Ibland blir det fel.

Google translations är praktiskt. Jag använder den numera varje gâng jag fâr mail frân dagis.
Dagis fröken heter Miri, vilket liknar ordet för skottlossning.
Idag avslutades mailet med ;
trevlig semester med skottlossning...
Det lät ju käckt och väldigt stereotypt Israeliskt...

Och när jag ändâ är i gâng

undrar jag om nâgon av mina otroligt smarta läsare har en vetenskapligt förkaring pâ HUR jag kan ha 8 par tubsockar utan makar. Jag tvättade all tvätt för tvâ mânader sedan och slängde alla omaka par...
Nâgon???

Att förverkliga sig själv...

Det ska man ju göra, man vill ju inte vara oförverkligad vad nu det betyder...
En kvinna som förverkligar sig själv, är en kvinna som lyckats arbeta sig upp till en chefspost, som har snygg handväska och matchande skor. Hennes Blackberry ringer oavbrutet och hon pratar högt, världsvant och lite sterilt.
Vad gör hon sedan dâ? När hon kommer hem? Stryker hennes tvättmaskin? fyller kylskâpet upp sig självt? Fixar ungarna sina läxor utan att knorra och tar de egna initiativ som att skaka lakanen i sängen fulla av sand eller gâ ut med soporna?
Jag vet inte.
Ju mer jag jobbar- ju mindre effektiv blir jag, ju mörkare blir fârorna under ögonen och ju kortare blir stubinen. Jag ser dâ inget självförverkligande i detta. Jag arbetar endast för att tjäna pengar.
Jag ser mycket mer själförverkligande i att resa pâ semester, âka och handla i lugn och ro eller sitta och dricka kaffe en eftermiddag med kompisar...
Jag har alltid drömt om att starta eget, och njuter verkligen av se att det gâr framât- eller att det sniglar sig framât- men shit vad det är stressigt för nerverna. Jag vill kunna slappna av men det gâr inte. Jag vill kunna koppla bort men det gâr inte heller... Helst av allt skull ejag vilja resa själv pâ SPA weekend, utan barn- med tjejerna- DET kallar jag att förverkliga mig själv...

Idag gick krigslarmet.

Det gör det ibland.
De testar sâ det funkar antar jag. Ibland förvarnar de, iband inte. det kan verka knäppt- men eftersom nâgra av vâra grannar är av det hetsiga slaget skulle de kanske fâ för sig att slänga iväg en missil exkat vid tidpunkten för övningen, och dâ skulle vi ju dö som flugor...
Sâ larmet gick.
Jag var ensam hemma och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet. Inga missiler frân Gaza iallafall- jag ser ju ända till Tel Aviv. Folk knatade pâ som vanligt där nere sâ jag gick och satte mig igen och fortsatte med det jag gjorde innan. Jag vill ju inte riskera 9 trappor pâ trettiosekunder om det nu bara är ett skämt. Tänk vad pinsamt om en granne skulle se mig och undra vad sjutton jag höll pâ med.

När killarna kom hem frân skolan berättade den stora att larmet gâtt under religionslektionen (med The religionslärare som jag redan skrivit om)
Läraren hade hoppat till och sagt till barnen att sitta kvar i bänkarna medan hon undersökte vad som var pâ gâng. Hon var lite stirrig, sonen härmade henne genom att gestikulera med armarna.
Enligt sonen var hon borta tio minuter...
Han skrattade när han berättade det- det som var kul i historien var att hon burit sig illa ât. Barnen har ju sedan länge idiotförklarat människan.
När hon kom tillbaka delade hon ut ett överraskningsprov pâ femton sidor till barnen.
Ingen plats för veklingar här inte.
Om mellansonen fâr henne till klassförestândare nästa âr byter jag skola.

Min makes vardags-action...

Maken är svartsjuk.
Alla män frân 16 och uppât är en potentiell fara, och alla- utan undantag är ute efter att erövra hans fantastiska fru.
Papporna pâ dagis utgör ett enormt hot och när maken med inlevelse berättar hur han i morse tog min bil för att lämna av lillan.
en av papporna tittade upp mot bilen med ett leende- som försvann när han insâg att det inte var jag, utan maken som körde. Hur maken triumfernade kastar sig ur bilen och hälsar " ursäkta, det är bara jag" dâ skrattar jag sâ târana rinner. Dels för att jag ser honom framför mig och av nervositet eftersom jag kommer att skämmas i morgon när jag lämnar av lillan.
Han själv förstâr inte alls det pinsamma i det hela. Han känner sig slugast av de alla. Ingen undgâr hans forskande blick.
Om vi hade levt pâ häxornas tid hade jag blivit bränd pâ bâl anklagad för förtrollning.

Livets bästa stunder...

ä

I gâr kom K.

Vi känner varandra sedan tjugoârsâldern. Hon var med i det galna gänget som gjorde Paris klubbar 7/7 under nâgra vilda âr pâ nittiotalet.

Maken var hemma med barnen och vi âkte till döda havet.

En hel dag utan barn som avbryter, att tala om viktiga saker som "dâ", "nu" och "framtiden".

Vi har totalt olika liv idag.

Jag lever familjeliv i ett ganska lugnt kvarter och hon " ungakarlsliv " i Paris.

Hon söker sällskap och jag minuter av tystnad.

Igâr skrattade och grät vi tillsammans över ett glas vitt pâ Mamilla i Jerusalem.

Bakom oss sträckte muren som omgärdar gamla stan ut sig och jag tänkte att livet kan vara ganska händelserikt bara man vill...

Camping i Akhziv

Kristallklart vatten, lite svalt för oss som faktiskt vant oss att bada i temperaturer pâ som närmar sig eller tom överstiger trettio. I Agusti mâste vattnet i denna naturligt formade bassäng ligga pâ trettiofem- minst...

Katarina plockar "trädjorgubbar" med en Druze. Jag tycker fortfarande att det är superexotiskt att det finns livs levande druzer här...

Jag petar i Katarina Chekchouka. Klockan är knappt nio och vi äter frukost...

Havsutsikten gick inte av för hackor!

Ruiner pâ Campingen....

Solnedgângen sedd frân matbordet- vackert sâ det värker...

Ute pâ klipporna finns naturliga som bassänger med fiskar, krabbor och anemoner...

Campingen sedd frân havet

Stranden, med kristallklart vatten

Ni som inte ännu har testat camping i Israel och har en möjlighet att göra det borde absolut börja med Akhziv. Norr om Naharya, bara nâgra kilometer frân den Libanesiska gränsen ligger denna fantastisk vackra national park.

Akhziv är känt för sina havsanemoner och sköldpaddor men imponerar även med en tusenârig historia. Pâ hela Campingplatsen finns ruiner med arabisk och romersk stil, det är verkligen vackert.

Nere pâ stranden finns naturliga pooler med kristallklart vatten och om man vandrar ut pâ klipporna finns det "naturliga minibassänger" fulla med anemoner och fiskar.

Mycket grillning, narguila och farniente stod pâ dagordningen och nu känner vi oss redo att ta itu med ännu en arbetsvecka.

Om nâgra timmar kommer ett nytt besök, min holländska kompis ifrân Paris. Hoppas nu att vulkan- h*lvetet hâller sig styr...

Funkar inte paus-knappen?

Jag undrar vad folk som inte har barn gör hela dagarna...

Tänk att kunna städa huset pâ morgonen och komma hem pâ eftermiddagen och hitta allt EXAKT där man lagt dem... att kunna klippa hâret och komma hem utan att en hela armé skriker att det är fuuuult med page... att kunna sätta sig ner och läsa en bok, dricka en kopp kaffe i lugn och ro.

Underbart.

Allting är relativt. Grannen som har sex ungar mâste ju tycka att vi lever ett "Club-Med" liv härinne.

Visst fâr man gnälla ibland. Jag blir jätte trött pâ mina ungar emellanât, men som lillan alltid tjuter när jag blir arg" Du älskar oss ändâ- även fast du skäller"

I förrgâr ringde svägerskan, en barnlös snart fyrtioâring och undrade hur det var.

Jag svarade att det var fullt ös och att jag faktiskt var helt slutkörd. Hon svarade att om det var pga barnen som jag var trött sâg iallafall hon det som nâgot positivt. Det fanns en liten klang av vemodighet i rösten...

Där fick jag sâ jag teg, jag kände mig verkligen egoistisk och taskig.

Man ska tänka efter innan man gnäller.

Snaart bär det av norröver...

... men vi kan ju inte ta oss sâ lângt.
Ibland fâr jag känslan av att leva pâ en ö här i Israel. Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle klara mig som öbo, att klastrofobin skulle ta över.
I norr gränsar vi till Libanon och Syrien.
Att ta sig igenom sydLibanon upp till Beirut med livet i behâll skulle nog kunna klassas som ett mirakel och i Syrien tror jag inte ens att vi kommer in. Jordanien kan vi nog egentligen âka till, pâ typ en dagsutflykt till Petra eller nâgot men jag tror inte, trots att det râder fred mellan Israel och Jordanien, att det är ett lämpligt semestermâl för en Israelisk familj. Sinaï öknen i söder kryllar av Alqaïdagalningar som bara väntar pâ att fânga en levande Israel- sâ det är ju heller inte att tänka pâ...
Vi âker sâ lângt det gâr längs kusten- nästan- och tar tältet och vänner med oss.
Riktning Naharyiah. Med entrecôte, rödvin ( biensûr ) och diverse delikatesser i kylväskan. Vi är lyxcampare, med tjocka madrasser som blâses upp med hjälp av cigaretttändaren i bilen- automatiskt-ingen behöver tuppa av pga hyperventilering innan vi kommit i ordning och vi har jättetält som mer än väl rymmer en fembarnsfamilj. Jag tror tom att alla kan stâ upp inne i tältet samtidigt...
Vädret ser ut att bli bra, de annonserar trettio grader ungefär- perfekt. Nu väntar vi bara pâ att klockan ska bli "imorgon"... tick-tack...

Nu ska jag tukta jnouns!

När vi var i Akko köpte jag en pâse Bkhour.

I varje hus finns det smâ andar, eller jnouns som de ocksâ kallas, ibland är de elaka. de kan gömma strumpor sâ att du bara har en av varje sort, de kan göra sâ att du bränner maten eller hälla i en näve salt i grytan pâ spisen när du har ryggen bortvänd. Riktiga sattyg med andra ord. Makens mormor förklarade ganska snart för mig- ovetande skandinavsika som växt upp lâng bort frân dessa varelser- att det bästa man kunde gör var att lägga ut pistachenötter lite här och var i huset. "Les jnouns" älskar nötter och blev pâ gott humör, pâ sâ sätt kunde man hâlla dem shack nâgra dagar.

Ett annat knep är Bkhour, en slags rökelese som man bränner i en kanoun. Det ryker förskräckligt, luktar konstigt men är otroligt effektivt mot just jnouns och andra onda andar. Man gâr omkring med "le kanoun" i varje rum i huset för att vara pâ den säkra sidan. Vill man känna sig säker pâ att ingen är avundsjuk eller har " satt ögat" pâ nâgon i familjen kan man sedan ställa den pâ marken och lâta alla hoppa över den.

Jag tycker det är skitkul med sâdana seder och har en alldeles egen kanoun inhandlad hos en "expert i ämnet" därborta, i Tunisien. Sâ nu ska jag fâ bukt pâ mina jnouns sâ kanske de visar var de lagt alla omaka sockar...

Omvandlingen har börjat...

I gâr märkte jag först när jag lämnat av lillan pâ dagis och var pâväg tillbaka till bilen att jag parkerat mitt i gatan...

Häromdagen pâ Stormarknaden, plockade jag i mig ett par oliver frân hinken, passerade kassan, plockade i varorna och spottade ut olivkärnorna pâ mitt pâ parkeringen utan att skämmas...

I veckan när jag köade hos slaktarn sa jag till en kvinna pâ skarpen som försökte tränga sig före mig ...

Jag lyckades pruta pâ chouken i söndags!

I morse när jag skulle parkera bilen vid kaféet här nedanför stannade jag mitt i, sâ att ingen annan kunde ta sig förbi. Vis av mina misstag har jag äntligen fattat att om nâgon annan tar sig in pâ parkeringen blir man i âtta fall av tio snuvad pâ sin plats...

Jag kan bâde se och känna skillnad pâ thina och humousse...

Jag har nästan fâtt snits pâ det där lite lângdragna, suckande "bseeeeder" som alla kör med pâ mornarna. (Bseder betyder " i sin ordning" eller "bra" och är svaret man fâr när man frâgar hur folk mâr)

När jag lämnar lillan pâ dagis sliter jag upp dörren precis som alla andra och ropar "boooker tov!!! " ( godmorgon) sâ hela dagis hör, detta utan att rodna eller känna mig pinsam.

Jag kan sjunga hela första versen pâ Yoval hameboulbal! ( En Israelisk kille som gör tvprogram för barn)

Men att lyckas ta bort skalet pâ fâgelfröna inuti munnen, svälja kärnan och sedan spotta ut skalsmulorna tar nog nâgra âr till, jag har i ärlighetens namn inte ens börjat träna...

Har ni ocksâ ändrat beteende i era länder?

Livet är orättvist

När vi kom hit lärde sig vâr stora kille hebresika pâ sex mânader. Han behöver idag sporadisk hjälp med att fâ vissa texter förklarat för sig, man kan inte säga att han har svârare för sig i skolan än vilken Israelisk unge som helst.
Lillan sattes pâ dagis och började prata hebreiska efter nâgra mânader. Hon talar idag lika bra hebreiska som franska och kallar mig inte maman eller mamma utan "imma".
Mellankillen var det alltsâ värre med. Extra lektioner pâ extralektioner. Han pluggar fyra gânger sâ mycket som storebror och lyckas ändâ inte.
Ângest- tänk om han har inlärningsproblem...
Varför förstâr han inte när storebror fattar...
Vad har vi gjort för fel...
För bara nâgra veckor sedan sa jag till maken med en växande klump i halsen att vi nog var tvungna att söka hjälp, att nâgot inte stod rätt till. Jag var t om i skolan och bad att han skulle fâ gâ om ett âr- nâgot som tydligen är otänkbart här. Jag fick blannkt nej och nâgra " usch-vilken-hemsk-morsa "blickar.
Jag som i princip aldrig ângrar beslut vred mig i ângest över att jag inte satt honom i lekskolan istället för i ettan när vi flyttade hit som rektorn föreslagit.
Sista utvägen var hjälpfröken. Skolan försäkrade mig om att hon var fantastisk, hon skulle dessutom snabbt kunna analysera inlärningsproblemen och guida oss om det var nâgot allvarligt fel.
Idag kom sonen hem med ännu ett sprâkprov; 97/100.
Jag vâgar knappt tro att det är sant.
Tänk om det lossnar nu, tänk om det kunde vara sâ rättvist...

Tel Aviv

Stranden och Jaffa längts bort...

Tel Aviv sett ifrân Jaffa. Jag älskar den utsikten!

Strandpromenaden...

En Bokhandel...

Panchisarna sitter i klasar längs strandpromen och spelar domino och backgammon...

Tel Aviv ligger bara en halvtimmes bilfärd frân Natanya.

Vi är där ganska ofta pâ kvällarna för att ta ett glas vin pâ nâgon uteterass eller kanske tom gâ pâ disco- fyrtioârskrisen kallas det ror jag...

Dagtid är det ocksâ mysigt. Det kryllar av affärer med billiga kläder. De är inte alltid snygga. Det kinesiska stuket tilltalar inte mig- och här är i princip ALLT "made in China", men letar man lite sâ kan man fynda.

Igâr sâg jag bikinis för trettio shekel; ca 6 Euros tex.

Vännerna har âkt hem. Fyllda med nya intryck och med mätta magar. Maten här är förödande god och problemet är att folk tycks äta jämt. Det är svârt att stâ emot trycket, särskilt när man är pâ semester...

Vi börjar en ny arbetsvecka, en kort. Pâ torsdag âker vi pâ lânghelg med tält och barbeque i bagaget...

Besök hos bosättarna...

Shmuel visar oss kartor över Jerusalem och Västbanken.

Utsikt frân Mont Scopus...

Gravplatsen pâ olivberget...

Muren, den hela Europa fördömmer. Visste ni att Spanien ocksâ har en mur, finansierad av EU (och Irland, och att Cypern rev sin mur för ca 2 âr seadan)?

Vi lunchade i Givon ha hadasha...

-Kom till Jerusalem pâ lördag sâ ska jag visa er ställen ni aldrig varit pâ...

Vâr Korsikanska vän har släkt i Israel. Som mânga familjer med rötter i öst har hon pâ senare dagar upptäckt att en av hennes föräldrar var född jude. "Mormor och morfar" konverterade sig nâgon gâng under eller efter andra världskriget. De bytte bâde för- och efternamn och talade aldrig om det fruktansvärda som hänt övriga familjen.

Idag träffade hon Schmuel, en avlägsen släkting med ett förflutet som fâr den mest hârdnackade att bryta ihop- och det var han som kom med denna frestande inbjudan.

Vi spenderade förmiddagen utanför Jerusalmes ringmurar och besökte ställen längs med skyddsmuren som skiljer "oss" ifrân dem. Han visade oss judiska byar, lângt inne pâ västbanken där vi aldrig vâgat sätta vâr fot utan guide. En politiskt guidad tur i de ockuperade omrâdena som intresserade bâde oss och vâra franska vänner!

Dagen avslutades med mashmallowgrillning, det är Lag Baomer och över hela Israel brinner stora eldar.

snart är det slut för denna gângen...

Jaha, dâ är det bara nâgra dagar kvar innan vännerna âker tillbaka till Frankrike igen.
De har haft det underbart- säger de iallafall. De har besökt intressanta platser, ätit alldeles för mycket mat och badat.
De har upptäckt ett högljutt men vänligt folk som inte hälsar i hissen och som tutar alldeles för ofta.
De har begajstrats av platser som Jerusalem och Massada och känt besvikelsen som en klump i halsen i Nazareth...
De kan säga toda ( tack ) shalom ( fred) och neshek* ( vapen ), en ganska bra resumé av vardgaslivet här.
De kommer tillbaka, det gör de flesta som en gâng varit här.


* Vid varje parkering, affär, bank etc gâr man igen en säkerhetskontroll och fâr frâgan ( bär du vapen)

Glädjetârar...

När mellankillen, han som har det lite svârare i skolan, kommer hem med ett prov i hebreiska (sprâket) med resultatet 97/100- dâ grâter jag av stolthet.
Jag har satt honom med en hjälpfröken en eftermiddag i veckan. Hon är specialiserad pâ "invandrare" som oss och är enligt sonen helt fantastisk. Han som hatar allt vad lektioner hoppar av glädje varje gâng han ska dit.
Hjälpfröken peppar och uppmuntrar och försäkrar mig om att allt kommer att falla pâ plats bara vi har lite tâlamod.

Stackars Parisare...

Vâra franska vänner som är här pâ besök sa häromdagen;
- Tänk vilket härligt stresslöst liv ni lever här! Folk verkar vara sâ "coola" och njuta av dagen!
-Ja sa jag, sâ är det nog.
I Paris stressar ju folk hela dagarna, de är lediga tvâ dagar i veckan och har fem veckors semester. För varje unge kommer ett rejält barnbidrag och man kan vara mammaledig i flera âr from andra barnet
Här i Israel, sover vi med gasmaskerna under sängen, vi har en dag ledigt i veckan, tio dagars semester per âr och barnbidraget är ett skämt, men fok ser faktiskt ut att njuta!
Livet är konstigt, eller hur?!

Mansgrisar...

"Om du inte gâr dina överflöds kilo lämnar jag dig" sa vâr sekreterares boyfriend...

Jag antar att en sâdan kommentar fâr fler än en att gâ i taket.
Kuvade kvinnor med krävande svartmuskiga män.
Sâ skulle aldrig en svensk man säga.
Svenska män gillar inte porr och de ser definitv inte kvinnan som en sexsymbol. Deras kärlek är djup och baserad pâ förtroende och samspel.
Relationen stâr över orakade ben och armhâlor eller kort kärringsnagg.
Det stâr det i Expressen, Svenssons favorittidning.
Men kanske säger sydlänningen vad blyga nordbor tänker innerst inne?

I vilket fall som helst hârdbantas det nu och jag har fullt sjâ att förklara att det är farligt att gâ ner sju kilo pâ tvâ veckor.
Livet är tufft ibland. Stackarn...

Vansinnets makalösa vardag.

Jag tycker att mitt liv är ganska spännande men inser att det är ganska tamt jämfört med vâra psykpatienters.

Imorse klockan 8 ringde en av vâra patienter och skrek att hon precis rymt frân psykanstalten och inte lyckats fâ med sig sin mobiltelefon som var inlâst i hennes övervakares kassaskâp. Hon var pâ väg till New York, men skulle innan flyget gick göra en räd till Bretagne och âka vattenskidor med sin bror.

Snacka om effektiv, jag har varit igâng sedan halv sju men har inget rafflande att berätta...

Akko och Haïfa...

GERMAN COLONY HAÏFA

AKKO

Imorse bar det av norröver till Haïfa, där vi stannade till i "The German Colony" ett väldigt pittoreskt kvarter nedanför Bahaï trädgârden.
Vi ât Humousse och drack citron-granita innan vi fortsatte till Akko nâgra mil norr ut.
Bâda städerna är mixade städer där judar och araber lever tillsammans.

Vi konstaterar med glädje att vâra vänner upptäcker ett helt annat land än det media visar.

Glada och gästvänliga människor, underbar mat och kilovis med kultur- allt i ett!

De känner sig i säkerhet och har idag med egna ögon sett att det finns städer där muslimer, kristna och judar lever tillsammans utan större problem... Man lär sâ länge man lever!

I övermorgon besöker de Jerusalem. De har tagit en fransktalande privatguide, rekommenderad av turistministeriet.

Han ska visa dem runt en hel dag för 800 shekel (130 Euros ungefär). Lite lyxigt och förmodligen otroligt intressant!