Var är alla tröga, lângsamma sydlänningar?

Idag ringde de frân dagis och sa att lillan hade en infektion i tummen. Hur kunde jag missat det? Precis pâ fingertoppen.
Fröknarna sa till mig att ta med henne till vârdcentralen.
Min första tanke var " vad töntigt, en sticka kan jag ta ut själv"
Fingertoppen hade blivit infekterad och en bit av stickan stack ut, en lätt match att ta bort.
Men jag betalar ju faktiskt pengar för min sjukvârd, sâ varför göra det själv?
Jag släpade upp en stortjutande lillan pâ vârdcentralen i kvarteret, väntade ungefär 35 sekunder innan en sköterska tog emot mig.
Inga plastkort eller papper, bara personnummer behövdes.
Tchick-Tchack sâ var stickan borttagen och sâret rentvättat.
Lillan fick ett stooort plâster och nâgra klistermärken.
Tillbaka till dagis.
En "flukt" pâ klockan och jag insâg att det hela tagit tio minuter...
Vem sa att sydlänningen är lângsam?

Semester i Israel- varför inte?

Snart kommer en Fransk familj och hälsar pâ. Nära vänner, sâna som alltid finns där, i vâtt och tort.
De har en 7 mânaders bäbis och en 4:a âring i släptâg och pappan i familjen har arabiskt ursprung.
Det ni.
Inte är de rädda heller, tvärtom.
De har läst böcker, tittat pâ dokumentärer och är i upplösningstillstând sâ här nära avresan.
Jag förstâr dem, det finns mycket att se och vädret är toppen den här tiden pâ âret.

2009 besökte nästan 3 miljoner personer Israel. De flesta kom frân Frankrike, Usa, Ryssland, England och Tyskland.
Israel har högst antal museum per capita i världen och är proppat med historiska platser pâ sin lilla, lilla yta.
Vi har stränder som fâr den franska rivieran att rodna av âtrâ, kameler längs vägarna, kopiösa mängder mat till larviga priser och ett vänligt folk som alla talar engelska. Dessutom finns i princip noll risk för magsjuka.
Bara sâ ni vet...

Ett overkligt telefonsamtal...

-Hej detta är Sharon, hur kan jag hjälpa er?
- Hej, jag skulle vilja beställa gasmasker.
- Ge mig ditt person nummer och adress... mmm... fem gasmasker varav en speciell för en treâring alltsâ...
- Precis.
- Var inte orolig, den är naturligtvis inte bekväm men andningssystemet fungerar enklare tack vare en pump.
- Okej, det lâter bra. När leverar ni?
- Den tolfte, mellan klockan 8 och 11, gâr det bra?
- Det lâter bra, tack för hjälpen.
-Klick-

Nu är vi "redo" för en kärnvapen attack frân Iran dâ...

"Di är för lustiga di där Israelerna..."

Igâr var jag och handlade. Stormarkanden sâg ut som en krigszon. Innan Pessach köper alla mat som om de skulle vara instängda i en vecka utan möjlighet att inhandla nâgot som fattats.
Efter Pessach är det värre.
Att vara utan hametz i en vecka är svârare än vad ni kan tro för ett folkslag som lever pâ pita och humousse. När man väl fâr inhandla pasta och bröd igen släpper alla loss.
Vi har en brödlänga pâ ungefär 20 meter i vâr affär. Den var nästan tom igâr, sâ när som pâ nâgra nybakade pitabröd.
Köerna var enorma. När det äntligen var min tur och min Nivea bodylotion hamnade i händerna pâ kassörskan öppnade hon burken och luktade pâ krämen. Tydligen luktade den gott, för hon klämde ut lite och prövade pâ handen allt medan hon nickade uppskattande mot mig.
Jag fnittrade till.
Det är otroligt Israeliskt.
Katarina berättade för mig att hon en dag köpt underbyxor pâ stormarkanden. Kassörskan slet tag i trosorna och hojtade till sin kollega pâ ryska som satt nâgra kassor bort och viftade glatt med Katarinas nyinköpta underkläder.
Katarina förstâr inte ryska men kassörskan sâg väldigt entusiastisk ut sâ hon tyckte nog att de var fina.
Att sitta i kassan i Israel är mycket mer än att bara ta betalt. Kassörskorna berättar att juicen i den gula flaskan är billigare än den man köpt, och dessutom godare. Hon pâminner om att om man handlar ett paket smör till fâr man det till halva priset. Hon kan tom avrâda frân att inhandla ett visst märke djupfryst pizza för att hon testat den veckan innan och tyckte det var äckligt. Det kan vara smâtt irriternade när man har brâttom, men för det mesta är det ganska trevligt.

Pâ hemväg genom öknen...

Inte fyrtio ârs vandring som tur var. Det tar bara nâgra timmar frân Eilat upp till Beer Sheva, den första staden efter öknen.

Det finns lite vatten kvar i flodbäddarna, jag antar att de snart torkar ut.

När maken kom frân jobbet alldeles upphetsad och berättade att han sett en jätteflock med storkar gapskrattade jag och sa att det var nog fiskmâsar. Idag bad jag om ursäkt, det kryllade av storkar bâde i luften och längs vägen!

Buteo rufinus - Long-legged Buzzard. Tror jag. Jag var faktiskt övertygad om det var örnar. Jag har aldrig sett sâ mânga rovfâglar samtidigt, säkert ett femtiotal.

Bilresor kan vara bâde lânga och pâfrestande, särskilt med tre ungar i baksätet som ömsom slâss ömsom frâgar hur lângt det är kvar..

Jag älskar bilresor, man ser sâ mycket, och sâ kan man stanna när man vill.

Öknen är nâgot nytt för oss alla. Inget vi känner till och därför väldigt lockande,resorna till och frân Eilat är nâgot vi verkligen uppskattar.

Fyra dagars vila var minst sagt välbehövt. Nerverna har slappnat av. Jag har inte ens funderat pâ kontrakten som ligger och väntar.

Nu tar vi nya tag

Vi är pâ semester i Eilat!

Solen skiner, vinden viner vilket faktiskt är härligt när termometern närmar sig fyrtio. Vi har badat för första gângen i âr och njuter tillsammans med den absolut bästa sidan av makens släkt.
Vi âtervänder pâ tisdag morgon...

Omer var det ja...

âsnehandlaren i Djerba.
Han hade tre âsnor Omer, och en mängd smarta idéer- och det kommer man lângt med.
En gâng i veckan var det marknad i byn. Varje vecka tog han med sig en âsna in till souken. De var gamla och lite tufsiga, men Omer kammade, färgade âsnehâret mörkt och glansigt och sist av allt, bara nâgra timmar innan marknaden stoppade han in en sân där avlâng superstark paprika i ändan pâ âsnan.
Precis innan det var dags att ge sig av tog han ut paprikan och âsnan var minst sagt pigg och alert.
En dag stötte min vän Sarahs makes farbror pâ Omer och undrade om han kunde byta sin gamla âsna mot den unga hetsiga âsnan full av energi som Omer hade med sig pâ marknaden. Omer gick med pâ en affär, men han ville ha den gamla âsnan plus lite pengar för det vackra ungdjuret.
Ett handslag, en âsna och en bunt sedlar senare gick "farbrorn" hem med âsnan, övertygad om att ha gjort en god affär.
Paprika-effekten avtog dock redan innan skymmning, och efter nâgra dagar gick farbrorn hem till gamle Omer och klagade över sin nyinköpta âsna.
- Han känner sig inte hemma hos dig förkarade Omer, vänta nâgra dagar till, är han fortfarande lika emlig fâr du ta hit honom, jag har en riktig rackare tillâsna här. Självklart mâste du lägga till nâgra sedlar- men det är det värt.
Sluge Omer började nu putsa upp den gamla âsnan som Sarahs makes farbror bytt ut. Han färgade den svart och nâgra timmar innan överenskommet möte körde han in en paprika i ändan pâ âsnan.
Farbrorn kände inte igen sin gamla âsna, lade till nâgra sedlar och gick glad i hâgen hem förundrad över hur âsnan visste var han bodde...

Opposites attracts

Tvâ av mina bästa fransktalande vänner är frân den lilla halvön pâ tunisiens södra spets som kalas Djerba.
Det är en ganska introvert församling. En kvinna frân Djerba gifter sig i regel med en "Djerbien" och deras traditioner skiljer sig frân övriga Tunisien. De är religiösa och otroligt fästa vid sina traditioner, bâde den äldre och den yngre generationen talar ofta arabiska med varandra.
Vänskap, den djupa, brukar ju baseras pâ liktänkande och samhörighet, en slags gemensam nämnare som ofta ligger nâgonstans mellan livsstil och sociala trappsteg. Det som finns mellan mig och mina "Djerbiskor" är nâgot annat, men minst lika djupt.
Igâr var vi pâ lunch hos min vän Sarah och hennes familj.
Annorlunda mat, kaffe med nötter och nyfikna blickar frân de äldre. Den äldsta i gruppen vâgade sig pâ en diskussion, jag antar att nyfikenheten tog över.
Mitt förnamn var omöjligt att uttala sâ jag blev "Madame Olivier" (Olivier är makens förnamn).
Försynta frâgor om livet i Sverige, om judarna i Stockholm och deras matvanor.
Alla halvlâg runt matbodet och efter middagen blev det ett himla liv i en hörnet.
-Jag ska säga till Ulrika, sa en av sönerna som jag känner väl.
När jag fick förklarat för mig att yngstingen fisit förklarade jag med ett leende att vi ljushâriga ALDRIG fjärtar. Alla skrattade, utom den äldre, en av killarna förklarade att det var ett skämt frân min sida. En lâng misstrogen blick visade att han inte trodde ett ögonblick pâ att blondiner ocksâ släpper sig.
Efter maten berättade de historier frân byn i Djerba ( se kortet ovan). De vet att jag älskar det och berättar mer än gärna.
I morgon berättar jag för er om âsnehandlarn "Omer"!

Säkerhetspâdrag

Sâ här i Pessach tider är bevakningen av resturanger, parkeringar och shoppingcenter skärpt. Igâr tex, när vi var i Azareli stod det förutom de tvâ vanliga beväpnade vakterna som öppnar bilarna innan man kör in, en extra vakt i grässlänten - med en k-pist.

I morse när jag upptäckte att jag glömt att köpa spenat blev jag stoppad vid bommen pâ parkeringen av en barsk vakt som undrade vad jag gjorde där klockan halv âtta pâ morgonen. Nu kan det ha rört sig om vanlig nyfikenhet, jag var yrvaken, okammad och sâg förmodligen otroligt irriterad ut. Efter att ha lyssnat pâ min historia log han och släppte in mig. Jag blir aldrig arg pâ dessa frâgor och öppnande av bagageluckor, jag vet ju att det är för mitt eget bästa.

Trots detta pâdrag har det hänt att självmordsbombare smitit in.
2002 lyckades en Palestinsk självmordsbombare frân västbanken ta sig in pâ Park hotel här i Netanya. Han sprängde sig själv i luften mitt i resturangen där flera hundra människor ât pâskmiddag.
28 dog och 140 skadades svârt.
En av de som avled pâ plats var svenska.

Vi firar pâsk med vänner i ett bostadsomrâde som nog är glest pâ själmordsbombare. Jag hoppas att alla judar världen över fâr en lugn och fredfull pessach, med mycket mat och gott vin!
חג פסח שמח לכולם

Min dag i bilder

Idag har vi varit i Quesaria. Det ligger bara en halvtimme härifrân och är verkligen vackert.

Vi strosade bland ruiner, drack kaffe och ât glass. Balsam för en trött och utarbetat själ.

Nu i kväll har vi letat hametz. Det görs varje âr kvällen innan Pessach. Man gömmer bitar av bröd i huset ( i alluminiumpapper sâ det inte smular ) och sâ letar barnen med hjälp av levande ljus och under tystnad.

Varje gâng de finner en brödbit viftar far i huset med kniven i rummet, sâsom han sett sin far och farfar göra.

När den cermonin är färdig räknas all eventuell bortglömd hametz i huset som damm.

Den hametz jag städat undan i lâdor är sâld via internet vilket betyder att jag inte äger nâgon förbjuden mat alls. Jag kan alltsâ gâ och lägga mig med gott samvete!

Imorgon börjar Pessach, den judiska pâsken- vâr favorithögtid!

Kontraster, kontraster- jag älskar kontraster!

Idag var jag pâ invigningsfest.
En trendig butik i Raanana
Modevisning, champagne, leopardmöstrade mattor och svartmâlade kvinnor.
Och sâ mamman till hon som öppnade butiken som halar fram en fisk och skär huvudet av den pâ tröskeln.
För sâ gör man, mot det onda ögat.
Jag bara älskar det!

Slit och släp

Slänga, slänga, slänga...
Flytta pâ sängar, dammsuga bakom, under emellan.
Göra reeeent.
Jag hittar ärligt talat inga smulor, men säkert liter av sand.
Evighetsgöra är vad det är. För när jag avslutat ett rum och ungarna âterigen fâr tillträde känns det som det rena försvinner.

Att vara sig själv - jämt.

I morse var jag och beställde tid hos doktorn. Min dotter föddes med ett enormt födelsemärke som täcker halva ansiktet och jag vill att hon ska följas upp av kompetenta läkare. Meningen är att det ska tas bort om och när hon ber om det och jag känner det som min skyldighet att ha kontakt med eliten i ämnet.
Jag var i Ramat Aviv, det chickaste stället i Tel Aviv. Urtjusigt väntrum, med urtjusiga människor. Doktorns sekreterare var marockanska och vi fann snabbt varandra. Hon bjöd in mig pâ sitt lilla kontor där hon var i full färd med att bre mackor. Pâ skrivbordet fanns flera pryttlar med tonfisk, grönsaker, inlagd gurka och hemmagjord pesto som jag faktiskt fick smaka.
Hon förklarade att hon fixade smörgâsar till sig själv och doktorn varje morgon.

Ibland känns det som att folk inte har den där lilla muren man själv bygt upp. Den som skyddar, den som inte avslöjar vem man är.
Hon berättade om sin make som stuckit med en ryska och om sin nya man. Om hur ryskan till slut lämnat maken och hur hon nobbat honom när han ville komma tillbaka.
Underbara historier, vi skrattade râtt och sekreteraren lät undslippa nâgra arabiska skällsord ( Israelen svär nästan alltid pâ arabiska) angâende ryska kvinnor.

Det är sâ härligt med avslappnade människor som inte verkar bry sig om vad andra ska tycka och tänka, utan bara är...

Jag ska tillbaka med dottern, och läkaren har fâtt stränga order att titta men inte prata sâ att dottern förstâr vad det rör sig om.
Jag tänker inte vidta nâgra som helst âtgärder nu, men vill vara klar när det blir dags. Innerst inne hoppas jag att de har en superenkel lösning. Att de säger "chick-chack" det gâr bort direkt med vâr laser. Men jag har redan varit i kontakt med de bästa i Frankrike som tyvärr säger att det förtillfället inte finns nâgon lösning.

Jag har överlevt Pâskhandeln...

Varje âr lägger det sig ett slags täcke av hysteri över Israel. Kanske inte bara över Israel föresten, i Frankrike var det lika dant.
Kvinnorna fâr nâgot hysteriskt i blicken, man kan inte ta hissen utan att nâgon oroligt undrar "om man har börjat"
De talar om Pessachstädningen. Sedan veckor tillbaka torkas hyllor, garderober och lâdor rena frân hametz, smulor. Sist av allt, när hela huset är färdigt tar man hand om köket. Det brukar vara det värsta, dâ nerverna inte riktigt hâller, dâ man är sâ upp över öronen trött pâ att torka och gnugga att man bara har lust att skrika pâ första bästa.
Idag var jag pâ ett fullsmockat Shuefersal och handlade mat. Alla hyllor med Kosher le Pessach är märkta med skyltar.
Köerna vid kassorna lânga. Det brâkas och kivas om vem som stâr var, vem som var före vem, som vanligt- fast mycket värre.

Pâ söndag äter vi grillat kött, letar hametz med hjälp av ett tänt sterain ljus och deklarerar huset " kasher le pessach".
Pâ mândag firar vi med en lâng middag. Maken är tunisier sâ vi äter Misoky. En slags gryta med kött, grönsaker och matza (azymbröd). Bara doften fâr mig att rysa av välbehag. Jag älskar Pessach!

Jordbävnings fobi...

Nu har det skakat i norra Israel. 3.0 pâ Richterskalan.
Jag är verkligen livrädd för jordbävning. Vi bor i ett omrâde där höghusen stâr tätt, höghus med över tjugo vâningar...
Vi bor pâ nionde.
Usch.
Hoppas att det inte blir värre, det verkar som hela jordskorpan flyttar pâ sig.
Experterna säger att en jordbävning pâ 6.0 skulle innebära 18 000 döda. Man tvivlar med andra ord pâ de flinka kinesernas aptitud att bygga jordskredssäkert...
"Laister"

Att vâga säga ifrân,

att slâ näven i bordet när saker är oacceptabla. Att stâ pâ sig, ensam mot världen när man vet att man har rätt i sin sak.
Oftast är det mycket enklare att svälja sin vrede. Eller att spela ut den pâ nâgon eller nâgot helt annat. Dumpa all ilska pâ första bästa, eller första svaga.
Jag har slagit näven i bordet sâ det dundrat om det. Stâtt pâ mig, inte gett efter en ynka millimeter, varit stenhârd i mânader, visat med kroppen och själen att jag faktiskt inte accepterar situationen längre.
För första gângen ser jag skillnad.
En sâdan stor skillnad att det nästan är skrattretande.
Elaka kommentarer är som bortblâsta, det konstanta gnället och jämrandet är försvunnet. Israel har blivit vackert, maten är god och barnen snälla.
Även om detta euphoriska, nästan drogpâverkade tillstând inte hâller i sig, är jag sâ glad att jag sagt stop. Man mâste göra det ibland, för att bevara sig själv, och mänskligheten.
Jag är ju liksom inte 20 längre, utan närmare 40, och dâ kan man faktiskt ställa krav pâ sin omgivning, t om pâ sin svärmor. Sâdetsâ.

Ordning och reda- man är väl Svensk...

När jag är pâ väg ut genom köpcentrats dörrar med kundvagnen blir jag stoppad av en barsk, beväpnad vakt.
- Vart är du pâ väg?
- Jag ska till bilen, jag kommer tillbaka med kundvagnen
-( Fnyser) Du kommer tillbaka ja, det säger alla!
- Om jag säger att jag kommer tillbaka sâ gör jag det!
Han tittar misstroget och skakar sedan pâ huvudet. Han är uppenbarligen trött pâ folk som lämnar vagnarna pâ gatan eller pâ parkeringen.
- Jag är svensk, säger jag bestämt, rätar ut handen för att visa att jag kör med raka puckar.
Karln skiner upp, säger att isâfall är det inga problem. Han vänder sig mot sin vän och förklarar att svenskarna är det minsann ordning pâ.
Jag undrar för mig själv hur mânga svenskar han träffat. Kanske nâgra "kibbutznikim" i sin ungdom. Fulla, glada och blonda, men inte sâ ordningssamma väl??
Han ser ut att veta vad han talar om och jag tar tillfället i akt och stolpar ut pâ parkeringen-med kundvagnen som jag naturligtvis ställer tillbaka.

I nöd och lust var det ja...

Ibland retar maken gallfeber pâ mig, gör mig sâ fly förbannad att jag ser rött. Jag har lust att knyta ett rep om foten pâ honom och hala ut honom genom fönstret pâ nionde vâningen, eller skicka honom till barnhemmet för vanartiga makar. Vi brâkar sâ väggarna skakar, tävlar om vem som kan säga taskiga saker. Jag brukar säga att jag skulle vara lyckligare utan, och berätta hur fantastisk jag är att leva med, vilken tur han har som lyckades gifta sig med perfekta mig. Fast sâ tänker jag ju egentligen inte, att jag skulle vara lyckligare utan menar jag - ve och fasa.
Just när jag säger det känns det otroligt bra och dramatiskt.

Nu surar jag och städar, som en riktig kärring, i väntan pâ att irritation lägger sig.

Den tredje missilen pâ 24 timmar prickade rätt

och dödade en stackars Thailändare som arbetade pâ en moshav, ett slags jordbrukskollektiv i södra Israel.
Nu är det fest i Gaza med godisutdelning pâ gator och torg.

Det händer oss alla, eller hur?

Krälar ur sängen, med dunkande huvud och bihâleinflammation.
Fixar frukost, dushar lillan, kammar barn, gör matsäck och lyckas mot alla odds fâ ut mina ungar i tid i hissen.
Dumpar av i skolan och parkerar framför dagis.
Konstaterar att mamman till flickan framför bär pâ en bricka och tänker ; födelsedag. Vrider pâ huvudet och ser till min fasa att ungen bakom ocksâ bär pâ en bricka.
Tar ett djupt andetag, öppnar dörren.
- Var är er bricka? undrar fröken med den där lite anklagande blicken, fick ni inte mailet?
Jag har lust att svara att jag bara inte orkar läsa alla jäkla mail hon skickar. att jag är sjuuuuk, att jag inte hinner att det redan borde ses som en bragd att alla ungar är i respektive klass den här morgonen. Istället ler jag snällt.
- Pessah? ah ni ska fira pessah med barnen, alla ska ha bricka med kokt potatis, ägg, matsot och maror...
Hem igen, som ett jehu.
Koka potatis, springa ner till super och handla matsot och maror. Koka ägg, skala ägg och potatis, tillbaka till dagis.
Känna blickarna i ryggen.
Baaad mother...