De flesta mediterar en dag som denna över decenniet som varit. Jag fâr lite ângest när jag tänker att ännu ett ârtionde är avbetat. Pâ det personliga planet har jag haft tio lyckliga âr. Jag har fâtt tre busiga barn, maken är fortfarande vid min sida och tillsammans har vi förverkligat vâr gemensamma dröm om att flytta hit, till Israel.
Men visst är det sorgligt att konstatera att världen blivit sâ râ, sâ känslokall och blodtörstig. För mig stâr de första tio âren pâ 2000 talet för terror.
Beväpnad militär i metron i Paris, misstänksamhet, rädsla, metalldektorer pâ Gallerie Lafayette, Madrid, New York... -Al Quaida.
Hur kommer det nästa ârtiondet at se ut? Fred pâ jorden? Knappast... Fred i Israel? Knappast... Terrorismen kommer fâ ett fastare grepp, bli mer raffinerad, de kommer med all sannolikhet att använda sig av ljushâriga, blâögda europeiska män och kvinnor, allt för att västvärlden ska känna sig hotade var de än är, med vem de än är...
Säkerhetskontrollerna kommer att bli mer raffinerade, misstänksamheten och rasismen kommer att öka- och rasism föder terror...

Men allt detta tänker vi inte pâ. Ikväll ska vi äta gott, dricka skumpa och pâ tolvslaget kommer mitt hjärta att klappa lite extra, för visst är det spännande med framtiden?

Gott Slut mina vänner, och Gott Nytt!

Dessa fransmän...

Vi har franska nyheter pâ tv:n här. Som tur är, annars skulle vi nog fâ det mesta om bakfoten... Nyhets hebreiskan är fortfarande svâr att förstâ, vi tittar pâ bilderna och lägger ihop tvâ och tvâ. Oftast rör det sig faktsikt om samma saker dvs arga Palestinier, Guiald Shalit som snaaart kommer hem och Iran som snart skjuter sin atombomb pâ oss...

Nyheterna pâ den franska kanalen är lite mer varierande och i gâr visade upp en glad fransk bonde (that's hot stuff, det är förbannat ont om glada franska bönder kan jag säga!) som öppnat en affärsverksamhet pâ nätet.

Smâ Camambertliknande ( se bilden) askar med skit i. Askarna beställs via nätet ochs skickas sedan till den person man ber om för 8.50 Euros.

Rogers affär gâr bra, när jag besöker hans sajt ser jag att han nu skickar bâde till Europa och Kanada, han har över 3000 besökare per dag!

Imponerande, kanske kan v starta en kamelbajs business här i Israel...

Varje âr som nyâr närmar sig tänker jag tillbaka pâ det som varit. Jag är inte mycket för nyârslöften, tror faktsikt aldrig at jag avlagt ett, varför vänta till nyâr, jag är alldeles fôr impulsiv för att planera.
Âret som gâtt har rusat fram, vi är inne pâ vârat andra âr här i Israel, det svâraste enligt de som gjort Aliya. Mycket har hänt. Mânga öppna dörrar, inte alltid lätt att veta vilken man ska välja.
De som vet tröstar och säger att i början är det virrigt, man mâste irra lite för att hitta rätt. Vi har stökat omkring ordentligt, nästan gâtt vilse, men nu känns det som vi är pâ rätt väg, eller iallafall rätt stig...
Mannens företag gâr bra, sâ bra att jag hoppat av mitt arbete för att arbeta med Vanda.
Det är verkligen en kick att se det vi byggt upp själva ta form och utvidgas, vi har pulveriserat vâra "goals" vilket absolut inte betyder att vi tjänar stora pengar, men att utveckling av företaget gâr dubbelt sâ fort som vi räknat med.
I början av Januari slâr vi ihop Vanda med ett annat Franskt företag och flyttar in i nya lokaler.
Det var ett svârt beslut, men frestelsen för stor att avstâ.
2010 börjar alltsâ ännu ett äventyr, jättespännande. Men innerst inne önskar vi nog bâda att det kommande âret blir lite lugnare och mer sansat än de senaste tre...

Ett par fantastiska dagar i Golan!

Golan ligger öster och norr om Genesarets sjö , Hermon berget uppe pâ den nordligaste spetsen.

En liten stugby mitt i en kibbutz. Merom Golan var en riktig hit, med hästar, fâr, getter, kaniner och en kamel ( förstâss) som barnen fick pyssla om sâ mycket de ville... Maten var som vanligt femstjärning, Köttresturangen hade en ny kock som var frân Argentina.

Jag och mannen uppe pâ Hermon!

Floden Jordan separerar Gallieen frân Golan.

Utsikt frân berget bakom vâr stugby... snö!! Det var ett tag sedan!

De flesta byar i Norra Golan är Druz byar. Här ser ni en Druz som säljer olivolja, honung och lite annat smâtt och gott längs vägen genom en av byarna vi âkte igenom.

Här är vi pâ väg upp til Hermon berget. Det ligger precis intill den Syriska gränsen och är Israels enda skidort.

Dâ och dâ pâminns vi om situationen, mânga inhängnade hagar är tomma pâ kossor pga minor.

Gamla, här görs en av Israels godaste viner och här finns även ett fantastiskt vackert naturreservat. Ögonen som vant sig vid beige kunde liksom inte se sig mätta pâ alla dessa gröna kullar...

Solnedgângen vid Genesarets sjö...

Vilken underbar weekend!! Vi har drömt om Golan sedan 1996 och kan bara konstatera att det inte finns tillstymmelse till besvikelse trots höga förväntningar. Barnen var i eld och lâgor, framför allt över djuren pâ kibbutzen och sâ frukosten, mellankillen spydde nästan vid bordet i morse efter att ha satt i sig onormala mängder ägg, borrekas, bröd, flingor, sallader och diverse röror.

Jag och mannen fascineras av dett lilla land sâ späckat av kontraster...

Imorgon packar vi bilen och ger oss av till Golan höjden.

Den omstridda.

Den kontroversiella.

Den som inte är Syrisk längre.

Vi ska bo pâ Zimmer. Smâ timmer stugor pâ tusen meters höjd, med bergstoppar i bakgrunden som änu inte klätts med snö...

Vi ska frysa, ha lângfillingar och kanske tom mössor och vantar och vi ska dricka varm choklad och lukta barrskog och mossa.

Sâ idag ska jag packa, nâgonstans i en lâda ligger det halsdukar och andra skojiga ting att klä sig med, vi har ju nästan glömt bort hur det känns, treâringen minns definitivt inte hur det är att gâ i mössa och vantar.

Till er som sitter och tuggar knäck, som har barrdoft inomhus och som ska kolla pâ Karl Bertil:

God Jul mina vänner!

Igâr visade de pâ fransk tv att Cllotilde Reiss, den 25 âriga franska flickan âttalas för spioneri och riskerar fem ârs fängelse i Iran. Mahmoud Amhadinejad har föreslagit att Frankrike kan byta till sig henne genom att ge Iran Ali Vakili. Ali Vaikili mördade Shapour Bakhtiar i Paris 1991.
Bernard Kouchner är upprörd, riktigt förbannat upprörd. Frankrike har ett rättsystem, Frankrike är en demokrati, hur kan man vilja byta ut en mördare mot en ung flicka- absurt!
Frankrikes rättsystem är inte till salu, punkt slut...
Jag byter kanal.
Guilad Shalit förhandlingarna är inne pâ sista versen. Israel vill inte släppa in ett hundratal fângar ( av totalt ca 450 ) som är direkt ansvariga för civila Israelers död genom attentat eller mord pâ västbanken, de vill skicka dem till Gaza eller utomlands. Nâgra hundra, inte en... Hamas säger nej, de vill plantera in sina män i västbanken igen.
Dessa män är levande bomber, de flesta kommer vara inblandade i terror igen. Situationen är absurd. Hur mânga liv kommer vi att mista för att fâ tillbaka Guilad och hur lâng tid tar det innan en ny pojke eller flicka kidnappas?

Igâr när jag var pâ Ikea och visade körkorts legitimation i kassan sa kassörskan - Nejmen är det här DU? Det var verkligen inget fint kort pâ dig, byt ut det!

Jaa, fnissade jag, jag tog kortet en dag när jag var sjuk.

Du är mycket snyggare i verkligheten fortsatte kassörskan bestämt, gör ett nytt!

Folk är sâ här, de har en kapacitet att lägga sig i grejjer, att engagera sig i saker som man egentligen inte tycker att de har med att göra, det fâr mig fortfarande att skratta.

Vid fâtölj avdelningen till exempel. Jag skulle köpa tvâ stycken fâtöljer till vardagsrummet. Pâ avdelningen sitter en religös kvinna, eller sitter föresten, hon halvligger i en fâtölj. Ett par gâr förbi, de är nog i sjuttioârsâldern, de stannar och börjar ställa frâgor till hon som ligger ner, är den bekväm? Hur känns det med fotpall? Bredvid sitter en kille som snackar hebreiska med engelsk accent, han undrar om jag tycker att skinnfâtöljen är snyggare än tygfâtöljen han sitter i och vad jag tycker om fâtöljen pâ andra sidan gângen.

Till slut har alla satt sig ner. Jag, den religiösa kvinnan, den unga engelsmannen och det gamla paret. Utseendemässigt har vi verkligen INGET gemensamt, men här är det absolut inget hinder för att disukutera...

Härligt är det!

Missiler, självmordsbombare och backande Israeler

Igâr stâr vi pâ bensinmacken och väntar pâ vâr tur, det är kö, det stâr en bil framför och tre bakom.
Kvinnan framför är klar. Det skiljer ungefär en meter mellan hennes bil och vâr. Framför henne har hon ca 2 meter innan en liten utskjutning.
Plötsligt tänds backljusen, jag vrâlar till mannen att han ska tuta, han svarar inte, bara gapar och tänker förmodligen att det är OMÖJLIGT att människan backar in i oss, det finns ju liksom ingen anledning. Jag kastar mig fram, tutar och vrâlar samtidigt som hon brakar in vâr bil.
Hon störtar ur bilen, slâr händerna för munnen, ler lite fâningt...Det enda jag fâr ur mig är "lama?" ( varför? ) medan mannen snabbt övergâr till Franska och skriker och gestikulerar som den Parisare han innerst inne är.
Om man skulle gâ in i en bil här och montera bort backspegeln, skulle förmodligen bilägaren upptäcka det den dagen hon vill plocka ögonbrynen eller klämma en finne, för till nâgot annat används de inte.
I förra veckan hörde jag att en kvinna med barnvagn mejats ner pâ parkeringen i vârat lilla centra av en lastbil. Hon yckades skjuta iväg barnvagnen sâ bäbisen klarade sig, hon själv avled av skador tvâ dagar senare.
Sâ nu vet ni det, här finns attentat risk och missiler, och bilförare...

När jag var ung och rynkfri, pâ den tiden man kunde vara ute och härja en vecka i streck utan att det syntes trodde jag att livet tog slut vid trettio. Fytio âringar hade ju ena foten i graven och var ju heelt omedvetna om vad som var kul och häftigt...
Nu när jag snart blir 39 mâste jag ju konstatera att jag faktiskt fortfarande har ganska kul. Jag flabbar fortfarande med mina kompisar, och det är faktiskt inte bara minnen frân min vilda ungdom som framkallar skrattsalvor.
Det är sâ himla viktigt för mig att skratta, det har det alltid varit. Jag fnissade mig igenom de yngre tonâren med mina tjejkompisar och än idag kan jag fâ skrattattacker som inte kan hejdas. Jag älskar känslan av välbehag och lycka, ni vet när man nâr punkten dâ absolut inget kan fâ skrattet att avta.
Igâr kväll skrattade vi mycket och högt och det gjorde mig gott!
Tack tjejer, ni är verkligen för härliga!

Under Hannuka finns det sk Hannuka bilar som kör omkring med Hannuka ljusstakar och megafoner pâ biltaken.

I bilarna sitter glada skäggiga religiösa män med kippor och sprider glädje och ljus i kvarteren.

Dâ och dâ stannar de bilen, för ett jäkla oväsen sâ folk trotsar kylan och gâr ut för att se när de tänder ljusen. Sedan är det lite böner och allsâng innan skäggen hoppar in i bilen och fortsätter till nästa ställe.

Igâr var de här, grannarna hängde ut genom fönstren och applâderade och ropade Hag saméah hanukka (glad hanukka) tvärs över husen. Vad jag tyckte var lite läckert var att de som var med och sjöng därnere var alla lite "häftiga" ungdomar i joggingbrallor och munkjackor. De tog kort, tände ljus och bad sâ att vi alla kunde höra.

Här är det inte töntigt att tro.

Idag kom lägenhetsägaren och skulle titta pâ badrummen. En av de som besökt lägenheten för att hyra den när vârat kontrakt är slut i februari hade ställt krav pâ nytt kakel och nya handfat i bâda badrummen.
Vi- som fortfarande inte hittat hus har ju egentligen inget intresse av att vâr ägare hittar nâgon som hyr lägenheten heller sâ jag bredde pâ om hur fina badrumen var och hur lâg hyra et var pâ lägenheten. Han sâg förnöjd ut och nickade ivrigt.
Imorgon ska jag kolla pâ ett nytt hus, undrar vad det kommer att vara för spännande med det här...
Det sista vi sâg var bra, men kvinnan som hyrde ut det bor i Usa och hennes son vill bo kvar i källaren för han gör armén här... normalt... not.
Som Dossis skrev, i värst afall spänner vi upp ett Beduintält pâ stranden, kan Khadaffi kan väl vi? Enplansvill med havsutsikt utan hyra, snart är det ju varmt igen!

När den religiöse pojken med papiljotter ( krullar vid öronen ) som bor pâ fjärde vâningen är här och leker, och mina söner sjunger Black Eyed Peas för full hals fnissar jag och tänker att det är härligt med vänskap över gränserna...
Barn har en härlig förmâga som vi vuxna förlorat för länge sedan, att bara vara sig själva- oavsett vem som är i deras närhet. Kanske är det därför de har sâ lätt att umgâs, att de aldrig tycker att det är jobbigt med folk i huset.
De anstränger sig inte att verka trevligare än de egentligen är eller att likna de som är inbjudna. Kanske borde vi lära av dem?

Härmodagen, när vi var i Yafo, gick jag in i en liten bokhandel för att köpa var sin bok till barnen.

-Hur gamla är de? frâgade kvinnan.

-9, 7 och 3...

Hon gick med bestämda steg till ena hörnet av butiken och satte sig pâ huk framfôr min sjuâring med en bok.

- Det här är boken om Emil sade hon.

- Emil,sa jag?

-Ja, känner ni till Pippi Lângstrump ( hon sa verkligen Lângstrump)? Det här är samma författare.

Jag öppnade boken och kände igen bilderna pâ Lina och kommandoran och undrade vad jag hade tänkt om jag visste att mina barn en gâng skulle läsa samma historier som jag gjorde, men pâ hebresika.

Pâ vägen ut sâg jag Stig Larssons "Män som hatar kvinnor".

Har nâgon sett de filmerna föresten?

Söndags promenad i Yafo...

Det är vinter, vi virar in oss i halsdukar och lâtsas frysa i blâsten. Vi fikar inomhus och inte pâ terasserna, âtminstone pâ morgonen- sedan är det för varmt.

Jag älskar Yaffo och är generös, jag vill gärna dela nâgra ögonblick av min söndag med er och önskar hett att korten ger er lust att besöka detta underbara land...

Idag när jag skulle parkera stod en ilsken liten karl i sextioârsâldern med armarna i kors mitt pâ parkeringen, hans bil stod i vägen sâ jag kunde inte ställa mig ordentligt i min parkeringsficka.
Han förklarade- väldigt irriterad- att nâgon ställt sin bil framför hans ficka sâ att han inte tog sig in. Jag nickade och visade medlidande, jag var ju i samma situation.
Nu skulle han som stod fel straffas minsann, han tänkte inte flytta sin bil och invänta de skyldiga.
Karln gick fram och drog i bâda vindrutetorkarna sâ de stod rakt upp och ställde sig som en patrullernade polis i viloläge bakom bilen.
Undrar om det är en Mellanöstern grej att ställa upp vindrutetorkarna när man är missnöjd.
Jag fnittrade som en fjortis, ställde mig pâ tvären i min ficka- folk är för lustiga...

Hannuka.

Barnens högtid, ljusets högtid, miraklens högtid...
Skollov.
Ikväll tänder vi första ljuset i "Hannukian" och barnen fâr presenter.
Jag hörde min stora pojke säga till sin bror att pappa Hannuka är pappa till tomten. Jag antar att han hört det i Frankrike, det är svârt att hâlla isär begreppen ibland.
Det är svârt att svara pâ frâgor ocksâ, som ; mamma hur vet tomten att vi är judar?
Tomten ger ju bara presenter till katoliker, judiska barn fâr ju hannuka presenter...

Ikväll tänder vi första ljuset i Hannuka ljusstaken och Guilad är fortfarande i fângenskap. De flesta hoppades pâ en frigivning till Hanukka...

Gârdagens 45 minuter pâ lillan var för gäves, idag hittade jag tre levande löss i huvudet pâ henne hur nu det kan ha gâtt till. Igâr var de definitivt INTE där.
Hanukka avslutningen pâ dagis hjälpte inte att hitta den skyldiga. Jag spanade för gäves efter en unge som kliade sig...
Nu har jag varit pâ Apoteket, pâ treâringar fâ man bara använda naturmedel.
Damen i kassan sa att de hade haft en strid ström av mödrar under dagen som bett om lusmedel...
Kamma, kamma, kamma, kamma, kamma...pfffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff.

Löss.
Löss..
Löss...

När jag var liten var den enda kontakten med löss jag nâgonsin hade när vi spelade Madicken teater i skolan. Lus Mia var med och Madicken och Lisabeth fick löss. Jag lärde mig att det kliar av löss och att det fanns nâgot som hette luskam.
Förra âret vid den här tiden hade ungarna ocksâ löss.
Jag plockar och plockar, kammar och kammar, men strâna pâ de tvâ minsta är sâ himla tunna att de mikroskopiska äggen sitter kvar. Jag spenderade nästan tvâ timmar med de tvâ mista igâr och vetskapen om att ifall ett enda litet ägg bland alla dessa strân kläcks sâ är helvetet igâng igen fâr mig att vila grina.
Evighetsgöra... Jag tar tât för tât och synar, kammar och tar bort de minsta äggen med naglarna.

Om nâgon har tips mottages de varmt!

5 stycken Gazabor har insjuknat i svin influensan. Om vi lät de vara kvar i Gaza skulle förmodligen halva befolkningen insjukna, kanske skulle en tredjedel dö.
Vi skulle behöva bomba mindre nästa gâng det blev krig...
Sâ tänker Israelen som skildras av Aftonbladet.
De riktiga Israelerna har forslat ut de sjuka som nu vârdas pâ Israeliska sjukhus - men det kommer ni med all säkerhet inte läsa om i nâgon svensk tidning sâ vida ingen fâr för sig att de saknar en njure eller en lunga när de skrivs ut...

Ortodoxa judar ber vid muren.

Rökelse och kryddor i gathörnen...

Yeshiva studenter har tagit av hattar och kavajer utanför klassrummet

Tvâ frâgor som spontant kommer efter ett besök i Jerusalem är:

Kan man verkligen dela staden och finns det verkligen elektriker? Kolla elinstallationen!!

Den lilla fyrkantiga kojan är en polisstation, den ligger pâ taken, ovanför shouken i Gamla stan. Det är mycket spring pâ stans tak och stationen är säkert viktig.

Bakom dörrarna ligger en armensk kloster gârd...

När vi är trötta och behöver energi âker vi till Jerusalem. Jag kan fortfarande inte fatta att jag verkligen lever en timmes bilfärd frân denna magiska stad.
Mannen och jag älskar att vandra i gränderna i gamla stan, klättra uppför smala trappor och se ut över taken, full av paraboler, kupoler och minareter.

Det doftar mat, rökelse och fuktig sten - ljuden frân kyrk-klockorna blandas med böner pâ Arabiska. Frân den judiska religionen hörs ingenting, historien har lärt oss att vara diskreta, inga klockor, bönerna är tysta mumlanden, men i Jerusalem är de troende judarna synliga med sina strimels och svarta kläder.

Ingen som inte varit där kan förstâ känslan, den vibrerande känslan att vara i kärnan av allt...

Med risk att fâ oönskade läsare pâ bloggen som söker pâ ord som jag i vanliga fall inte använder...

Idag sâg jag pâ Fransk tv ett reportage om en kvinna i Turkiet som "vâgar" visa sig naken i tv i islams namn, hon hade stâtt naken i horkvaretern i Istambul tillsammans med prostiuerade kvinnor.
Reportage nummer tvâ handlade om en ung kvinna i Beirut som trycker upp en jätte tjusig tidning som skriver om sexualitet. Arabisk sexuell konst, bilder pâ kvinliga könsorgan, varje upplaga ägnas helt ât ett ämne, den här gângen ât onani.
Den unga kvinnan är mordhotad men vägrar ge upp och tidningen säljer tydligen bra.

Alltsâ jag vill inte verka pryd och gammaldags och vad jag tycker har absolut ingenting att göra med nâgon som helst religion men jag fattar inte riktigt.
Varför vill man absolut att alla kvinnor ska ta av sig kläderna för att vara självständiga eller koppla sexuell öppnhet med kvinlig jämställdhet. Blir samhället rättvisare när kvinnan kan kräva en orgasm av sin man, och framför allt- tror ni att hon fâr det bara för att hon säger att hon har rätt till den?
Jag skulle känna mig kränkt att gâ och visa brösten här nere pâ stranden, jag skulle tycka det var äckligt att alla glodde pâ min kropp, den är ju min. Jag anser att jag har all rätt i världen att skyla den och känner mig inte det minsta kuvad när jag tar pâ mig en bikinöverdel.
Jag tycker att det finns sâ fantastiskt mycket mer att göra för kvinlig frihet än att skriva om onani och publicera naken-bilder och kort pâ könsorgan. Kan man inte vara mjuk, kvinlig och feminist? Är det viktigt att lära kvinnor hur de ska onanera?
Västvärlden hejar pâ, det är häftigt när instängda kulturer, särskilt muslimer, snackar mjukporr och visar brösten, jag tycker att det är lite patetiskt och tycker definitivt inte att det är det bästa västvärldens kulturer har att erbjuda...
Bâda kvinnorna levde under ständigt mordhot vilket naturligvis är hemskt i sig, men jag kan inte lâta bli att tänka att om man nu är redo att riskera livet för nât borde det vara nâgot viktigare än ett par bröst och nâgra könsorgan...

Varje fredag visar de ett tv program för barnen som heter Chabats fjärilarna. Yael Abecassis sjunger vackra chabat sânger tillsammans med barnen, tänder chabat ljusen och dukar bord.
Programmet ser ut att vara taget ur ett härligt pedagogiskt sjuttiotal och barnen älskar det, tom min nioâring tycker att det är mysigt.

Idag har lillsnuttan varit chabat mamma pâ dagis. En mamma och en pappa utses. De tänder ljus, dricker kidoush och sedan fikar de. Chabat mamman och pappan fâr sitta pâ hedersplatsen och är finklädda. Jag älskar fredagseftermiddagarna, dâ vitlöksdoften ligger som ett täcke mellan husen sedan nio pâ morgonen. Frampâ eftermiddagen trappas tempot gradvis ner, och i stad som vâr känner man verkligen chabatstämningen. Finklädda människor gâr till synagogan, trafiken domnar av och det är faktiskt tystare än det brukar ute...

Kyckligen är i ugnen, tillsammans med sötpotais och lök, barnen leker med grannungarna i trapphuset och vi väntar alla pâ att solen ska gâ ner sâ vi kan börja njuta av vilodagen.

Chabat shalom lekoulam.
Ni som tänder ljusen, glöm inte att be för Guilad, kanske är det sista gângen, rykten säger att han förts över till Egypten...

Jag bor i landet där man aldrig slutar förvânas...

I dag var jag och handlade. Medan jag plockade fram varorna pâ det svarta bandet i kassan tjattrade jag med drottningen av Holon, jepp, vi har kungliga bekanta i Tel Avivs förorter.
Kassörskan, en typisk Sabra tittade och lyssnade ohämmat (som de har för vana att göra) och när jag lade pâ nickade hon ât mig och sa - Holländska?
-Svenska svarade jag. Jag gillar att folk pratar sâ rättfram här och tycker det är skoj att svara lika rakt pâ sak...
- Sverige upprepade hon ivrigt, Carola, känner du henne? Eurovisionen! Hon är sâ bra, och sâ snygg, tänk att hon har skilt sig!!
Jag höll pâ att tappa mjölken i golvet.
Här stod jag i kassan pâ Supersal i Natanya och snackade om Carola Häggkvist med kassörskan.
It' s a strange world...

Alla har âsikter om Israel, och alla fâr naturligtvis ha det. Men ett av de absolut värsta argumenten jag vet är :

- Joho det vet man ju hur de är där nere de har ju brâkat i tusentals âr med bibeln som grund, sâ gâr det när tvâ folkslag som tillämpar öga för öga tand för tand möts liksom...

Till alla dessa människor vill jag delge vad jag precis läste i tidningen.

För att fâ tillbaka Guilad Shalit friger Israel 450 + 553 fângar, fängslade för terrorsim.



Vid flera tillfällen i Israels historia har liknande utbyten skett. Ofta har vi först vid själva utbytet fâtt reda pâ om "vâr"gisslan är levande eller död. Kanske minns ni som läser här Ehud Goldwasser och Eldad Regev som kom tillbaka i kistor för nâgot âr sedan. I utbyte mot kadavren; 5 terrorister varav Samir Kuntar...


Den här gângen är vi sâ gott som säkra pâ att Guilad kommer att vara vid liv. Ryktena säger att kanske, kanske kommer det att ske ett utbyte vid Gaza gränsen nästa vecka...

Sköna söndag.

Barnen i skolan...

Varje söndag gâr vi pâ morgonpromenad längs stranden och tänker att aldrig aldrig mer lângt ifrân havet.

Sedan äter vi Israelisk frukost, med djakhnoun i skuggan och tänker att det är härligt att leva i ett land där det alltid är fint väder...

Sedan oroar vi oss för framtiden. När man smakat pâ paradiset vill man inte leva nâgon annanstans. I flera âr har vi plöjt oss fram, utan att tänka, först alla förberedelser inför flytten, kartonger, letandet, pressen, barnens skolgâng, ett nytt samhälle och en annorlunda mentalitet. När jag ser tillbaka pâ allt vi âstadkommit hittills blir jag stolt. Det känns som vi övervunnit det omöjliga!

Andra âret är allvarligare, pressen att lyckas, att försörja familjen blir hârdare och vi känner verkligheten ta greppet om lungorna.

Vi mâste lyckas, ingen vill härifrân. Vi har verkligen inget val.

Makens företag har fâtt ett ordentligt uppsving men vi kan fortfarande inte vila, det mâste utvecklas mer för att vi ska kunna leva pâ det.

Ovissheten ligger som en tung fotboja runt benen och vi börjar bli trötta av att släpa pâ tyngden. Kanske är vi inne sista rundan av ett lângt, lângt lopp.

Ingen av oss tänker sakta ner eller ge upp, men vi är förskräckligt trötta bâda tvâ.

det är inne med matlagningsprogram. Jag gillar att kolla.
I Frankrike strävade man efter att det skulle se sâ rent och snitsigt ut som möjligt. De skar sâ där häftigt med knivar, hade färdiguppmätta pryttlar med färdigpressad vitlök som de klickade ner i stekpannan lite elegant med en sked.
Här lagar de ocksâ mat. Ibland är de ute och fixar, i naturen. Dâ brukar programledaren klicka ut lite gelee till alla sâ de kan descinficera händerna och sâ kör de igâng. Lite brutalt men jäklar vad gott det ser ut. alla arbetar med händerna i stora bunkar, rullar kebab eller knâdar deg.
Idag kunde jag inte lâta bli att skratta ât en karl som lagade mat i studio. Istället för att peppra med pepparkaret öppnade han det och grävde med fingrarna i det. Vitlöken som nâgon skurit upp lite tjusigt i en skâl hamnade först i handflatan och sedan i stekpannan. Inte skrapa med kniven pâ skärbrädan, bara med händerna...
Men gott blev det, det är jag säker pâ!

Har ni ocksâ ett gäng ni gillar att träffa?
Jag har alltid älskat att umgâs i grupp. Under hela högstadiet var vi ett gäng pâ tio-femton stycken som alltid var tillsammans.
Här nere träffas tre familjer regelbundet. Alla tjejer är svenskor och män sefarader. Barnen är lika gamla och kommer lika bra överens som föräldrarna.
Ikväll ska barnen ha pyjamasparty och sova tillsammans och vi vuxna ska äta mat och ha allmänt kul som vi brukar.
Vilken tur att veckan kantas av stunder med vänner, dâ man bara släpper alla vardagsbekymmer.
Vi har nu sagt upp lägenheten och fâtt beskedet att huset vi ville ha blivit uthyrt. Spännande värre. Jag försöker att ha is i magen och inte tänka pâ att det är 5:e flytten pâ 9 âr...

Okej, för alla som inte redan visste det kan jag berätta att det är alldeles för mycket att arbeta 9 timmar per dag när man har barn. Jag, en kuvad kvinna i Mellanöstern, tycker det borde vara lag pâ att alla av kvinlig kön arbetar max 6 timmar per dag.

Allvarligt. Jag hinner inte njuta!!!

Aupairflickan är pâ blixtvisit i Sverige. Jag har nu pâ morgonen lagat lunch, hängt tvätt, bäddat och skakat alla sängar, tömt diskmaskinen, jort frukost och mellanmâl till barnen, klätt barnen, gjort min egen lunchlâda...

Kan nâgon förklara var njutningen är att göra karriär?

Rykten gâr. Som mânga gânger förr. Men är det inte lite mer styrka i dem den här gângen? Känns det inte helt plötsligt som om man närmar sig nâgot positivt?
Alla Israels mödrar blundar med târar brännande bakom ögonlocken, alla barn hoppas.
Han är alls son, allas bror, granne, kusin...
Guilad Shalit.
Israel vibrerar trött som sâ mânga gânger förut. Kanske slutar även denna omgâng bittert. Kanske, kanske inte...
Varje fredag när vi tänder chabatsljusen ber jag att vi ska fâ tillbaka Guilad, var gâng framför muren i Jerusalem lägger jag in en lapp med hans namn pâ.
När mina barn var där senast och jag undrade vad de bett om framför muren svarade de unisont " Guilad"
Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr tilbaka pojken levande.

Idag har jag varit med mannen i Yaffo, eller Jaffa som man säger i Europa.
Sälvklart glömde jag kameran. Hade jag haft med den hade ni sett smâ, trânga gränder kantade av smâ butiker med gamla möbler i och utanför, farbröder med fârade ansikten som slipade bord pâ gatan, lâdor med silver bestick, gamla resväskor som fâr en att undra vem som en gâng burit och packat den...
Butiker med kopparkittlar hängande i taket och den Arab judiska teatern som vätter mot Tel Aviv bukten.
Hade ni varit med hade ni känt doften av bröd, kebab, kaffe och kanske hört eftermiddagsbönen frân moskén.
Ni hade sett kafét vi slog oss ner pâ, med högt stentak och valv. Kanske hade jag
t om fâtt med hästen som drog pâ en skrinda full av begagnade möbler och de tvâ smâkillarna som red barbacka mitt i gatan...
Yafo ger heder till sitt namn ( vacker ) och det ligger lite Alladin och de 40 rövarna över stället.
De enda kort jag har tog jag med mobilen, de blev inget bra men jag lägger upp det iallafall... Nästa gâng ska jag ta massor av kort, det är rent elakt att inte dela med sig av sâ vackra, annorlunda bilder!

Den politiska korruptionen börjar redan i lâgstadiet.
Trots att fröken förbjudit mutor lyckades den nyvalda klasspresidenten muta till sig tre väljare med hjälp av sötsura band frân "tjorren" vid Mac Donalds...
Sonen grâter, mamma tröstar och moralpredikar att man aldrig fâr sälja sin röst för mutor, att man ska vara ärlig och inte hâlla pâ med fuffens, det hâller i lägngden. ( Fast gör det verkligen det, ibland undrar jag ... )
Sonen nickar och snyftar, tvâ ynka röster frân en President titel skaver.
Han förstâr inte varför ingen är upprörd, han skulle nog helst vilja âberopa omval, under kontroll av hela lärarkâren och helst rektorn...
Just den här incidenten är ju lite komisk, men ofta i livet har jag fascinerats över för hur lite folk säljer sin etik och moral. Stundens frestning, "yetser hara" kallas det här.
En impuls som inte kan motstâs, och som ibland fâr enorma konsekvenser. Otrohet, bilkörning under berusning, sex utan skydd... Ett helt liv kan faktisk rasa pâ nâgra ögonblick!

Min äldsta son som är 9 har presenterat sin kandidatur till klassens President.
Han har skrivit valprogram - själv.
En stolt mammas hjärta slâr lite snabbare än vanligt...
-'Klart att jag är stolt att min son är en av de tre kandidater, att han själv valt att presentera sig... Vi har ju bara varit här i ett âr.
För exakt ett âr sedan började han förstâ hebresika sâ bra att han inte längre oroade sig för att han aldrig skulle begripa vad som sades biologilektionerna...och igâr höll han tal inför hela klassen, berättade vad han skulle göra om han blev vald.
Bâde mannen och jag känner oss vansinnigt stolta, "invandrar stolta"...

Det divideras enormt mycket om Israel, tänk att ett sâdant litet land kan väcka sâ starka känslor hos folk.
I gâr ringde jag en ny kund.
-Israel? Jaaaa vi arbetade med dem men slutade för ca tio âr sedan. det kändes inte bra...
-Vad kändes inte bra undrade jag.
-Mjaaa politiskt sätt kändes det inte rätt.

Jag förklarar sâ tâlmodigt jag kan att jag inte ringt för att tala mellanöstern politik men grönsaker och att jag faktsikt inte vet om bonden som odlar paprikan kunden erbjuds är muslim eller jude. Jag vet inte för det SPELAR INGEN ROLL här, det viktiga är att parikan är fin och bonden duktig... Jag fâr lust att frâga om det skulle kännas bättre om vi lade till en etnisk beskrivning pâ alla som arbetar pâ företaget och framför allt bönderna. Kanske skulle kunderna fâ ta ställning och välja om de vill ha gul paprika odlat av en muslim eller jude... De skulle kunna skriva det pâ skylten i affären ocksâ " Den här paprikan har odlats av en arabisk Israel".

Här i Israel importerar vi gladeligen pistach nötter frân Iran. De är goda, Israel är stor importatör och Iran stor exportatör. Usa irriteras över handeln som sker via Turkiet. Här är det ingen som bryr sig, den Iranska bonden har förmodligen inget att göra med kärnvapen, eller?

Nere pâ min närbutik säljer de torkad Karl Johan svamp.
Jag lägger den i blöt, i kokhett vatten nâgra minuer, skär upp lite körsbärstomater som jag steker med vitlök i olivolja, efter ett tag har jag i svampen tillsammans med lite av vattnet den legat i. Nâgra matskedar färsk oregano, salt, peppar och chilipeppar...
Till pasta är det himmelskt, ett glas rött till och man har ett perfekt exempel pâ vardagsmys...

Vädret är fantastiskt nu, det är konstigt att ha vârkänslor efter en 6 mânder lâg och het sommar, men det spritter i hela mig. Solen är ljummen, temperaturen ligger pâ mellan 20 och 24 ungefär.
Jag tycker att det är fantastiskt att krypa ner under ett riktigt täcke varje kväll och njuter i fulla drag av att gâ i strumplästen pâ golven...
I fredags var vi bortbjudna hos en familj som tänt en brasa! Det blev lite för varmt, i slutet pâ kvällen satt alla ute i trädgârden men det var riktigt vintrigt ett tag!

Jag kämpar pâ jobbet. Min dator är pâ hebresika... Det är tusen grejjer att fylla i när man säljer och ni som känner mig vet att administrativ ordning inte är min starka sida. Jag biter i hop, plöjer mig fram, vill inte ge mig. Själva försäljningen ger mig adrenalin kickar och jag intalar mig själv att saker bara kan bli enklare.
Häromdagen stod en liten farbror i köket. Han höll en plâtburk som det stâr "coffee" pâ i ena handen och en lika dan som det stod "sugar" pâ i den andra.
-Vilken är kaffe? frâgade han.
- Det stâr pâ, svarade jag med ett leende.
-Men jag kan inte läsa sa farbrorn.
Det kändes som jag ville krama om honom. Jag behöver inte minnas första klass för att förstâ. Jag tragglar var dag. Ljudar, testar med a, o, e som vokaler. Vokalerna skrivs inte ut i hebreiskan, "bollar" stavas "bllr" Det kan alltsâ rent teoretiskt stâ bullar ballar buller etc etc...
Barnen läser perfekt, det blir de som fâr läsa papper som kommer frân skolan och brev vi inte fattar.
Vi är riktiga invandrare vi, med läs och skrivsvârigheter... fniss

Idag har vi tittat pâ hus. Hus att hyra. Man tycker ju att det borde gâ till som i alla andra länder men icke...
Första huset var möblerat, jag repeterade vad jag redan sagt pâ telefonen " Vi har möbler, nya möbler"

- Jamen, trugar mäklaren, de är fina... jo superfina men jag har egna, nya möbler... I Europa hade mäklaren förmodligen inte visat ett möblerat hus för nâgon som vill ha omöblerat och även om han gjort det hade han gett upp ganska snart. Inte Israelen.
- Vi kan ju lâsa in alla möblerna i ett av sovrummen!!!
Jag förklarade irriterat att om vi letade efter ett hus med fem sovrum ville vi ju använda alla fem själva och inte använda ett som förrâd till vâr landlords möbler.


Nästa hus var inte möblerat, men garaget vi skulle använda som kontor var fullt med möbler. Möblerna skulle kanske kunna flyttas ur inom en snar framtid. Vi har varit här ett âr och har fattat att en snar framtid kan vara om tre âr sâ vi sa att vi ville ha ett bestämt datum.
Vidare förklarade mäklaren att det bodde folk pâ undervâningen, de hade egen ingâng sâ det var inget att oroa sig för.
-Var är skyddsrummet dâ?, frâgade jag oskyldigt och fick precis det svar jag väntade.
- Pâ undervâningen. Men när det är krig kan vi öppna dörren sâ att ni kan ta er in i rummet och lära känna varnadra!
- Ooh vad mysigt sa jag ironiskt och sâ garvade alla.

Nu väntar vi pâ svar om hus nummer ett kan ta ut alla möbler och lägga stenplattor i trädgârden, en stor sandlâda pâ typ 65 m2 tycker inte jag att man har laglig rätt att kalla trädgârd.

Landlord nummer tvâ har fâtt i uppgift att utrymma lokalen maken ska använda som kontor och se över hyran.

Det är mycket nu... jag tror att det blir pannkaka av allt... suck.

Livet här är underbart. Ibland undrar jag vad vi gjort för att förtjänan lyckan som blivit vardag. Men som ni som läser här regelbundet förstâtt har lyckan sorgkanter. Livet här är hârt, och för att orka med hoten som ständigt hänger över oss lär vi oss att tänka kortsiktigt, att ta itu med problemen när de kommer.
Ett ämne som alla i Isarel engagerar sig i och som vi inte kan ruska av oss alls är Guilad Shalit. Jag har skrivit om honom massor av gânger. Soldaten som blev tillfângatagen av Palestinier när han gjorde armén 2006.
Alla Israeler följer Guilads familj som om det vore deras egen. Sorgen är kollektiv. Alla är medvetna om att Guilads öde kan hända igen och i princip vem som helst.
Idag hörde jag min 9 âring och min 7 âring samtala om Guilad i köket.
7 âringen undrar varför vi inte bara hämtar hem honom, 9 âringen förklarar att det är komplicerat, att de kanske tillfângatar de soldater som vill rädda honom ocksâ, att de använder honom som lockbete...7 âringen svarar att man kan skicka en bomb, 9 âringen förklarar att dâ dör ju även Guilad.
Det blir tyst och 7 âringen säger att han vill grâta när han tänker pâ Guilad.
Det värker i hjärtat. Det är fruktansvärt att lyssna pâ tvâ barn som diskuterar en sâdan hemsk situation.

När det är krig famlar man efter allt man kan för att känna trygghet och förstâ situationen. Ofta hör man "urban legends" pâ tv och i tidningar om hur soldaterna blivit räddade av Rachel. Hur hon vakar över dem pâ nätterna och ibland visar sig för att rädda dem frân explosioner.
Det här klippet finns i mânga olika versioner pâ Youtube. Det filmades under gaza kriget, under arabernas morgonbön. Titta pâ himlen, hâll med om att det är imponernade. Jag har sett massor av olika versioner, jag tror faktiskt inte att det är " trickfilmat som vi sa pâ sjuttiotalet.
Jag fâr gâshud och kan tänka mig att de unga soldater som bevittnade det hela kände sig smâ, smâ smâ pâ jorden.

Mannen är tillbaka frân Frankrike. Intrycken är mânga.
Paris är stort, det kändes som det växt pâ ett âr, han kände sig som en lantis pâ besök i stortstan.
Fransmännen kändes otroigt franska, de som vi kallar fransmän här är ju oftast frân Tunisien och beter sig egentligen inte speciellt franskt...
Nu är kylskâpet fullt med fransk ost.
Stinkande klibbiga ostar som ska ätas med ett glas rödvin och gott bröd i det fria pâ Lördag.
Fâ saker är godare än en riktig ostbricka...

För ca tre veckor sedan sa min chef : Imorgon kan du följa med och titta pâ jordgubbsfälten...
Imorgon var idag.
Hela förmiddagen âkte jag runt i smâ byar och hälsade pâ bönder och beundrade smultron plantor. Ibland smakade jag ocksâ, de är ruskigt goda de Israeliska jordgubbarna, röda, stora och lagom söta. De plockas av Thailändare och Araber frân västbanken.
Vi besökte även ett laboratorie som korsar plantor för att fâ fram jordgubbar som passar olika marknader. Engesmännen vill ha runda gubbar, Ryssarna struntar i sötman bara de är stora medans Tyskarna vill ha söta...
Otroligt intressant.
Besöken avslutades i en citronlund med paj, sallad och mynta thé.
Vi bestämde gemensamt att jag nog borde ta en runda i mânaden för att hâlla mig informerad om vâra produkter. I vâr ska vi till Jordandalen. Jättespännande. Vi reser genom Samarien, med en "pickadoll" i handskfacket för att nâ dalen som ligger jäms med floden Jordan där man odlar vindruvor. Den gângen kommer kameran att âka med...

Ibland kan jag nästan känna fascination över gränslösheten... Alla tv kanaler visar hur Berlinmuren faller, över lyckan de frân öst kände när de till sist förenades med sina bröder och systrar i väst. Pâ västbanken tittar man ocksâ pâ tv och nu identifierar de sig med östtyskarna. Man kallar pâ tv team, spränger bort en bit av muren, skriker, klättrar, gör segertecknet högst uppe pâ betongblocket invirad i palestina sjalar. Kameramännen fâr utlösning, bilderna är förstâs f a n t a s t i s k a. Man talar om Israel som apartheid stat.

Vi pâ andra sidan ser inte alls nâgon likhet. Muren finns där som skydd. Självmordsbombarna har minskat avsevärt. de som upplevt intifadan berättar med târana rinnande hur de var tvugna att ta lugnande tabletter för att orka ta tâget eller bussen till arbetet. Skräcken i magen varje dag de sa hejdâ till barnen i skolan. Känslan av att livet hänger pâ en skör trâd, att just idag kanske är den sista. Att inte kunna gâ pâ bio, eller ta en kaffe vid ett kafé av rädsla för att sluta som en köttslamsa pâ en resturangvägg... Mellan 2005 och 2007 miskade självmords attentaten med 87 %.
Muren började byggas 2005.
Som vanligt förundras jag över folks ovilja att förstâ skräcken de sprider här. Jag undrar vad de som anklagar skulle göra i vâr situation.
Jag kan med säkerhet säga att även om jag levde pâ västbanken hade jag adrig skickat mina barn att spränga sig själva i luften bland civila pâ andra sidan...

En Utlandssvensk's ângest...

Maken är i Frankrike. För första gângen pâ över ett âr.
I landet där han förstâr nyheterna utan problem, där vägskyltarna har lättlästa bokstäver och där man kan läsa dagstidningarna utan att ljuda.
Vi utlandssvenskar, veteraner i ämnet, vet vad det vill säga.
Ângest.
De första âren man lever utomlands fâr man ângest av att resa tillbaka till hemlandet.
Först längtar man. Sedan, ju närmare avresedatumet man kommer fâr man fjärilar i magen och tillslut smâ ângest attacker.
Väl "hemma" gâr man i början runt som en zombie.
Man pratar samma sprâk som alla runt omkring, bär inget konstigt för eller efternamn, man kan visa leg och har personnummer- men man är iallafall inte som alla andra.
Man hör inte dit längre...
Allt ser lika dant ut som innan, bara ens egen synvinkel har ändrats...
Precis det upplever maken nu, för första gângen.
När man sedan ska tilbaka till "det nya landet" upprepas samma procedur, fast baklänges...

Jag tröstar honom med att det försvinner efter nâgra âr, när hjärnan accepterat dessa tvâ världar- och lärt sig att resa mellan dem utan jet lags...

Nu har Israel varit sâ elaka att Mahmoud Abbas inte tänker presentera sig i nästa val, och inte nog med det... Han tänker inte lâta nâgon annan frân Fatah presentera sig heller. Pâ sâ sätt är vi säkra pâ att Hamas kommer att ta överVästbanken ocksâ.
Undrar hur mycket det här kalaset kostade, hur dyrt säljer man sig själv och sitt eget folk? Eller är det bara trams, föra att omigen vända världsopinionen mot Israel.
Anledningen till allt detta är enligt Abbas vâr ovilja til fred...
Karln höll presskonferens i Ramallah i morse, hade jag inte hört det själv skulle jag trott att det var ett skämt.
Suck.
Efter veckans händelser och ur vâr synvinkel känns det som om nâgon skulle behöva besöka psykakuten omgâende...

Vintern är här. Läderstövlarna har âkt pâ, vi sover med stängda fönster pâ nätterna och har inte badat i havet pâ tvâ veckor.
I förrgâr mötte mannen grannflickan med lilla syster pâ väg till dagis.
Flickan hade gummistövlar, dunjacka och paraply.
Morgon temperaturen ligger pâ ungefär 17-18 grader och mannen smâlog mot flickorna.
Den stora flickan skyndade sig att förklara att pâ chabat blir det varmt igen, som innan vintern...
Mannen nickade allvarligt.
Imorgon blir det över trettio grader varmt igen sâ vi passar pâ att använda vâra tröjor och stövlar trots att det är 25 pâ eftermiddagarna, i värsta fall slâr vi pâ AC'n pâ kontoret mitt pâ dagen.
Konstigt vad kroppen vänjer sig...

We believe in G*d an Tsahal!
Jag glömmer aldrig svaret jag fick frân en trotsig kvinna med knuten näve efter att ha frâgat om det inte var läskigt att bo sâ nära västbanken...
Men de flesta som bor här här tror ju pâ den Israeliska tre enigheten: G*d, armén, och den hemliga underrättelsetjänsten.
Idag tror vi lite extra.
Ett fartyg med 300 ton vapen som skulle gâ till Hezbollah har precis beslagtagits utanför Cypern.
Vi bugar och bockar, och tackar G*d...

En missil till frukost...

Med min kopp thé i ena handen och en macka i den andra hör jag pâ tv att de i Gaza testat sin nya missil som ska nâ 60 km, alltsâ Tel aviv.
Provskjutet gick bra.Jippie, nu kommer de kunna sätta skräck i nâgra miljoner till.
Jag spyr pâ Hamas, jag spyr pâ Europa och jag spyr pâ alla vänsterextremister i Palestinasjalar som anklagar Israel för gazas misär.
Vilket land i Europa skulle acceptera vâr situation?

När tiden inte räcker till fâr man passa pâ att försöka ha det sâ kul de smâ stunder som blir över pâ dagen.
Idag testade jag att köra igenom bombkontrollen med arabisk musik pâ högsta volym- för att höja spänningen sjöng kag med för full hals. Inget hände, ingen pistol mot tinningen, inte ens en blick frân bilarna runt omkring eller ett missnöjt grymtande frân han som arbetar som "kruthund".
Faktum är att alla mörkhâriga Israeler känner till en hel trave arabiska klassiker och det är inget konstigt eller "mysteriskt" alls med en bil med "Harramt akhebbak" pâ fullt ös... förutom att det kanske satt en ljushârig svenska bakom ratten.
Ett smakprov till er som inte känner till Warda:

Idag hade jag en sân där otroligt intressant hiss konversation med farbrorn pâ femte vâningen. Ni vet en sân där man känner sig tvungen att ha för att slippa pinsam tystnad.
Den här gângen var det lätt att hitta ett ämne, det luktar kloak i hela huset sedan flera dagar tillbaka.
( klämkäcka jag) - Usch vad det luktar, det blir vara värre och värre!
(grannen) - ja, det luktar hund.
( Jag förvânat) - Hund?
( grannen) - ja, död hund, eller möjligtvis katt...
( jag - nyfiket-) jassâ det luktar död hund, var kan den ligga... i skyddrummet??!!!!!
Grannen nickade allvarligt och steg ur hissen.
YUCK!!

Jag är säker pâ att Ann-Katrin inte misstycker att jag lägger upp tvâ av hennes " oväder bilder" frân Natanya sâ ni fâr se vad jag menar med ösregn och âska...

Imorse pâ stranden lâg drivor med bambuträd, vass, plastflaskor och mängder med frukt ( avokado, grapefrukt och apelsiner), havet har varit uppe ända till parkeringen och det har bildats floder i "ökenallmänningen mellan stranden och husen som grävt flera meter i sanden...

Genesarets sjö har stigit 4 cm pâ bara tre dagar!!! Hoppas att det fortsätter lite till.

Medan man kan läsa löpmetrar om svininfluensan i Europa fortsätter Israelen glatt att snaska oliver direkt frân olivtunnan i affären, gröpa i skâlen med friterade sötpotatisstänger vid resturangkassan och äta kemia, den nordafrikanska mezzen, ett tiotal sallader som serveras innan maten ( alla vid bordet äter med var sin gaffel ur alla tallrikar ). Vi borde alla vara sjuka, men tfou-tfou-tfou, det verkar inte som viruset tagit fjutt här.
Tur är väl det, jag tror vi alla skulle insjukna.
För inte sâ länge sedan när vi var pâ resturang och tvekade pâ att ta pizza erbjöd sig en helt okänd man att lâta oss smaka av hans pizza och i veckan ât en arbetskamrat upp min halvätna chokladkaka.
Beställer man humousse pâ resturang och är ett helt sällskap äter alla ur tallriken med hjälp av pitabröd...
Ibland beter sig folk i det här landet som om vi alla tillhörde samma familj och det fâr mig fortfarande att le...

En helt underbart regnig helg väntar!! Intresse klubben ( 90 tals svenska) kan anteckna att hela familjen gâr omkring i strumpor och myser.
Duggregnet har förvandlats till vad som mâste kallas skyfall, det var ca 50 cm djupa vattenpölar pâ väg till jobbet i morse, en bil pajjade motorn mitt i en jätte pöl. Jag blundade med ena ögat och körde pâ, hade inte sâ mânga andra alternativ att välja emellan.
Nu ser palmerna alldeles nytvättade ut, och marken dricker glupskt varenda droppe som fallit.
Det regnar "gud är stor" är svaret man fâr av de flesta när man frâgar hur de mâr.
Alla hoppas vi pâ en riktigt, riktigt regning vinter och vi är mânga som följer nivân pâ Genesarets sjö, millimeter för millimeter...
God Helg mina kära läsare!

I landet med världens underbaraste invânare har det idag duggat hea dagen!! Jag drog pâ AC'N för fullt i bilen till jobbet i morse, försökte ignorera alla människor pâ gatan i shorts och tshirts och lâtsades att det var vinter. Jätte mysigt med ljud frân vindrute torkarna och smatter mot biltaket.
Ett ögonblick av höstburr, men bara tills jag klev ur bilen, det är fortfarande varmt ute.

Efter jobbet var jag och handlade en Tora ( se föregênde inlägg om religions studier) till sonen och stannade till och köpte en efterlängtad skiva av Miri Messika. Jag hör en av hennes sânger pâ radion och ville hitta den.
En finnig yngling kom fram och ville hjälpa mig, vad sângen hette hade jag ingen aning om, och när jag generat sa att jag inte kunde sjunga den sjöng han. Jag höll pâ att smälla av. Sâ jäkla tufft. Miri messika sjunger mjuka sânger med ganska fâ instrument... Jag smälte pâ plats och köpte skivan trots att "min sâng" inte fanns med...Hoppas att killen jobbar pâ komission.

Fâr jag bjuda pâ en dagens?

Dagens hânflin, fick kvinnan som trängde sig i kön, smög ner en burk jag-vet-inte-vad mitt bland mina varor i kassan och försökte ta tillbaka den när kassörskan scannat den. Hon âkte dit och hade ju inte aaaalls fattat att det var mina varor.

Dagens asgarv kom när jag oskyldigt frâgade kvinnan hos slaktarn om hon var i sällskap med karln som beställde kött framför mig. Jag fick en grimas till svar och ett hjärtligt NÄE, -HUR- kan du tro det!!!???

Dagens leende kom när jag sâg pâ väderleksrapporten att det ska regna i helgen.

Dagens ilska gâr till sonen som utnyttjar mammas lässvârigheter och försökte tuta i mig att fröken skrivit en lapp om födelsedagar när det egentligen stod att han inte gjort sin religionsläxa tre dagar i rad.

Dagens "KEF" blir entrecôte, kronärtskockor i ugn och ett glas Barkan - rött.

Världen är full av krossade drömmar, förtryckta drömmar, bortglömda drömmar.
Alla har vi väl drömmar?
Vem man ska gifta sig med, hur mânga barn man ska ha, hur bröllopsklänningen ska se ut, var man ska bo, vad man ska arbeta med.
Efter trettio brukar de flesta sätta sig ner och granska sitt liv.
Hur blev det dâ, är jag lycklig, arbetar jag med det jag vill, lever jag med mannen i mitt liv...
De flesta, eller kanske en minoritet.
Hur mânga stretar sedan pâ i skiten. Med en man som inte ger kärlek, ett trâkigt arbete i en trâkig stad eller ett land som inte känns rätt.
Livet kan inte alltid vara roligt...
Alla andra har det ocksâ skit, de bara lâstsas var lyckliga...
Gräset ser alltid grönare ut pâ andra sidan...
Sâ stöter dessa människor pâ en annan människa, som valt att ändra, att släppa allt, att följa sin dröm. Att göra det omöjliga.
Den negativa försöker övertyga den positiva att ge upp. Entusiasmen stör vardagstrampet, gör det omöjliga möjligt.
Det är läskigt att se människor byta liv till det bättre. det sätter press pâ nât vis. Man k a n faktiskt ändra pâ saker och ting. Det kräver energi och styrka, men det gâr.
Stâ pâ dig min vän, bara du vet var din lycka finns!!

En sjö där man kan hyra trampbâtar.

Tvâ förtryckta kusiner till höger som ber. 20 % av Israels befolkning är muslimsk och utövar sin religion som de behagar. Som Israeler avrâds vi starkt att ens besöka muslimska länder eftersom risken för överfall eller kidnappning anses vara för stor.

Exotiska trädkronor...

Snart är det November och Israelen reagerar som svensken fast tvärt om. Man gâr inte efter väder utan efter mânaden. Nu är det höst. Vinterstövlarna har introducerats av de modigaste trots att det är 30 grader ute. Jeansen har âkt pâ i veckorna, detta främts för att AC'n gâr för fullt pâ kontoret och att det faktiskt är runt 28 när solen gâtt ner.

Precis som svenskarna som gâr i sommarkläder i juni trots att det är svinkallt? eller som badar i juli fastän det inte är mer än 17 i vattnet. Just bara för att det är Juli och att det faktiskt ÄR sommar!

Här är det höst, sedan flera veckor tillbaka, solen verkar inte ha fattat, den skiner envist och mitt pâ dagen är det precis under gränsen pâ hett. Vi har fortfarande vad man i Sverge kallar "tropiska nätter", dvs dâ temperaturen under ett helt dygn aldrig sjunker lägre än 20...

Igâr var vi i Yarkon parken i Tel Aviv. Grillmästarnas paradis. Hela familjer installerar sig tidigt pâ förmiddagen med musik, barbeque, bäbissängar för de minsta,

kalla öl och narguila för de vuxna.

Sedan sitter man under palmerna och äter, sover, äter, leker och äter lite till fram till sena kvällen.