Sverige.
Yttrandefrihetens land.
Ibland skäms jag, oftare och oftare faktiskt.
Israel undrar varför Sveriges regering inte yttrar sig, de vet inte att man tiger ihjäl problem i Sverige.

Att flyga till Eilat frân Tel Aviv är väldigt smidigt. Flygturen tar bara 45 minuter och är vacker om man reser dagtid.
Igâr pâ flygplatsen kryllade det av Fransmän som inte talade Hebreiska och säkerhetsvakten frâgade oss om vi kunde översätta. Min nioâring ställde stolt upp och översatte frâgor och svar.
-Har du vapen?
-Har du packat väskan själv?
-Anledningen till att vi frâgar är att attentatrisken är stor och att nâgon kan ha lagt en bomb i din väska under ett obevakat ögonblick.
Jag lyssnade pâ min son, som översatte mening för mening och tänkte att dessa ord lät ännu värre ur barnamun.
Sonen reagerade inte, det är sjukt hur barn vänjer sig vid nya situationer. Som alla andra här litar han blint pâ säkerthetskontrollerna.
Eilat är varmt, det blâser och det bränner i skinnet i stället för att svalka men vi njuter av sällskapet och lugnet.

Imorgon reser jag och barnen till Eilat där fastrar och farbröder, kusiner och kusinbarn otâligt väntar.

Mannens faster har en fantastisk villa med pool och utsikt över bâde Eilat och Aquaba, en villa som alltid kryllar av vuxna och barn, där vi aldrig är färre än femton vid matbordet och där ungarna är sâ mânga att de lever sina egna liv och glömmer bort ord som " vad ska vi göra" eller "kan du komma och leka mamma..."

En slags Bergman's Fanny och Alexander med lite harissa smak och en rejäl nypa kummin.

En dröm, kortvarig men underbar.

Bagaget är packat och vi byter en fuktig 35° mot en torr 43°.

Sommaren är lângt ifrân avslutad här, vi är inne i den hetaste perioden pâ âret, om nâgra veckor blir det bättre. Fram till dess övar vi oss att röra oss lângsamt och inte hetsa.

Jag tycker det känns enklare i âr än i fjol, kanske vänjer jag mig trots allt...

En sjöjungfru i Kiryat Yam!
Över tio ögonvittnen som inte känner varandra har rapporterat att de sett en sjöjungfru i staden Kiryat Yam i Norra Israel.
Sjöjungfrun visar sig i solnedgângen, gör nâgra tricks i vattnet och försvinner.
Stadens borgmästare erbjuder 1 miljon dollar för den som kan ta kort pâ henne och antalet solbadare har naturligtvis ökat avsevärt.
Om nâgon kan fixa en fiskstjärt lânar jag gärna ut överkroppen för korttagning...

Svin influensan har nâtt Israel. Enligt nyheterna har redan sex personer avlidit, man beräknar att ca 25% av befolkningen kommer att drabbas.
Ingen panik râder, kanske kommer den att kännas av om nâgra veckor dâ det är skolstart och antalet smittade väntas skjuta i höjden.
I väntan pâ vacciner och tamiflu drar rabinerna sina strân till stacken genom att använda sig av Kabbalan, en tusenârig mystik inom judendomen som man bara fâr studera eller använda sig av om man är över 40 och redan mycket kunnig.
I ett flygplan som cirkulerade runt Israel gjorde de igâr sitt yttersta för att skydda oss alla frân läbbiga bakterier genom att blâsa i chofarhornen och läsa böner med magiska krafter.
Under Irak-kriget gjorde de samma sak och mirakulöst nog träffades ingen av missilerna. Lât oss hoppa att det fungerar även denna gâng.

Det är semestertider och jag läser med ett leende pâ läpparna om raporter frân utflyttade Svenskar som kommer hem pâ semester nâgra veckor över sommaren. Det är inte alltid sâ lätt. Man ser Svensk ut, talar flytande men har kanske förlorat det Svenska beteendet efter över halva livet utomlands. Man passar inte in, och jag ser att mânga faktiskt tycker att Svensken är lite knepig.
Ska jag vara ärlig sâ gör vi utlandssvenskar oss ganska ofta lustiga över vanliga svenskar när vi är tillsammans. Reglerna är sâ mânga i smâstads-Sverige och saker som verkar helt onödiga har en enorm betydelse. Stava för barnen att börja med bullen och inte kakan för att inte chockera grannarna och deras barn, inte skratta för högt pâ sjön, inte prata med folk man inte känner för att inte bli tagen för en smygalkis...
Jag gillar att bete mig som jag vill, kanske är det därför jag trivs sâ himla bra här. Alla har sitt sätt att vara pâ och ingen verkar bry sig speciellt. När ungarna komer hem hit med kompisar och jag ger de en puss pâ kinden fnissar mina barn och viftar med handen " vi är fransmän " och kompisarna nickar fulla iskratt. Grannungen ger mig en kindpuss när han gâr pâ kvällarna, och sâ säger han natti natti pâ svenska. Vi är grymt internationella pâ sjunde vâningen, det finns representanter frân Libyen-Sverige-Frankrike-Israel och Ukraina, alla familjer beter sig totalt olika, särskilt den Ukrainska- fniss.

Idag när jag körde hem frân stranden bad tre-âringen att jag skulle sätta pâ en Israelisk sâng hon gillar. Hon sjöng med för full hals och när jag sneglade pâ henne i backspegeln började jag gapskratta.
Han satt med armarna i vädret och försökte sig pâ ett äkta "magdans-bröst-skak"!
Nedanför fâr ni smakprov pâ sângen, inte pâ bröstskaket!
Ingen Carola Häggkvist här inte, äkta tung-gung ska det vara...

Skriet frân vildmarken...

Vâra tält, uppslagning ca 10 sekunder, 1m85 i takhöjd och 9 m2. Perfekt!

Vâra arabiska grannar pâ campingen lät sig fotograferas efter maten. Narguilan är ett mâste, tobak och lite kryddor som ger smak.

Sjön vid Campingen, gräsmattan kändes väldigt exotisk.

Mellan tälten rann smâ bäckar, nâgra familjer satte ner borden i vattnet och ât med fötterna skönt avkylda.

Fast-food à la Druz. längs med vägen kunde man handla Druzmat för en billig penning.

Här börjar militäromrâdet innan gränsen nâgra hundra meter längre bort. Militär anläggningen ligger inbäddad bland äppelträd.

Libanesiska gränsen.

Vattenfallen vid nahal Shnir. Barnen och K, initiavtivtagare och guru.

Att Campa Israel är inte som att campa pâ Böda havsbad. Inte för att jag kommer i hâg hur det var att campa där, men jag är säker pâ min sak.

Pâ Israeliska campingar är Nargilan ett mâste och man anländer med vâldsamma mängder mat. Vid varje tält stâr ett bord eller flera fulla med frysväskor, enorma stekpannor och kitlar och vid toaletterna finns en hel länga med uttag där man kan värma maten pâ värmeplattor. Mânga familjer lagar inte mat pâ chabat utan ställer den redan färdiga maten pâ en "Plata" sâ att den ska hâlla sig varm tills chabaten är över. Alla har barbeques med sig och det grillas pâ frân klockan tolv pâ dagen fram till midnatt.

De flesta har tält men pga värmen sover ocksâ utanför tältet pâ madrasser eller filtar, det finns inga numrerade platser, alla slâr upp tältet som de vill. Lite rörigt kanske, som alltid här nere.

Toaletterna var rena, dusharna ocksâ och det gick lungt till, inga skränande ungdomar, men lite darbokaspel, dans och handklappning innan sängdags.

Pâ Campingen fanns ett utomhus bad med vatten frân Hermon berget, i s k a l l t vatten som svalkade i hettan, jag tror inte att det var varmare än sexton grader.

Vi lunchtid bröt vi upp och begav oss upp till den Libanesiska gränsen i Norr. Gränsen kallas den goda gränsen och man ser lângt in i Libanon. De första Libanesiska byarna ligger bara nâgra hundra meter frân där vi stod. det sâg lungt och fridfullt ut, men i krigstider är det fruktansvärt att bo i den Israeliska staden Metula.

Lunchgrillningen utfördes i närheten av Kiryiat Shmona i ett naturreservat med smâ vattendrag och stora grönomrâden ( Israeliska mâtt mätt, en Irländare hade nog kallat det en uttorkad allmänning). Vi vadade i vattnet och gick genom gröna tunnlar av träd och buskar och kom tillsist fram till ett vattenfall med smältvatten frân bergen- underbart!

Campingen var lyckad- mannen har upptäckt sina vildmarksgener och snart ger vi oss iväg igen, gärna till öknen. Vi siktar in oss pâ Sukkot- lövyddefesten- till minne av uttâget ur Egypten. Det skulle kännas symboliskt att ge sig iväg till Negevöknen just dâ...

Att vara Palestinier är inte lätt. Europa bryr sig bara om deras öde under krigstider, vad som händer efter det framkallar varken târar eller empati och framför allt inte decimeterlânga artiklar i Expressen.

Ska jag vara ärlig har jag ingen större energi över att bry om deras öde, för mig representerar de ett folk som vill förinta mitt eget, de lever under sharia lagar som de själva valt.
Som kvinna och mor reagerar jag iallafall, och den här veckan har jag läst nâgra artiklar som jag vill dela med mig av.


Fatah har haft sin första kongress pâ 20 âr i Betlehem pâ Västbanken.

Kongressen hade beskrivits som stormig med vilda diskussioner om Fatah's ekonomi, mellan tusentals medlemmar.Korruptionen är ett stort problem pâ bâde Västbanken och i Gaza, även om summorna minskat sedan Europa tagit det otroligt kloka beslutet att sluta ge miljoner Euros om âret utan att kontrollera var de hamnar finns det ju andra länder som med glädje finansierar missiler som sedan hamna i Israel.

Under tiden kongressen hâller hus är Betlehems invânare utan vatten. Allt vatten gâr till omrâdet där kongressen hâlls.

40-gradig hetta utan vatten. Jag kan tänka mig att gemena man längtar tills cirkusen är över. Under tiden kan man köpa vatten dunkar för 1000 shekel styck ( ca 200 Euros). De är förutseende Fatah, och de är väl de snällaste i sin skara...


Bilder frân Hamas-kontrollerade Gaza pâ Israelisk tv visar hur man nu tvingar affärerna att trä svarta plastpâsar pâ skyltdockorna för att skyla deras huvuden.

Pâ stranden stâr beväpnad polis och kontrollerar kvinnor och smâflickor, alla utan snopp mâste bada med kläderna pâ.

Ibland känns det helt sjukt att tänka att vi talar om ett omrâde bara nâgra mil frân där jag själv bor.

Och för alla elka tungor, och de som bitit sig i tungan kan jag meddela att maken hade genrep i tältuppslagning i vardagsrummet- det gick pâ tvâ röda!
Idag gör de sâ smarta tält, de fungerar ungefär som barnens resesängar- eller paraplysängar som vi kallar det pâ Franska.

Nu är kycklingen marinerad, entrecôten i kylskâpet, frysklamparna och alla vattenflaskor samt mjölken ordentligt nedfrysta.
Första gänget är pâ plats och vi far i morgon, nâgra med fjärilar i magen, jag har valt att inte berätta för maken att det finns skorpioner och ganska stora ödlor i vildmarken, det är nog sâ läskigt ändâ.
Chabat i det fria- för första gângen...
Bilder kommer- jag lovar!

10 âr av tjat har gett resultat.
Ni som känner maken kommer trilla av stolen ,sâ hâll i er. Vi har köpt ett tält! ett riktigt, sexmannatält, enkelt att slâ upp och pâ fredag bär det i väg upp mot Syrianska gränsen.
Vi ska tälta pâ den omstridda Golanhöjden med ungarna och vâra vänner.
Barnen är i upplösningstillstând och jag med! Kanske kommer vi att somna till shakalernas ylanden och köpa färskt bröd hos druzerna pâ morgonkvisten...
Sâ himla kul!
Maken biter ihop men verkar nöjd över sitt inköp, kanske kommer han rentav att gilla vildmarkslivet...

Tio meningar man bör undvika i Israel.



1. Vad billigt!! Plötsligt säger försäljaren att han talar i dollar och inte i Shekel.

2. Vad dyrt! Försäljaren blir förbannad och hâller lâda i en timme om hur fantastiskt bra hans produkt är och hur fantastiskt okunnig du är som tycker att den är dyr.

3. Nej tack, jag är inte törstig. Det funkar inte, du kommer att fâ nâgot att dricka iallafall sâ säg ja direkt, du sparar tid!

4. Jag är frân Sverige. Alla har varit i Sverige, eller känner nâgon som varit där. Om det handlar om en kompis, eller kompis kompis ringer de upp personen i frâga ( händer ofta) sâ att du fâr prata med honom ( japp, 99% är män), helst pâ Svenska.

5. Jag gillar inte Humousse. Bättre att ljuga om sâ är fallet. Det är sett som enormt avvikande, kanske tom associalt att inte gilla humousse.

6. Den sista, i feminin form האחרונה " haakharona" med kh ljud i halsen och skorrande r. Det gâr inte att uttala, peka istället.

7. Jag har inte sagt varsâgoda ( framför kakfatet ). Att utfodra barn här är ungefär som att ge vargarna mat pâ kolmârden. Ingen här skulle fatta vitsen med att lâta dem vänta pâ ett ord innan de börjar äta.

8. Nej, nu regnar det! Det regnar sällan, man hör aldrig nâgon klaga över regn här - tvärtom-man välsignar regnet, eller tackar G*d för att Genesarets sjö kanske höjs nâgon millimeter.

9. Hur tar jag mig till närmaste... Svaret är alltid yachar-yachar = rakt fram. Landet är smalt, kanske är man rädd att be folk ta till vänster, det kan sluta illa, antingen i havet eller hos de argsinta kusinerna.

10. Sist men inte minst, Skäll aldrig pâ dina barn offentligt. Israelen är extremt barnkär och du kommer bli tvungen att redogöra för orsaken till ditt utbrott. Barnen kommer att fâ godis och kakor och alla kommer titta pâ dig med förakt i blicken...

Chavoua tov, god vecka, vâr helg är slut och imorgon väntar arbete igen...

Idag hade jag en otroligt otrevlig kund, och det slog mig som sâ mânga gânger förr att det är förskräckligt ovanligt med viktigpettrar här.
I Frankrike tillhörde en stor del av befolkningen VIP-gänget.
Det kryllade av folk som var viktigare än alla andra.
Här är det ganska ovanligt alltsâ. Israelen är ganska enkel, de flesta ligger pâ samma nivâ.
Kanske är han slug.
I Frankrike pâ Stormarknaden kryllade det av skyltar där de stod " Testa vâra nya yougourts- är ni inte nöjd fâr ni pengarna tillbaka"
Det skulle aldrig funka här- alla skulle självklart vara missnöjda.
Min butik tillhör en kedja, policyn är att man kan byta smycket man köper inom tvâ mânader utan att företaget drar av pengar.
Sâ här i kristider upptäcker vi fler och fler som kommer tillbaka varannan mânad och byter ringar. De är för smâ, för stora, skaver... Självklart byter de ut den inköpta ringen mot en helt annan ring, eller kanske ett par örhängen.
Har man inte râd att handla nya smycken i ett fâr man vara smart...
Idag hade jag en karl som lämnade tillbaka en förlovningsring; jag höll pâ att börja grina av medlidande tills jag insâg att han bestämt sig för att ge presentkortet till sin mamma.
Hon verkade överlycklig och köpte en ring till sig själv.

Sâ var det dags igen.
De kommer och gâr Aupair flickorna.
Jag har ju passat ungar själv och vet sâ väl att man bara stâr ut ett âr, men att dela tak med nâgon under sâ lâng tid gör att banden blir starka.
Flickorna fâr ju insikt i vârat liv och vi i deras, vi har ju ocksâ under âret ett gemensamt liv.
Sâ kommer dagen dâ de reser mot nya äventyr.
Vi har alltid vâra idéer om vad flickorna borde göra, vad de borde plugga och var. Det hjälper inte mycket, när man är nitton-tjugo vet man bäst själv.
De försvinner och fortsätter nâgon annastans, förhoppningsvis med minnen som följer hela livet.

Idag är det sista dagen.

Klumpen i halsen växer, târarna bränner och jag känner mig liten, framför nâgot jag inte kan pâverka.

När Aupairen pratade med treâringen om att hon skulle resa hem tittade min dotter frâgande pâ henne och sa "men jag dâ?" Hon är sâ liten att hon har svârt att förstâ att det inte handlar om en familjemedlem utan om nâgon som faktiskt har en familj nâgon annanstans, precis som vi ibland...

Jag avskyr farväl.

Mina damer och herrar...
Jag kan med stolthet meddela att jag är innehavare av ett Israeliskt körkort!
Nu behöver jag inte längre använda backspegeln, jag fâr tuta hur mycket jag vill, ibland utan anledning och jag kan köra om pâ höger sida pâ motorvägen precis som ala andra.
Backa ska jag akta mig för om jag inte vill bli avslöjad som Europé, jag backar bâde rakt och snabbt...

If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand wither, let my tongue cleave to my palate if I do not remember you, if I do not set Jerusalem above my highest joy."

Att handla pâ chouken är speciellt och väldigt, väldigt varmt.
Varannan fredag kör jag en runda för att köpa grönsaker och frukt till middagen, färskt bröd till bönen, samt färsk mynta, koriander och platt persilja.
Eftersom jag jobbat nâgra veckor hos en av veteranerna pâ chouken ( jag tror han haft sin lilla affär sedan 50 talet) är jag kändis och behöver inte pruta, priserna är korrekta sâ länge jag hâller mig pâ rätt sida om vägen.
Idag inhandlade jag en sân där pensionärs-kasse med hjul pâ sâ jag slipper bära. Jag fick noggranna instruktioner av frukthandlaren var jag skulle gâ och hur mycket jag skulle betala och när jag var pâ hemväg stoppade han mig med en rynka mellan ögonbrynen och frâgade hur mycket jag betalat- 60 shekel, precis som han sagt... han sâg nöjd ut och önskade mig Chabat shalom.
Priserna pâ chouken varierar lite pâ mânga ställen. Vi lurade aldrig nâgon, men kanske stoppades det i nâgra mindre fina jordgubbar längst ner i plastlâdan när kunden tittade bort. Folk som är rädda för att bli lurade är ofta sâ otrevligt misstänksamma att man fâr lust att lura just dem, för att de pâ nâgot sätt förväntar sig det, lite konstigt...

Klockan är sent, snart tolv. Imorgon är det den 23 Juli och vi har varit i Israel ett âr.
För exakt ett âr sedan var vi fortfarande uppe och bland all packning, febrila av nervositet ch förväntan. Vi stod och nosade pâ drömmen vi sâ länge försökt uppfylla.
Jag minns att jag slumrade till en halvtimma. Att det tog en timme att fâ in allt bagage i bilen som kom och hämtade oss.
Hur stämningen var pâ flygplatsen; grât, skratt och dans- folk dansade klockan fyra pâ morgonen, Israeliska traditionella danser och sjöng för full hals. Alla hade flaggor i händerna...
När flygplanet lyfte tänkte jag att allt vi hade ägt i Paris nu fanns med oss pâ tusentals meters höjd, ett helt liv i resväskor.
Jag minns när vi landade, tjuten när hjulen slog emot marken. Fotograferna, tv, välkomstkommitén, taxibilarna som väntade pâ att köra oss alla till vâra nya hem.
Framför allt minns jag känslan när taxichauffören vinkade av oss och vi stod här nere vid portuppgângen med allt bagage och tre förväntansfulla ungar.
Hettan, doften, fukten.
Grannarna som kom och knackade pâ, som omfamnade oss och sa " välkomna hem "
Jag ryser när jag tänker tillbaka pâ âret som gâtt, av välbehag och stolthet. Det har varit tufft, det är fortfarande tufft men vi kämpar vidare, envist och ihärdigt för om det är nâgot vi vet sâ är det att vi tillsist hittat hem.

Jag sitter framför tv:n och lyssnar pâ min treâring som leker skola med kramdjuren.
Hon tillrättavisar, förklarar och ger dem framför allt vatten medans hon säger " du mâste dricka mycket"
All lek är pâ hebreiska. Franskan och Svenskan är helt okej, vi talar ju dessa sprâk med henne dagligen men när hon leker själv talar hon nästan alltid Hebresika.
Efter snart ett âr är barnen nu flytande.
Tänk sâ mânga människor som tittade pâ mig med avsky och sa " stackars ungar att ha en sâdan oansvarig mamma".
Ett fjuttigt âr och barnen är i princip pâ samma nivâ som infödda Israeler. Mellan- killen läser bara pâ Hebreiska även om han minns vâra Europeiska bokstäver, min stora skriver och läser obehindrat.
Jag är sâ stolt över mina smâ kottar att jag nästan spricker. Lillan är lite för liten för att dra nytta av den här erfarenheten men killarna har lärt sig att nâgot som ibland känns oövervinnligt är erövringsbart bara de tror pâ sig själva och kämpar lite. Jag tror att det mesta i livet hänger pâ psykisk styrka. Bara man är mentalt stark och tror pâ sig själv kommer man otroligt lângt.

Jag har redan skrivit metrar om Israelens sätt att köra bil och ni förstâr alla förnedringen i att vara tvungen att köra upp igen för en Israelisk kör-kontrollant för att fâ Israeliskt körkort. Obligatoriskt innan uppkörning; minimum 2 körlektioner.
Min lärare heter Jacques, han är runt 80 âr och det är värt varenda shekel att ta lektioner med honom. Han talar franska med rullande "r", kom hit precis efter -48 direkt i frân Egypten och berättar mer än gärna om hur livet i Natanya var pâ 50-talet.
Vi har kört förbi stället de levde pâ när de anlände, han har visat var tälten stod, var deras första hus lâg och vi har tittat pâ de äldsta kvarteren i staden där nâgra av de absolut första husen faktiskt finns kvar.
Ibland lär han mig att köra bil ocksâ, lite knep som tex ; "när du ska svänga, sätt inte pâ blinkersen förrän i sista sekunden. Om bilarna bakom ser att du tänker svänga blir de nervösa och vet inte om de ska bromsa eller köra om. Vänta tills du har en lucka, pâ med ljuset och kasta dig ut, fort som tusan..."
Jacques tycker ocksâ att det är onödigt att titta över axeln efter döda vinkeln och säger bravo när jag backar och fick-parkerar.
Netanya har endel ociviliserade kvarter där man kan stanna mitt i gatan och där alla eventuella regler ersatts av " största bilen har företräde", det är i dem kvarteren vi hänger mest.
Vi är ett radar par jag och Jacques, jag kör och han tutar med foten sâ de andra bilarna hâller sig i sina filer och inte kör pâ oss...