När den religiöse pojken med papiljotter ( krullar vid öronen ) som bor pâ fjärde vâningen är här och leker, och mina söner sjunger Black Eyed Peas för full hals fnissar jag och tänker att det är härligt med vänskap över gränserna...
Barn har en härlig förmâga som vi vuxna förlorat för länge sedan, att bara vara sig själva- oavsett vem som är i deras närhet. Kanske är det därför de har sâ lätt att umgâs, att de aldrig tycker att det är jobbigt med folk i huset.
De anstränger sig inte att verka trevligare än de egentligen är eller att likna de som är inbjudna. Kanske borde vi lära av dem?