Hyreshuset

vi bor i har nio vâningar och en hiss. Vi är fyra familjer pâ vâning sju. Vi, en helt Israelisk familj till höger med sex barn, de mitt emot är immigrerade fransmän som bott här ett bra tag och de till vänster är ryssar och verkar otrevliga som fasen. Min man säger att flickan i familjen är utvecklingsstörd men jag tror att hon bara är ouppfostrad. Självklart behöver man inte vara ouppfostrad för att man är utveckligsstörd, min make är fransman och i Frankrike finns det inte utveckligsstörda, jag har alltid undrat var de gör av dem, ungen i familjen är vansinnigt otrevlig och inget annat!

Det kryllar av barn i huset men jag tror barnen tycker att Jaqueline pâ fjärde vâningen är roligast av alla. Jacqueline är en liten byracka som gillar att spela fotboll med barnen i parken, ibland fâr hon sig ett skjut ocksâ, det sâg vi pâ chabat, en lâng och pinsam process som aldrig ville ta slut, framför en skara fascinerade barn...

Mitt emot huset finns ett litet köpcentra med ett kafé som säljer farligt goda kladdkakor, en pizzeria med farligt goda pizzor, en suchi som jag inte haft tid att testa och en supermarket där man blir skjuten i ryggen om man tränger sig före i kön, iallafall om den man tränger sig före har en pistol, det är jag säker pâ.

Som alla Israeliska hyreshus, och hus ocksâ för den delen, finns det ett skyddsrum, vi har ett gemensamt vilket innebär att OM vi skulle bli bombade fâr vi sitta och vara rädda tillsammans med den hemska ryska familjen och de andra grannarna som är trevliga, kanske tom Jacqueline fâr plats.

Barnen tycker konstigt nog att det är vansinnigt spännande med ett skyddsrum, jag hoppas naturligtvis att vi aldrig kommer att fâ användning av det...