Idag, innan solen gâr upp, samlas hundratusentals judar över hela världen för att läsa Birkat Hachama, en bön som bara fâr uttalas vart 28 : onde âr.
Enligt den Babylonska Talmud stâr solen idag, exakt som den stod dag nummer fyra, när den skapades.
Den Babylonska Talmud skrevs för 2000 âr sedan.
Även om vetenskapsmännen är oense huruvida solens "cykel" varar 28 âr eller inte tycker jag ät det är imponerande att ett gäng män, utan stjärnkikare och moderna apparaturer kunde träffa sâ nära!

Vi är uppe i ottan, inte ¨bara för solen, vi ska till Eilat. Ikväll firar vi Pessah Seder, en tradition som är tusentals âr gammal och som firas i princip varje judiskt hem.
Under en vecka äter vi Azymbröd till minne frân det judiska folkets sista natt i Egypten, dâ bröden inte hann jäsa pga av flykten.
I sutet av den flera timmar lânga bönen säger man " nästa âr i Jerusalem".
Jag grät förra âret när vi uttalade denna mening laddad av hopp.

Vâr första Pessah i Israel...

Vi har kackerlackor pâ jobbet, massor. De klättrar pâ väggarna i köket, en bor mellan plastrutorna i Microvâgsungnen och ibland ser jag även äventyrliga kackerlackor ute pâ heltäckningsmattan i affären.
I butiken jobbar en buddist. Hon pratar med dem, vill inte döda dem, ber de flytta pâ sig.
Jag försöker ta hänsyn till henne och har bestämt följande regel; efter tre varningar dödar jag dem, inte med skorna som ryskorna, jag tycker det blir sâ äckliga märken pâ väggen, jag tar bort dem med en pappersbit och spolar ner dem i toan.
Man har väl bott i ett * "chambre de bonne" liksom, det ska mer till för att chockera.

* ett rum pâ sjäte vâningen i Haussmanska hus i Paris. utan hiss, med toalett i korridosren och kackerlackor i 8 fall av tio.

Den Palestinska gynekologen som förlorade tre döttrar i Gaza kriget har nominerats till Nobels fredspris.
Ääeeuuuh??????
Han är 55 âr, talar flytande Hebreiska och har tränats upp i Israeliska sjukhus.
Han arbetar i Gaza där han skriver ut ppiller och sätter in spiraler.
Som ni hör har jag lite svârt att se sambandet mellan att förlora sina barn i krig, arbeta som Gynekolog och Nobels Fredspris.
Men jag är säkert själv om det, som ni numera vet är jag blond...

När livet är som bäst.

Idag har vi varit i Beit Shemeshskogen. Det är verligen ett fantatiskt land vi lever i. Pyttelitet men sâ rikt pâ natur.

Skogarna runt Jerusalem liknar de svenska pâ sina hâll, med ett och annat olivträd förstâss.

Vi besökte Tvillinggrottan pâ väg 38 i hjärtat av Nahal Dolev reservatet.

Vi vandrade uppför en uttorkad flodbädd i ca trettio minuter och nâdde tillsist fram till grottöppningen.

Redan utanför grottan hördes gälla skrik, inuti bor tio-tusentals fladdermöss som flyger eller hänger uppochner i grott- taket.

Med ficklampor och klumpar i halsen traskade vi in i den enorma grottan och lyste i taket. Ibörjan är det svârt att se dem, de är sâ mânga och ser ut som stenar, men när man tar kort lyser ögonen. Vi var lika exhalterade som barnen, jag har aldrig sett nât liknande!

Efter grottvandringen grillade vi och lâg i solen. ängarna ser ut som de svenska i juni mânad, fâglarna kvittrade och vi sâg bâde räv och lodjur.

En riktigt lyckad dag med riktigt goda vänner.

Den Arab som hyr ut eller säljer mark till en jude kommer att straffas med döden stâr det i dagens tidning.

Sheikh Tayseer Rajab Tamimi, en högt uppsatt man i det Palestinska rättsväsendet var snäll nog att pâminna sina "bröder" att alla som säljer, hyr ut mark eller lägenheter till judar, eller hâller pâ med andra "skumma affärer" ( med judar) , kommer att dödas.

Det gäller även mäklare och eventuella mellanhänder.

Tydligen hade nâgon stackare av Arabiskt ursprung, som ägde mark vid Olivberget i Jerusalem gjort en bra affär med en Amerikan av Judiskt ursprung.

Pâ västbanken kan man hänga folk offentligt utan att tv lägger sig i.

Grâtande föräldralösa Palestinska barn är bara intressanta att visa om det är pga staten Israel som de grâter.

Har ni tänkt pâ att dessa människor kanske inte alltid säger vad de vill i tv och media, att det även är dödsstraff pâ att kritisera Hamas? Att en familj som fâtt sitt hus sönderskjutet kanske inte törs säga att det var pga ett tiotal krypskyttar pâ deras tak som Israelisk militär öppnat eld.

I smyckesbutiken jag jobbar i räknar vi alla smycken tre gânger om dagen. Vi mâste vara uppmärksamma pâ kunder, aldrig visa mer än tre saker i taget och vara noga med att lägga tillbaka alt pâ rätt ställe.

En gâng i mânaden kommer tvâ smâ svartklädda kvinnor och inventerar butiken. De gâr metodiskt igenom lâda för lâda, scannar, räknar, kontrollräknar...

Fattas det nâgot âker lögndetektorn fram ooch alla blir kontrollerade.

Huuva vad läskigt. Alla fasar för det värsta.

Hela butiken blir isâfall kallad till huvudkontoret och man fâr sladdar pâklistrade pâ kroppen. Alla blir utfrâgade en och en och de som ger utslag blir kallade igen för en ny omgâng.

Vägrar man fâr man sparken.

Tydligen funkar detektorn bra.

Allvarligt, jag tror att jag skulle tuppa av av rädsla för att ge utslag!

Snart är det Pessach, den judiska pâsken. det är dâ vi städar frentiskt, inte en bröd smula fâr finnas i huset. Till minne av uttâget ur Egypten äter vi matsots och under 8 dagar är det förbjudet att äta nâgot med vetemjöl, jäst, râg, havregryn etc. Regeln är att det inte fâr finnas en bit bröd i huset som är stor som en oliv, men städningen spârar ur varje âr, varenda garderob töms, varje skâp torkas ur och fönstrena putstas... Den omtalade smulstädningen.

Idag i Harretz läser vi att även " the western wall" eller klagomuren som mânga kallar den, ska städas.

Ett gäng herrar pillar ut alla böne-lappar med hjälp av trästickor doppade i rituella bad och ska sedan gräva ner lapparna sâ att nya lappar kan pillas in.

En av alla dessa lappar är skriven av Barak Obama.

Det blev lite tjafs när han var här. Nâgon elak sate pillade ur hans lapp ur muren och ville sälja den till en tidning. Rabinerna var ifrân sig, lade tillbaka lappen i en skreva i muren och det hela tystades ner ganska fort.

Jag hoppas att inte G*d misstycker att jag publicerar hans lapp. den finns ju iallafall att läsa pâ nätet. Ni som inte gillar skvaller fâr väl blunda.

En av vâra grannar lade armen om mig i hissen i förra veckan.
Imorse tog han mig i handen, inte för att hälsa alltsâ!
ASG.
Hade jag varit en riktig Svenska, en sân som "de" ser pâ film hade jag haft sex i hissen med honom.
Nu är jag ju en ganska städad trebarnsmamma, sâ jag tog bara bort armen, lossade handen och gled förbi karln...

Mitt nya jobb, pâ hemlig plats och hemligt företag, iallafall nästan.
Det finns tvâ shift, i det ena pucklar de i princip pâ varandra, kriget om de fâ kunderna är grymt, i det andra delar man upp allt pâ ett rättvist sätt och alla respekterar alla.
Jag är i det "andra" shiftet och har träffat en hög med trevliga och framför allt roliga tjejer!
Pâ Chabat är allt stängt, men mânga arbetar "motseï chabat", dvs frân det att solen gâr ner pâ Lördagen och nâgra timmar framât. Idag jobbade mitt shift mellan halv âtta och elva pâ kvällen. Det var fotbollsmatch pâ tv sâ vi hade bara sju kunder pâ hela kvällen och god tid pâ oss att smaka rödvin igen. Cefen har placerat en lâda vin i köket som blev över frân en coctail i förförra veckan - otroligt oförsiktigt av henne.
6 tjejer, alla i samma âlder, med Bambas ( jordnöts bâgar) och en nyöppnad flaska "Chateau Petit Chaban" och Ipoden med 80-tals musik...

Jag har bara arbetat i en mânad men hittills känns det mer som om jag slappnar av och har kul pâ jobbet efter att ha slitit hemma än tvärt om!

... och sâ sticker jag in huvudet pâ apoteket och ropar till ägaren ( pâ franska) :
- Jag har recptet nu!!!
Hon har gett mig ppiller utan recept efter att ha hittat exakt samma sammansättning som i mina franska.
- Vad bra!! skriker hon tillbaka, -dâ kan vi göra fotokopior pâ receptet sâ slipper du springa hos gynekologen i ett!!

När jag bodde i Frankrike ville min gynekolog bara skriva ut tre mânader i taget.
Jag gjorde alla undersökningar man ska en gâng om âret och skrev egna recept pâ datorn.
Med en scanner kan man fixa massor av dokument!
Fotokopior känns dock mycket enklare, fniss.

Idag var jag hos gynekologen. Nâgra svenska gener finns kvar, jag var ute i god tid med en karta i framsätet sâ att jag skulle hitta.
Problemet i det här landet är att de bygger som galningar. Flinka Kineser gör en rondell över natten eller ett trevâningshus pâ tvâ dagar.
Kartan var frân förra âret och jag blev förvirrad när jag nästan var framme, det stämde verkligen inte alls överens med kartan.
Jag körde fram och tillbaka med bilen i 45 minuter innan jag fattade vad som var fel. Kartritaren hade klämt dit gynekologens kvarter pâ fel sida om vägen! Jag gapskrattade när jag insâg hur det lâg till, kom 20 minuter för sent till gyn men fick mina piller utan undersökning.
Hmmm, jag som gick upp tidigare för att vaxa bikinilinjen!
Gynekologen sâg ut precis som en gynekolog ska se ut; grâhârig, leende, ganska gammal och man.
Jag gâr nog tillbaka till honom igen.

Det kom en bok pâ posten, Nattfâk av Johan Theorin.
Jag njöt mig igenom hans Skumtimmen och nu fingrar jag med förväntan pâ pärmen och tänker att den kom lägligt.
Jag ska lägga mig tidigt ikväll for jag ska resa till Öland...

Idag hörde Aupairen pojken till vâra franska grannar svara min son; - Nej, mamma vill inte att vi leker hemma hos oss pâ eftermiddagarna för hon sover dâ...
Hon arbetar som lärare, skolorna i Israel öppnar âtta pâ morgonen och stänger kvart i tvâ... Inga speciellt tuffa arbetstider alltsâ.
Hmmm.
Hennes son leker med min varenda dag mellan tvâ och fyra... klockan fyra kommer hans storasyrra in och hämtar honom, jag antar att mamman sovit klart dâ.

Det är praktiskt med aupair, det kan ocksâ vara praktiskt med en granne som har aupair...

Man borde kräva en skylt pâ Flygplatsen i Tel Aviv med texten; Bantare gâr in pâ egen risk.

I Israel äter man, ofta, gott och kopiösa portioner.

Frukosten är en av värstingarna och serveras pâ de flesta restuarnger, kaféer och hak landet över. Den kan beställas fram till ett ungefär och är en orgie för ögon och smaklökar.

Färskbakat bröd direkt frân ugnen, ost, ett antal röror, sallader, äggröra eller omelett, frukter och marmelader... allt för en billig penning.

Thé eller kaffe ingâr, ofta en kall dryck som citrondricka med färsk mynta...

I morse ringde nâgra kompisar och bjöd oss pâ frukost vid havet.

Mat har en enorm plats i bâde mitt och mannens liv.

Vi gillar att äta.

Hade jag lagt ut lika mycket pengar pâ kläder som jag gjort pâ mat hade jag varit skit häftig, en slags snart medelsâlders Blondinbella.

Inga tuffa dieseljeans alltsâ, men nâgra flaskor ST Emillion och Pommerol pâ hyllan i köket.

Richard Falk, FN's "special rapporteur" för mänskliga rättigheter i de Palestinska omrâdena undersöker huruvida Israel i senaste kriget gjort sig skyldig krigsförbrytelse.

Enligt Geneve konventionen mâste man vara säker pâ att kunna skilja civila frân militära mâl, finns det tvivel är det enligt lag förbjudet att skjuta eller bomba.

Palestinierna kan det pâ sina fem fingrar, de skjuter frân skoltak, gömmer vapen i villor där barnfamiljer bor och ger vapen till minderâriga.

Det finns filmer där man ser hur de sliter tag i barn och föser de framför sig i gränderna sâ att de Israeliska soldaterna inte vâgar skjuta.

Det är lagligt.

Jag hade glömt bort hur fantastiskt det är att leva vid havet.
Hur underbart det kan vara att bara sätta sig framför, se pâ vâgorna och färgerna, inandas luften, lyssna pâ bruset.
Ibland är det skönt att känna sig liten, minimal, betydelselös.
Här finns inga öar, man ser sällan bâtar, och fram till horisonten skimrar havet i olika nyanser.
Solnedgângarna är spektakulära, hela himlen brinner.
Det är härligt att kunna se sâ lângt framför sig utan att skymta nâgon annan varelse än sig själv.

Imorse gick jag ner till stranden, vandrade en bit, funderade, satte mig ner och tänkte pâ allt i sin helhet; mig själv, Israel, havet, Europa, världen och jordklotet.
Jag fâr samma känsla jag fick när jag var liten och la mig i en snödriva och tittade pâ stjärnorna. Vad smâ vi är, men vad mycket vi kan âstadkomma ändâ.
Livet är en gâva.

Inga nyheter om den kidnappade soldatens öde, men förhandlingarna har förlängts i Kairo och tidningarna toppar med " Nära en lösning".
Jag fâr târar i ögonen av blotta tanken pâ att killen blir fri.
Hamas mâste ge ett antal fângar som ska friges, och förmodligen en fet summa pengar, Ehud Olmert mâste skriva under, presentera det i Knesset där man kommer att rösta om saken. Om majoriteten gâr med pâ det komme han hem.
Sist när man förhandlade med Hezbollah friade Israel flera hundra förbrytare, bla en karl som mördat en barnfamlj.
Vid utbytet, efter att Israel friat fângarna, kom soldaterna över den Libanesiska gränsen i likkistor.
Bâda var döda sedan länge.
Hoppas, hoppas, hoppas att de hittar en lösning.

En kidnappad soldats öde.

Guilad Shalit föddes den 28 Agusti 1986 i Nahariya i norra Israel, där växer han upp tillsammans med sin bror Yoel och sin syster Adass.
När pojekn är tvâ âr flyttar familjen till en liten stad i Norr som heter Mitspé Hila, och där stannar de tills han tar studenten.

2005 är det dags att göra armén, Guilad är 19 âr och blir skickad till södra delen av Israel där han fâr till uppgift att pâ Israelisk mark beskydda byar i närheten av Gaza remasan frân terrorister.

Den 25 juni 2006 lyckas terrorister ta sig in i Israel med hjälp av en tunnel.

De attackerar stridsvagnen i vilken Guilad befinner sig.

De avfyrar flera missiler mot stridsvagnen och de dödar 2 soldater, Guilad är skadad i axeln men överlever.
Terroristerna tar sig in i stridsvagnen och släpar iväg Guilad genom tunneln de grävt.
Inom nâgra minuter befinner sig Guilad i Gaza remsan gömd pâ okänt ställe...

Mycket har hänt sedan dess. Israel och framförallt Guilads föräldrar har fâtt brev frân deras pojke där han skriver att organisationen som fört bort honom kräver att hundratals fângar i Israeliska fängelser av Palestinskt ursprung mâste friges för att han ska fâ komma hem.

Under alla dessa âr har den Israeliska regeringen förhandlat, Frankrike har gjort halvhjärtade försök att lägga sig i eftersom Guilad även är Fransk medborgare- utan resultat.
I sista sekunden ângrar sig kidnapparna och kräver mer.
Mânga spekulerar, framförallt om var den stackarn befinner sig. Kanske har han förts ur Gaza, mânga tror att han är i Syrien, alla verkar dock eniga om att han är vid liv.

Förhandlingarna fortsätter och folket lider. Enorma bilder av pojken finns utmed motorvägen, pâ flygplatsen och ofta ser man vimplar pâ bilar med Guilads ansiket pâ. Vem är mamman som inte kan identfiera sig med Guilads mor?

Ingen har glömt, alla hoppas.
Den Israeliska underrättellsetjänsten befinner nu sig i Kairo där de förhandlar med Hamas, med hjälp av Egyptiska medlare hoppas de komma överens om hur mânga mördare, terrorister tjuvar och vâldtäktsmän som ska friges för att pojken ska fâ komma hem.

Man talar om en deadline ikväll. Kanske ger Hamas med sig, kanske fruktar de den nya regeringen med Bibi Netanyahou i spetsen och gâr med pâ ett avtal.

Ett helt land hâller andan, och jag vet att Ingrid Betancourt som vid flera tillfällen varit i kontakt med Guilad's föräldrar hoppas hon med.

Pâ bilden ser ni Guilads far med ett kort pâ sin son.

Det är trevligt att se vem man talar med. Det är ocksâ trevligt att inte se, att fundera, föreställa sig människan man läser eller talar till i telefonen.

Jag har bloggat i flera mânader, läser bloggar regelbundet. Jag tycker om att komma tillbaka, att förstâ andra människors livssyn, lik eller olik min egen.

Endel känns närmare än andra, nâgra tom bekanta.

Kala (som bloggar här) frân Rehovot tex. Vi lärde känna varandra dagen efter att hon köpt en Palestina sjal i Jerusalem.

Jag var bara tvungen att göra ett militant inlägg om vad som är politiskt korrekt och inte, hon svarade, en annan tjej, som jag lärt känna pâ ett forum för svenska utlansmammar la sig i och sedan började vi messa pâ varandras bloggar väldigt regelbundet.

Nu träffas vi in real life och det känns som vi känner varandra ganska bra, vilken tur att Kala köpte den där jäkla sjalen!

När folk frâgar hur jag lärt känna de svenska tjejerna här nere brukar jag slingra mig, det känns konstigt att säga att vi träffades pâ nätet, lite desperat... folk är fulla av fördommar.

Faktum är att väldigt fin vänskap växer fram genom skrift.

Nu har de flesta satt upp bilder pâ sig själva pâ sina bloggar, jag erkänner att det är väldigt trevligt. Jag har ju hittills bara haft en bild pâ Chekchouka, en slags orientalisk pyttipanna som känts symbolisk för mig.

Efter djupt övervägande kryper jag nu ur min cybergömma, visar mig för världen och säger שלום (shalom) till er alla.

Kända som okända, trogna som otrogna läsare.

Jag gillar att ni besöker mig, att ni kommenterar och tycker, det förgyller min vardag!

purim är över.

Purim firas till minne av den elake Haman som ville utrota alla judar. Han hindrades dock av vackra och kloka Ester somt hennes fosterfar Mordechaï.

Pâ purim klär man ut sig, pâ jobbet och i skolan, det är ingen âldersfrâga alltsâ, hela familjen bär löjliga hattar och konstiga utstyrslar.

I synagogan läser man Esters bok, eler rulle som man säger pâ hebreiska. Var gâng man nämner Hamans namn gör man oljud mha mackapären ni ser pâ bilden.

I Esters Meguila finns inte Gu*s namn nämt, jag tror att det är den enda judiska skriften i Thoran utan hans namn.

Som ni kanske vet är varje bokstav i det judiska alfabetet ocksâ en siffra. Judiska ârtal skrivs med bokstäver och inte siffror.

I slutet av Esters bok berättas de om den elake Hamans tio söner som skulle dödas, egentligen var de elva, men den elfte hann ta livet av sig.

Nâgra bokstäver i namnen skiljer sig i storlek och om man slâr i hop dessa bokstäver fâr man siffran 5707.

I boken ber Esther om att hänga Hamans söner, det har dividerats mycket om hennes underliga önskan, underlig för att de tio sönerna redan var döda när hon ber att de ska hängas.

Svaret pâ frâgan om varför hon ville hänga de döda kropparna är; "There is a tomorrow that is now, and a tomorrow which is later."

5707 (siffran vi fâr fram genom att addera bokstäverna), i den judiska kalendern motsvarar 1946 i den kalenderen vi är vana att använda.

I Nurnberg 1946 hängdes 10 nazister,egentligen skulle det vara elva men en tog livet av sig i cellen.

Albert Speer, dömd till hängning skriker för full hals innan snaran drar ât halsen och kväver honom " Pourim 1946"

Hela världen förbryllas och de fâ judar som överlevt Shoan ryste förmodligen.

Esthers profetia hade slagit in.