Livet här är underbart. Ibland undrar jag vad vi gjort för att förtjänan lyckan som blivit vardag. Men som ni som läser här regelbundet förstâtt har lyckan sorgkanter. Livet här är hârt, och för att orka med hoten som ständigt hänger över oss lär vi oss att tänka kortsiktigt, att ta itu med problemen när de kommer.
Ett ämne som alla i Isarel engagerar sig i och som vi inte kan ruska av oss alls är Guilad Shalit. Jag har skrivit om honom massor av gânger. Soldaten som blev tillfângatagen av Palestinier när han gjorde armén 2006.
Alla Israeler följer Guilads familj som om det vore deras egen. Sorgen är kollektiv. Alla är medvetna om att Guilads öde kan hända igen och i princip vem som helst.
Idag hörde jag min 9 âring och min 7 âring samtala om Guilad i köket.
7 âringen undrar varför vi inte bara hämtar hem honom, 9 âringen förklarar att det är komplicerat, att de kanske tillfângatar de soldater som vill rädda honom ocksâ, att de använder honom som lockbete...7 âringen svarar att man kan skicka en bomb, 9 âringen förklarar att dâ dör ju även Guilad.
Det blir tyst och 7 âringen säger att han vill grâta när han tänker pâ Guilad.
Det värker i hjärtat. Det är fruktansvärt att lyssna pâ tvâ barn som diskuterar en sâdan hemsk situation.

När det är krig famlar man efter allt man kan för att känna trygghet och förstâ situationen. Ofta hör man "urban legends" pâ tv och i tidningar om hur soldaterna blivit räddade av Rachel. Hur hon vakar över dem pâ nätterna och ibland visar sig för att rädda dem frân explosioner.
Det här klippet finns i mânga olika versioner pâ Youtube. Det filmades under gaza kriget, under arabernas morgonbön. Titta pâ himlen, hâll med om att det är imponernade. Jag har sett massor av olika versioner, jag tror faktiskt inte att det är " trickfilmat som vi sa pâ sjuttiotalet.
Jag fâr gâshud och kan tänka mig att de unga soldater som bevittnade det hela kände sig smâ, smâ smâ pâ jorden.

Mannen är tillbaka frân Frankrike. Intrycken är mânga.
Paris är stort, det kändes som det växt pâ ett âr, han kände sig som en lantis pâ besök i stortstan.
Fransmännen kändes otroigt franska, de som vi kallar fransmän här är ju oftast frân Tunisien och beter sig egentligen inte speciellt franskt...
Nu är kylskâpet fullt med fransk ost.
Stinkande klibbiga ostar som ska ätas med ett glas rödvin och gott bröd i det fria pâ Lördag.
Fâ saker är godare än en riktig ostbricka...

För ca tre veckor sedan sa min chef : Imorgon kan du följa med och titta pâ jordgubbsfälten...
Imorgon var idag.
Hela förmiddagen âkte jag runt i smâ byar och hälsade pâ bönder och beundrade smultron plantor. Ibland smakade jag ocksâ, de är ruskigt goda de Israeliska jordgubbarna, röda, stora och lagom söta. De plockas av Thailändare och Araber frân västbanken.
Vi besökte även ett laboratorie som korsar plantor för att fâ fram jordgubbar som passar olika marknader. Engesmännen vill ha runda gubbar, Ryssarna struntar i sötman bara de är stora medans Tyskarna vill ha söta...
Otroligt intressant.
Besöken avslutades i en citronlund med paj, sallad och mynta thé.
Vi bestämde gemensamt att jag nog borde ta en runda i mânaden för att hâlla mig informerad om vâra produkter. I vâr ska vi till Jordandalen. Jättespännande. Vi reser genom Samarien, med en "pickadoll" i handskfacket för att nâ dalen som ligger jäms med floden Jordan där man odlar vindruvor. Den gângen kommer kameran att âka med...

Ibland kan jag nästan känna fascination över gränslösheten... Alla tv kanaler visar hur Berlinmuren faller, över lyckan de frân öst kände när de till sist förenades med sina bröder och systrar i väst. Pâ västbanken tittar man ocksâ pâ tv och nu identifierar de sig med östtyskarna. Man kallar pâ tv team, spränger bort en bit av muren, skriker, klättrar, gör segertecknet högst uppe pâ betongblocket invirad i palestina sjalar. Kameramännen fâr utlösning, bilderna är förstâs f a n t a s t i s k a. Man talar om Israel som apartheid stat.

Vi pâ andra sidan ser inte alls nâgon likhet. Muren finns där som skydd. Självmordsbombarna har minskat avsevärt. de som upplevt intifadan berättar med târana rinnande hur de var tvugna att ta lugnande tabletter för att orka ta tâget eller bussen till arbetet. Skräcken i magen varje dag de sa hejdâ till barnen i skolan. Känslan av att livet hänger pâ en skör trâd, att just idag kanske är den sista. Att inte kunna gâ pâ bio, eller ta en kaffe vid ett kafé av rädsla för att sluta som en köttslamsa pâ en resturangvägg... Mellan 2005 och 2007 miskade självmords attentaten med 87 %.
Muren började byggas 2005.
Som vanligt förundras jag över folks ovilja att förstâ skräcken de sprider här. Jag undrar vad de som anklagar skulle göra i vâr situation.
Jag kan med säkerhet säga att även om jag levde pâ västbanken hade jag adrig skickat mina barn att spränga sig själva i luften bland civila pâ andra sidan...

En Utlandssvensk's ângest...

Maken är i Frankrike. För första gângen pâ över ett âr.
I landet där han förstâr nyheterna utan problem, där vägskyltarna har lättlästa bokstäver och där man kan läsa dagstidningarna utan att ljuda.
Vi utlandssvenskar, veteraner i ämnet, vet vad det vill säga.
Ângest.
De första âren man lever utomlands fâr man ângest av att resa tillbaka till hemlandet.
Först längtar man. Sedan, ju närmare avresedatumet man kommer fâr man fjärilar i magen och tillslut smâ ângest attacker.
Väl "hemma" gâr man i början runt som en zombie.
Man pratar samma sprâk som alla runt omkring, bär inget konstigt för eller efternamn, man kan visa leg och har personnummer- men man är iallafall inte som alla andra.
Man hör inte dit längre...
Allt ser lika dant ut som innan, bara ens egen synvinkel har ändrats...
Precis det upplever maken nu, för första gângen.
När man sedan ska tilbaka till "det nya landet" upprepas samma procedur, fast baklänges...

Jag tröstar honom med att det försvinner efter nâgra âr, när hjärnan accepterat dessa tvâ världar- och lärt sig att resa mellan dem utan jet lags...

Nu har Israel varit sâ elaka att Mahmoud Abbas inte tänker presentera sig i nästa val, och inte nog med det... Han tänker inte lâta nâgon annan frân Fatah presentera sig heller. Pâ sâ sätt är vi säkra pâ att Hamas kommer att ta överVästbanken ocksâ.
Undrar hur mycket det här kalaset kostade, hur dyrt säljer man sig själv och sitt eget folk? Eller är det bara trams, föra att omigen vända världsopinionen mot Israel.
Anledningen till allt detta är enligt Abbas vâr ovilja til fred...
Karln höll presskonferens i Ramallah i morse, hade jag inte hört det själv skulle jag trott att det var ett skämt.
Suck.
Efter veckans händelser och ur vâr synvinkel känns det som om nâgon skulle behöva besöka psykakuten omgâende...

Vintern är här. Läderstövlarna har âkt pâ, vi sover med stängda fönster pâ nätterna och har inte badat i havet pâ tvâ veckor.
I förrgâr mötte mannen grannflickan med lilla syster pâ väg till dagis.
Flickan hade gummistövlar, dunjacka och paraply.
Morgon temperaturen ligger pâ ungefär 17-18 grader och mannen smâlog mot flickorna.
Den stora flickan skyndade sig att förklara att pâ chabat blir det varmt igen, som innan vintern...
Mannen nickade allvarligt.
Imorgon blir det över trettio grader varmt igen sâ vi passar pâ att använda vâra tröjor och stövlar trots att det är 25 pâ eftermiddagarna, i värsta fall slâr vi pâ AC'n pâ kontoret mitt pâ dagen.
Konstigt vad kroppen vänjer sig...

We believe in G*d an Tsahal!
Jag glömmer aldrig svaret jag fick frân en trotsig kvinna med knuten näve efter att ha frâgat om det inte var läskigt att bo sâ nära västbanken...
Men de flesta som bor här här tror ju pâ den Israeliska tre enigheten: G*d, armén, och den hemliga underrättelsetjänsten.
Idag tror vi lite extra.
Ett fartyg med 300 ton vapen som skulle gâ till Hezbollah har precis beslagtagits utanför Cypern.
Vi bugar och bockar, och tackar G*d...

En missil till frukost...

Med min kopp thé i ena handen och en macka i den andra hör jag pâ tv att de i Gaza testat sin nya missil som ska nâ 60 km, alltsâ Tel aviv.
Provskjutet gick bra.Jippie, nu kommer de kunna sätta skräck i nâgra miljoner till.
Jag spyr pâ Hamas, jag spyr pâ Europa och jag spyr pâ alla vänsterextremister i Palestinasjalar som anklagar Israel för gazas misär.
Vilket land i Europa skulle acceptera vâr situation?

När tiden inte räcker till fâr man passa pâ att försöka ha det sâ kul de smâ stunder som blir över pâ dagen.
Idag testade jag att köra igenom bombkontrollen med arabisk musik pâ högsta volym- för att höja spänningen sjöng kag med för full hals. Inget hände, ingen pistol mot tinningen, inte ens en blick frân bilarna runt omkring eller ett missnöjt grymtande frân han som arbetar som "kruthund".
Faktum är att alla mörkhâriga Israeler känner till en hel trave arabiska klassiker och det är inget konstigt eller "mysteriskt" alls med en bil med "Harramt akhebbak" pâ fullt ös... förutom att det kanske satt en ljushârig svenska bakom ratten.
Ett smakprov till er som inte känner till Warda:

Idag hade jag en sân där otroligt intressant hiss konversation med farbrorn pâ femte vâningen. Ni vet en sân där man känner sig tvungen att ha för att slippa pinsam tystnad.
Den här gângen var det lätt att hitta ett ämne, det luktar kloak i hela huset sedan flera dagar tillbaka.
( klämkäcka jag) - Usch vad det luktar, det blir vara värre och värre!
(grannen) - ja, det luktar hund.
( Jag förvânat) - Hund?
( grannen) - ja, död hund, eller möjligtvis katt...
( jag - nyfiket-) jassâ det luktar död hund, var kan den ligga... i skyddrummet??!!!!!
Grannen nickade allvarligt och steg ur hissen.
YUCK!!

Jag är säker pâ att Ann-Katrin inte misstycker att jag lägger upp tvâ av hennes " oväder bilder" frân Natanya sâ ni fâr se vad jag menar med ösregn och âska...

Imorse pâ stranden lâg drivor med bambuträd, vass, plastflaskor och mängder med frukt ( avokado, grapefrukt och apelsiner), havet har varit uppe ända till parkeringen och det har bildats floder i "ökenallmänningen mellan stranden och husen som grävt flera meter i sanden...

Genesarets sjö har stigit 4 cm pâ bara tre dagar!!! Hoppas att det fortsätter lite till.

Medan man kan läsa löpmetrar om svininfluensan i Europa fortsätter Israelen glatt att snaska oliver direkt frân olivtunnan i affären, gröpa i skâlen med friterade sötpotatisstänger vid resturangkassan och äta kemia, den nordafrikanska mezzen, ett tiotal sallader som serveras innan maten ( alla vid bordet äter med var sin gaffel ur alla tallrikar ). Vi borde alla vara sjuka, men tfou-tfou-tfou, det verkar inte som viruset tagit fjutt här.
Tur är väl det, jag tror vi alla skulle insjukna.
För inte sâ länge sedan när vi var pâ resturang och tvekade pâ att ta pizza erbjöd sig en helt okänd man att lâta oss smaka av hans pizza och i veckan ât en arbetskamrat upp min halvätna chokladkaka.
Beställer man humousse pâ resturang och är ett helt sällskap äter alla ur tallriken med hjälp av pitabröd...
Ibland beter sig folk i det här landet som om vi alla tillhörde samma familj och det fâr mig fortfarande att le...

En helt underbart regnig helg väntar!! Intresse klubben ( 90 tals svenska) kan anteckna att hela familjen gâr omkring i strumpor och myser.
Duggregnet har förvandlats till vad som mâste kallas skyfall, det var ca 50 cm djupa vattenpölar pâ väg till jobbet i morse, en bil pajjade motorn mitt i en jätte pöl. Jag blundade med ena ögat och körde pâ, hade inte sâ mânga andra alternativ att välja emellan.
Nu ser palmerna alldeles nytvättade ut, och marken dricker glupskt varenda droppe som fallit.
Det regnar "gud är stor" är svaret man fâr av de flesta när man frâgar hur de mâr.
Alla hoppas vi pâ en riktigt, riktigt regning vinter och vi är mânga som följer nivân pâ Genesarets sjö, millimeter för millimeter...
God Helg mina kära läsare!

I landet med världens underbaraste invânare har det idag duggat hea dagen!! Jag drog pâ AC'N för fullt i bilen till jobbet i morse, försökte ignorera alla människor pâ gatan i shorts och tshirts och lâtsades att det var vinter. Jätte mysigt med ljud frân vindrute torkarna och smatter mot biltaket.
Ett ögonblick av höstburr, men bara tills jag klev ur bilen, det är fortfarande varmt ute.

Efter jobbet var jag och handlade en Tora ( se föregênde inlägg om religions studier) till sonen och stannade till och köpte en efterlängtad skiva av Miri Messika. Jag hör en av hennes sânger pâ radion och ville hitta den.
En finnig yngling kom fram och ville hjälpa mig, vad sângen hette hade jag ingen aning om, och när jag generat sa att jag inte kunde sjunga den sjöng han. Jag höll pâ att smälla av. Sâ jäkla tufft. Miri messika sjunger mjuka sânger med ganska fâ instrument... Jag smälte pâ plats och köpte skivan trots att "min sâng" inte fanns med...Hoppas att killen jobbar pâ komission.

Fâr jag bjuda pâ en dagens?

Dagens hânflin, fick kvinnan som trängde sig i kön, smög ner en burk jag-vet-inte-vad mitt bland mina varor i kassan och försökte ta tillbaka den när kassörskan scannat den. Hon âkte dit och hade ju inte aaaalls fattat att det var mina varor.

Dagens asgarv kom när jag oskyldigt frâgade kvinnan hos slaktarn om hon var i sällskap med karln som beställde kött framför mig. Jag fick en grimas till svar och ett hjärtligt NÄE, -HUR- kan du tro det!!!???

Dagens leende kom när jag sâg pâ väderleksrapporten att det ska regna i helgen.

Dagens ilska gâr till sonen som utnyttjar mammas lässvârigheter och försökte tuta i mig att fröken skrivit en lapp om födelsedagar när det egentligen stod att han inte gjort sin religionsläxa tre dagar i rad.

Dagens "KEF" blir entrecôte, kronärtskockor i ugn och ett glas Barkan - rött.

Världen är full av krossade drömmar, förtryckta drömmar, bortglömda drömmar.
Alla har vi väl drömmar?
Vem man ska gifta sig med, hur mânga barn man ska ha, hur bröllopsklänningen ska se ut, var man ska bo, vad man ska arbeta med.
Efter trettio brukar de flesta sätta sig ner och granska sitt liv.
Hur blev det dâ, är jag lycklig, arbetar jag med det jag vill, lever jag med mannen i mitt liv...
De flesta, eller kanske en minoritet.
Hur mânga stretar sedan pâ i skiten. Med en man som inte ger kärlek, ett trâkigt arbete i en trâkig stad eller ett land som inte känns rätt.
Livet kan inte alltid vara roligt...
Alla andra har det ocksâ skit, de bara lâstsas var lyckliga...
Gräset ser alltid grönare ut pâ andra sidan...
Sâ stöter dessa människor pâ en annan människa, som valt att ändra, att släppa allt, att följa sin dröm. Att göra det omöjliga.
Den negativa försöker övertyga den positiva att ge upp. Entusiasmen stör vardagstrampet, gör det omöjliga möjligt.
Det är läskigt att se människor byta liv till det bättre. det sätter press pâ nât vis. Man k a n faktiskt ändra pâ saker och ting. Det kräver energi och styrka, men det gâr.
Stâ pâ dig min vän, bara du vet var din lycka finns!!

En sjö där man kan hyra trampbâtar.

Tvâ förtryckta kusiner till höger som ber. 20 % av Israels befolkning är muslimsk och utövar sin religion som de behagar. Som Israeler avrâds vi starkt att ens besöka muslimska länder eftersom risken för överfall eller kidnappning anses vara för stor.

Exotiska trädkronor...

Snart är det November och Israelen reagerar som svensken fast tvärt om. Man gâr inte efter väder utan efter mânaden. Nu är det höst. Vinterstövlarna har introducerats av de modigaste trots att det är 30 grader ute. Jeansen har âkt pâ i veckorna, detta främts för att AC'n gâr för fullt pâ kontoret och att det faktiskt är runt 28 när solen gâtt ner.

Precis som svenskarna som gâr i sommarkläder i juni trots att det är svinkallt? eller som badar i juli fastän det inte är mer än 17 i vattnet. Just bara för att det är Juli och att det faktiskt ÄR sommar!

Här är det höst, sedan flera veckor tillbaka, solen verkar inte ha fattat, den skiner envist och mitt pâ dagen är det precis under gränsen pâ hett. Vi har fortfarande vad man i Sverge kallar "tropiska nätter", dvs dâ temperaturen under ett helt dygn aldrig sjunker lägre än 20...

Igâr var vi i Yarkon parken i Tel Aviv. Grillmästarnas paradis. Hela familjer installerar sig tidigt pâ förmiddagen med musik, barbeque, bäbissängar för de minsta,

kalla öl och narguila för de vuxna.

Sedan sitter man under palmerna och äter, sover, äter, leker och äter lite till fram till sena kvällen.

Igâr satt jag och tittade pâ alla barnen, de satt vid ett eget bord, 9 stycken fantastiska barn... Runt bordet talades flytande franska, svenska, engelska och hebreiska. Ingen av barnen var över 12... De var högljudda och skrattiga, inga kommunikationsproblem, det som inte gick pâ ena sprâket funkade pâ det andra eftersom de inte hade nâgot gemensamt sprâk som alla förstod flytande.
Barn till föräldrar med tvâ sprâk och flera ursprung blir öppna och otroligt sociala, de finner sig lätt i nya situationer och har en fôrmâga att kommunicera som är imponernade!