Min dotter är född med en pigmentfläck som täcker halva hennes ansikte.
Det tog mig âr att orka säga det utan att grâta. Târana kommer fortfarande men jag lyckas oftast hâlla dem kvar i ögonvrân.
Jag rev upp himmel och jord för att hitta en läkare som kunde ta bort den.
Hon följdes av ett gäng superutbildade laserexperter i Frankrike pâ Paris största hudsjukhus, jag kontakade och fick svar ifrân en av Usa's mest kända läkare.
Alla var dessvärre eniga, det fanns ingen lösning för tillfället. De kunde ta bort blâ och röda fläckar men inte bruna. N's fläck försvinner med laser, men kommer igen.
Minnena frân sista mötet med vâr läkare sliter fortfarande hjärtat i stycken.
Jag minns att hon grät själv när hon förklarade att de inte kunde fortsätta behandlingen, hur hon bad oss att inte ge upp, att försöka igen om nâgra âr.
Tre âr har gâtt sedan detta sista möte.
Pâ söndag - imorgon, ska vi träffa en av Israels laserspecialister.
Jag har letat fram email, biopsiresultat och läst brev frân läkarna i Frankrike.
Det är fruktansvärt att läsa även idag, târarna forsar. Sâ mycket smärta kommer tillbaka.
Det är annorlunda nu, förbjudet att grâta.
Jag som grinar lika lätt som jag skrattar.
Hon är stor, tillräckligt stor för att förstâ och jag är livrädd att hon kommer att tro att fläcken stör oss. Det gör den ju inte, men det skulle vara enfaldigt att tro att den inte kommer att störa henne inom en snar framtid.
Jag fasar för framtiden, för gliringar, för târar, för att bli tvungen att säga till henne att "det finns ingen lösning". Fasar för att hon ska känna det som om vi inte gjort tillräckligt.
Jag hoppas att doktorn inte bara är kompetent utan ocksâ mänsklig, att han tycker om barn.
Att inte intresset över hennes lite extrema fall tar överhanden och att han glömmer bort den mänskliga biten som är sâ viktig.
Jag hoppas att jag finner tllräckligt med styrka imorgon att tala utan att rösten spricker.
Att jag kan hâlla tillbaka târarna.
Jag mâste.
10 kommentarer:
För några dagar sen gjorde jag slag i saken och tog bort vad jag anser var ett ENORMT födelsemärke i ansiktet. När mina vänner såg det stora plåstret sa dom bara "vilket födelsemärke?". Skavanker blir inte större eller värre än vad man gör dom till själv. Det är underbart att ni försöker hitta någon som kan ta bort det - men gör ni inte det är det inte hela världen. Hon är perfekt som hon är:-) och skönheten sitter på insidan. Lite skinn på näsan och ett gott självförtroende så kommer hon hur långt som helst.
Din dotter är bara sâ übervacker. Jag har ju inte träffat henne i verkligheten men redan pâ kort sâ ser man vilken utsrâlning hon har. Om folk tittar sâ beror det pâ att hon är sâ vacker helt enkelt. Men jag förstâr dig, man vill ju helst bespara sina barn alla sorger och bekymmer. Jag hoppas att ni fâr ett bra möte och att ni behâller lugnet. Kramar.
Förstår att du känner oro. Man vill kunna bespara sina barn onödigt lidande, och det är tungt om man inte känner att man kan påverka.
Samtidigt vet man aldrig vad som blir jobbigt och inte. Vi har själva en tonåring hemma som har en del svårigheter just nu, och vi pratade precis om vänners barn som också hamnat i svårigheter, som man aldrig kunnat ana när de var små.
Vad jag försöker säga är att man aldrig vet vad som blir ett problem eller inte. Det finns ingenting som säger att er dotter inte kommer ha en utmärkt förmåga att hantera det här.
Men jag förstår förstås att ni vill hjälpa henne om ni kan. Hoppas att ni får bra hjälp och ett bra bemötande. Det sista är såå viktigt när man behöver hjälp med nånting som är jobbigt.
Lycka till imorgon! Hon är underbart vacker, men som jag alltid har sagt förut så är jag säker på att hon i framtiden skulle vilja veta att ni gjort allt för att hjälpa henne. Kram gumman, tänker på dig imorgon, det lovar jag!
Lycka till imorgon, jag håller tummarna för er!
Ja minns att jag sett ett kort på din dotter här i bloggen en gång, tror det var då hon fyllde år. Hon är så fin din dotter, som en ängel, faktiskt. Lycka till imorrn! Men annars är hon ju redan hur fin som helst!! :)
Fransyskan; Tack snälla, du har rätt i att vâr inställning till det hela är basen till min flickas själförtroende.
Dosiss; folk tittar inte s^amycket här, eller kanske har jag vant mig. det är sant att hon är sockersöt. Tack för stöd
Freedomstravel; âh vad klokt sagt! Det känns som om du förstâr precis!
Katarina, vi är pâ helt samma vâglängd. Dina ord och ditt stöd betyder mer än du kan ana! Kram vännen
Karin, tack gumman, det känns skönt att ni är med mig!
Thérèse; hon är sâ himla fin, det är just det som ger mig ângest, att hon ska fâ för sig att hon inte är det. Kram och tack för dina ord!
Sänder en stor kram, förstår ditt dilemma men jag är övertygad om att din dotter vet och förstår att ni gjort allt ni kunnat. Av det foto jag sett på din dotter ser hon underbart vacker ut och det är som många andra skrivit också, insidan som räknas. En vacker insida genererar skönhet och det kan även vara en styrka att vara annorlunda. Annorlunda behöver inte ha en negativ klang!
Kram!
Kram och lycka till! Håller med alla kloka ord som redan skrivits här och hoppas ni får bra information idag. Tänker på er!
Min yngste son hade tre tår som satt ihop på ena foten. Lyckofot, kallade vi det. Han hade inga problem att gå, springa eller hoppa. Men vi valde att göra en operation i alla fall för att sära på tårna. Foten kommer ändå aldrig att se ut som den andra p.g.a ärren. Som en vanlig fot, liksom. Och visst har vi också tänkt mycket på om han kommer att bli mobbad eller känna sig annorlunda. Visst är det lättare att dölja en fot än halva sitt ansikte. Men sen sonen föddes har vi pratat om foten som om det var något helt naturligt. En del föds på det sättet och så är det bara. Kanske lär sig dessa barn något som "perfekta" barn inte lär sig? Jag vill gärna tro att sonen är "öppen" för andra som är födda med något som anses som annorlunda. Säkert din dotter också? Kram!
Skicka en kommentar