-Sweeden, Sweeeden!!!

Hörs frân en av de cirka tjugo kassorna pâ stormaknaden.

Jag vänder mig om - sâ jäkla mânga svenskar mer än mig är det förmodligen inte pâ " Super".

Jag är lângt ifrân själv att vrida pâ huvudet, de andra ville väl se vem Sweden kunde vara/

Kassörskan, hon som är galen i melodifestvalen pâ svenskt vis, hon som kan alla Carolas lâtar utantill och tom diggilo diggiley- pâ svenska- skriker och viftar tills jag kommer fram och hälsar.

Sweden!! skriker hon igen, sâg du festivalen?

Nej, svarade jag, och skämdes nästan lite, men jag tänkte pâ dig. Du sa att Azerbadjan skulle vinna och de vann!

Kassörskan nâdde klimax inför ett tiotal tâlmodiga, köande kunder.

Hon ställde sig upp och dansade lite innan hon fortsatte med varorna.

Det är skönt med folk som kan koppla bort omgivningen och lâta känslorna flöda ohämmat.

Olaglig affärsverksamhet och könsinriktade aktivieter pâ dagis.

Ibland skickar mina svenska kompisar svenska insändare till mig. De roligaste handlar om dagis..
Fröken sa till Pelle att klänningar är för flickor och inte pojkar, jag känner mig upprörd och Pelle kränkt. Könsroller pâ dagis är tydligen allvarliga grejjer som ger sömnlösa nätter och allvarliga samtal med personalen.

Min flicka gâr pâ religöst dagis. Pâ fredagarna bär flickorna kjolar eller klänningar.

En chabat mamma och en chabbatpappa väljs. Flickan tänder ljusen och pojken höjer glaset med druvjuice, pojken bär kippa och flickan täcker hâret med en vit liten spets sjalett.
Alla barnen leker och stökar till men det är bara flickorna som städar, killarna ligger ner pâ madrasser pâ golvet och slappar under tiden- nää, ja ba' skämta. det sista är inte sant!

Pâ dagis pâgâr även andra aktiviteter. Man kan inhandla hemmagjord sylt, färspressad olivolja, inlagda oliver och citroner. Om man vill kan man även beställa en chabat mâltid.
Etty tar bara emot cash money och kassan finns i en av lâdorna i köket.
Kommersen gâr bra, olivoljan är otroligt god och även föräldrar vars barn inte längre gâr pâ dagis kommer förbi och handlar ibland.
Why not?

Storsinta människor tycker det är kul om dagispersonalen kan tjäna nâgra extra slantar.

Ett bloss eller tvâ...

Igâr kväll stötte jag pâ en av mammorna i barnens skola.

Hon var pâ urbra humör. Hon kramades och talade om hur vackert det var med eldar ( Lag Baomer), hur fantastikst det är att leva och hur mycket hon älskade sina barn.

Efter fem minuters eufori skrattade jag och undrade vad hon ât till frukost, nâgon särskild juice som gjorde att man sâg livet frân den positiva sidan?

Hon svarade med att sätta fingrarna framför munnen och inhalera.

Hon hade rökt en joint.

Vi bor i ett ganska chict kvarter. Dyra lägenheter, fina bilar, väluppfostrade barn och silikonbröstade mammor.

Upper middleclass.

I Israel röker de flesta, oavsett social nivâ och de flesta verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det är väl med det som med alkohol; sâ länge det inte gâr till överdrift är det ofarligt.

En tioârings funderingar kring armén....

- Mamma, säger min tioâriga, lugna smarta son. Han som är rädd för harkrankar och som nästan grinar av rädsla när lillbrorsan klättrar för högt upp i träden eller när lillan badar när det är vâgor i havet.
-Mamma, det där med armén...
Jag vet att du säger att du vill att jag ska genomföra den pâ ett kontor.
Jag kommer att bära vapen. Jag vill bära vapen. Jag vill känna att jag försvarar mitt land.
Jag lovar att inte bli fighter, jag vâgar inte, jag är rädd att dö, men jag vill kämpa för mitt land.

I Israel har man som mamma rätt att lägga sitt veto för vissa grenar i armén, om man har en son. Har man tvâ försvinner vetorätten - har jag hört.
Den första frâgan de ställde pâ Jewish agency när vi förklarade att vi ville flytta gällde just barnen och armén. Ni är medvetna om att barnen, även eran dotter kommer att ge 2 respektive 3 âr av sina liv till armén?

Jag hâller hârt i tekoppen
hâller tillbaka târarna som bränner bakom ögonlocken
och tänker som sâ mânga mammor innan mig- Gode G*d, lât det bli fred...

Vi gâr pâ lina...

Livet i Israel är ganska vanligt den större delen av tiden. Ibland lite mindre.
Häromnatten, vid läggdags förde jakplanen ett sâdant liv att det var omöjligt att sova. Min kompis Sophie "WhatsappadE"mig vid halv elva;
-Hör du planen? De är fôr mânga, det känns oroande...
Olusten kommer krypande, dagen innan hade gränserna i norr stormats frân Syrien och Libanon, dagen innan det ett attentat i Tel Aviv.
Morgonen efter njuter man lite extra av fâgelsâng och morgonkaffe i skuggen av grannens palmträd.
Man pustar ut och börjar âterigen oroa sig fôr normala saker som arbete, räkningar och ungar...

Hur ser en vâldtäktsman ut egentligen?

Det är alltid intressant att studera människors reaktioner.

Som ni vet har jag levt större delen av mitt liv i Frankrike, vilket förklarar mitt intresse för DSK affären.

Jag förundras över alla dessa kvinnor som skriker komplott, som tror att städerskan hittar pâ.

Har vâldtäktsmän ett ansikte? Har offer en profil? Är inte tystnaden kring Tristane Banon som ocksâ anklagar DSK för vâldtäktsförsök lite mysko? Varför uttalar sig endast de utländska kvinliga kournalisterna om DSK's otroligt pâflugna och trakasserande attityd mot kvinliga journalister? Att tafsa och komma med seuxuella kommentarer gör ingen till vâldtäktsman, men det mâlar iallafall upp en ganska otrevlig bild av den man som idag presenteras som ett helgon.

Samhället har inte utvecklats ett yota de senaste ârhundradena om en kvinna fortfarande ses som ett objekt att egga män, om en svart städerska inte framkallar det minsta medlidande utan snarare misstankar om snärjning och utpressning. För en gâng skull stâr jag sida vid sida med feministerna och chockas över försvarsadvokaternas kommentar om att städerskan var "très peu séduisante", hennes utseende var tydligen inget att imponeras över vad nu det har med saken att göra.

Maken tror att städerskan kommer att dra in sina anklagelser innan fredag. Han tror pâ komplott- typiskt franskt.
Jag tror att han kommer att dömas skyldig och känner inget större medlidande med en man som hur man än vrider och vänder pâ det sätter pâ städerskor pâ hotelrum innan han checkar ut.

Diskussionerna är minst sagt högljudda här hemma sedan i söndags.

Den som lever fâr se...

minnesdagen for fallna soldater

Igar nar sirenen tjot kastade jag en blick pa min nyblivna fem aring.
Hon var full fard med att leka resturang med storebror.
Sa fort hon horde alarmet slappte hon vad hon hade i handerna, reste sig upp och stod alldeles stilla under tystnad.
Smartan en dag som denna ar nastan synlig.
Det varker i kroppen nar jag ser bilder pa alla dessa ungdomar som forlorat livet innan det ens borjat.
Ett citat av Golda Meir ringer i mina oron :

We hate war. We do not rejoice in victories. We rejoice when a new kind of cotton is grown, and when strawberries bloom in Israel.

Varan almost Sabra fyller fem!

Snart tre ar har gatt sedan vi tog varat pick och pack och flyttade hit. Lilla Noemie ar den forsta i familjen som kan saga att hon bott storre delen av sitt liv i Israel, hon fylde fem i veckan.
Hon talar franska med en rungande israelisk accent, hon ar inte det minsta radd for 6 centimeters kackerlackor och hon stoppar garna i sig olivier och tonfisk till frukost.
De blonda lockarna sitter dock som berget och ogonen ar blaare an havet. Hon tillhor den nya generationen Israeler. Snart kommer hon, liksom vara pojkar inse att detta inte bara innebar att leva i solen bland levnadsglada manniskor utan ocksa att vara avskydd och standigt fa sta till svars for sitt lands inrikespolitik under resor och moten med framlingar.

Forintelsen

En gang om aret har vi forintelsedagen. Barnen brukar anordna en slags cermoni i skolan och i ar var det min aldsta son som stod for minnesstunden.
Jag, maken och ett antal foraldrar satt pa bankarna redan klockan atta pa morgonen och tittade pa en skara svartkladda tioaringar.
Rektorn som forlorat en stor del av sin slakt i lagren grat. Barnen grat. Foraldrarna grat.
Det var sa hjartknipande vackert och sorgligt att jag madde daligt hela dagen.
Foreintelsedagen, eller yom ha shoah ar en sorgedag, ingen glad musik spelas pa radion, endast program som ror andra vardskriget visas pa tv och resturanger och cafeer ar stangda.Klockan tio pa morgonen skriker sirenen. Hela landet stannar upp under tystnad.
Just tystnad ar ibland maktigare an alla ord tillsammans...

Iskalla inbrottstjuvar

Det har varit tyst som i graven pa bloggen men livet har fortsatt och har har det hant saker.
For en vecka sedan vaknade jag av ett forfarligt dunkande pa ytterdorren.
Jag sprang ner for trappan i pyjamas men nycklarna som brukar sitta i dorren var borta. Lite yrvaken hittade jag ett par extranycklar och lyckades oppna.
Utanfor stod grannen, lite skarrad och sa att de upptackt att de hade haft inbrottsforsok i deras hus.
- De verkar ha tagit sig in hos er.
- Nej svarade jag leende, har har ingen tagit sig in.
Vand dig om, svarade grannen.
Jag upptacker till min fasa att fonsterluckorna ar uppbanda och att altandorren hakats bort.
En snabb titt till vanster och jag ser att datorn ar borta.
- Var ar bilen? undrade grannen.
Morgonhjarnan arbetade trogt, jag hade fortfarande inte funderat pa varfor nycklarna i dorren var borta...
Jag pekade bort mot carporten och som i en film i slowmotion upptacker jag att den elektriska porten som leder upp mot carporten ar oppen och att bilen ar borta.
Vi hade haft besok under natten, medan vi lag och sov.
Jag rusade upp pa overvaningen och in i min flickas rum. Sangen var tom.
Jag trodde jag skulle do pa plats. Sprang in i sonens rum dar jag hittade henne under tacket.
Kanslan ar obeskrivlig. Jag minns nu i efterhand att jag horde tre springande steg under natten och att nagon laste dorren. Jag sov djupt tack och lov, att vakna nar nagon ar inomhus maste vara vidrigt.
De tva foljande natterna var totalt somnlosa.
Jag sov inte en blund.
Barnens Israeliska formaga att fortranga det som varit fungerade perfekt, de har sovit gott varje natt sedan det hande tack och lov. Grannarna var valdigt hjalpsamma, farbrorn i huset bredvid grat t om.
Historien om familjen Fogel som blev halshuggna mitt i natten nar de sov sitter i bakhuvudet och vi ar sa otroligt tacksamma att de nojde sig med nedervaningen...

Livets gâtor

äro mânga.
Men en, som jag inte lyckas hitta svaret pâ är det här med offentliga toaletter. Jag menar hur gâr det egentligen till? Hur lyckas folk bajsa pâ utsidan av toalettstolen? Igâr när vi promenerat längs stranden i Netanya skulle jag bara in och skölja av fötterna och möttes av en syn som förföljde mig hela dagen... Annars är allt bra, efter en liten paus är jag tillbaka- fit for fight!

Lögndetektor pâ arbetet

Kommer ni ihâg att jag arbetade i en lyxig smyckesaffär för nâgra âr sedan?
Min kompis Y jobbar kvar där och kom med riktigt "hot stuff" igâr.
Inom loppet av tre mânader har tvâ dyra klockor försvunnit frân butiken.
Lite konstigt, eftersom det tackvare alla säkerhetsâtgärder är grymt ovanligt att nâgot försvinner.
Hela butiken blev kallad till lögndetektorn.
Har du sett nâgon stjäla? Har du varit i kontakt med klockorna? Har du stulit klockorna?
Alla gick dit utom I.
I som är sâ blyg, sâ ordningsam, sâ rar.
Lögndetektorn hittade inte den skyldige och alla blev kallade igen.
Alla gick dit- utom I igen...
Enligt lag slipper man om man kommer med ett läkarintyg där det stâr att man är psykiskt svag.
Kanske är hon oskyldig, kanske inte.
I vilket fall som helst fâr hon sparken.
Hon arbetade bâda skiften dâ klockorna försvann och chefen vägrar ha henne kvar i butiken.
Tanken slâr mig att ibland bedrar skenet.
Ibland gömmer sig förskräckligheter bakom en polerad fasad.

Vâr brutala Israeliska vardag

- Mamma!!! Kan du skjutsa mig till Roy är du snäll?
Jag sitter instängd pâ mitt lilla kontor och svarar suckandes ja.
Roy bor nâgra hundra meter ifrân oss, men okej dâ.

In i bilen.
Jag sätter pâ radion, funderar pâ vad jag ska laga för mat pâ fredag.
Sonen sitter tyst.
Precis innan han stänger bildörren säger han;

-Det har varit ett attentat i Jerusalem. "De" har sprängt en buss. Sätt pâ kanal tio när du kommer hem.

Han använder det hebreiska ordet för attentat. Förmodligen kan han inte ordet pâ franska.
Jag ser honom springa in mot Roys hus och grips av ett vâldsamt illamâende.

Târarna kommer men stannar i ögonvrân, som om de vägrar ge efter.

Livet här är ibland sâ brutalt att man blir alldeles matt.

Utflykt i det gröna

I söndags var vi pâ landet.

Bland raps, apelsinblommor och gröna gräsfält i en mochav vid Latrun.

En mochav är ungefär som en kibbuts men lite privatare - man delar lite mindre och bor lite finare.

Eller delade, för de flesta kibbutser och mochav har blivit privata nu.

Det fanns en resturang som serverade ostar och vin som tillverkats pâ plats med träbord och dekorationer som verkligen pâminde om Sverige.

Servitrisen och frun till karln som gjorde ostarna var finska, kanske det förklarar den skandinaviska stilen...

En härlig dag för själen.

Vuxenpurim i Tel Aviv

I lördags begav vi oss in till Tel aviv för vuxenfirande av Purim.

Vi var utklädda till Alladin och Yasmin. Maken sâg ut som Alladin.

En svenska utan svart peruk ser desvärre aldrig riktigt ut som Yasmin men det gjorde inget, vi hade vâldsamt kul ändâ.

Vad som alltid slâr mig här är den lättsamma stämmningen pâ nätterna. Trots otroligt mycket folk, alkohol och ungdomar sâg jag inte ett slagsmâl.

Jag sâg ingen riktig polis heller, bara utklädda. Publiken är blandad, vi var lângt ifrân de enda 40 âringarna som var ute.

Förmodligen tycker en stor majoritet att vi pâtvingas tillsräckligt mycket vâld här för att njuta av festligheter och varandra utan gruff och smockor.

Vid Florentin och Rotchild var det sâ smockat med människor klockan 2 pâ natten att det var svârt att ta sig fram. Lite imponernade med tanke pâ att söndagar är arbetsdagar i Israel och att det faktiskt var den tredje och sista natten som festen varade!

Ârets kostym var definitvt "the black swan".

Nästa âr klär vi ut oss till Brasilianska samba dansörer!

Purimfirande

Dagen dâ hela Israel klär ut sig.

Pâ vägen till skolan, mötte vi en gravid nunna, nâgra tomtar, en bisvärm, flamencodansöser, ett hundratal prinsessor i midjehöjd, punkare, tomtar, sponge Bob och nâgra nyckelpigor.

Jag blir târögd varje Purim.

Minns i Frankrike, hur glada vi var att klä ut oss och gâ till synagogan.

Här firar vi med alla andra, pâ gatan, i skolan och pâ dagis.

Det är härligt att vara annorlunda men ocksâ härligt att omge sig av människor som firar samma högtider som man själv gör.

Känslan av att höra hemma, känslan av samhörighet känns berusande trots att vi snart varit här i tre âr.

Lördagkväll firar vi vuxna Purim i Tel Aviv med Batman nâgra polismästare, catwoman och en boxare.

Man lever bara en gâng...

Glad Purim till er alla!

Jäkla hundskrälle

Om grannens lilla, fula, IQ befriade hund fortsätter att skälla nätter och mornar kommer den att sövas ner, eventuellt brutalt mördas av en trött Chekchouka.

Israelerena är knepiga.
Detta livliga folk klagar aldrig över oljud.

Hundskrället skäller n o n s t o p fram till ett pâ natten ungefär och sätter igâng vid klockan sex igen och ingen säger nâgot.
I Frankrike hade grannarna gaddat ihop sig och gâtt dit i grupp efter andra natten!

Kan man ringa polisen? Kan man ringa djurskyddsföreningen? Kan man leja en Tripolitansk yrkesmördare?

Jag jobbar pâ det- fortsättning följer...

Svenska flickor

Tänk att folk man träffar alltid mâste berätta om de har haft ett äventyr med en Skandinav.
Det har hänt tusen gânger.
Min barnläkare i ett av Paris chicaste kvarter älskade att berätta när han tâgluffade i Sverige pâ 70-talet. Han följde mina tre ungar och berättade en liten anekdot varenda gâng.
Jag lyssnade artigt och skrattade. Det var tider det- brukade han säga med nâgot drömskt i blicken...
Här har i princip alla karlar över 40 som kommit i närheten av en kibbutz fâtt till det med en Svenska eller Danska och de älskar att berätta.
Tillvägagângssättet är alltid detsamma. De smâpratar lite, suger pâ karamellen och sedan- helt plötsligt- tar de sats och kanske bara säger ett typiskt Svenskt namn som "Agneta" t ex och inväntar en reaktion.
Andra, som lyckats ha ett kortare förhâllande kanske hasplar ur sig ett " Jag alskar daij" eller " svenska flickan". Ibland stâr deras fruar bredvid och undrar vad de talar om. Efter det kommer detaljer. Hur de träffades, var, för hur länge sedan.
Jag vet aldrig vad jag ska säga, för vad säger man? - Nejmen Grattis!! sâ du har satt pâ en Svenska? Vad kul!!
Jag brukar le lite artigt, kanske blinka med ena ögat.
Jag tycker det är helmysko att folk man inte alls känner har behov av att berätta om deras one night stands för typ 20 âr sedan.

Krigsövning i paljettkjolar

Av en slump fick jag reda pâ att barnen ska ha krigsövning i dag i skolan.
En verklighetstrogen övning, med ljud av missiler.
800 elever delas upp i âldersgrupper och slussas ner i tre olika skyddsrum. Pojkarna hamnar därför inte i samma.
Till skillnad frân vanliga övningar som bara varar i nâgra minuter kommer de i dag att sitta och kura en timme i skyddsrummen.
Ungar är sâ konstiga ibland. De kan berätta saker som i vuxnas ögon verkar sâ totalt obetydliga och hoppa över andra saker som vi vuxna tycker känns viktiga.
Det som diskuterats den här veckan har endast handlat om utklädningskläder.
Vi närmar oss purim och varje dag har sitt tema.
Idag är det paljetter. En glammig kontrast till missiler och krig...

Svensk matlagning- suck!

Och fast än del dagar känns tyngre än andra pinnar livet pâ, och vi gör det bästa av situationen.

Den här veckan har jag äntligen fâtt ändan ur och bjudit in den franska kolonin pâ middag.

Ni som lever utomlands vet precis vad jag pratar om. Om pressen att bjuda pâ svenskt.

Jag lagar inte svensk mat, mina föräldrar lagar inte heller svensk mat, förutom älg dâ, och det är ont om älgar här...

Det svenskaste jag vet är toast skagen och det är inte kosher.

Efter mycket om och men blir det sâ här :

Förrätt:

Tarteletter med tunt skivade tomater pâ en bädd av Dijonsenap, en skvätt olivolja och lite Dragon.

Sallad

Varmrätt:

Lax i folieknyte med körsbärstomater, grillad squach och aubergine.

Timjan potatis i ungn

Tatziki

Efterrätt:

Târta

Svenskt sâ det förslâr- särskilt tatzikin...