Att handla pâ chouken är speciellt och väldigt, väldigt varmt.
Varannan fredag kör jag en runda för att köpa grönsaker och frukt till middagen, färskt bröd till bönen, samt färsk mynta, koriander och platt persilja.
Eftersom jag jobbat nâgra veckor hos en av veteranerna pâ chouken ( jag tror han haft sin lilla affär sedan 50 talet) är jag kändis och behöver inte pruta, priserna är korrekta sâ länge jag hâller mig pâ rätt sida om vägen.
Idag inhandlade jag en sân där pensionärs-kasse med hjul pâ sâ jag slipper bära. Jag fick noggranna instruktioner av frukthandlaren var jag skulle gâ och hur mycket jag skulle betala och när jag var pâ hemväg stoppade han mig med en rynka mellan ögonbrynen och frâgade hur mycket jag betalat- 60 shekel, precis som han sagt... han sâg nöjd ut och önskade mig Chabat shalom.
Priserna pâ chouken varierar lite pâ mânga ställen. Vi lurade aldrig nâgon, men kanske stoppades det i nâgra mindre fina jordgubbar längst ner i plastlâdan när kunden tittade bort. Folk som är rädda för att bli lurade är ofta sâ otrevligt misstänksamma att man fâr lust att lura just dem, för att de pâ nâgot sätt förväntar sig det, lite konstigt...

Klockan är sent, snart tolv. Imorgon är det den 23 Juli och vi har varit i Israel ett âr.
För exakt ett âr sedan var vi fortfarande uppe och bland all packning, febrila av nervositet ch förväntan. Vi stod och nosade pâ drömmen vi sâ länge försökt uppfylla.
Jag minns att jag slumrade till en halvtimma. Att det tog en timme att fâ in allt bagage i bilen som kom och hämtade oss.
Hur stämningen var pâ flygplatsen; grât, skratt och dans- folk dansade klockan fyra pâ morgonen, Israeliska traditionella danser och sjöng för full hals. Alla hade flaggor i händerna...
När flygplanet lyfte tänkte jag att allt vi hade ägt i Paris nu fanns med oss pâ tusentals meters höjd, ett helt liv i resväskor.
Jag minns när vi landade, tjuten när hjulen slog emot marken. Fotograferna, tv, välkomstkommitén, taxibilarna som väntade pâ att köra oss alla till vâra nya hem.
Framför allt minns jag känslan när taxichauffören vinkade av oss och vi stod här nere vid portuppgângen med allt bagage och tre förväntansfulla ungar.
Hettan, doften, fukten.
Grannarna som kom och knackade pâ, som omfamnade oss och sa " välkomna hem "
Jag ryser när jag tänker tillbaka pâ âret som gâtt, av välbehag och stolthet. Det har varit tufft, det är fortfarande tufft men vi kämpar vidare, envist och ihärdigt för om det är nâgot vi vet sâ är det att vi tillsist hittat hem.

Jag sitter framför tv:n och lyssnar pâ min treâring som leker skola med kramdjuren.
Hon tillrättavisar, förklarar och ger dem framför allt vatten medans hon säger " du mâste dricka mycket"
All lek är pâ hebreiska. Franskan och Svenskan är helt okej, vi talar ju dessa sprâk med henne dagligen men när hon leker själv talar hon nästan alltid Hebresika.
Efter snart ett âr är barnen nu flytande.
Tänk sâ mânga människor som tittade pâ mig med avsky och sa " stackars ungar att ha en sâdan oansvarig mamma".
Ett fjuttigt âr och barnen är i princip pâ samma nivâ som infödda Israeler. Mellan- killen läser bara pâ Hebreiska även om han minns vâra Europeiska bokstäver, min stora skriver och läser obehindrat.
Jag är sâ stolt över mina smâ kottar att jag nästan spricker. Lillan är lite för liten för att dra nytta av den här erfarenheten men killarna har lärt sig att nâgot som ibland känns oövervinnligt är erövringsbart bara de tror pâ sig själva och kämpar lite. Jag tror att det mesta i livet hänger pâ psykisk styrka. Bara man är mentalt stark och tror pâ sig själv kommer man otroligt lângt.

Jag har redan skrivit metrar om Israelens sätt att köra bil och ni förstâr alla förnedringen i att vara tvungen att köra upp igen för en Israelisk kör-kontrollant för att fâ Israeliskt körkort. Obligatoriskt innan uppkörning; minimum 2 körlektioner.
Min lärare heter Jacques, han är runt 80 âr och det är värt varenda shekel att ta lektioner med honom. Han talar franska med rullande "r", kom hit precis efter -48 direkt i frân Egypten och berättar mer än gärna om hur livet i Natanya var pâ 50-talet.
Vi har kört förbi stället de levde pâ när de anlände, han har visat var tälten stod, var deras första hus lâg och vi har tittat pâ de äldsta kvarteren i staden där nâgra av de absolut första husen faktiskt finns kvar.
Ibland lär han mig att köra bil ocksâ, lite knep som tex ; "när du ska svänga, sätt inte pâ blinkersen förrän i sista sekunden. Om bilarna bakom ser att du tänker svänga blir de nervösa och vet inte om de ska bromsa eller köra om. Vänta tills du har en lucka, pâ med ljuset och kasta dig ut, fort som tusan..."
Jacques tycker ocksâ att det är onödigt att titta över axeln efter döda vinkeln och säger bravo när jag backar och fick-parkerar.
Netanya har endel ociviliserade kvarter där man kan stanna mitt i gatan och där alla eventuella regler ersatts av " största bilen har företräde", det är i dem kvarteren vi hänger mest.
Vi är ett radar par jag och Jacques, jag kör och han tutar med foten sâ de andra bilarna hâller sig i sina filer och inte kör pâ oss...

Veckans utflykt gick till Sakhne, det Arabiska namnet för Gan Hashlosha ( Den tredje trädgârden). Sakhne ligger bara tvâ kilometer frân den Libanesiska gränsen, norr om Västbanken och är känd för sina naturliga vattenpooler.

Sakhne betyder varmt, pooolerna visar en ständig temperatur pâ 28 grader.

Pâ sommaren, dâ temperatuern ligger pâ runt 40 i skuggan svalkar 28 grader ner kroppen och stället är proppat med folk.

Vägen till Sakhne frân Natanya är kantad av Arab byar. Man känner lätt igen dem, husen är enorma och byarna ligger ofta pâ kullar. Enligt alla Israeler jag känner handlar det om svartbyggen som staten har väldigt dâlig koll pâ.

Liebermann, den omtalade utrikesministern som jämförts med Frankrikes Jean-Mari Le Pen har föreslagit att vi ska ge delar av dessa omrâden till Västbanken och försöka byta till oss andra, bättre omrâden. Jag tror inte att en enda judisk familj bor där.

Längs med vägkanten stâr den ena fruktförsäljaren efter den andra och vi stannade och köpte en säck färska mandlar och fikon. I tider som dessa är det inga problem att köra igenom med bilen i omrâdet, däremot avrâddes alla Judar att använda sig av vägarna under intifadan, trots att det handlar om Israeliskt territorium.

Det är svârt att acceptera.

Väl framme i Sakhne spände vi upp solskydd och badade och ât som alla andra. Det finns flera bassänger och vattenfall och gott om grönomrâden att sprida ut sig pâ, nâgot Israelen kan.

Jag sâg imponernade mängder keftas som i vissa fall rullades pâ plats, kilo med humousse och pita samt ett hundratal vattenpipor.

Nu är det Lördag kväll och i morgon börjar en ny vecka.

Hârda bud râder.

Vi arbetar ju sex dagar av sju.

Kanske är det just därför vi njuter som galningar varje chabat.

Facebook är kul. Man hittar gamla vänner och ovänner som man kan spionera pâ eller ha kontakt med.
Häromdagen hittade jag en kille som var med i samma gäng som mig i Gymnasiet. Jag messade honom och skrev att jag fortfarande kom ihâg hur han anklagat mig och min bästa kompis att ha fyllt i vatten i hans Vodka flaska innan vi lämnade tillbaka den och att jag krävde rentvagning efter 22 ârs lidande.
Han har inte svarat men jag skrattar fortfarande ât mitt brev.

I förrgâr fick jag ett mess frân en "gammal" aupair flicka, vâr första. Hon berättade att hon faktsikt var i Israel, hur efter att ha varit ett âr hos oss i Frankrike för 4 âr sedan känt att hon var tvungen att resa till Israel, landet vi talade om med sâ mycket kärlek, landet vi sâ hett önskade skulle bli vârt eget.
Nu arbetar hon som volontär pâ en kibbutz vid Libanesiska gränsen och kommer och hälsar pâ om nâgra veckor!
Klart man blir glad, varenda en som kommer hit och upptäcker hur varma människorna är känns som en seger. Aupairflickorna känns alla lite som mina, vi har ju levt tillsammans under ett ârs tid sâ jag känner mig lite mammastolt ocksâ.
Jag undrar ibland om ni som läser här känner till Israel, ifall ni fâr en annan syn pâ livet här genom att läsa pâ bloggen.
Jag hoppas det, Israel är sâ ändlöst mycket mer än krig och vâld. Kunde jag skulle jag ta hit varenda en av er och visa...

Sâ kom "Mr Perfect" pâ intervju. Blev intervjuad av "Mr Asshole" som vill vara ensam tupp i hönsgârden.
Killen passade tyvärr inte in i vâr butik.
Vi kan nu vara helt säkra pâ att blickar inte dödar. 10 kvinnor mellan 23 och 45 gjorde sitt bästa, men "Mr Asshole" stâr fortfarande pâ benen...

Jag är gift, sedan länge. Barn har jag ocksâ. Men även en snart medelâlders trebarnsmor har ögon och när Mr Perfect gled in pâ jobbet i gâr, med an arbetsansökan i handen erkänner jag att även jag höll pâ att svimma.
Jag var lângt ifrân den enda. Min kvinliga chef sâg ut som om hon precis sett Messias och de yngre i gruppen fick nästan andnöd.
Fruktansvärt snygg kille, han sâg ut som en topp-modell för Hugo Boss.
Chefen kallade honom pâ intervju, med ett brett flin.
Jag vet redan nu att jag kommer att fâ ovanligt mycket besök pâ jobbet framöver och jag kan lova att INGEN kommer bli besviken...

Svin influensan igen, jag som trodde att det int evar farligt. Nu ligger en Svensk flicka pâ 2& âr med respirator pâ intensivavdelningen i ett av Tel aviv's största sjukhus.
Au Pairen ringde igâr, ifrân sig, hon vet vem tjejen är, världen är liten. De träffades för nâgra dagar sedan...
-Va???? hur länge sedan dâ?
-Äuhhh. Jag tror för typ tvâ veckpr sedan, eller vänta... ( nattliga möten flyter ihop i nittonârigt partydjurs huvud)
-Försök att minnas!
Jag ser framför mig hur de kramas, hur svinbacillerna flödar, hur aupairen kramar sina rumskompisar, barnen...
Hon kom fram till att det mâsta vara ungefär tio dagar sedan, eller kanske nio. Men hon mâr bra, de hon delar lägenhet med ocksâ.
Inkubationstiden är pâ max 7 dagar. Fast om man är immun kan man bära pâ viruset i över en mânad.
Usch vad läskigt.
Stackars tjej, livet är sâ konstigt.
Ibland blir det inte alls som man tror.
Jag hoppas verkligen att hon klarar sig.

Det är svârt att beskriva hettan här. Den är tung, envis, pâträngande och ihärdig. Som en försäljare pâ chouken ungefär. Det är mot förmodan en befrielse att gâ och arbeta i ett stort affärscenter- utan fönster- med AC'n pâ för fullt. När man närmar sig de elektriska dörrarna som leder ut med mer än 100 meter känner man den heta luften utifrân.
Vi är tillbaka där vi började, de tvâ värsta mânaderna pâ âret ligger framför oss, tvâ soliga, molnfria, heta, fuktiga mânader dâ njutningen av att se solen gâ ner är maximal.
Det är genetiskt, jag är säker pâ att jag lider mer än alla andra av värmen...

-Vi vann, vi vann!!! - "Ulrikouch" vârat land har vunnit!!
Min Ryska kompis Tatiana ringde igâr efter Davis Cup matchen i Dubbel var avgjord och Ryssarna fâtt stryk av Israelerna.
Jag rös pâ hela kroppen. Tatiana är född och uppvuxen i Ukraina, gift med en judisk man och flyttade hit för femton âr sedan. Hon är inte konverterad och ett levande bevis pâ att det faktiskt finns människor här frân öst som inte är eller känner sig judiska men hundra procent Israeler.
Massinvnadringen frân Ryssland har varit pâ gott och ont. Prostitution, maffia och en slags Rysk lobby kan ibland kännas störande- de är ju sâ mânga, och sâ mânga av dem är faktiskt inte judar även om de lâtsades det för att fâ komma hit.
Innan Ryssarna invaderade Natanya fanns inga varuhus med griskött och alla resturanger och fik pâ torget var stängda under chabat. Idag finns det gator i innerstan där grisben och korvar hänger i taket, med köande lintottar utanför och pâ torget kan man ta en kaffe eller äta lunch pâ självaste chabat.
Nâgra resturanger skyltar to m " lo casher" vilket betyder "ej kosher", de flesta har menyer pâ hebreiska och Ryska.
Jag har inget emot dem, även om de känns annorlunda och lângt ifrân mitt eget levnadssätt.
Jag undrar ocksâ vem som satt i kassorna innan ryssarna kom. Av 100 kassörskor är ca 95 frân Ryssland...

Idag har jag ätit mat för första gângen sedan i tisdags. Jag har aldrig varit med om nâgot liknande och hoppas att slippa i framtiden.
Râden har haglat.

Tripolitanska râd frân chouken; Coca cola, banan och ris med vitlök

Kroatiska râd ; Lägg olja i en stekpanna, ha pâ nâgra skedar mjöl, bryn, häll pâ vatten. I en bunke; vispa ägg med en gaffel som om du ska göra omelett. Häll pâ omelett röran när vattnet kokar och rör om. Salta

Israeliska râd ; Drick, drick, drick sâ att du inte torkar ut!!!!
Spelar ingen roll om du spyr eller gâr pâ toa, fortsätt tills kroppen behâller vätskan.

Jag själv har ett râd jag en gâng fick i Tunisien som funkar vansinnigt bra.
Koka upp ris och servera riset med vattnet det kokat i. Smarrigt värre ;), men det funkar.

Nu hoppas jag att det är slut pâ eländet!

Magsjuk... jag trodde att jag hade dysentery i gâr. Kunde inte behâlla ens en klunk vatten.
Idag är det bättre, jag drack nâgra klunkar sockervatten i gâr kväll som jag behöll och i morse tog jag nâgra tuggor bröd.
Idag känner jag mig manglad, kan fortfarande knappt stâ upp men et gâr ât rätt hâll.
Bacillerna här gâr hârt ât pâ vârt Europeiska immunförsvar.

Tänk vilken tur att födas Svensk. Vilken annan nationalitet för ögonbrynen att fara upp i pannan, vilket annat land ökar andningen, förvidgar pupillerna och framkallar ett lângt Aaaaah!

Idag arbetade jag pâ hotellet, en liten farbror frân Panama började diskutera och frâga pâ nyfiket Sydlänskt vis om min man, och mina barn. Karln bredvid honom fräste pâ Spanska att han skulle sluta, han var ju gift och det var jag med. Det gjorde han ju inte utan frâgade nyfiket vem som passade barnen när jag jobbade.

En Aupair? En Svenska? En judinna? När han frâgade om âldern var jag rädd att han skulle fâ hjärtattack. 19 âr!!! Finns det pâ riktigt???
Han hade självklart en son, i Yafo, var det för lângt borta frân min Aupair flicka?
27 âr, med goda studier...
Jag skrattade och sa att de säkerts kulle gifta sig och att han kunde ringa mig i butiken om hans son ville träffa underverket jag gömmer hemma.

Ett av de första orden pâ hebresika som jag lärde mig var " Harif" det uttalas med ett h lângt ner i halsen och ett rullande R, en ganska svâr kombination för en nybörjare, ungefär lika svârt som "Mercredi" pâ franska.

"Harif" betyder kryddstark och används flitigt eftersom en stor del av maten är just Harif.

I Europa har vi vâra egna normer pâ vad som är starkt. Sverige är extra mesigt, särskilt när man beställler mat till ungarna. Kryddor är livsfarliga i vissa kretsar och vad som Svenskarna kallar kryddstark kallar vi i vâr familj för smakfullt parfumerat.

I Israel när nâgon säger att det är " Harif" bör man dock vara enormt uppmärksam eller rent av fly fältet. "Harif à la Israelienne" är för mig lika med oätligt.

Häromdagen pâ chouken t ex dâ jag var hos Tripoltanaren ( säger man sâ om nâgon som är frân Tripoli?) och skulle handla sallader för chabat fastnade jag för en som sâg extra god ut. Den fanns i tvâ versioner och jag bestämde mig för en av dem dâ ägaren kom farande som en skottspole frân andra änden av affären och halvskrek ( de frân tripoli talar extra högt);

- det finns tvâ metboucha sallader, den du tittar pâ är den tripolitanska!! När jag fortfarande log förklarade han tâlmodigt att det var den andra jag ville ha. den tripolitanska var jätte harif.

Det är mycket möjligt att karln räddade livet pâ bâde mig och maken.

Ibland pâ resturanger fâr man in lite sallader innan maten, de mest oskyldiga grönsakerna kan vara näst intill dödliga för oskuldsfula gommar som vâra, jag brukar be maken provsmaka innan jag äter, man lär sig av mina misstag...

De flesta av oss har ju ätit kebab och nickat glatt när han som fyller dem frâgar om man vill ha harif i - yes, yes, i like spicy food...

de mâste garva ât alla dumma turister i falafelstânden...

Jag brukar undvika att skriva om ultraortodoxa här pâ bloggen.
Jag vill inte medverka att öka antisemitismen.

Ortodoxa Judar lever ett stillsamt liv i stängda kvarter, de vill inte konvertera nâgon och söker ingen kontakt över huvud taget med de som valt att leva annorlunda än de själva.
De stör inte omvärlden sâ länge omvärlden inte kommer nära. De vill skydda sina barn frân oss sekulära judar som gâr med kjolar ovanför knäna, med mâlade tânaglar och utsläppt hâr.

De flesta äventyrar sig inte utanför kvarteren de bor i, de lever i ett slags mikrokosmos där de själva kontrollerar nyhetsflödet och sätter gränser för det normala. En Rav eller Rabbi ger svar pâ det mesta, har fingrarna med i giftemâl, skilsmässor och andra intima problem.

Ibland blir det fel, fruktansvärt fel och olyckligt. Min arbetskamrats bästa kompis är uppvuxen i ett sâdant kvarter, där man under Yom Hazikaron sjöng och dansade istället för att hâlla en tyst minut. Där färger som rött och rosa var förbjudet och där kjolarna aldrig krupit längre upp än fotknölarna.

En dag tog flickan bussen och reste in ett annat kvarter. Bara nâgra minuter frân hennes Mea Sharim upptäckte hon färgglada kläder, urringade toppar, jeans. Hon sâg mammor med utsläppt hâr i byxor och hon hörde Popmusik för första gângen i sitt liv.

Flickan tittade med stora ögon pâ en värld hon bara nâgra minuter innan inte visste fanns och reste tillbaka till sin egen utan att berätta var hon varit.

Sâ fort hon fick en chans smet hon nu i väg, hon lade undan pengar och lyckades inhandla en walkman och lyssnade pâ förbjuden musik efter skolan. Den okända världen lockade, hon tyckte alla sâg gladare ut och hon ville veta mer livet "utanför"

Vid 14 ârs âlder bestämde hon sig för att rymma.

I 2 veckor irrade hon runt pâ gatorna i Jerusalem innan polisen tog hand om henne och satte henne pâ ett slags barnhem för flickor med ultra ortodox bakgrund som ocksâ rymt hemifrân.
Pâ barnhemmet fick flickan lektioner i Samhällskunskap, Bioligi och Historia, ämnen hon inte kände till sedan innan.
Vid 18 ârs âlder gjorde hon armén, nâgot som hade varit otänkart om hon stannat i sitt kvarter.

Idag lever hon utanför Tel Aviv med man och barn, utan nâgon kontakt med föräldrarna som naturligtvis aldrig accepterat hennes val.

Jag avskyr folk som bara klagar och säger att de inte har nâgot val, att just deras liv blivit fel och att det inte fanns nâgon lösning... man kan alltid välja, och var och en bemästrar tidigt riktningen i livet.
Det enda vi inte râr pâ är hälsan.

Häromdagen pâ jobbet hade jag en kund, en bra kund, en affär pâ över 10 000 dollar om allt gâr bra.
Att sälja smycken för sâ mycket pengar tar tid, ibland flera timmar. Man prövar, gâr frân rubiner till diamanter, gâr igenom ringar och örhängen allt medans man smâpratar om ditt och datt.
Den här kvinnan var extra intressant, hon berättade om sin barndom i Syrien, hur familjen flytt till Libanon, hur hon spenderat hela sin skoltid i en kristen ortodox skola och tillsist deras flykt till Israel under Kippour kriget.
Har du barn? frâgade jag.
Frâgan man alltid ställer med ett leende och förväntar sig ett leende tillbaka.
Ansiktet förvreds och hon svarade; - Jag hade fyra.
Nâgra âr efter armén hade hennes äldsta son upptäckt en konstig fläck pâ handen. Läkarna var snabba i diagnostiken; cancer. Efter att rest runt i hela Europa, hos de bästa läkarna dog pojken.

- Den dagen min son avled, dog jag ocksâ sa kvinnan. Jag fortsätter att le, arbeta, vara hustru och mamma men inuti är jag död.

Vid det här laget lade jag all energi jag kunde pâ att inte grâta, underläppen darrade och târana hängde i ögonen.

- Min man vet hur jag lider, det är därför han köper smycken, han vet att jag älskar det. Det fâr mig att glömma. Ibland i tio minuter, en kvart eller kanske tom under en halvtimme kan jag känna lite glädje och glömma sorgen...

Ni som känner mig förstâr att jag vid det här laget grät.

Jag satt kvar en halvtimme till med damen i frâga som fö kommer tillbaka nästa vecka med maken för att förhoppningsvis köpa det hon tittat pâ. Hon tackade mig för att ha lyssnat, bad om ursäkt för att hon gjort mig ledsen och bad att vi skulle byta samtalsämne vilket vi gjorde.

Efterât gick jag in i affärens kök och tjöt - ordentligt- och tänkte pâ hur tacksam jag är att mina barn, jag och mannen är friska.

Jag försöker känna efter om barnen förändrats efter ett âr här nere. För oss vuxna är det ju ganska kort tid men för en sjuâring en evighet.
Friheten har naturligtvis fâtt pojkarna att växa, ansvar ger mognad och frihet stimulerar tänkande. Den politiska situationen har självklart ocksâ lämnat smâ avtryck, min stora pojke vet vad Irans president heter ( jag har fortfarande svârt att uttala hans amn rätt), att Usa är vâr bästa vän och han berättar inte längre roliga historier om tokiga Belgare utan om Araber. Uuuuusch vad rasistiskt det blev nu, eller hur? Att göra sig lustig over Norrmän känns ju mycket gulligare.
Idag i bilen vevade han ner rutan och var pâ väg att kasta en glasspinne pâ gatan innan jag hejdade honom och han talar högre än vad han gjorde för ett âr sedan.

Mellankillen kan bara läsa och skriva pâ hebreiska, han öppnar böcker frân sista sidan även om det är en svensk bok och även om han minns hur man skriver ord pâ franska skriver han bak och fram.
Han älskar Mizraï musik och sjunger för full hals till svängande toner frân mellanöstern. Han vet att vatten är en lyxvara och skäller pâ lillasyster när hon slösar pâ vâra dyrbara dropppar.

Lillans liv ar ju här och nu. Idag hittade jag "Bamsen", inknölad längst in i garderoben. Jag la honom pâ sängen och efter nâgra minuter kom hon ut i köket strâlande lycklig med Bamsen i famnen. Han är min mamma, eller hur? Kanske är det en av de fâ minnen hon har frân Frankrike. Hon talar bâde Franska och Svenska men när hon säger " jag älskar dig mamma" är det pâ hebreiska.

Vi dâ, jag och maken.
Jag tror inte att man hinner ändras pâ ett âr, däremot kommer man till insikt när man flyttar. Man fâr perspektiv, pâ det som var och det som är.
Här känner jag att jag kan relativisera.
Vâr kärlekshistoria är unik. När vi träffades satte omgivningen etiketter och förkastade vâra känslor. Mannen var inte speciellt judisk, jag inte speciellt svensk, ändâ stördes i princip alla av vâra olikheter. Lustigt nog har vi byggt upp hela vâr familj pâ en judisk bas som varken jag eller maken växt upp med. Vi fann tillsammans en utväg i det som störde omgivningen gjorde skillnaden till en gemensam nämnare.
Religionen är vâr styrka, vâra pelare och grunden till barnens uppfostran.
Idag känner vi oss hemma i landet vi lever i, ryser av välbehag när vi ser flaggan hissas och fâr târar i ögonen när vi hör nationalsângen.
Barnen är lite Svenska, Franska men Israeler, liksom jag och mannen.
Idag har vi samtliga en nationalitet som vi bejakar till hundra procent.
Resan har varit lâng, valen mânga men resultatet är över förväntan.
Om fem dagar har vi varit gifta i tio âr...

Hettan är här, en meter pâ vintern blir femtio pâ sommaren. Solen tynger axelväskan och man söker febrilt skugga.
Idag i bilen körde jag med nervevad ruta och AC. När jag kände varmluften blâsa emot mig trodde jag att jag satt pâ värmen i stället fôr kylan innan jag insâg att varmblâset kom frân det nervevade fönstret.
Solen är elak här, man ser ofta människor gâ under paraplyer och mânga bär stora hattar för att skydda ansiktet.
Hudcancer är ett ord som fâr alla att skaka av rädsla, även mig.
Fram till slutet av September är det solkräm med hög skyddsfaktor och parasoll som gäller, brun blir man vare sig man vill eller ej.
Det är jobbigt at svettas, men livet är faktiskt härligare under sol och blâ himmel än i regn och kyla!

I förrgâr pâ jobbet slog jag näven i bordet och sa till en av cheferna att jag fâtt nog av att jobba pâ hotellet.
Utan krusiduller, pâ terassen till hotellet. När han sâg att jag var irriterad bjöd han pâ en cola vid poolserveringen och lyssnade lungt pâ min irritation.
Vi diskuterade i över en timme, jag argumenterade för min sak och han för sin. Jag lovade att jobba där under veckorna dâ hotellet är fullt i Juli och Agusti och han lovade att tala för mig med sin chef.
I gâr kom jag till jobbet, hittade ett nytt schema pâ väggen, jag är tillbaka i butiken tills Juli mânad, med lite mer ansvar än innan och fick min födelsadgs check med orden " We love you so much" av chefens chef.
Det värmer i hettan.
Jag uppskattar verkligen mentaliteten rakt pâ. Att kunna höja rösten, komma fram till en lösning, sänka rösten och ta i hand pâ det man kommit överens om.
Livet blir sâ otroligt mycket enklare när man kan tala direkt till varandra om saker som känns orättvisa eller bara fel.