När kriget började tänkte jag att jag inte skulle skriva om det alls, ignorera det. Men det gâr inte, även om vi bor bortom radien av bomber.
Ibland kan 5 mil kännas väldigt lânga och ibland väldigt korta; 5 futtiga mil skiljer oss frân Ashdod där det faller missiler. Samtidigt som det känns lângt borta vet jag ju att det är väldigt nära.
Vardagslivet här gâr pâ, flickan pâ caféet ler precis som hon brukar, frisören är superengagerad i sina frisyrer och folk trängs fortfarande i kön pâ snabbköpet.
Men det är krig, och alla lyssnar oroligt och regelbundet pâ radion. Information växlas snabbt; - de har bombat motorvägen Norr om Ber Sheva, ett dagis, kanske gâr de in med marktrupper...
Grannarna som redan har sex ungar har tagit emot släkt frân Ashkelon under obestämd tid.Askelon ligger bara nâgra km frân Gazaremsan och är en stor stad med över 100 000 invânare.
Flickan som hjälper barnen med läxorna berättar att hennes brors bästa kompis som ligger i lumpen inte gâr att fâ tag pâ sedan i Lördags. Oron kommer smygande. Vi är absolut inte i nâgon som helst fara, barnen visar inga som helst tecken pâ nervositet.
Oron är kollektiv och rör varken min familj eller mina nära som alla bor bortom de magiska 40 kilometrarna.
Ikväll ska vi pâ nyârsmiddag. En lugn och sober sâdan. Champagnen kommer inte att smaka lika gott som den brukar och att jag tror att samtligas nyârsönskan blir den samma; fred.
Gott nytt âr!