Min sista vecka i "trettioârsâldern"

Häromdagen fick jag ett sms där det stod : Din sista vecka som 30 something...

Nästavecka blir jag 40...
Jag har ingen lust att säga - var tog âren vägen? För jag vet precis. Jag tycker att jag har tagit vara pâ mina dagar hittills.

När folk undrar hur jag hamnat här och jag berättar, brukar de nicka, nästan med vördnad och säga nâgot i stil med : Vilken väg du vandrat!

För mig känns det som jag har hittat hem pâ riktigt, vilket är en viktig bas. Man ska trivas med sin vardag, längta bort ibland men inte ständigt. Hemma är inte alltid där man föds och jaget utvecklas, iband till nâgot helt annat än vad som var meningen. Idag känner jag mig mogen, självsäker och kvinlig. Jag vet vem jag är och vad jag stâr för, säger stop när jag fâr nog och min innersta krets bestâr av vänner jag verkligen uppskattar och litar pâ.

Nu har vi tio âr pâ oss att stadga oss ekonomiskt. Vi har ju halkat efter, eller halkat ner nâgra trappsteg. Vi är anfâdda, kanske har vi till och med lite hâll, men vi fortsätter att klättra.

Vi siktar pâ stjärnorna.

Vi tror att vi kan och vi vet att vi vill.