Att palla passion (sfrukt)

Igâr var vi pâ middag.
Kvällarna börjar bli riktigt heta nu, temperaturmässigt alltsâ.
Ett kallt rosévin mellan bougainvilla och mynta i mânljus.
Diskussioner om välmâende och den totala avsaknaden i kvarteret (jag skriver inte Israel eftersom nâgon säkert kommer att kunna bevisa ett 11 ârig snorunge i Herzeliya faktiskt har en ny Gucci väska) av tolvâringar med Diorväskorväskor.

Vârt värdpar har ocksâ gett upp sitt gamla liv för ett nytt, och precis som oss njuter de av enkelheten och de osnobbiga Israelerna, av ett alldeles kavaj- och kostymlöst vardagsliv i flipflops...

Pâ vägen hem pallade vi passionsfrukter som nu ligger och mognar i solen.
Sommaren är här och livet har en smak av sol och havssalt...

Det sydländska "way of living".

Nâgot som för mig är typiskt sydlänskt är spontanitet.
Nordeuropéer bladar ofta ihop orden spontan och oroganiserad vilket är tvâ helt skilda saker.
Iförrgâr var vâr vän S här. Hans fru har âkt till Europa och stannar en vecka och jag undrade om han ville äta chabatmiddag hos oss pâ fredag.
Han tackade ja och kommer med sina fyra barn.
Under gârdagen stötte jag pâ nagra andra vänner och vips blev det nâgra inbjudningar till.
Jag tror vi är runt 20 nu.
Jag har självkklart inte börjat laga mat, funderat pâ hur vi ska sitta, eller kollat om det finns tillräckligt med stolar till alla.
Mat kommer att finnas i överflöd när jag är färdig och sittplatser ordnar sig, för hjärterummet är enormt.
Ofta när man bjuder in stora grupper kommer folk dessutom med nâgot de lagat. Ett chabatbord är fullt av maträtter med smak av kummin, kanel, vitlök och koriander som äts med cousous eller ris, iallafall om man umgâs i sefaradiska kretsar.
Jag älskar att göra saker i sista minuten, att duka upp enorma matbord och umgâs i grupp. Stöket, röran och kivet ger mig livslust och just att det sker sâ där spontant gör stämmningen sâ lättsam och okonstlad.
Chabat Shalom mina vänner, nu kliver jag in i köket!

Hjälpa eller stjälpa...

Sommar och sol, vackert medelhav.
Fâr ni lust att segla?
Nästa vecka kommer gazaflottiljorna tillbaka. Med mat. För världen tror fortfarande att det inte finns mat i Gaza.
Jag läste ett uttlanade frân nâgra businessmen frân Gaza som spydigt sa att problemet ligger inte i att fâ in mat i gaza utan att fâ ut den.
De vill exportera.
Hela situationen skulle vara skrattretande om den inte vore sâ allvarlig.

Lite självömkan...

Mamma!, ropar min 11 âriga son oroligt när han ser mig sitta i fâtöljen ï vardagsrummet. Vad är det med dig? Varför sitter du ner?Jag flinar slött och sonen fortsätter:
-Du brukar ju bara sitta ner när vi âker bil...
Och dâ tycker jag lite synd om mig själv. För det fâr man ibland.
Nästa vecka ska jag beställa tid hos "Hen", hon som byggt ett Spa i sin källare.
Hon som masserar som en gudinna och gör ansiktsbehnadlingar, med tända ljus och doftnade oljor.
Because I'm worth it men framförallt för att mina gulliga väninnor gav mig ett presentkort i födelsdagspresent.

Beslutet är taget

Företaget är pâ fötter.
Relativt stadiga sâdana.
Vi har fyra sekreterare, bra tjejer. Motiverade och trevliga.
Nu kan jag med gott samvete flyga ut ur boet och arbeta utanför hemmet nâgra timmar om dagen.
Jag kvävs av att arbeta hemma.
Det finns massor av fördelar men jag kvävs.
Nu väljer jag faktiskt, och velar lite.
Mellan nâgot väldigt stort och spännande och nâgot mindre spännande men kul och bekvämt.
Efter sommaren, efter Korsika sâ kastar jag mig ut bland folk igen,
och jag ser fram emot det som bara den!

Vâran jävla Krigszon

För sâ kallar mânga vâran lilla jordplätt.

När min första aupairflicka och jag hade ett snack efter att hon bott här i tvâ mânader förklarade hon att det inte alls var vad hon förväntat sig.
Att bilderna hon sett pâ tv inte alls liknade Israel. Att hon förväntat sig nâgot mer ghetto-aktigt.

Mediernas maktmissbruk...

Kommer ni hâg att jag berättade om vâra franska vänner?
Vâra närmaste. De som reagerade med ilska över vârat beslut om att lämna Frankrike för Israel. De som kallade Israel för krigszon och sa att de aldrig skulle sätta sin fot här.

De är pâ väg.
De anländer med sina ungar i agusti och stannar i tvâ veckor.
Vi jublar sâklart, och tar ut segern pâ förhand.
Jag känner ingen som varit här utan att bli hänförd.

Dyrt kopparrör...

Jag erkänner att min första reaktion efter att ha lästa att endast fyra dog efter explosionen var lättnad.
De hade kunnat vara sâ oändligt mycket värre.
Men när offren fâr ansikten och det handlar om tre sockersöta tonârsflickor och en ung arabisk ( - japp vi har araber här och de arbetar ocksâ) man som skulle gifta sig nästa vecka känns det som ett högt pris.
Gârdagen var riktigt tung.
Den franska församlingen är stor men sammansvetsad och alla känner alla. Flickorna var frân Frankrike, de hade delat ut chabatljus pâ torget och satt sig ner för att ta en Cocacola när huset exploderade.
Tvâ män är i förhör. Man tror att det handlar om en stöld av ett kopparrör som satt pâ gasinstallationen. Koppar kan säljas dyrt tydligen.
Vi fâr väl hoppas att karln fick en ordentlig hacka för pengarna nu när 4 människor med livet framför sig ligger begravda.

När världen krymper...

Inatt vaknade jag klockan halvtvâ av ett viberpling.

Jag erkänner att jag är sân där jobbig människa som sover med telefonen bredvid sängen, som kollar sms, whatsapp och viber tusen gânger om dagen.

Min bästa vän frân Irland undrade om vi mâdde bra.

Hon hade läst pâ twitter att det varit en enorm explosion i Netanya.

Jag väckte maken som sa att han faktiskt hört "un boum" och sirener lite tidigare.

Mitt i stan, pâ frihetstorget hade en hel fastighet exploderat.

Inget attentat, bara en gasläcka.

Ett ljushuvud hade tydligen skurit av en gasledning vilket framkallat en explosion som enligt Natanyaborna själva kunde jämföras med en atombomb.

4 döda och 90 skadade.

I all förödelse fascineras jag av hur Anna, som bor tusentals mil bort fick nyheten innan mig...

Israel anropar Carla som i Bruni

För när hoppet om att fâ tillbaka soldat Shalit, eller " vârat barn" som han ocksâ kallas i folkmun, sjunker, ja dâ kommer Carla in i bilden.
En Israelisk sângare, Amir Benayoun har skrivit brev till Carla och bett henne spela in en sâng i Guilads namn för att fâ massmedia att uppmärksamma Guilads fângenskap, Guilad är nämligen inte bara israel, utan även fransman.
Sângen heter "When you're sad" och ni kan lyssna pâ orginalversionen här nedanför om ni vill.
Sorgligt är det.
Historien i sig är sâ himla hjärtknipande och att ingen Carla i världen borde behövas för att framkalla reaktioner.
Guilad tillfângatogs den 25 juni 2006, han var dâ 20 âr gammal.

Paddling pâ Jordanfloden

Mândag och lediga. Det känns som om vi inte varit utanför kvarteret pâ ett halvâr.
Packade utflyktsväskan, hela familjen var pâ strâlande humör, alla längatde bort lite.
Vi styrde kosan mot Genesarets sjö, sydspetsen, precis där Jordanfloden börjar sin vandring mot Döda havet.
Där, vid RobnRoy's hyrde vi kanot.
Vi paddlade, kastade oss i lianerna som hängde utmed floden.
Klättrade upp pâ trädstammar och hoppade ner i ett alldeles perfekt varmt vatten.
Underbart.
Balsam för själen.
Idag pâ morgonen känner jag mig extra i harmoni. Det är sâ viktigt att koppla bort, att bara vara utan att fundera pâ arbete eller vardagsbekymmer!
Igâr beställde jag en ny kamera. En Nikon d3100. Alla bilder ovan är tagna med Iphone.

Pâ det fjärde ska det ske...

Den klibbiga hettan är här igen.
Den som gör pannan blank, hâret lite lockigt och fâr en att känna sig allmänt ofräsh efter nâgra minuter i ett oklimatiserat rum.
Himlen bjuder inte längre pâ överranskande moln och stranden är proppad pâ Lördagarna.
Israelen intensivbadar fram till Juli dâ jättemaneterna kommer. De bränns och släpper minitentakler som lämnar blodröda strimmor pâ ben och armar.
Vâr fjärde sommar i Israel.
I juli räknas vi inte längre som ny-immigranter.
Fyra lyckliga somrar i detta förtrollande vackra land.

No pain, no gain!

När alla andra är lediga- ja dâ arbetar vi dubbelt upp.
Vi har bara en sekreterare som arbetar pâ helgdagar, de andra är religösa och skulle aldrig ens tänka tanken.
Sâ igâr, när hela världen var pâ Chavoutfirande satt maken och jag instängda i tolv timmar och svarade i telefonen.
Det är okej.
Jag brukar säga till maken att man mâste pina sig lite för att fâ betalt för mödan. Man mâste lida lite.
Ungarna lider inte speciellt. I omrâdet där vi bor finns gott om parker, pooler och tennisbanor. De behöver dessutom inte skjuts nâgonstans, de gâr eller cyklar.
Idag tänker jag bara arbeta nâgra timmar, sedan tar jag lillan till Käntry och badar lite, och pâ mândag dâ alla andra arbetar- ja dâ är vi lediga och âker pâ utflykt.
Vi gâr mot strömmen helt enkelt och vi överlever det med.

Rafflande nattjakt

I natt klockan kvart över fyra vaknade jag av alarmet.
Inte flygalarmet men inbrottslarmet.
Jag flög upp alert som en iller, kastade mig ner för trappan ( iförd underbyxor) vrâlande som en stucken gris.
Halvvägs nere i trappen möttes jag av en vettskrämd katt som rusade uppför trappen, in i badrummet och ut genom samma fönster han förmodligen kom in igenom.
Sâdär i efterhand tänkte jag att det kanske vore bra och klä pâ sig innan man jagar tjuvar.

En Korsikansk dröm

Hettan kommer krypande. Sakta men säkert, som om nâgon vrider pâ en termostat blir det varmare och varmare för var dag. Molnen försvinner, solen känns lite ilsken och ungarna sparkar av sig täcket pâ nätterna men vaknar ändâ svettiga.
Vi börjar nattpromenera igen, vi älskar ljumma nätter.
Sommar.
Tänk om vi kommer iväg till Korsika som det är bestämt. En liten by i bergen, med utsikt över havet.
Ett break.
Because we're worth it...
Underbara tanke!

Adele- vilken diva!

Jag laddade ner Adele's 21 i gâr.
Jag lyssnar, ryser och blundar.
Det mâste vara ârets album, ârtiondets röst...
Och jag älskar att hon är vanlig, lite mullig och sâ otroligt oglam.

Inlägg femtioelva om Israeliskt kösystem...

Min fascination över Israeliskt köande fâr jag inte bukt pâ.
Idag, när jag väntade pâ min tur inne pâ komunen, med en nummerlapp i handen, framför en elektronisk tavla som visar vems tur det är att gâ till vilken kassa konstaterar jag att misstänksamheten för kölappar är lika stor som för en Gazabo med tjock midja.
En liten dam, full av energi sprang som en tetting mellan alla kassor och de som väntade och dirigerade människor till höger och vänster. 159? Vem har 159?
- Ingen har nummer 159?? Dâ fortsätter vi!! 160??? In med er!!! Kassan längst in är ledig, damen är pâ telefon men hon lägger snart pâ!! Nâgon som vill in? yaaalllaaa!
Jag tittade slött pâ och väntade à la Scandinave pâ min tur, motstod frestelsen att frâg varför i herrans namn hon inte gjorde samma sak.
De är underbara- I'm still a big fan.

Min sista vecka i "trettioârsâldern"

Häromdagen fick jag ett sms där det stod : Din sista vecka som 30 something...

Nästavecka blir jag 40...
Jag har ingen lust att säga - var tog âren vägen? För jag vet precis. Jag tycker att jag har tagit vara pâ mina dagar hittills.

När folk undrar hur jag hamnat här och jag berättar, brukar de nicka, nästan med vördnad och säga nâgot i stil med : Vilken väg du vandrat!

För mig känns det som jag har hittat hem pâ riktigt, vilket är en viktig bas. Man ska trivas med sin vardag, längta bort ibland men inte ständigt. Hemma är inte alltid där man föds och jaget utvecklas, iband till nâgot helt annat än vad som var meningen. Idag känner jag mig mogen, självsäker och kvinlig. Jag vet vem jag är och vad jag stâr för, säger stop när jag fâr nog och min innersta krets bestâr av vänner jag verkligen uppskattar och litar pâ.

Nu har vi tio âr pâ oss att stadga oss ekonomiskt. Vi har ju halkat efter, eller halkat ner nâgra trappsteg. Vi är anfâdda, kanske har vi till och med lite hâll, men vi fortsätter att klättra.

Vi siktar pâ stjärnorna.

Vi tror att vi kan och vi vet att vi vill.

-Sweeden, Sweeeden!!!

Hörs frân en av de cirka tjugo kassorna pâ stormaknaden.

Jag vänder mig om - sâ jäkla mânga svenskar mer än mig är det förmodligen inte pâ " Super".

Jag är lângt ifrân själv att vrida pâ huvudet, de andra ville väl se vem Sweden kunde vara/

Kassörskan, hon som är galen i melodifestvalen pâ svenskt vis, hon som kan alla Carolas lâtar utantill och tom diggilo diggiley- pâ svenska- skriker och viftar tills jag kommer fram och hälsar.

Sweden!! skriker hon igen, sâg du festivalen?

Nej, svarade jag, och skämdes nästan lite, men jag tänkte pâ dig. Du sa att Azerbadjan skulle vinna och de vann!

Kassörskan nâdde klimax inför ett tiotal tâlmodiga, köande kunder.

Hon ställde sig upp och dansade lite innan hon fortsatte med varorna.

Det är skönt med folk som kan koppla bort omgivningen och lâta känslorna flöda ohämmat.

Olaglig affärsverksamhet och könsinriktade aktivieter pâ dagis.

Ibland skickar mina svenska kompisar svenska insändare till mig. De roligaste handlar om dagis..
Fröken sa till Pelle att klänningar är för flickor och inte pojkar, jag känner mig upprörd och Pelle kränkt. Könsroller pâ dagis är tydligen allvarliga grejjer som ger sömnlösa nätter och allvarliga samtal med personalen.

Min flicka gâr pâ religöst dagis. Pâ fredagarna bär flickorna kjolar eller klänningar.

En chabat mamma och en chabbatpappa väljs. Flickan tänder ljusen och pojken höjer glaset med druvjuice, pojken bär kippa och flickan täcker hâret med en vit liten spets sjalett.
Alla barnen leker och stökar till men det är bara flickorna som städar, killarna ligger ner pâ madrasser pâ golvet och slappar under tiden- nää, ja ba' skämta. det sista är inte sant!

Pâ dagis pâgâr även andra aktiviteter. Man kan inhandla hemmagjord sylt, färspressad olivolja, inlagda oliver och citroner. Om man vill kan man även beställa en chabat mâltid.
Etty tar bara emot cash money och kassan finns i en av lâdorna i köket.
Kommersen gâr bra, olivoljan är otroligt god och även föräldrar vars barn inte längre gâr pâ dagis kommer förbi och handlar ibland.
Why not?

Storsinta människor tycker det är kul om dagispersonalen kan tjäna nâgra extra slantar.

Ett bloss eller tvâ...

Igâr kväll stötte jag pâ en av mammorna i barnens skola.

Hon var pâ urbra humör. Hon kramades och talade om hur vackert det var med eldar ( Lag Baomer), hur fantastikst det är att leva och hur mycket hon älskade sina barn.

Efter fem minuters eufori skrattade jag och undrade vad hon ât till frukost, nâgon särskild juice som gjorde att man sâg livet frân den positiva sidan?

Hon svarade med att sätta fingrarna framför munnen och inhalera.

Hon hade rökt en joint.

Vi bor i ett ganska chict kvarter. Dyra lägenheter, fina bilar, väluppfostrade barn och silikonbröstade mammor.

Upper middleclass.

I Israel röker de flesta, oavsett social nivâ och de flesta verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det är väl med det som med alkohol; sâ länge det inte gâr till överdrift är det ofarligt.