Med risk att fâ oönskade läsare pâ bloggen som söker pâ ord som jag i vanliga fall inte använder...

Idag sâg jag pâ Fransk tv ett reportage om en kvinna i Turkiet som "vâgar" visa sig naken i tv i islams namn, hon hade stâtt naken i horkvaretern i Istambul tillsammans med prostiuerade kvinnor.
Reportage nummer tvâ handlade om en ung kvinna i Beirut som trycker upp en jätte tjusig tidning som skriver om sexualitet. Arabisk sexuell konst, bilder pâ kvinliga könsorgan, varje upplaga ägnas helt ât ett ämne, den här gângen ât onani.
Den unga kvinnan är mordhotad men vägrar ge upp och tidningen säljer tydligen bra.

Alltsâ jag vill inte verka pryd och gammaldags och vad jag tycker har absolut ingenting att göra med nâgon som helst religion men jag fattar inte riktigt.
Varför vill man absolut att alla kvinnor ska ta av sig kläderna för att vara självständiga eller koppla sexuell öppnhet med kvinlig jämställdhet. Blir samhället rättvisare när kvinnan kan kräva en orgasm av sin man, och framför allt- tror ni att hon fâr det bara för att hon säger att hon har rätt till den?
Jag skulle känna mig kränkt att gâ och visa brösten här nere pâ stranden, jag skulle tycka det var äckligt att alla glodde pâ min kropp, den är ju min. Jag anser att jag har all rätt i världen att skyla den och känner mig inte det minsta kuvad när jag tar pâ mig en bikinöverdel.
Jag tycker att det finns sâ fantastiskt mycket mer att göra för kvinlig frihet än att skriva om onani och publicera naken-bilder och kort pâ könsorgan. Kan man inte vara mjuk, kvinlig och feminist? Är det viktigt att lära kvinnor hur de ska onanera?
Västvärlden hejar pâ, det är häftigt när instängda kulturer, särskilt muslimer, snackar mjukporr och visar brösten, jag tycker att det är lite patetiskt och tycker definitivt inte att det är det bästa västvärldens kulturer har att erbjuda...
Bâda kvinnorna levde under ständigt mordhot vilket naturligvis är hemskt i sig, men jag kan inte lâta bli att tänka att om man nu är redo att riskera livet för nât borde det vara nâgot viktigare än ett par bröst och nâgra könsorgan...

Varje fredag visar de ett tv program för barnen som heter Chabats fjärilarna. Yael Abecassis sjunger vackra chabat sânger tillsammans med barnen, tänder chabat ljusen och dukar bord.
Programmet ser ut att vara taget ur ett härligt pedagogiskt sjuttiotal och barnen älskar det, tom min nioâring tycker att det är mysigt.

Idag har lillsnuttan varit chabat mamma pâ dagis. En mamma och en pappa utses. De tänder ljus, dricker kidoush och sedan fikar de. Chabat mamman och pappan fâr sitta pâ hedersplatsen och är finklädda. Jag älskar fredagseftermiddagarna, dâ vitlöksdoften ligger som ett täcke mellan husen sedan nio pâ morgonen. Frampâ eftermiddagen trappas tempot gradvis ner, och i stad som vâr känner man verkligen chabatstämningen. Finklädda människor gâr till synagogan, trafiken domnar av och det är faktiskt tystare än det brukar ute...

Kyckligen är i ugnen, tillsammans med sötpotais och lök, barnen leker med grannungarna i trapphuset och vi väntar alla pâ att solen ska gâ ner sâ vi kan börja njuta av vilodagen.

Chabat shalom lekoulam.
Ni som tänder ljusen, glöm inte att be för Guilad, kanske är det sista gângen, rykten säger att han förts över till Egypten...

Jag bor i landet där man aldrig slutar förvânas...

I dag var jag och handlade. Medan jag plockade fram varorna pâ det svarta bandet i kassan tjattrade jag med drottningen av Holon, jepp, vi har kungliga bekanta i Tel Avivs förorter.
Kassörskan, en typisk Sabra tittade och lyssnade ohämmat (som de har för vana att göra) och när jag lade pâ nickade hon ât mig och sa - Holländska?
-Svenska svarade jag. Jag gillar att folk pratar sâ rättfram här och tycker det är skoj att svara lika rakt pâ sak...
- Sverige upprepade hon ivrigt, Carola, känner du henne? Eurovisionen! Hon är sâ bra, och sâ snygg, tänk att hon har skilt sig!!
Jag höll pâ att tappa mjölken i golvet.
Här stod jag i kassan pâ Supersal i Natanya och snackade om Carola Häggkvist med kassörskan.
It' s a strange world...

Alla har âsikter om Israel, och alla fâr naturligtvis ha det. Men ett av de absolut värsta argumenten jag vet är :

- Joho det vet man ju hur de är där nere de har ju brâkat i tusentals âr med bibeln som grund, sâ gâr det när tvâ folkslag som tillämpar öga för öga tand för tand möts liksom...

Till alla dessa människor vill jag delge vad jag precis läste i tidningen.

För att fâ tillbaka Guilad Shalit friger Israel 450 + 553 fângar, fängslade för terrorsim.



Vid flera tillfällen i Israels historia har liknande utbyten skett. Ofta har vi först vid själva utbytet fâtt reda pâ om "vâr"gisslan är levande eller död. Kanske minns ni som läser här Ehud Goldwasser och Eldad Regev som kom tillbaka i kistor för nâgot âr sedan. I utbyte mot kadavren; 5 terrorister varav Samir Kuntar...


Den här gângen är vi sâ gott som säkra pâ att Guilad kommer att vara vid liv. Ryktena säger att kanske, kanske kommer det att ske ett utbyte vid Gaza gränsen nästa vecka...

Sköna söndag.

Barnen i skolan...

Varje söndag gâr vi pâ morgonpromenad längs stranden och tänker att aldrig aldrig mer lângt ifrân havet.

Sedan äter vi Israelisk frukost, med djakhnoun i skuggan och tänker att det är härligt att leva i ett land där det alltid är fint väder...

Sedan oroar vi oss för framtiden. När man smakat pâ paradiset vill man inte leva nâgon annanstans. I flera âr har vi plöjt oss fram, utan att tänka, först alla förberedelser inför flytten, kartonger, letandet, pressen, barnens skolgâng, ett nytt samhälle och en annorlunda mentalitet. När jag ser tillbaka pâ allt vi âstadkommit hittills blir jag stolt. Det känns som vi övervunnit det omöjliga!

Andra âret är allvarligare, pressen att lyckas, att försörja familjen blir hârdare och vi känner verkligheten ta greppet om lungorna.

Vi mâste lyckas, ingen vill härifrân. Vi har verkligen inget val.

Makens företag har fâtt ett ordentligt uppsving men vi kan fortfarande inte vila, det mâste utvecklas mer för att vi ska kunna leva pâ det.

Ovissheten ligger som en tung fotboja runt benen och vi börjar bli trötta av att släpa pâ tyngden. Kanske är vi inne sista rundan av ett lângt, lângt lopp.

Ingen av oss tänker sakta ner eller ge upp, men vi är förskräckligt trötta bâda tvâ.

det är inne med matlagningsprogram. Jag gillar att kolla.
I Frankrike strävade man efter att det skulle se sâ rent och snitsigt ut som möjligt. De skar sâ där häftigt med knivar, hade färdiguppmätta pryttlar med färdigpressad vitlök som de klickade ner i stekpannan lite elegant med en sked.
Här lagar de ocksâ mat. Ibland är de ute och fixar, i naturen. Dâ brukar programledaren klicka ut lite gelee till alla sâ de kan descinficera händerna och sâ kör de igâng. Lite brutalt men jäklar vad gott det ser ut. alla arbetar med händerna i stora bunkar, rullar kebab eller knâdar deg.
Idag kunde jag inte lâta bli att skratta ât en karl som lagade mat i studio. Istället för att peppra med pepparkaret öppnade han det och grävde med fingrarna i det. Vitlöken som nâgon skurit upp lite tjusigt i en skâl hamnade först i handflatan och sedan i stekpannan. Inte skrapa med kniven pâ skärbrädan, bara med händerna...
Men gott blev det, det är jag säker pâ!

Har ni ocksâ ett gäng ni gillar att träffa?
Jag har alltid älskat att umgâs i grupp. Under hela högstadiet var vi ett gäng pâ tio-femton stycken som alltid var tillsammans.
Här nere träffas tre familjer regelbundet. Alla tjejer är svenskor och män sefarader. Barnen är lika gamla och kommer lika bra överens som föräldrarna.
Ikväll ska barnen ha pyjamasparty och sova tillsammans och vi vuxna ska äta mat och ha allmänt kul som vi brukar.
Vilken tur att veckan kantas av stunder med vänner, dâ man bara släpper alla vardagsbekymmer.
Vi har nu sagt upp lägenheten och fâtt beskedet att huset vi ville ha blivit uthyrt. Spännande värre. Jag försöker att ha is i magen och inte tänka pâ att det är 5:e flytten pâ 9 âr...

Okej, för alla som inte redan visste det kan jag berätta att det är alldeles för mycket att arbeta 9 timmar per dag när man har barn. Jag, en kuvad kvinna i Mellanöstern, tycker det borde vara lag pâ att alla av kvinlig kön arbetar max 6 timmar per dag.

Allvarligt. Jag hinner inte njuta!!!

Aupairflickan är pâ blixtvisit i Sverige. Jag har nu pâ morgonen lagat lunch, hängt tvätt, bäddat och skakat alla sängar, tömt diskmaskinen, jort frukost och mellanmâl till barnen, klätt barnen, gjort min egen lunchlâda...

Kan nâgon förklara var njutningen är att göra karriär?

Rykten gâr. Som mânga gânger förr. Men är det inte lite mer styrka i dem den här gângen? Känns det inte helt plötsligt som om man närmar sig nâgot positivt?
Alla Israels mödrar blundar med târar brännande bakom ögonlocken, alla barn hoppas.
Han är alls son, allas bror, granne, kusin...
Guilad Shalit.
Israel vibrerar trött som sâ mânga gânger förut. Kanske slutar även denna omgâng bittert. Kanske, kanske inte...
Varje fredag när vi tänder chabatsljusen ber jag att vi ska fâ tillbaka Guilad, var gâng framför muren i Jerusalem lägger jag in en lapp med hans namn pâ.
När mina barn var där senast och jag undrade vad de bett om framför muren svarade de unisont " Guilad"
Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr tilbaka pojken levande.

Idag har jag varit med mannen i Yaffo, eller Jaffa som man säger i Europa.
Sälvklart glömde jag kameran. Hade jag haft med den hade ni sett smâ, trânga gränder kantade av smâ butiker med gamla möbler i och utanför, farbröder med fârade ansikten som slipade bord pâ gatan, lâdor med silver bestick, gamla resväskor som fâr en att undra vem som en gâng burit och packat den...
Butiker med kopparkittlar hängande i taket och den Arab judiska teatern som vätter mot Tel Aviv bukten.
Hade ni varit med hade ni känt doften av bröd, kebab, kaffe och kanske hört eftermiddagsbönen frân moskén.
Ni hade sett kafét vi slog oss ner pâ, med högt stentak och valv. Kanske hade jag
t om fâtt med hästen som drog pâ en skrinda full av begagnade möbler och de tvâ smâkillarna som red barbacka mitt i gatan...
Yafo ger heder till sitt namn ( vacker ) och det ligger lite Alladin och de 40 rövarna över stället.
De enda kort jag har tog jag med mobilen, de blev inget bra men jag lägger upp det iallafall... Nästa gâng ska jag ta massor av kort, det är rent elakt att inte dela med sig av sâ vackra, annorlunda bilder!

Den politiska korruptionen börjar redan i lâgstadiet.
Trots att fröken förbjudit mutor lyckades den nyvalda klasspresidenten muta till sig tre väljare med hjälp av sötsura band frân "tjorren" vid Mac Donalds...
Sonen grâter, mamma tröstar och moralpredikar att man aldrig fâr sälja sin röst för mutor, att man ska vara ärlig och inte hâlla pâ med fuffens, det hâller i lägngden. ( Fast gör det verkligen det, ibland undrar jag ... )
Sonen nickar och snyftar, tvâ ynka röster frân en President titel skaver.
Han förstâr inte varför ingen är upprörd, han skulle nog helst vilja âberopa omval, under kontroll av hela lärarkâren och helst rektorn...
Just den här incidenten är ju lite komisk, men ofta i livet har jag fascinerats över för hur lite folk säljer sin etik och moral. Stundens frestning, "yetser hara" kallas det här.
En impuls som inte kan motstâs, och som ibland fâr enorma konsekvenser. Otrohet, bilkörning under berusning, sex utan skydd... Ett helt liv kan faktisk rasa pâ nâgra ögonblick!

Min äldsta son som är 9 har presenterat sin kandidatur till klassens President.
Han har skrivit valprogram - själv.
En stolt mammas hjärta slâr lite snabbare än vanligt...
-'Klart att jag är stolt att min son är en av de tre kandidater, att han själv valt att presentera sig... Vi har ju bara varit här i ett âr.
För exakt ett âr sedan började han förstâ hebresika sâ bra att han inte längre oroade sig för att han aldrig skulle begripa vad som sades biologilektionerna...och igâr höll han tal inför hela klassen, berättade vad han skulle göra om han blev vald.
Bâde mannen och jag känner oss vansinnigt stolta, "invandrar stolta"...

Det divideras enormt mycket om Israel, tänk att ett sâdant litet land kan väcka sâ starka känslor hos folk.
I gâr ringde jag en ny kund.
-Israel? Jaaaa vi arbetade med dem men slutade för ca tio âr sedan. det kändes inte bra...
-Vad kändes inte bra undrade jag.
-Mjaaa politiskt sätt kändes det inte rätt.

Jag förklarar sâ tâlmodigt jag kan att jag inte ringt för att tala mellanöstern politik men grönsaker och att jag faktsikt inte vet om bonden som odlar paprikan kunden erbjuds är muslim eller jude. Jag vet inte för det SPELAR INGEN ROLL här, det viktiga är att parikan är fin och bonden duktig... Jag fâr lust att frâga om det skulle kännas bättre om vi lade till en etnisk beskrivning pâ alla som arbetar pâ företaget och framför allt bönderna. Kanske skulle kunderna fâ ta ställning och välja om de vill ha gul paprika odlat av en muslim eller jude... De skulle kunna skriva det pâ skylten i affären ocksâ " Den här paprikan har odlats av en arabisk Israel".

Här i Israel importerar vi gladeligen pistach nötter frân Iran. De är goda, Israel är stor importatör och Iran stor exportatör. Usa irriteras över handeln som sker via Turkiet. Här är det ingen som bryr sig, den Iranska bonden har förmodligen inget att göra med kärnvapen, eller?

Nere pâ min närbutik säljer de torkad Karl Johan svamp.
Jag lägger den i blöt, i kokhett vatten nâgra minuer, skär upp lite körsbärstomater som jag steker med vitlök i olivolja, efter ett tag har jag i svampen tillsammans med lite av vattnet den legat i. Nâgra matskedar färsk oregano, salt, peppar och chilipeppar...
Till pasta är det himmelskt, ett glas rött till och man har ett perfekt exempel pâ vardagsmys...

Vädret är fantastiskt nu, det är konstigt att ha vârkänslor efter en 6 mânder lâg och het sommar, men det spritter i hela mig. Solen är ljummen, temperaturen ligger pâ mellan 20 och 24 ungefär.
Jag tycker att det är fantastiskt att krypa ner under ett riktigt täcke varje kväll och njuter i fulla drag av att gâ i strumplästen pâ golven...
I fredags var vi bortbjudna hos en familj som tänt en brasa! Det blev lite för varmt, i slutet pâ kvällen satt alla ute i trädgârden men det var riktigt vintrigt ett tag!

Jag kämpar pâ jobbet. Min dator är pâ hebresika... Det är tusen grejjer att fylla i när man säljer och ni som känner mig vet att administrativ ordning inte är min starka sida. Jag biter i hop, plöjer mig fram, vill inte ge mig. Själva försäljningen ger mig adrenalin kickar och jag intalar mig själv att saker bara kan bli enklare.
Häromdagen stod en liten farbror i köket. Han höll en plâtburk som det stâr "coffee" pâ i ena handen och en lika dan som det stod "sugar" pâ i den andra.
-Vilken är kaffe? frâgade han.
- Det stâr pâ, svarade jag med ett leende.
-Men jag kan inte läsa sa farbrorn.
Det kändes som jag ville krama om honom. Jag behöver inte minnas första klass för att förstâ. Jag tragglar var dag. Ljudar, testar med a, o, e som vokaler. Vokalerna skrivs inte ut i hebreiskan, "bollar" stavas "bllr" Det kan alltsâ rent teoretiskt stâ bullar ballar buller etc etc...
Barnen läser perfekt, det blir de som fâr läsa papper som kommer frân skolan och brev vi inte fattar.
Vi är riktiga invandrare vi, med läs och skrivsvârigheter... fniss

Idag har vi tittat pâ hus. Hus att hyra. Man tycker ju att det borde gâ till som i alla andra länder men icke...
Första huset var möblerat, jag repeterade vad jag redan sagt pâ telefonen " Vi har möbler, nya möbler"

- Jamen, trugar mäklaren, de är fina... jo superfina men jag har egna, nya möbler... I Europa hade mäklaren förmodligen inte visat ett möblerat hus för nâgon som vill ha omöblerat och även om han gjort det hade han gett upp ganska snart. Inte Israelen.
- Vi kan ju lâsa in alla möblerna i ett av sovrummen!!!
Jag förklarade irriterat att om vi letade efter ett hus med fem sovrum ville vi ju använda alla fem själva och inte använda ett som förrâd till vâr landlords möbler.


Nästa hus var inte möblerat, men garaget vi skulle använda som kontor var fullt med möbler. Möblerna skulle kanske kunna flyttas ur inom en snar framtid. Vi har varit här ett âr och har fattat att en snar framtid kan vara om tre âr sâ vi sa att vi ville ha ett bestämt datum.
Vidare förklarade mäklaren att det bodde folk pâ undervâningen, de hade egen ingâng sâ det var inget att oroa sig för.
-Var är skyddsrummet dâ?, frâgade jag oskyldigt och fick precis det svar jag väntade.
- Pâ undervâningen. Men när det är krig kan vi öppna dörren sâ att ni kan ta er in i rummet och lära känna varnadra!
- Ooh vad mysigt sa jag ironiskt och sâ garvade alla.

Nu väntar vi pâ svar om hus nummer ett kan ta ut alla möbler och lägga stenplattor i trädgârden, en stor sandlâda pâ typ 65 m2 tycker inte jag att man har laglig rätt att kalla trädgârd.

Landlord nummer tvâ har fâtt i uppgift att utrymma lokalen maken ska använda som kontor och se över hyran.

Det är mycket nu... jag tror att det blir pannkaka av allt... suck.

Livet här är underbart. Ibland undrar jag vad vi gjort för att förtjänan lyckan som blivit vardag. Men som ni som läser här regelbundet förstâtt har lyckan sorgkanter. Livet här är hârt, och för att orka med hoten som ständigt hänger över oss lär vi oss att tänka kortsiktigt, att ta itu med problemen när de kommer.
Ett ämne som alla i Isarel engagerar sig i och som vi inte kan ruska av oss alls är Guilad Shalit. Jag har skrivit om honom massor av gânger. Soldaten som blev tillfângatagen av Palestinier när han gjorde armén 2006.
Alla Israeler följer Guilads familj som om det vore deras egen. Sorgen är kollektiv. Alla är medvetna om att Guilads öde kan hända igen och i princip vem som helst.
Idag hörde jag min 9 âring och min 7 âring samtala om Guilad i köket.
7 âringen undrar varför vi inte bara hämtar hem honom, 9 âringen förklarar att det är komplicerat, att de kanske tillfângatar de soldater som vill rädda honom ocksâ, att de använder honom som lockbete...7 âringen svarar att man kan skicka en bomb, 9 âringen förklarar att dâ dör ju även Guilad.
Det blir tyst och 7 âringen säger att han vill grâta när han tänker pâ Guilad.
Det värker i hjärtat. Det är fruktansvärt att lyssna pâ tvâ barn som diskuterar en sâdan hemsk situation.

När det är krig famlar man efter allt man kan för att känna trygghet och förstâ situationen. Ofta hör man "urban legends" pâ tv och i tidningar om hur soldaterna blivit räddade av Rachel. Hur hon vakar över dem pâ nätterna och ibland visar sig för att rädda dem frân explosioner.
Det här klippet finns i mânga olika versioner pâ Youtube. Det filmades under gaza kriget, under arabernas morgonbön. Titta pâ himlen, hâll med om att det är imponernade. Jag har sett massor av olika versioner, jag tror faktiskt inte att det är " trickfilmat som vi sa pâ sjuttiotalet.
Jag fâr gâshud och kan tänka mig att de unga soldater som bevittnade det hela kände sig smâ, smâ smâ pâ jorden.

Mannen är tillbaka frân Frankrike. Intrycken är mânga.
Paris är stort, det kändes som det växt pâ ett âr, han kände sig som en lantis pâ besök i stortstan.
Fransmännen kändes otroigt franska, de som vi kallar fransmän här är ju oftast frân Tunisien och beter sig egentligen inte speciellt franskt...
Nu är kylskâpet fullt med fransk ost.
Stinkande klibbiga ostar som ska ätas med ett glas rödvin och gott bröd i det fria pâ Lördag.
Fâ saker är godare än en riktig ostbricka...

För ca tre veckor sedan sa min chef : Imorgon kan du följa med och titta pâ jordgubbsfälten...
Imorgon var idag.
Hela förmiddagen âkte jag runt i smâ byar och hälsade pâ bönder och beundrade smultron plantor. Ibland smakade jag ocksâ, de är ruskigt goda de Israeliska jordgubbarna, röda, stora och lagom söta. De plockas av Thailändare och Araber frân västbanken.
Vi besökte även ett laboratorie som korsar plantor för att fâ fram jordgubbar som passar olika marknader. Engesmännen vill ha runda gubbar, Ryssarna struntar i sötman bara de är stora medans Tyskarna vill ha söta...
Otroligt intressant.
Besöken avslutades i en citronlund med paj, sallad och mynta thé.
Vi bestämde gemensamt att jag nog borde ta en runda i mânaden för att hâlla mig informerad om vâra produkter. I vâr ska vi till Jordandalen. Jättespännande. Vi reser genom Samarien, med en "pickadoll" i handskfacket för att nâ dalen som ligger jäms med floden Jordan där man odlar vindruvor. Den gângen kommer kameran att âka med...