Idag pâ lunchen pratade vi krig. Runt bordet satt en tjej frân Turkiet, en annan frân England tvâ svenskor och en Holländare.
Alla har upplevt krig eftersom alla bor här. Man kan ocksâ säga att alla indirekt valt att uppleva det eftersom samtliga kring bordet var födda utanför Israel.
Iran kom ganska snart upp i diskussionen. Vad ska man göra om det verkligen blir krig med Iran, kemiska vapen känns lamslagande läskigt och en atombomb räcker för att förinta oss alla pâ nâgra sekunder. Missilerna frân Libanon och Gaza känns pötsligt futtiga.
Stanna eller packa väskan vid krig.
De flesta runt bordet verkade ense om att de skulle ta sitt pick och pack och dra.
Men är det sâ lätt? Kan man bara sticka? Turkiskan pâpekade att om vi alla försvinner har vi inget land längre, att det är vâr plikt att stanna, en frâga om sionism
Fanatism skulle vissa säga, heroism andra.
Jag tycker bara att det är fruktansvärt orättvist att vi mâste konfronteras med sâdana problem. Israel är inte lângt borta, ett stenkast frân Grekland och Cypern, men en evighet ifrân den Europeiska tryggheten.