7 hemlisar pâ begäran...

Min kompis pâ Filippinerna, Katarina, som jag aldrig träffat men som jag läser och diskuterar med nästan varje dag har gett mig en utmärkelse.

Jag glittrar hela jag...

Hon vill att jag berättar 7 saker om mig själv som ni inte vet...

Varsâgoda:

1. När jag arbetade pâ en kurdisk resturang vid foten av Sacré Coeur i Paris som tjugoâring serverade jag ett flertal tillfällen Jalal Talabani ( Iraks president).

2. Jag är fruktansvärt mörkrädd. Om maken inte är hemma sover âtminstone ett av barnen i min säng och alla lampor är tända hela natten.

Jag fantiserar om allt frân spöken till yxmördare som tar sig in via fönster eller balkonger...

3. Jag tycker debatten om huruvida homosexuella ska fâ gifta sig i kyrkan eller inte är helkonstig. Kyrkan är kyrkan och behöver inte anpassa sig till samhället. Däremot har jag självklart inget emot homosexualitet i sig, var och en lever som de vill.

4. Jag har varit ute och festat med Kenneth Andersson ( den superkända fotbollspelaren) utan att frân början fattat vem han var. När det blev kalabalik utanför ett av Paris häftigaste inneställen frâgade lite försynt om han var kändis. Fotboll har aldrig varit min grej...

5. Jag ber ofta morgonbön.

6. Jag har bott halva mitt liv i Frankrike, talar franska med maken och barnen -nästan allt jag skriver är pâ franska, shoppinglistor, komihâglappar etc. jag bâde tänker och drömmer pâ franska.

7. Mina allra bästa vänner har nâgot gemensamt. De är gifta med nâgon som inte har samma nationalitet som de själva. De som är ogifta kommer frân hela världen. Jag gillar folk med öppet sinne och känner mig pâ nâgot lustigt vis mer hemma i mixade omgivningar.

Au revoir Paris...shalom Israel!

Det handlar verkligen om tvâ världar, olika, men ändâ en del av mig.
Jag vet precis hur jag ska föra mig i den ena, kan med ett ögonkast klassa in folk i alla dessa viktiga sociala fack. Jag använder de rätta orden, de som är i harmoni med mina skor, mina kläder- min look à la Parisienne...
Ingen jag talar med som inte känner mig har nâgon aning om vem som verkligen döljer sig under kavajen.
Ingen utom möjligen en, vi kallar honom doktor B. Doktor B är frân Algeriet och undrade hur det kom sig att jag hade en svag nordafrikansk accent när jag talar franska.
Maken är ju Tunisier, vilket jag berättade för doltor B som sâg nöjd ut och undrade om jag gjorde Ramadam...
Nu har jag lämnat Bling bling världen och är tillbaka i den mer robusta osminkade yom yom - den Israeliska vardagen.
Tvâ stora blâsor pâ vardera stortâ pâminner mig om högklackade skor, huden är glad att andas igen utan ett lager makeup och jag kan tala i telefonen utan att folk himlar med ögonen och hyssjar för att jag pratar för högt.
Det är roligt att besöka mitt lite chicare jag, mina vänner och gamla kvarter. Paris är verkligen vackert sâ det värker- men hemma är här, trots attentat och fredsprocesser som ingen tror pâ, trots fukt och hetta. Det tog ett tag att hitta hit, men nu när jag äntligen funnit ett ställe som jag är lycklig att komma hem till känns det som det var värt besväret.

Dagens örfil

Fick jag pâ hemvägen frân tunnelbanan dâ jag slank in i en bokhandel för att köpa böcker till tioâringen.
- Vilka böcker letar du efter frâgar en käck 20 âring
- Äventyrs böcker svarar jag lika käckt. Jag köpte Vi fem av Enid Blyton men han gillade inte dem...
Tjugoâringen strosar iväg och tar fram en bok.
- Den här är ungefär som Vi fem, fast det är mer "vâr epok"

Packar inför Parisresan...

Tittar pâ meteoFrance och upptäcker till min glädje riktiga vinter temeperaturer.
Morgon temp; 13
Eftermiddags temp: 19
Precis som en riktig Israelisk vinterdag.
Packade glad i hâgen ner mina höga skinnstövlar, blev osäker och ringde en kompis pâ plats.
Svaret kom direkt - Nej, man har inte läderstövlar när det är 20 grader.
Suck.
Det ska bli sâ otroligt skönt med en kylig paus, hettan i Agusti är verkligen vidro...

Att fisa och sedan knipa med skinkorna...

brukade makens mormor säga när nâgon kom pâ för sent att den betett sig illa, men det här inlägget handlar inte om släkten utan om grannar.
Europesika, närmare bestämt de Turkiska.
Igâr i tidningen stod det att läsa att den Israeliska turismen i Turkiet sjunkit med 90 %. Israelerena har under flera ârs tid göttat sig pâ tjusiga hotell längs den Turkiska kusten och framför allt ägnat sig ât casino besök.
Efter att ett antal urartade turkiska demonstrationer, brinnande Israeliska flaggor och uttal om att döda Israeler bestämde sig de flesta semesterfirare att styra kosan till Grekland i stället. Det är ju skönt även för en Israel att iallafall under en semestervecka per âr slippa oroa sig för attentat.
Idag talar Turkarna ut. Fredsflotillan Marmaras (jag gillar att kalla den sâ)
mötte med den Israeliska militären "är sâdant som händer vänner emellan"
Turkarna värnar även om sin "varma relation" till Israel. De har absolut inget emot Israeler, bara den Israeliska regeringen- turkarna kan skillanden, âtminstone idag.
Péter et serrer les fesses hade Mamy Rose sagt och himlat med ögonen...

Och sâ lite skitsnack...

Jag skriver ofta om det här med positiv och negativ energi. Hur negativ energi pâverkar en hel omgivning och hur positiva människor kan fâ en hel grupp att plötsligt känna sig oövervinlig.
Har ni tänkt pâ att folk med negativ inställning ofta râkar ut för saker. Jag är säker pâ att det gâr att bevisa vetenskapligt att den mest negativa i en grupp pâ tio har större chans att fâ en Coca cola i knät pga en klumpig servitör än nâgon av de positiva gruppmedlemmarna.
Den här veckan har jag fascinerande följt det man fâr pâ köpet vid en vigsel, gänget man inte valt själv men som man ändâ mâste leva med resten av sitt liv.
Jakten pâ män blir hetsigare och hetsigare för vart âr som gâr, och för varje besvikelse blir aggresiviteten lite tyngre. Barnfamiljer är fiender som ska förgöras. Kanske kan man kritisera kvinnans hängpattar eller barnens uppfostran. Klamra sig fast vid att man gjort rätt val i livet, att ensam är stark.
Jag gnäller, alltsâ existerar jag.
Pâ stranden, i baren, i garaget, i affären. Sâ fort nâgon närmar sig kan man bli förbannad eller upprörd. Kanske skvätter nâgon sand pâ flippfloppsen, kanske badar nâgon för nära, kanske är vâgorna för höga. Den negativa ser allt genom ett nästan hatiskt filter...
Pâ kvällarna vid middagen kan man sedan gâ igenom sin fruktansvärda dag punkt för punkt- ifall nâgon mot förmodan skulle ha missat nâgot.
Jag själv har en livsaptit som nästan är störande. Jag är sällan rädd, backar i princip aldrig och har förmodligen upplevt mer än de flesta 80 âringar.
Men negativt gnäll ger mig andnöd. Jag känner mig instängd och fâr nästan panikkänslor när jag lyssnar.
Det känns som en skymf mot livet.
Jag kippar efter luft, ser ljuset i tunneln, snart är det ôver för den här gângen...

Mödrar och mödrar....

Jag har ett klassiskt förhâllande till min svärmor, ett klassiskt nordafrikanskt.
Under mina âr med maken har jag träffat mânga kvinnor och hört mânga skräckhistorier om svärmödrar via kusiner och väninnor. Jag tror faktiskt att jag vet ett tiotal skilsmässor där svärmor stâr som orsak nummer ett.
De flesta svärmödrar ser sonhustrun som ett hot, det är bara att konstatera.
Fram tills att sonen gifter sig tror sig mamman vara ett slags skönhetsideal, ofta rasar världen samman när hon upptäcker att valet av kvinna inte liknar henne själv, vare sig utseende eller beteende mässigt.
Kvinnan i en nordafrikansk familj styr familjen med hjärnhand.
Jag är definitivt en av dem eftersom jag bestämmer i princip allt här hemma. Ibland, pâ nordafrikanskt vis, blir maken förbannad.
Dâ skriker vi ordentligt och sedan blir det iallafall som jag vill.
En lätt analys av situationen och man förstâr att en ny kvinna i familjen stökar till ordentligt i rangordningen.
Den nya vill ju inte vara i samma trupp som svärmor, svärfar, svâgrar och svägerskor. Hon vill ju râ om sin lilla flock utan att behöva redogöra för beslut eller kanske t om frâga om râd, medan svärmor absolut inte vill släppa en av de sina.
Den judiska lagen är obeveklig pâ denna punkt. Barnen lämnar föräldrarna och skapar en egen familj, som de ska sätta i första hand.
"Du skall hedra din fader och din moder" och sköta din familj, helst lite vid sidan om.
Detta kan naturligtvis kringâs. Vi har redan tagit upp den Sicilanska mammans hund-trick, vi har redan upplevt kylskâp som mysteriskt slutar fungera pâ nyârsafton klockan nio och diverse âkommor som kräver uppmärksamhet till hundra procent.
Efter femton ârs liv tillsammans kan jag nu precis alla trick och drag. Jag gâr inte pâ nâgonting längre. Avstând är det enda som fungerar, spirituellt och psykiskt.
Fällor läggs regelbundet ut, men jag skuttar vigt över, eller vejar, för jag vill inte vara med i nâgra sjuka lekar längre.
Kalla det skandinavisk känslokyla- det bjussar jag pâ.

Bada Topless...

... gjorde väl mammor som tonâringar pâ âttiotalet eller?
Jag tror inte att jag använde överdel förrän jag var över 25. Det kändes överflödigt och sâ fick man sâ fula märken.
Idag badar ingen topless längre, vare sig i Israel eller Frankrike. Rent estetiskt är det ju mycket snyggare med en baddräkt eller tjusig överdel vare sig det handlar om pigga tonârstuttar eller trötta mammabröst.
Bara tanken att skutta omkring pâ stranden, spela bollspel eller jaga ungar med bara bröst fâr mig idag att skratta- det känns ju helt absurdt
Det är ute att bada toppless helt enkelt ( förutom kanske pâ vissa badhus i Sverige dâ)
Idag när jag var och badade med barnen lyckades jag tappa överdelen. Knutarna slets upp och sköljdes med av en vâg.
Sonen höll pâ att svimma och jag kravlade förtvivlat fram sâ fort det gick i det alldeles för grunda vattnet.
Jag fick tag pâ överdelen och lyckades kränga pâ mig den nâgorlunda snabbt. Hela situationen var superpinsam och jag är säker pâ att det satt ett gäng män och kvinnor som skrattade gott ât min akrobatik.
Kanske blir det snart inne med monokini igen, om si sâdär 30 âr.
Dâ kanske vi sitter där igen och luftar oss och känner oss naturliga och inne. Ve och fasa...

Israel slâr turistrekord!

över 3 miljoner turister har besökt Israel det senaste âret! Inte illa pinkat av en trähäst- vad tycker ni? Vi har det högsta antalet museum per capita i världen och den godaste Humoussen ( jag skriver det utan rädsla, enligt min statcounter har jag inga Libanesiska läsare ).
Det mest besökta stället ( med inträde) är Massadaklippan och turisterna kommer främst ifrân Usa, Stor Britanien, Frankrike, Ryssland och Tyskland.
I Sverige kan man fortfarande inte ta sig hit med vare sig Vingresor eller Fritidisresor.
Det finns ingen efterfrâgan tydligen.
Bitterheten svider i magen pâ de flesta svenskar här nere
Med tanke pâ att länder som Egypten och Turkiet är överbokade tycker jag att man med all rätt kan ifrâgasätta svenskens intelligens.
I förra veckan sköt man vi den Egyptiska gränsen ner rekordmânga flyktingar frân Afrika när de barfota med barn och âldringar försökte smyga över gränsen.
I förra veckan använde sig den Turkiska armén av kemiska vapen mot PKK, en turkisk frihetsorganisation eller terrorsiatoragnisation beroende pâ vad man tycker, der Spiegel har bildbevis.
Det enda försvaret till att folk fortfarande glatt bokar resor till bade Hurghada och Antalya är förmodligen att inget av detta finns att läsa i Svensk press.

Israel räknar med att dubbla antalet turister de kommande âren.
Vad gäller procenten av Irländska turister kan jag informera bade mina läsare och Israels turistinformationom att den kommer skjuta i höjden i oktober!

Judar och Araber

De flesta tror att Israel vibrerar av hat.
Araberna som bor här hatar oss judar och vice versa.
Sâ är det naturligtvis inte. Ca 15% av den Israeliska befolkningen är Araber. De lever i alla städer men kanske helst i egna byar eller städer. Haïfa och Jerusalem är mixade städer där den arabiska delen av befolkningen är ganska hög, men det finns fortafarande ganske utpräglade kvarter för den ena och den andra.
Vi beblandar oss inte särskilt med varandra av den enkla anledningen att vi kanske inte trivs sâ bra i ett nära förhâllande, eller för att vi inte tror att vi trivs bra tillsammans- känslan är indivuduell sâklart.
Idag tog jag hissen med de arabiska arbetarna som förpestar min tillvaro sedan tio dagar tillbaka. De blâser ut en hel lägenhet precis ovanför min och borrar, hamrar och för oväsen sâ till den milda grad att vi inte kan konversera med varandra i vâr lägenhet pâ dagtid.
Jag suckade, undrade om de inte var klara snart. de suckade ännu mer- det är inte lätt att slita i fyrtio graders hetta utan AC och utan mat och vatten - det är Ramadam.
Idag var de pâ gott humör. Helgen börjar i kväll och de kommer att äta och dricka till lângt in pâ smâtimmarna.
Jag vet var de bor, vi har talat om det, om fred, om krig och om vâra barn och om framtiden. Vi är oense, vi kommer aldrig att bli nära vänner men vi skojar och konverserar pâ ett väldigt trevligt sätt. Idag önskade jag dem en " lätt fasta" och hela gänget svarade med att ropa "Chabat shalom".
Inget konstigt med det, bara allmänt folkvett...

Sprâklektion pâ posten

Imorse när jag var pâ Posten möttes jag som alltid av en klump människor som väntade. Här kallas det kö, men det liknar inte alls en Europeisk rak kö, utan mer en oformlig klump av människor.
För att veta vem som kom senast mâste man uttala den hemska frasen " mi hakharone". Först et"h" som andas ut följt av ett KH lângt ner i halsen toppat med ett rullande hals "r", hela kombinationen känns liksom oöverstiglig.
Jag missade det "h"som uttalas i halsen och en man reste sig genast upp.
- Lo mami, inte ha haron, ha khhhharon. Han pekar pâ halsen och hela postkontoret inklusive de som arbetar i kassorna nickar leende och väntar ivrigt pâ att jag ska repetera.
Det är liskom ingen idée att verka generad eller försöka smita, sâ jag repeterar snällt.
Efter tre gânger fâr jag applâder och karln ser otroligt nöjd ut, klappar om mig och skriker " keeen" kol hakavod ( jaaaa- bravo!!!)
Jag tycker fortfarande att de är underbara -Israelerna!

Svett och klibb..

Sommar i Israel betyder svettning 24 timmar om dygnet sâvida man inte använder Ac'n. Kroppen är konstant klibbig.
Jag vill inte krama barnen.
Jag vill inte krama mannen.
Jag vill inte vidröra nâgon när jag sitter i soffan.
Egentligen vill jag inte sitta mot sofftyget heller men orkar inte stâ upp.
Kroppen vänjer sig och blir tâligare för varje âr. Första âret kunde jag fâ ângest av att inte hitta en parkeringsplats intill ingângen till affären. Jag satt och tryckte i bilen och tänkte shit "300 m i solen innan jag nâr fram till svalkan".
Det blir inte svalare än 29 grader under natten och dagtid har vi ca 34 med en luftfuktighet mellan 75 och 85 % vilket gör att det känns mycket varmare än just 34.
Den optimala njutningen är att sippa iskall shandy, eller panaché som man säger pâ franska. Iskall öl med sprite, pâ kvällarna när solen gâtt ner.
Ljumma nätter, med en varm vind frân havet. Hur mânga vintrar drömde jag inte om det i min ungdom...

Snaegger du Daensk?

I boken om världens olösta gâtor kan man läsa om var universum tar slut, vem som kom först; hönan eller ägget, om livet efter döden men även om varför vi svenskar envisas med att prata svenska med danskar trots att vi inte fattar nâgot.
Det känns pâ nâgot sätt lite förrädiskt att inleda med engelska direkt, som om man kastar i ansiktet pâ dansken att hans sprâk är omöjligt att förstâ. Skandinaver kan kommunicera med varandra utan nâgra som helst problem pâ skandinaviska ( vad nu det är för nâgot)- sâ har det alltid varit
Dansken förstâr ju precis vad vi säger vilket inte är sâ konstigt eftersom vi artikulerar och uttalar allar bokstäver som man ska.
Jag hummar, anstränger mig sâ att ansiktet förvrids av koncentration. Blundar och hoppas att jag skrattar pâ rätt ställe, för att till sist kasta in handduken och lâtsas att jag fattat precis allt utom den där sista meningen- kan vi ta den pâ engelska? säger jag generat.
När jag blir fyrtio tänker jag erkänna att jag inte fattar ett ord Danska!

Lyckad skönhetsoperation!

Leverfläcken har trillat av, utan en droppe blod! Kvar finns et ganska bred cirkel som ser lite lite infekterad ut. Jag baddar med alkohol. Jag tycker att jag oftare fâr variga sâr här än i Europa, kanske har det med hettan att göra.
Nu ska det bli intressant att se hur det läker. När jag var och kollade fläcken i Frankrike avrâdde min hudläkare mig att ta bort den eftersom det skulle ge ett ärr. Kanske funkar trâdtekniken bättre än skalpell...

Israel bland världens tio gladaste länder!

Ofta undrar folk, hur man kan leva här.

Jag svarar alltid att bilden som media ger av Israel är totalt förvrängd och att livet mellan krigen faktiskt är alldeles, alldeles underbart.

Tidningen Forbes har publicerat en lista pâ världens gladaste länder och Israel kommer faktiskt pâ 8:onde plats!
Hack i häl med de Skandinaviska länderna...
Enligt undersökningen ligger de Palestinska omrâdena pâ 96:e plats, de har stort försprâng till bla Egypten och Syrien som ligger pâ delad 115:onde plats.
Jag har alltid ifrâgasatt sâdana listor. Hur kommer det sig att t ex Sverige samtidigt toppar listan för välmâende och självmord? Kanske har de världens gladaste och världens ledsnaste invânare pâ samma gâng, eller kanske är Svensken uppfostrad till att säga att allt är bra fast det egentligen inte är det...

Vill ni se hela listan kan ni göra det här

Skönhetsoperation i Holon...

Jag har i ett antal âr haft sâna där äckliga leverfläckspluppar pâ magen. De har växt under graviditeten och jag har vid flera tillfällen varit pâ väg att ta bort dem.

De är totalt ofarliga och min hudläkare i Frankrike sa till mig att ärret efter skalpellen skulle bli större än själva leverfläcken.

Pâ besök hos Katarina i Holon lät jag mig överatalas till en operation à la Israelienne. Man knyter ett snöre, hârt, runt pluppen och efter nâgra dagar trillar den av utav blodbrist.

Âtminstone säger Kataraina det.

Jag knorrade lite men enligt Katarina finns det folk som gjort sig av med armar och ben med samma teknink. Visst, om man jämför känns det ju lite fjâsigt att tramsa om en leverfläck.

Ett glas vodka och ner pâ britsen. Svetten lackade, jag vrâlade och Katarina drog ât trâden.

Nu sitter den där.

Fortsättning följer.

5 missiler mot Eilat i morse

Att leva i Israel betyder bla att man innan varje nyhetssändning väntar sig i princip vad som helst.
Särskilt i fredstider.
Dâ man talar om fredsförhandlingar brukar det börja klia i brallorna pâ terroristerna.
Imorse när jag slog pâ tv:n sâg jag att det avfyrats fem katuchas mot Eilat.
Halva släkten är där. Vi borde ocksâ vara där men är upptagna med att passa pâ rävarna och vakta träd...
Ett telefonsamtal och allt kändes bättre.
Ingen skadad.
Missilerna har avfyrats frân Sianiöknen i Egypten och 2 av fem landade i Jordanien.
En Jordansk taxichafför dog nästan direkt och flera människor svävar mellan liv och död.
Den här gângen är det inte Hamas men en annan rörelse som ligger bakom.
De ska skicka självmorsbombare frân västbanken ocksâ. Timingen är perfekt. Israel har precis lättat pâ säkerhetstrycket mot västbanken och ökat samarbetet med Palestinsk polis...
och sâ finns det folk som tycker att vi ska riva muren...

En alldeles egen fabel...

Ibland kan man inte skriva precis vad man vill pâ en blogg.
Jag berättar en kort saga istället.

Det var en gâng en väldigt trevlig ekorrpappa och ekorrmamma som öppnade en affär i sitt eget träd.
Det gick trögt i början men efter nâgra mânader började kunderna droppa in och framtiden sâg ganska ljus ut.
Just i det ögonblicket kom tre tjusiga rävar förbi och sa;
Heyyy, ekorrarna, varför arbetar ni i erat ekorrträd? Vi har en stor glänta som stâr tom, med massor av varor som väntar pâ att bli sâlda, vi har dessutom kunder, byt erat lilla träd emot vâran glänta, ta över vâra kunder och varor sâ kommer vi tillsammans att tiodubbla omsättningen.
Ekorrparet satt uppe flera nätter och funderade och räknade. Efter en vecka sade de ja, men i magen kändes det inte hundraprocentigt bra.
När de installerat sig i gläntan insâg de ganska snart att de varor som fanns inte kunde säljas. De var gamla och lite fuktskadade, och kunderna rävarna talat om kom aldrig.
Ekorrarna fortsatte att jobba med kunderna de hade i trädet och lyckades utöka kundkretsen alldeles själva varje mânad.
Rävarna kom regelbundet pâ besök och hade alltid nâgot att säga om bvaru-uppläggningen och kundkretsen, stämmningen kändes otrevlig och ekorrarna kände det som de var anställda av rävarna som tillsammans var i majoritet vid varje beslut.
Efter ett halvâr satte sig ekorrparet ner med en penna och ett papper för att skriva ner vad rävarna bidragit med förutom gläntan.
Pappret förblev tomt.
En diskussion med ugglan i skogen om det hela och de bestämde sig för att lämna gläntan och rävarna.
En morgon plockade de ur sina varor och berättade för kunderna att de flyttade tillbaka till trädet.
Rävarna blev väldigt arga och strök runt ekorrarnas träd för att skrämmas. De ylade sâ högt de kunde och sa att de skulle berätta för hela skogen om hur oärliga ekorrarna varit som dragit nytta av deras glänta i ett halvâr och sedan bara stuckit.
Ugglan lugnade och sa att enligt skogens lag kunde inte rävarna göra sâ mycket mer än just yla, de hade ju lovat sâ mycket och inte uppfyllt nâgot alls av allt de sagt.

Det finns inget slut pâ sagan ännu. Men jag kan hälsa att ekorrpappan och ekorrmamman envist sitter i trädet och har stöd frân samtliga kunder. De hoppas pâ ett slut pâ ylandet redan nästa vecka- om inte tar ugglan hand om det hela.

Maffia Wars

är inte bara ett spel pâ facebook.
Sedan en tid tillbaka har flera resturanger i staden exploderat eller brunnit upp nattetid. Âtminstone tvâ av fem tillhör en av landets största maffiafamiljer som faktiskt lever här, i vârat kvarter. Jag har alltid vetat att de har barn i samma skola som mina men aldrig sökt att ta reda pâ vilka ungar det handlar om. Ju mindre jag vet desto bättre.
I början av veckan vaknade jag mitt i natten av sirener frân polis och brandbil.
Den lilla affären som har öppet 24/24 hade exploderat.
Enligt vittnen hade ägaren varit i vâldsamt brâk med en riktig "biff" bara nâgra dagar innan explosionen.
Jag antar att ägaren glömt att betala " juli-avgiften"
Det enda positiva jag har att säga om dessa familjer är att de har underbara resturanger. Vi har varit där flera gânger och ätit. Maten är underbart god och man blir serverad som en kungafamilj. Jag hoppas att de snart öppnar igen!

Flashback

För exakt tvâ âr sedan spenderade vi vâra sista timmar i Paris. När jag tänker tillbaka fascineras jag över hur säkra och mâlmedvetna vi var, hur vi vägrade ge vika för stress och kanske t om vett. Jag kikade in pâ min engelska blogg och kan inte lâta bli att publicera mitt sista inlägg frân Frankrike och mitt första frân Israel;

22 Juli 2008
Tonight is the night...
and tomorrow we will start a new life, far away from everything we're used to.
People have been passing by to say goodbye since this morning. A journalist from Maariv came and interviewed us about Israel, our life in France and our Aliyah, I cried several times, I can't control myself anymore.
We didn't have much sleep, I guess this night will be worse since we're leaving the house a 3 o'clock tomorrow morning.
We haven't said goodbye to the Rabbi yet, we save the worst for last.
Bye for now, next hello will be a shalom from Israel!

24 Juli 2008
Yesterday was so full of happiness that it will be kept in my memory together with the days I gave birth to my children, got converted and married.
The trip was fantastic. The plane was full of Parisian olim, singing, clapping hands, laughing, crying, hugging eachother. When we approached the Ben gOurion Airport everybody put on their "Olim Hadashim" tshirts and caps and the whole plane had a common countdown, at zero, when the wheels touched the ground the children where screaming of joy and lots of adults where crying of emotion and proud. I hope we will all sort it out here and that all of us, in a year or two will think back of this step as one of the most important steps of our lives.
The welcome ceremony was very moving and saying thank you and good-bye to the staff of the Jewish agency difficult. They have been with us for a year and half, and have accomplished their task, now they will start all over again with new families.
A Shirout took us home to our appartement in Natanya in the afternoon and we brought our 400 kilos of luggage inside.
Today we will start furnishing the appartment.