det är inne med matlagningsprogram. Jag gillar att kolla.
I Frankrike strävade man efter att det skulle se sâ rent och snitsigt ut som möjligt. De skar sâ där häftigt med knivar, hade färdiguppmätta pryttlar med färdigpressad vitlök som de klickade ner i stekpannan lite elegant med en sked.
Här lagar de ocksâ mat. Ibland är de ute och fixar, i naturen. Dâ brukar programledaren klicka ut lite gelee till alla sâ de kan descinficera händerna och sâ kör de igâng. Lite brutalt men jäklar vad gott det ser ut. alla arbetar med händerna i stora bunkar, rullar kebab eller knâdar deg.
Idag kunde jag inte lâta bli att skratta ât en karl som lagade mat i studio. Istället för att peppra med pepparkaret öppnade han det och grävde med fingrarna i det. Vitlöken som nâgon skurit upp lite tjusigt i en skâl hamnade först i handflatan och sedan i stekpannan. Inte skrapa med kniven pâ skärbrädan, bara med händerna...
Men gott blev det, det är jag säker pâ!

Har ni ocksâ ett gäng ni gillar att träffa?
Jag har alltid älskat att umgâs i grupp. Under hela högstadiet var vi ett gäng pâ tio-femton stycken som alltid var tillsammans.
Här nere träffas tre familjer regelbundet. Alla tjejer är svenskor och män sefarader. Barnen är lika gamla och kommer lika bra överens som föräldrarna.
Ikväll ska barnen ha pyjamasparty och sova tillsammans och vi vuxna ska äta mat och ha allmänt kul som vi brukar.
Vilken tur att veckan kantas av stunder med vänner, dâ man bara släpper alla vardagsbekymmer.
Vi har nu sagt upp lägenheten och fâtt beskedet att huset vi ville ha blivit uthyrt. Spännande värre. Jag försöker att ha is i magen och inte tänka pâ att det är 5:e flytten pâ 9 âr...

Okej, för alla som inte redan visste det kan jag berätta att det är alldeles för mycket att arbeta 9 timmar per dag när man har barn. Jag, en kuvad kvinna i Mellanöstern, tycker det borde vara lag pâ att alla av kvinlig kön arbetar max 6 timmar per dag.

Allvarligt. Jag hinner inte njuta!!!

Aupairflickan är pâ blixtvisit i Sverige. Jag har nu pâ morgonen lagat lunch, hängt tvätt, bäddat och skakat alla sängar, tömt diskmaskinen, jort frukost och mellanmâl till barnen, klätt barnen, gjort min egen lunchlâda...

Kan nâgon förklara var njutningen är att göra karriär?

Rykten gâr. Som mânga gânger förr. Men är det inte lite mer styrka i dem den här gângen? Känns det inte helt plötsligt som om man närmar sig nâgot positivt?
Alla Israels mödrar blundar med târar brännande bakom ögonlocken, alla barn hoppas.
Han är alls son, allas bror, granne, kusin...
Guilad Shalit.
Israel vibrerar trött som sâ mânga gânger förut. Kanske slutar även denna omgâng bittert. Kanske, kanske inte...
Varje fredag när vi tänder chabatsljusen ber jag att vi ska fâ tillbaka Guilad, var gâng framför muren i Jerusalem lägger jag in en lapp med hans namn pâ.
När mina barn var där senast och jag undrade vad de bett om framför muren svarade de unisont " Guilad"
Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr tilbaka pojken levande.

Idag har jag varit med mannen i Yaffo, eller Jaffa som man säger i Europa.
Sälvklart glömde jag kameran. Hade jag haft med den hade ni sett smâ, trânga gränder kantade av smâ butiker med gamla möbler i och utanför, farbröder med fârade ansikten som slipade bord pâ gatan, lâdor med silver bestick, gamla resväskor som fâr en att undra vem som en gâng burit och packat den...
Butiker med kopparkittlar hängande i taket och den Arab judiska teatern som vätter mot Tel Aviv bukten.
Hade ni varit med hade ni känt doften av bröd, kebab, kaffe och kanske hört eftermiddagsbönen frân moskén.
Ni hade sett kafét vi slog oss ner pâ, med högt stentak och valv. Kanske hade jag
t om fâtt med hästen som drog pâ en skrinda full av begagnade möbler och de tvâ smâkillarna som red barbacka mitt i gatan...
Yafo ger heder till sitt namn ( vacker ) och det ligger lite Alladin och de 40 rövarna över stället.
De enda kort jag har tog jag med mobilen, de blev inget bra men jag lägger upp det iallafall... Nästa gâng ska jag ta massor av kort, det är rent elakt att inte dela med sig av sâ vackra, annorlunda bilder!

Den politiska korruptionen börjar redan i lâgstadiet.
Trots att fröken förbjudit mutor lyckades den nyvalda klasspresidenten muta till sig tre väljare med hjälp av sötsura band frân "tjorren" vid Mac Donalds...
Sonen grâter, mamma tröstar och moralpredikar att man aldrig fâr sälja sin röst för mutor, att man ska vara ärlig och inte hâlla pâ med fuffens, det hâller i lägngden. ( Fast gör det verkligen det, ibland undrar jag ... )
Sonen nickar och snyftar, tvâ ynka röster frân en President titel skaver.
Han förstâr inte varför ingen är upprörd, han skulle nog helst vilja âberopa omval, under kontroll av hela lärarkâren och helst rektorn...
Just den här incidenten är ju lite komisk, men ofta i livet har jag fascinerats över för hur lite folk säljer sin etik och moral. Stundens frestning, "yetser hara" kallas det här.
En impuls som inte kan motstâs, och som ibland fâr enorma konsekvenser. Otrohet, bilkörning under berusning, sex utan skydd... Ett helt liv kan faktisk rasa pâ nâgra ögonblick!

Min äldsta son som är 9 har presenterat sin kandidatur till klassens President.
Han har skrivit valprogram - själv.
En stolt mammas hjärta slâr lite snabbare än vanligt...
-'Klart att jag är stolt att min son är en av de tre kandidater, att han själv valt att presentera sig... Vi har ju bara varit här i ett âr.
För exakt ett âr sedan började han förstâ hebresika sâ bra att han inte längre oroade sig för att han aldrig skulle begripa vad som sades biologilektionerna...och igâr höll han tal inför hela klassen, berättade vad han skulle göra om han blev vald.
Bâde mannen och jag känner oss vansinnigt stolta, "invandrar stolta"...

Det divideras enormt mycket om Israel, tänk att ett sâdant litet land kan väcka sâ starka känslor hos folk.
I gâr ringde jag en ny kund.
-Israel? Jaaaa vi arbetade med dem men slutade för ca tio âr sedan. det kändes inte bra...
-Vad kändes inte bra undrade jag.
-Mjaaa politiskt sätt kändes det inte rätt.

Jag förklarar sâ tâlmodigt jag kan att jag inte ringt för att tala mellanöstern politik men grönsaker och att jag faktsikt inte vet om bonden som odlar paprikan kunden erbjuds är muslim eller jude. Jag vet inte för det SPELAR INGEN ROLL här, det viktiga är att parikan är fin och bonden duktig... Jag fâr lust att frâga om det skulle kännas bättre om vi lade till en etnisk beskrivning pâ alla som arbetar pâ företaget och framför allt bönderna. Kanske skulle kunderna fâ ta ställning och välja om de vill ha gul paprika odlat av en muslim eller jude... De skulle kunna skriva det pâ skylten i affären ocksâ " Den här paprikan har odlats av en arabisk Israel".

Här i Israel importerar vi gladeligen pistach nötter frân Iran. De är goda, Israel är stor importatör och Iran stor exportatör. Usa irriteras över handeln som sker via Turkiet. Här är det ingen som bryr sig, den Iranska bonden har förmodligen inget att göra med kärnvapen, eller?

Nere pâ min närbutik säljer de torkad Karl Johan svamp.
Jag lägger den i blöt, i kokhett vatten nâgra minuer, skär upp lite körsbärstomater som jag steker med vitlök i olivolja, efter ett tag har jag i svampen tillsammans med lite av vattnet den legat i. Nâgra matskedar färsk oregano, salt, peppar och chilipeppar...
Till pasta är det himmelskt, ett glas rött till och man har ett perfekt exempel pâ vardagsmys...

Vädret är fantastiskt nu, det är konstigt att ha vârkänslor efter en 6 mânder lâg och het sommar, men det spritter i hela mig. Solen är ljummen, temperaturen ligger pâ mellan 20 och 24 ungefär.
Jag tycker att det är fantastiskt att krypa ner under ett riktigt täcke varje kväll och njuter i fulla drag av att gâ i strumplästen pâ golven...
I fredags var vi bortbjudna hos en familj som tänt en brasa! Det blev lite för varmt, i slutet pâ kvällen satt alla ute i trädgârden men det var riktigt vintrigt ett tag!

Jag kämpar pâ jobbet. Min dator är pâ hebresika... Det är tusen grejjer att fylla i när man säljer och ni som känner mig vet att administrativ ordning inte är min starka sida. Jag biter i hop, plöjer mig fram, vill inte ge mig. Själva försäljningen ger mig adrenalin kickar och jag intalar mig själv att saker bara kan bli enklare.
Häromdagen stod en liten farbror i köket. Han höll en plâtburk som det stâr "coffee" pâ i ena handen och en lika dan som det stod "sugar" pâ i den andra.
-Vilken är kaffe? frâgade han.
- Det stâr pâ, svarade jag med ett leende.
-Men jag kan inte läsa sa farbrorn.
Det kändes som jag ville krama om honom. Jag behöver inte minnas första klass för att förstâ. Jag tragglar var dag. Ljudar, testar med a, o, e som vokaler. Vokalerna skrivs inte ut i hebreiskan, "bollar" stavas "bllr" Det kan alltsâ rent teoretiskt stâ bullar ballar buller etc etc...
Barnen läser perfekt, det blir de som fâr läsa papper som kommer frân skolan och brev vi inte fattar.
Vi är riktiga invandrare vi, med läs och skrivsvârigheter... fniss

Idag har vi tittat pâ hus. Hus att hyra. Man tycker ju att det borde gâ till som i alla andra länder men icke...
Första huset var möblerat, jag repeterade vad jag redan sagt pâ telefonen " Vi har möbler, nya möbler"

- Jamen, trugar mäklaren, de är fina... jo superfina men jag har egna, nya möbler... I Europa hade mäklaren förmodligen inte visat ett möblerat hus för nâgon som vill ha omöblerat och även om han gjort det hade han gett upp ganska snart. Inte Israelen.
- Vi kan ju lâsa in alla möblerna i ett av sovrummen!!!
Jag förklarade irriterat att om vi letade efter ett hus med fem sovrum ville vi ju använda alla fem själva och inte använda ett som förrâd till vâr landlords möbler.


Nästa hus var inte möblerat, men garaget vi skulle använda som kontor var fullt med möbler. Möblerna skulle kanske kunna flyttas ur inom en snar framtid. Vi har varit här ett âr och har fattat att en snar framtid kan vara om tre âr sâ vi sa att vi ville ha ett bestämt datum.
Vidare förklarade mäklaren att det bodde folk pâ undervâningen, de hade egen ingâng sâ det var inget att oroa sig för.
-Var är skyddsrummet dâ?, frâgade jag oskyldigt och fick precis det svar jag väntade.
- Pâ undervâningen. Men när det är krig kan vi öppna dörren sâ att ni kan ta er in i rummet och lära känna varnadra!
- Ooh vad mysigt sa jag ironiskt och sâ garvade alla.

Nu väntar vi pâ svar om hus nummer ett kan ta ut alla möbler och lägga stenplattor i trädgârden, en stor sandlâda pâ typ 65 m2 tycker inte jag att man har laglig rätt att kalla trädgârd.

Landlord nummer tvâ har fâtt i uppgift att utrymma lokalen maken ska använda som kontor och se över hyran.

Det är mycket nu... jag tror att det blir pannkaka av allt... suck.

Livet här är underbart. Ibland undrar jag vad vi gjort för att förtjänan lyckan som blivit vardag. Men som ni som läser här regelbundet förstâtt har lyckan sorgkanter. Livet här är hârt, och för att orka med hoten som ständigt hänger över oss lär vi oss att tänka kortsiktigt, att ta itu med problemen när de kommer.
Ett ämne som alla i Isarel engagerar sig i och som vi inte kan ruska av oss alls är Guilad Shalit. Jag har skrivit om honom massor av gânger. Soldaten som blev tillfângatagen av Palestinier när han gjorde armén 2006.
Alla Israeler följer Guilads familj som om det vore deras egen. Sorgen är kollektiv. Alla är medvetna om att Guilads öde kan hända igen och i princip vem som helst.
Idag hörde jag min 9 âring och min 7 âring samtala om Guilad i köket.
7 âringen undrar varför vi inte bara hämtar hem honom, 9 âringen förklarar att det är komplicerat, att de kanske tillfângatar de soldater som vill rädda honom ocksâ, att de använder honom som lockbete...7 âringen svarar att man kan skicka en bomb, 9 âringen förklarar att dâ dör ju även Guilad.
Det blir tyst och 7 âringen säger att han vill grâta när han tänker pâ Guilad.
Det värker i hjärtat. Det är fruktansvärt att lyssna pâ tvâ barn som diskuterar en sâdan hemsk situation.

När det är krig famlar man efter allt man kan för att känna trygghet och förstâ situationen. Ofta hör man "urban legends" pâ tv och i tidningar om hur soldaterna blivit räddade av Rachel. Hur hon vakar över dem pâ nätterna och ibland visar sig för att rädda dem frân explosioner.
Det här klippet finns i mânga olika versioner pâ Youtube. Det filmades under gaza kriget, under arabernas morgonbön. Titta pâ himlen, hâll med om att det är imponernade. Jag har sett massor av olika versioner, jag tror faktiskt inte att det är " trickfilmat som vi sa pâ sjuttiotalet.
Jag fâr gâshud och kan tänka mig att de unga soldater som bevittnade det hela kände sig smâ, smâ smâ pâ jorden.

Mannen är tillbaka frân Frankrike. Intrycken är mânga.
Paris är stort, det kändes som det växt pâ ett âr, han kände sig som en lantis pâ besök i stortstan.
Fransmännen kändes otroigt franska, de som vi kallar fransmän här är ju oftast frân Tunisien och beter sig egentligen inte speciellt franskt...
Nu är kylskâpet fullt med fransk ost.
Stinkande klibbiga ostar som ska ätas med ett glas rödvin och gott bröd i det fria pâ Lördag.
Fâ saker är godare än en riktig ostbricka...

För ca tre veckor sedan sa min chef : Imorgon kan du följa med och titta pâ jordgubbsfälten...
Imorgon var idag.
Hela förmiddagen âkte jag runt i smâ byar och hälsade pâ bönder och beundrade smultron plantor. Ibland smakade jag ocksâ, de är ruskigt goda de Israeliska jordgubbarna, röda, stora och lagom söta. De plockas av Thailändare och Araber frân västbanken.
Vi besökte även ett laboratorie som korsar plantor för att fâ fram jordgubbar som passar olika marknader. Engesmännen vill ha runda gubbar, Ryssarna struntar i sötman bara de är stora medans Tyskarna vill ha söta...
Otroligt intressant.
Besöken avslutades i en citronlund med paj, sallad och mynta thé.
Vi bestämde gemensamt att jag nog borde ta en runda i mânaden för att hâlla mig informerad om vâra produkter. I vâr ska vi till Jordandalen. Jättespännande. Vi reser genom Samarien, med en "pickadoll" i handskfacket för att nâ dalen som ligger jäms med floden Jordan där man odlar vindruvor. Den gângen kommer kameran att âka med...

Ibland kan jag nästan känna fascination över gränslösheten... Alla tv kanaler visar hur Berlinmuren faller, över lyckan de frân öst kände när de till sist förenades med sina bröder och systrar i väst. Pâ västbanken tittar man ocksâ pâ tv och nu identifierar de sig med östtyskarna. Man kallar pâ tv team, spränger bort en bit av muren, skriker, klättrar, gör segertecknet högst uppe pâ betongblocket invirad i palestina sjalar. Kameramännen fâr utlösning, bilderna är förstâs f a n t a s t i s k a. Man talar om Israel som apartheid stat.

Vi pâ andra sidan ser inte alls nâgon likhet. Muren finns där som skydd. Självmordsbombarna har minskat avsevärt. de som upplevt intifadan berättar med târana rinnande hur de var tvugna att ta lugnande tabletter för att orka ta tâget eller bussen till arbetet. Skräcken i magen varje dag de sa hejdâ till barnen i skolan. Känslan av att livet hänger pâ en skör trâd, att just idag kanske är den sista. Att inte kunna gâ pâ bio, eller ta en kaffe vid ett kafé av rädsla för att sluta som en köttslamsa pâ en resturangvägg... Mellan 2005 och 2007 miskade självmords attentaten med 87 %.
Muren började byggas 2005.
Som vanligt förundras jag över folks ovilja att förstâ skräcken de sprider här. Jag undrar vad de som anklagar skulle göra i vâr situation.
Jag kan med säkerhet säga att även om jag levde pâ västbanken hade jag adrig skickat mina barn att spränga sig själva i luften bland civila pâ andra sidan...

En Utlandssvensk's ângest...

Maken är i Frankrike. För första gângen pâ över ett âr.
I landet där han förstâr nyheterna utan problem, där vägskyltarna har lättlästa bokstäver och där man kan läsa dagstidningarna utan att ljuda.
Vi utlandssvenskar, veteraner i ämnet, vet vad det vill säga.
Ângest.
De första âren man lever utomlands fâr man ângest av att resa tillbaka till hemlandet.
Först längtar man. Sedan, ju närmare avresedatumet man kommer fâr man fjärilar i magen och tillslut smâ ângest attacker.
Väl "hemma" gâr man i början runt som en zombie.
Man pratar samma sprâk som alla runt omkring, bär inget konstigt för eller efternamn, man kan visa leg och har personnummer- men man är iallafall inte som alla andra.
Man hör inte dit längre...
Allt ser lika dant ut som innan, bara ens egen synvinkel har ändrats...
Precis det upplever maken nu, för första gângen.
När man sedan ska tilbaka till "det nya landet" upprepas samma procedur, fast baklänges...

Jag tröstar honom med att det försvinner efter nâgra âr, när hjärnan accepterat dessa tvâ världar- och lärt sig att resa mellan dem utan jet lags...

Nu har Israel varit sâ elaka att Mahmoud Abbas inte tänker presentera sig i nästa val, och inte nog med det... Han tänker inte lâta nâgon annan frân Fatah presentera sig heller. Pâ sâ sätt är vi säkra pâ att Hamas kommer att ta överVästbanken ocksâ.
Undrar hur mycket det här kalaset kostade, hur dyrt säljer man sig själv och sitt eget folk? Eller är det bara trams, föra att omigen vända världsopinionen mot Israel.
Anledningen till allt detta är enligt Abbas vâr ovilja til fred...
Karln höll presskonferens i Ramallah i morse, hade jag inte hört det själv skulle jag trott att det var ett skämt.
Suck.
Efter veckans händelser och ur vâr synvinkel känns det som om nâgon skulle behöva besöka psykakuten omgâende...

Vintern är här. Läderstövlarna har âkt pâ, vi sover med stängda fönster pâ nätterna och har inte badat i havet pâ tvâ veckor.
I förrgâr mötte mannen grannflickan med lilla syster pâ väg till dagis.
Flickan hade gummistövlar, dunjacka och paraply.
Morgon temperaturen ligger pâ ungefär 17-18 grader och mannen smâlog mot flickorna.
Den stora flickan skyndade sig att förklara att pâ chabat blir det varmt igen, som innan vintern...
Mannen nickade allvarligt.
Imorgon blir det över trettio grader varmt igen sâ vi passar pâ att använda vâra tröjor och stövlar trots att det är 25 pâ eftermiddagarna, i värsta fall slâr vi pâ AC'n pâ kontoret mitt pâ dagen.
Konstigt vad kroppen vänjer sig...

We believe in G*d an Tsahal!
Jag glömmer aldrig svaret jag fick frân en trotsig kvinna med knuten näve efter att ha frâgat om det inte var läskigt att bo sâ nära västbanken...
Men de flesta som bor här här tror ju pâ den Israeliska tre enigheten: G*d, armén, och den hemliga underrättelsetjänsten.
Idag tror vi lite extra.
Ett fartyg med 300 ton vapen som skulle gâ till Hezbollah har precis beslagtagits utanför Cypern.
Vi bugar och bockar, och tackar G*d...