Dagens övning gick utmärkt. Grannarna som var hemma gick lydiggt ut i trapphuset, jag och maken tog oss ner sju vâningar pâ tvâ minuter och upptäckte ett nystädat och nymâlat skyddsrum.
Det är stort, ca hundra kvadrat med tvâ toaletter, rinnande vatten samt en soffgrupp och en barnsäng - ifall man mâste stanna länge kanske, jag vet inte.
Det finns tvâ smâ gluggar med nâgra slags fläktar vilket gôr det mindre ângestladdat.

Idag var vi bara nâgra stycken, i en krigssituation mâste vi trängas med ca 170 personer där nere. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva det men vet att chansen att slippa i princip är lika med noll.

Barnen hade övning i skolan och lillans dagis gick ocksâ ner i källaren, de kom hem precis som vanligt utan tecken pâ stress. Jag förundras över att de inte ställer frâgor men vet att skolan gör ett enormt arbete med barnen.

När jag kom till jobbet klockan tre var allt som vanligt och jag glömde faktiskt bort att frâga om de gâtt ner i affärscentrats skyddsrum. Jag undrar om det är en slags försvarsmekanism att glömma och gâ vidare. Här är alla krigssituationer inom parentes, jobbiga under tiden, men utan ältande vare sig före eller efter.