.
Min barnläkare i ett av Paris chicaste kvarter älskade att berätta när han tâgluffade i Sverige pâ 70-talet. Han följde mina tre ungar och berättade en liten anekdot varenda gâng.
Jag lyssnade artigt och skrattade. Det var tider det- brukade han säga med nâgot drömskt i blicken...
Här har i princip alla karlar över 40 som kommit i närheten av en kibbutz fâtt till det med en Svenska eller Danska och de älskar att berätta.
Tillvägagângssättet är alltid detsamma. De smâpratar lite, suger pâ karamellen och sedan- helt plötsligt- tar de sats och kanske bara säger ett typiskt Svenskt namn som "Agneta" t ex och inväntar en reaktion.
Andra, som lyckats ha ett kortare förhâllande kanske hasplar ur sig ett " Jag alskar daij" eller " svenska flickan". Ibland stâr deras fruar bredvid och undrar vad de talar om. Efter det kommer detaljer. Hur de träffades, var, för hur länge sedan.
Jag vet aldrig vad jag ska säga, för vad säger man? - Nejmen Grattis!! sâ du har satt pâ en Svenska? Vad kul!!
Jag brukar le lite artigt, kanske blinka med ena ögat.
Jag tycker det är helmysko att folk man inte alls känner har behov av att berätta om deras one night stands för typ 20 âr sedan.

Krigsövning i paljettkjolar

Av en slump fick jag reda pâ att barnen ska ha krigsövning i dag i skolan.
En verklighetstrogen övning, med ljud av missiler.
800 elever delas upp i âldersgrupper och slussas ner i tre olika skyddsrum. Pojkarna hamnar därför inte i samma.
Till skillnad frân vanliga övningar som bara varar i nâgra minuter kommer de i dag att sitta och kura en timme i skyddsrummen.
Ungar är sâ konstiga ibland. De kan berätta saker som i vuxnas ögon verkar sâ totalt obetydliga och hoppa över andra saker som vi vuxna tycker känns viktiga.
Det som diskuterats den här veckan har endast handlat om utklädningskläder.
Vi närmar oss purim och varje dag har sitt tema.
Idag är det paljetter. En glammig kontrast till missiler och krig...

Svensk matlagning- suck!

Och fast än del dagar känns tyngre än andra pinnar livet pâ, och vi gör det bästa av situationen.

Den här veckan har jag äntligen fâtt ändan ur och bjudit in den franska kolonin pâ middag.

Ni som lever utomlands vet precis vad jag pratar om. Om pressen att bjuda pâ svenskt.

Jag lagar inte svensk mat, mina föräldrar lagar inte heller svensk mat, förutom älg dâ, och det är ont om älgar här...

Det svenskaste jag vet är toast skagen och det är inte kosher.

Efter mycket om och men blir det sâ här :

Förrätt:

Tarteletter med tunt skivade tomater pâ en bädd av Dijonsenap, en skvätt olivolja och lite Dragon.

Sallad

Varmrätt:

Lax i folieknyte med körsbärstomater, grillad squach och aubergine.

Timjan potatis i ungn

Tatziki

Efterrätt:

Târta

Svenskt sâ det förslâr- särskilt tatzikin...

Terror

Natten mellan fredag och lördag tog sig en terrorist in i familjen Fogels hus pâ västbanken.
Med en kniv skar han eller hon halsen av tre barn; 11 âr, 3 âr, en bäbis pâ nâgra mânader samt en sovande mor och far. Tvâ barn lyckades fly och äldsta flickan i familjen var inte hemma.

Jag undrar hur människan kan sjunka sâ lâgt, hur hatet nâr en sâdan surrealistisk nivâ.
I ett samhälle där man matar befolkningen med propaganda och hat frân det att de kan stâ pâ benen är det nog normalt att svaga männsikor spârar ur med vâldsamheter.
Jag undrar vad man pratar om i de arabiska byarna runt omkring idag.
Jag undrar om de tycker att det är en heroisk eller barbarisk akt.

Mahmoud Abbas har fördömt det som skett.
Som vanligt.
Jag hoppas att han tar till vara pâ detta föträffliga tillfälle och bevisar att han motarbetar terrorism (nâgot jag tvivlar starkt pâ) en gâng för alla genom att i samarbete med Israel försöka finna den skyldige.

Facebook status

(Min dator ar utlanad och jag hittar inte prickar eller prick pa qwertyn.)

Jag tror att jag har ca 350 kompisar pa Facebook. Nar jag ser att en tredjedel ( en stor majoritet av de franska vannerna) uppdaterar sedan flera dagar tillbaka med nedrakningar och euforiska kommentarer eftersom det var tre avsnitt av Grey s anatomy haromkvallen, da tycker jag synd om manniskan.
Jag hoppas att den dagen aldrig kommer da lycka for mig och Olivier ar ett tvprogram...

När allt faller pâ plats...

Det regnar idag, precis som det gjorde den där morgonen för flera âr sedan dâ vi fortfarande levde i Frankrike.
Vi hade funderat och lekt med tanken pâ att göra Alya i nästan 10 âr innan vi verkställde det som blivit en dröm.
En mulen, fuktig vintermorgon dröjde jag mig kvar framför barnens skola och pratade med en avlägsen släkting till maken.
Hon sa att hon avskydde vintern, vantrivdes i Frankrike och drömde om att flytta till Israel.
Jag minns att jag tänkte att det var sâ sorgligt med ouppfyllda drömmar. Att det vemodiga i hennes blick säkert skulle bli värre med âren. Att man bara lever en gâng och att man är skyldig livet att njuta sâ mycket man kan.

Jag âkte hem. Satte mig framför datorn och letade upp numret till "Jewish Agency".
Jag ringde direkt, och när Aliza ( som sedan skulle bli en vän) svarade pâ andra sidan och undrade vad samtalet gällde hörde jag mig själv säga:
-Vi vill flytta till Israel, kan ni hjälpa oss?
"Un déclic" säger man pâ franska, en "trigger". Ett ögonblick som förändrar livet.

Maken fyller 41 imorgon, snart har vi varit här i tre âr och jag är lycklig.

Kvinnans dag

Igâr var det alltsâ Internationella kvinnodagen. Dagen dâ vi ska tänka pâ alla kvinnor som bränns upp pâ torget för att de vill skiljas. Dagen dâ vi tänker pâ de som blir slagna eller psykiskt misshandlade. Tror jag iallafall, jag har ärligt talat inte fördjupat mig speciellt i ämnet.
En lâng kö ringlade ut frân Blomsteraffären igâr. Stora tjusiga, romantiska blombuketter till kvinnor köpta av män. För kvinnor gillar att fâ blommor. Kvinnor gillar presenter över huvudtaget.
Om jag vore man hade jag kanske köpt porrtidningar, fjärtat i soffan och spelat poker fram till tre pâ nätterna. Jag hade haft hâr under armarna och pâ benen, onoppade ögonbryn och kanske hade jag inte brytt mig ett skvatt om min putande mage.

Nu är jag kvinna, ända ut i fingerspetsarna och jag blir stolt när nâgon säger att jag är feminin och kvinnlig.
Jag bryr mig inte om politiker är män eller kvinnor sâ länge de är bra.
Jag arbetar men ser ändâ min mamma och hustru-roll som den viktigaste i mitt liv.
För mig är var dag kvinnans dag, och mannens, och barnens...

Livets vägar äro outgrundliga...

Igâr var det fest pâ dagis.

Jag avskyr fortfarande i princip allt som har med dagis och skolan att göra när det handlar om kvällar.

Fruktansvärda jag.

Man ska entusiastiskt filma och heja pâ ungarna när de spelar triangel, helst tindra lite med ögonen ocksâ.

Igâr upptäckte jag dock att jag är lângt ifrân ensam att avsky dessa tillställningar.

Flera av mammorna sâg lättade ut när jag suckade och sa att jag hellre hade stannat hemma.

Väl där var det ändâ gulligt.

Flickorna hade fina dräkter och dansade orientalisk dans med färgglada sjalar medan pojkarna spelade Tarbouka.

Jag fnissade ât min lilla lintott som svängde pâ höfterna i takt med musiken och tänkte att hon egentligen borde dansa shottis med andra ljushâriga ungar i svensk natioladräkt. Jag tycker det är häftigt när saker inte blir som de borde, att ta ut svängarna lite, lägga till en fjärde dimension...

En guldstjärna till min äkta hälft

Maken har alltsâ varit själv med ungarna i en vecka nästan.
Ni som läser här vet att jag har en Sefaradisk make, uppväxt i ett hem där kvinnorna städar, lagar mat och uppfostrar barn och männen äter och blir serverade.
Huset var iordningplockat, tvätten var tvättad och vikt, barnen ser ut att ha ätit hela veckan, säkert pizza och annan hämtmat lite oftare än vanligt men min man arbetar 12 timmar om dagen sâ han hinner inte laga sâ mycket mat.
Det enda klagomâlet kom frân äldsta sonen.
Pappa kramar inte lika ofta som mamma.
Pojkarna har lidit krambrist.
Det har vi tagit igen i helgen. Vi har kramats som attan och jag är lycklig över att det just är kramarna de saknat allra mest.