Igâr reste vi in i en värld lângt ifrân vâr men ändâ nära. En värld där männen är svartklädda med lânga skägg och kvinnorna täckta frân topp till tâ. En värld där barnen delar rum med tre fyra ibland fem syskon och inte vet vad en TV är, en värld där de smâ tror att jorden slutar där kvaretet tar slut.
Vi har vänner som är hassidim, det är släkt pâ mannens sida och männsikor som vi är i kontakt med sedan flera âr tillbaka trots att vâra respektive livsstilar skiljer sâ stort.
Barnen kommer bra överens, lekarna är ju desamma, en boll, kulor, eller lego och vi tycker att det är ganska fascinerande att lyssna och se hur de lever. Jag tror att de är väldigt "open-minded" Självklart gâr jag dit i lângkjol och lângärmad tröja, men jag har öppna skor och täcker bara huvudet när vi äter.
Igâr gick jag ut pâ gatan med barnen, min yngsta dotter hade klänning utan lângärmad tshirt pâ sig under ( hon är 2) och jag sâ ju inte ut som man "ska" i kvarteret. En hel familj stod och trängdes pâ översta steget av trappan och tittade nyfiket och säkert med avsmak pâ dessa vulgära kvinnor som visade târna och barnhud pâ öppen gata. De väntade med att gâ ner tills jag avlägsnat mig.
Varje gâng vi är där frâgar en av barnen om han eller hon kan fâ följa med oss. Jag undrar sâ om de vet att det finns en värld utanför de religiösa kvarteren, att det finns folk som badar i bikini, att det finns pop, rock, rap och klassisk musik, att det finns sagoböcker om prinsar och prinsessor och konstnärer som Leonardo da Vinci, Chagal, Picasso... En dag mâste de ju upptäcka det pa ett eller annat sätt, kanske vâgar de sig pâ att glutta ut bakom gardinen i bilen pâ väg till en Bar mitzva eller Brit Mila i ett annat kvarter...
Det är frestande att tycka synd om dem, bara för att de inte lever som vi har valt, men kanske är de lika lyckliga som vi, om de en dag vill byta värld sâ fâr de ju det, ingen hâlls fast i tvâng.
I vilket fall som helst hade vi en trevlig eftermiddag i deras succa.