Vilken härlig blandning!

Pâ min nya arbetsplats jobbar:
en brasilanska,en cubanska, en turkiska, nâgra ryskor, en colombianska, en argentinska, tvâ infödingar och en svenska som alla kallar fransyskan.
Alla utom en är judinnor.
Alla utom tvâ ( infödingarna )har flyttat till Israel av personliga skäl.
Vi talar hebresika med varandra men totalt talas 8 sprâk i affären.
Vi firar samma högtider men pâ lite olika sätt.
Det ni.
Tänk om det vore sâ i Sverige.
Tanken är svindlande.Det är ju nästan sâ att man skulle kunna ringa polisen om man kände pannkakslukt pâ julafton.
Ingen normal männsika äter pankisar den 24 december- sâ är det bara.
Imorgon tar alla med sig specialrätter till det judiska nyâret.
Den svenska fransyskan med det nordafrikanska efternamnet tar med sig tunisiska sallader, det har ryssarna bestämt.

Han ser ju sâ himla gullig ut Abbas...

Och medan hela Israel satt bänkade framför tv apparaterna och lyssnade pâ en storartad Bibi Netanyahu satt Palestinierna i Ramallah och grät av Abbas hjärtknipande tal.
De enda som tjurade var Hamas i Gaza.
De är inte alls intresserade av en stat.
Om ni frâgar mig tror jag faktiskt att de inte är intresserade av sâ värst mycket mer än bidrag och missiler.
Undrar vad som händer om de nu fâr en stat.
Abbas är svag politiskt, han har tom anklagats för samarbete med judarna- av sina egna.
Vek och lite trâkig. Inget fräs. Det ryktas t om att han inte tror att intifador löser problem.
Kanske tar Hamas över helt.
Kanske översvämmas västbanken av missiler och andra vapen.
Det skulle bli en fullkomlig katastrof.
Vâr futtiga lilla remsa land skulle bli sönderbombad innan Europa hunnit blinka.
Det är lätt att säga "Let's give them a try" när man sitter i en lägenhet i Paris eller New York.

Shalom allihop!

Sommaren har rusat iväg. En härlig vecka alldeles själv här i Israel och 10 fantastiska dagar pâ Korsika, en ö som nog är det närmaste paradiset man kan komma.
2 veckor med vâra franska vänner som äntligen vâgat sig hit och som självklart kom just den veckan dâ attentaten i södra Israel hände, och dâ missilregnet var som intensivast.
Sommaren hâller oss fortfarande som en snara runt halsen, men idag har det regnat. Inte här men i stora delar av Israel.
Jag har âtervänt till min juvelbutik och det är helt underbart. Jag flyger iväg till jobbet, sâ otroligt skönt att komma ut. Företaget sköts till största del av maken men jag har mina fingrar med i spelet och efter tvâ veckor konstaterar vi glatt att det faktiskt fungerar.
Korten är frân Korsika.
Tack för era mail och meddelanden.
Allt är väl.
Nu är jag i gâng igen!

När paranoïan tar stryptag

Igâr ville maken bjuda pâ resturang.
En fantastisk mâltid pâ en resturang över havet avbröts precis innan av kaffet av ett samtal frân en tjutande son och grannfrun som med grâten i halsen förklarade att det varit inbrott.
Igen.
Inte hos oss den här gângen tack och lov men hos dem.
Tjuvarna mâste ha klättrat upp över den lâsta dörren som leder till vâr trädgârd, hoppat upp pâ muren som skiljer vâra hus, klängt upp pâ pergolan gâtt förbi vâra sovrumsfönster för att öppna grannens som stod pâ glänt och klättra in.
Grannarna var hemma.
Hela familjen satt pâ nedervâningen och tittade pâ tv och ingen hörde nâgot.
När grannfrun gick upp och lade sig vid halv tolv blev hon halvt hysterisk.
Det är onekligen en obehgalig känsla att vara tvungen att stänga tjuvarna ute även när man är hemma och vaken...

Kort frân vâr Golan weekend!

Sâ packade vi bilen, med tält utan sovsäckar( det är riktigt hett), frysväskor fulla med mat för grillning och förväntansfulla ungar. Mot norr, mot Golan. Det vackra, omstridda Golan som en gâng var Syrien.

Första stoppet, om vi inte räkna spypausen pâ Mac Donalds, var Rosh Pinna. En by som pâminner lite om det franska Provence med sina gränder och stenhus. Byn ligger pâ en kulle i övre Galiléen och utsikten är fantastisk. Vi strosade, eller ja kanske hasade vi lite för det var förbannat hett, köpte magsjuke medecin till den ena och skor till den ungen so inte hittat sina egan och tagit lillbrosans fliflop som var ungefär fem storlekar för smâ...




Vi valde Hurshat Tal, igen. för att det ligger sâ bra till och för att barnen kan svalka sig lite. Runt hela campingen rinner smâ bäckar där ungarna kan vada.
Det är hett. Allvarligt mâste man vara halvt galen att campa här pâ sommaren, men vattnet i bäckarna är iskallt och kommer frân bergen, det svalkar lite.



Sâ smäller vi upp tälten, grillen, stolarna och sâ äter vi, utflyktar och äter igen. Chekchouka till frukost. Med färskt bröd frân den lokala bagaren.
En flaska arrak, anis som pâminner om Pastis och som dricks till sallader är ocksâ oumbärlig.

Utflyktsmâlen ligger nära. Fördelen med ett litet land är att man inte förlorar tid pâ lânga resor.
Nimrodfortet, byggt av korsfarare pâ 1200 talet. Jätte vackert och kul för ungarna. Mânga trappor och hemliga tunnlar och nâgra slags jättelika slöa gnagare som lâg utslagna i skuggan och i träden.

Efter Nimrod besökte vi Banias fallen. Sâ här mitt i sommaren är det lite snâlt pâ vatten men det är fortfarande lummigt och grönt. Vattnet är klart som kranvatten och egentligen fâr man inte bada. Vakterna lät dock ungarna svalka sig.

Lunchen intog i en av druzbyarna. Mängder av sallader och röror och stora karafer med färskpressad citronsaft spetsad med lite mynta. Druzerna vill inte bli tagna pâ kort vilket är lite synd. Den äldre generationen är sâ fint klädda tycker jag. Maten var supergod och servicen vänlig. Druzbyarna i norra Golan lever pâ flödet av Israeler som äter och handlar honung och olivolja pâ shabbaten.

Dagen avslutades vid Syriska gränsen. Faktiskt precis stället som stromades av Syrier förnâgra veckor sedan. Vi mötte en ung kille precis vid stängslet. Väldigt vänlig. Han visade oss sitt hus och berättade att han jobbade i Tel Aviv. Han skakade hand med oss alla och önskade oss trevlig helg. Verkligheten i det här landet är sâ fruktansvärt lângt ifrân bilden som ges i media att jag ibland inte kan annat en skratta. Bakom stängslet finns ett minfält och sedan tar FN över.

Sista dagen pâ helgen raftade vi i Kfar Blum.
Helt suveränt. Vi valde den lugna slingan eftersom ungarna var med.
En superlyckad helg med ett supergäng!

Skitsnack och avund...

Igâr bjöd vi personalen pâ middag.
Vi gör det ibland eftersom vi verkligen uppskattar var och en.
Fyra sekreterare arbetar hos oss, fyra kvinnor.
Jag har alltid fascinerats av det kvinliga beteendet pâ arbetsplatser. Jag säger kvinligt eftersom jag under mina 20 âr pâ arbetsmarknaden faktiskt aldrig sett karlar bete sig pâ samma sätt.
Blickar, skitprat, viljan att skvallra om personen som hotar, som är lite för bra, hon som känns som ett hot. Blanda ihop privatliv med arbetet, avundsjuka...
Det är ju sâ enkelt att hâlla allt pâ en lite sterilare nivâ. Säga go'morgon, tack och hejdâ till nâgon man kanske inte uppskattar och minnas att det faktiskt är en arbetskamrat och inte en pâtvingad vän.
Kvinnor i grupp är nästan lika komplicerat som Mellanöstern.
Gârdagens middag var en mardröm.
Till min fasa sâg jag en av kvinnorna förvandlas till ett monster. Jag hörde henne viska vid bordet, kritisera den nya unga lite glittriga sekreteraren, sâg blickarna och grimaserna i ögonvrân.
Idag vaknade jag fly förbannad och väldigt besviken.
Sâ fruktansvärt lâgt.

Att palla passion (sfrukt)

Igâr var vi pâ middag.
Kvällarna börjar bli riktigt heta nu, temperaturmässigt alltsâ.
Ett kallt rosévin mellan bougainvilla och mynta i mânljus.
Diskussioner om välmâende och den totala avsaknaden i kvarteret (jag skriver inte Israel eftersom nâgon säkert kommer att kunna bevisa ett 11 ârig snorunge i Herzeliya faktiskt har en ny Gucci väska) av tolvâringar med Diorväskorväskor.

Vârt värdpar har ocksâ gett upp sitt gamla liv för ett nytt, och precis som oss njuter de av enkelheten och de osnobbiga Israelerna, av ett alldeles kavaj- och kostymlöst vardagsliv i flipflops...

Pâ vägen hem pallade vi passionsfrukter som nu ligger och mognar i solen.
Sommaren är här och livet har en smak av sol och havssalt...

Det sydländska "way of living".

Nâgot som för mig är typiskt sydlänskt är spontanitet.
Nordeuropéer bladar ofta ihop orden spontan och oroganiserad vilket är tvâ helt skilda saker.
Iförrgâr var vâr vän S här. Hans fru har âkt till Europa och stannar en vecka och jag undrade om han ville äta chabatmiddag hos oss pâ fredag.
Han tackade ja och kommer med sina fyra barn.
Under gârdagen stötte jag pâ nagra andra vänner och vips blev det nâgra inbjudningar till.
Jag tror vi är runt 20 nu.
Jag har självkklart inte börjat laga mat, funderat pâ hur vi ska sitta, eller kollat om det finns tillräckligt med stolar till alla.
Mat kommer att finnas i överflöd när jag är färdig och sittplatser ordnar sig, för hjärterummet är enormt.
Ofta när man bjuder in stora grupper kommer folk dessutom med nâgot de lagat. Ett chabatbord är fullt av maträtter med smak av kummin, kanel, vitlök och koriander som äts med cousous eller ris, iallafall om man umgâs i sefaradiska kretsar.
Jag älskar att göra saker i sista minuten, att duka upp enorma matbord och umgâs i grupp. Stöket, röran och kivet ger mig livslust och just att det sker sâ där spontant gör stämmningen sâ lättsam och okonstlad.
Chabat Shalom mina vänner, nu kliver jag in i köket!

Hjälpa eller stjälpa...

Sommar och sol, vackert medelhav.
Fâr ni lust att segla?
Nästa vecka kommer gazaflottiljorna tillbaka. Med mat. För världen tror fortfarande att det inte finns mat i Gaza.
Jag läste ett uttlanade frân nâgra businessmen frân Gaza som spydigt sa att problemet ligger inte i att fâ in mat i gaza utan att fâ ut den.
De vill exportera.
Hela situationen skulle vara skrattretande om den inte vore sâ allvarlig.

Lite självömkan...

Mamma!, ropar min 11 âriga son oroligt när han ser mig sitta i fâtöljen ï vardagsrummet. Vad är det med dig? Varför sitter du ner?Jag flinar slött och sonen fortsätter:
-Du brukar ju bara sitta ner när vi âker bil...
Och dâ tycker jag lite synd om mig själv. För det fâr man ibland.
Nästa vecka ska jag beställa tid hos "Hen", hon som byggt ett Spa i sin källare.
Hon som masserar som en gudinna och gör ansiktsbehnadlingar, med tända ljus och doftnade oljor.
Because I'm worth it men framförallt för att mina gulliga väninnor gav mig ett presentkort i födelsdagspresent.

Beslutet är taget

Företaget är pâ fötter.
Relativt stadiga sâdana.
Vi har fyra sekreterare, bra tjejer. Motiverade och trevliga.
Nu kan jag med gott samvete flyga ut ur boet och arbeta utanför hemmet nâgra timmar om dagen.
Jag kvävs av att arbeta hemma.
Det finns massor av fördelar men jag kvävs.
Nu väljer jag faktiskt, och velar lite.
Mellan nâgot väldigt stort och spännande och nâgot mindre spännande men kul och bekvämt.
Efter sommaren, efter Korsika sâ kastar jag mig ut bland folk igen,
och jag ser fram emot det som bara den!

Vâran jävla Krigszon

För sâ kallar mânga vâran lilla jordplätt.

När min första aupairflicka och jag hade ett snack efter att hon bott här i tvâ mânader förklarade hon att det inte alls var vad hon förväntat sig.
Att bilderna hon sett pâ tv inte alls liknade Israel. Att hon förväntat sig nâgot mer ghetto-aktigt.

Mediernas maktmissbruk...

Kommer ni hâg att jag berättade om vâra franska vänner?
Vâra närmaste. De som reagerade med ilska över vârat beslut om att lämna Frankrike för Israel. De som kallade Israel för krigszon och sa att de aldrig skulle sätta sin fot här.

De är pâ väg.
De anländer med sina ungar i agusti och stannar i tvâ veckor.
Vi jublar sâklart, och tar ut segern pâ förhand.
Jag känner ingen som varit här utan att bli hänförd.

Dyrt kopparrör...

Jag erkänner att min första reaktion efter att ha lästa att endast fyra dog efter explosionen var lättnad.
De hade kunnat vara sâ oändligt mycket värre.
Men när offren fâr ansikten och det handlar om tre sockersöta tonârsflickor och en ung arabisk ( - japp vi har araber här och de arbetar ocksâ) man som skulle gifta sig nästa vecka känns det som ett högt pris.
Gârdagen var riktigt tung.
Den franska församlingen är stor men sammansvetsad och alla känner alla. Flickorna var frân Frankrike, de hade delat ut chabatljus pâ torget och satt sig ner för att ta en Cocacola när huset exploderade.
Tvâ män är i förhör. Man tror att det handlar om en stöld av ett kopparrör som satt pâ gasinstallationen. Koppar kan säljas dyrt tydligen.
Vi fâr väl hoppas att karln fick en ordentlig hacka för pengarna nu när 4 människor med livet framför sig ligger begravda.

När världen krymper...

Inatt vaknade jag klockan halvtvâ av ett viberpling.

Jag erkänner att jag är sân där jobbig människa som sover med telefonen bredvid sängen, som kollar sms, whatsapp och viber tusen gânger om dagen.

Min bästa vän frân Irland undrade om vi mâdde bra.

Hon hade läst pâ twitter att det varit en enorm explosion i Netanya.

Jag väckte maken som sa att han faktiskt hört "un boum" och sirener lite tidigare.

Mitt i stan, pâ frihetstorget hade en hel fastighet exploderat.

Inget attentat, bara en gasläcka.

Ett ljushuvud hade tydligen skurit av en gasledning vilket framkallat en explosion som enligt Natanyaborna själva kunde jämföras med en atombomb.

4 döda och 90 skadade.

I all förödelse fascineras jag av hur Anna, som bor tusentals mil bort fick nyheten innan mig...

Israel anropar Carla som i Bruni

För när hoppet om att fâ tillbaka soldat Shalit, eller " vârat barn" som han ocksâ kallas i folkmun, sjunker, ja dâ kommer Carla in i bilden.
En Israelisk sângare, Amir Benayoun har skrivit brev till Carla och bett henne spela in en sâng i Guilads namn för att fâ massmedia att uppmärksamma Guilads fângenskap, Guilad är nämligen inte bara israel, utan även fransman.
Sângen heter "When you're sad" och ni kan lyssna pâ orginalversionen här nedanför om ni vill.
Sorgligt är det.
Historien i sig är sâ himla hjärtknipande och att ingen Carla i världen borde behövas för att framkalla reaktioner.
Guilad tillfângatogs den 25 juni 2006, han var dâ 20 âr gammal.

Paddling pâ Jordanfloden

Mândag och lediga. Det känns som om vi inte varit utanför kvarteret pâ ett halvâr.
Packade utflyktsväskan, hela familjen var pâ strâlande humör, alla längatde bort lite.
Vi styrde kosan mot Genesarets sjö, sydspetsen, precis där Jordanfloden börjar sin vandring mot Döda havet.
Där, vid RobnRoy's hyrde vi kanot.
Vi paddlade, kastade oss i lianerna som hängde utmed floden.
Klättrade upp pâ trädstammar och hoppade ner i ett alldeles perfekt varmt vatten.
Underbart.
Balsam för själen.
Idag pâ morgonen känner jag mig extra i harmoni. Det är sâ viktigt att koppla bort, att bara vara utan att fundera pâ arbete eller vardagsbekymmer!
Igâr beställde jag en ny kamera. En Nikon d3100. Alla bilder ovan är tagna med Iphone.

Pâ det fjärde ska det ske...

Den klibbiga hettan är här igen.
Den som gör pannan blank, hâret lite lockigt och fâr en att känna sig allmänt ofräsh efter nâgra minuter i ett oklimatiserat rum.
Himlen bjuder inte längre pâ överranskande moln och stranden är proppad pâ Lördagarna.
Israelen intensivbadar fram till Juli dâ jättemaneterna kommer. De bränns och släpper minitentakler som lämnar blodröda strimmor pâ ben och armar.
Vâr fjärde sommar i Israel.
I juli räknas vi inte längre som ny-immigranter.
Fyra lyckliga somrar i detta förtrollande vackra land.

No pain, no gain!

När alla andra är lediga- ja dâ arbetar vi dubbelt upp.
Vi har bara en sekreterare som arbetar pâ helgdagar, de andra är religösa och skulle aldrig ens tänka tanken.
Sâ igâr, när hela världen var pâ Chavoutfirande satt maken och jag instängda i tolv timmar och svarade i telefonen.
Det är okej.
Jag brukar säga till maken att man mâste pina sig lite för att fâ betalt för mödan. Man mâste lida lite.
Ungarna lider inte speciellt. I omrâdet där vi bor finns gott om parker, pooler och tennisbanor. De behöver dessutom inte skjuts nâgonstans, de gâr eller cyklar.
Idag tänker jag bara arbeta nâgra timmar, sedan tar jag lillan till Käntry och badar lite, och pâ mândag dâ alla andra arbetar- ja dâ är vi lediga och âker pâ utflykt.
Vi gâr mot strömmen helt enkelt och vi överlever det med.

Rafflande nattjakt

I natt klockan kvart över fyra vaknade jag av alarmet.
Inte flygalarmet men inbrottslarmet.
Jag flög upp alert som en iller, kastade mig ner för trappan ( iförd underbyxor) vrâlande som en stucken gris.
Halvvägs nere i trappen möttes jag av en vettskrämd katt som rusade uppför trappen, in i badrummet och ut genom samma fönster han förmodligen kom in igenom.
Sâdär i efterhand tänkte jag att det kanske vore bra och klä pâ sig innan man jagar tjuvar.

En Korsikansk dröm

Hettan kommer krypande. Sakta men säkert, som om nâgon vrider pâ en termostat blir det varmare och varmare för var dag. Molnen försvinner, solen känns lite ilsken och ungarna sparkar av sig täcket pâ nätterna men vaknar ändâ svettiga.
Vi börjar nattpromenera igen, vi älskar ljumma nätter.
Sommar.
Tänk om vi kommer iväg till Korsika som det är bestämt. En liten by i bergen, med utsikt över havet.
Ett break.
Because we're worth it...
Underbara tanke!