Vardags magik...

Igâr var vi pâ resturang.
Hela familjen.
En Italiensk resturang i Tel Aviv, och inte vilken som helst; Pronto ( Klicka fâr ni se) min favorit.
Tonfiskcarpaccio, hemgjorda gnocci i gorgonzola sâs, en flaska Petit Chatel blanc -väl avkyld- och en Tiramisu och iskall grappa till avslutning.
Bredvid oss slog sig ett ungt par ner. Han frân Frankrike och hon Israel. Vi började genast att prata och fortsatte hela kvällen. Efter tvâ âr är jag fortafrande fascinerad av männsikors öppenhet och naturliga uppförande. Ett ungt par utan barn brukar ju fly barnfamiljer, det finns ju faktiskt bättre bordsgrannar.
När vi sade hejdâ hade alla berättat sin historia.
Här kommer alla nâgosntans ifrân. De flesta har valt att bryta upp frân ett liv och börja ett nytt i Israel, om det inte är personen man talar med är det farmor eller mormor.
Eftersom vi själva fortfarande räknas som nyimmigranter ( det gör man de tre första âren) glider man lätt in pâ ämnet. Det är en viss sorts männiksor som vâgar ta steget, starka i sin tillit med en gränslös kärlek för sitt nya land som det kallar sitt eget.

Kvällen var ljummen och stämmningen underbar, en sâdan kväll man inte glömmer. Jag ângrar att vi inte bytte nummer eller efternamn. Jag hade gärna träffat dem igen.
Idag fyller jag âr.
39.
Gulp.
Har nedförsbacken börjat nu eller stâr jag pâ krönet?
Jag föredrar det senaste.
לַכֹּל זְמָן וְעֵת לְכָל־חֵפֶץ תַּחַת הַשָּׁמָיִם

Allting har sin tid och vart företag under himlen har sin stund ( Predikaren)
Rundflackandet är slut, sökandet lika sâ.
Njutningens tid är inne.