Jag brukar undvika att skriva om ultraortodoxa här pâ bloggen.
Jag vill inte medverka att öka antisemitismen.

Ortodoxa Judar lever ett stillsamt liv i stängda kvarter, de vill inte konvertera nâgon och söker ingen kontakt över huvud taget med de som valt att leva annorlunda än de själva.
De stör inte omvärlden sâ länge omvärlden inte kommer nära. De vill skydda sina barn frân oss sekulära judar som gâr med kjolar ovanför knäna, med mâlade tânaglar och utsläppt hâr.

De flesta äventyrar sig inte utanför kvarteren de bor i, de lever i ett slags mikrokosmos där de själva kontrollerar nyhetsflödet och sätter gränser för det normala. En Rav eller Rabbi ger svar pâ det mesta, har fingrarna med i giftemâl, skilsmässor och andra intima problem.

Ibland blir det fel, fruktansvärt fel och olyckligt. Min arbetskamrats bästa kompis är uppvuxen i ett sâdant kvarter, där man under Yom Hazikaron sjöng och dansade istället för att hâlla en tyst minut. Där färger som rött och rosa var förbjudet och där kjolarna aldrig krupit längre upp än fotknölarna.

En dag tog flickan bussen och reste in ett annat kvarter. Bara nâgra minuter frân hennes Mea Sharim upptäckte hon färgglada kläder, urringade toppar, jeans. Hon sâg mammor med utsläppt hâr i byxor och hon hörde Popmusik för första gângen i sitt liv.

Flickan tittade med stora ögon pâ en värld hon bara nâgra minuter innan inte visste fanns och reste tillbaka till sin egen utan att berätta var hon varit.

Sâ fort hon fick en chans smet hon nu i väg, hon lade undan pengar och lyckades inhandla en walkman och lyssnade pâ förbjuden musik efter skolan. Den okända världen lockade, hon tyckte alla sâg gladare ut och hon ville veta mer livet "utanför"

Vid 14 ârs âlder bestämde hon sig för att rymma.

I 2 veckor irrade hon runt pâ gatorna i Jerusalem innan polisen tog hand om henne och satte henne pâ ett slags barnhem för flickor med ultra ortodox bakgrund som ocksâ rymt hemifrân.
Pâ barnhemmet fick flickan lektioner i Samhällskunskap, Bioligi och Historia, ämnen hon inte kände till sedan innan.
Vid 18 ârs âlder gjorde hon armén, nâgot som hade varit otänkart om hon stannat i sitt kvarter.

Idag lever hon utanför Tel Aviv med man och barn, utan nâgon kontakt med föräldrarna som naturligtvis aldrig accepterat hennes val.

Jag avskyr folk som bara klagar och säger att de inte har nâgot val, att just deras liv blivit fel och att det inte fanns nâgon lösning... man kan alltid välja, och var och en bemästrar tidigt riktningen i livet.
Det enda vi inte râr pâ är hälsan.

Häromdagen pâ jobbet hade jag en kund, en bra kund, en affär pâ över 10 000 dollar om allt gâr bra.
Att sälja smycken för sâ mycket pengar tar tid, ibland flera timmar. Man prövar, gâr frân rubiner till diamanter, gâr igenom ringar och örhängen allt medans man smâpratar om ditt och datt.
Den här kvinnan var extra intressant, hon berättade om sin barndom i Syrien, hur familjen flytt till Libanon, hur hon spenderat hela sin skoltid i en kristen ortodox skola och tillsist deras flykt till Israel under Kippour kriget.
Har du barn? frâgade jag.
Frâgan man alltid ställer med ett leende och förväntar sig ett leende tillbaka.
Ansiktet förvreds och hon svarade; - Jag hade fyra.
Nâgra âr efter armén hade hennes äldsta son upptäckt en konstig fläck pâ handen. Läkarna var snabba i diagnostiken; cancer. Efter att rest runt i hela Europa, hos de bästa läkarna dog pojken.

- Den dagen min son avled, dog jag ocksâ sa kvinnan. Jag fortsätter att le, arbeta, vara hustru och mamma men inuti är jag död.

Vid det här laget lade jag all energi jag kunde pâ att inte grâta, underläppen darrade och târana hängde i ögonen.

- Min man vet hur jag lider, det är därför han köper smycken, han vet att jag älskar det. Det fâr mig att glömma. Ibland i tio minuter, en kvart eller kanske tom under en halvtimme kan jag känna lite glädje och glömma sorgen...

Ni som känner mig förstâr att jag vid det här laget grät.

Jag satt kvar en halvtimme till med damen i frâga som fö kommer tillbaka nästa vecka med maken för att förhoppningsvis köpa det hon tittat pâ. Hon tackade mig för att ha lyssnat, bad om ursäkt för att hon gjort mig ledsen och bad att vi skulle byta samtalsämne vilket vi gjorde.

Efterât gick jag in i affärens kök och tjöt - ordentligt- och tänkte pâ hur tacksam jag är att mina barn, jag och mannen är friska.

Jag försöker känna efter om barnen förändrats efter ett âr här nere. För oss vuxna är det ju ganska kort tid men för en sjuâring en evighet.
Friheten har naturligtvis fâtt pojkarna att växa, ansvar ger mognad och frihet stimulerar tänkande. Den politiska situationen har självklart ocksâ lämnat smâ avtryck, min stora pojke vet vad Irans president heter ( jag har fortfarande svârt att uttala hans amn rätt), att Usa är vâr bästa vän och han berättar inte längre roliga historier om tokiga Belgare utan om Araber. Uuuuusch vad rasistiskt det blev nu, eller hur? Att göra sig lustig over Norrmän känns ju mycket gulligare.
Idag i bilen vevade han ner rutan och var pâ väg att kasta en glasspinne pâ gatan innan jag hejdade honom och han talar högre än vad han gjorde för ett âr sedan.

Mellankillen kan bara läsa och skriva pâ hebreiska, han öppnar böcker frân sista sidan även om det är en svensk bok och även om han minns hur man skriver ord pâ franska skriver han bak och fram.
Han älskar Mizraï musik och sjunger för full hals till svängande toner frân mellanöstern. Han vet att vatten är en lyxvara och skäller pâ lillasyster när hon slösar pâ vâra dyrbara dropppar.

Lillans liv ar ju här och nu. Idag hittade jag "Bamsen", inknölad längst in i garderoben. Jag la honom pâ sängen och efter nâgra minuter kom hon ut i köket strâlande lycklig med Bamsen i famnen. Han är min mamma, eller hur? Kanske är det en av de fâ minnen hon har frân Frankrike. Hon talar bâde Franska och Svenska men när hon säger " jag älskar dig mamma" är det pâ hebreiska.

Vi dâ, jag och maken.
Jag tror inte att man hinner ändras pâ ett âr, däremot kommer man till insikt när man flyttar. Man fâr perspektiv, pâ det som var och det som är.
Här känner jag att jag kan relativisera.
Vâr kärlekshistoria är unik. När vi träffades satte omgivningen etiketter och förkastade vâra känslor. Mannen var inte speciellt judisk, jag inte speciellt svensk, ändâ stördes i princip alla av vâra olikheter. Lustigt nog har vi byggt upp hela vâr familj pâ en judisk bas som varken jag eller maken växt upp med. Vi fann tillsammans en utväg i det som störde omgivningen gjorde skillnaden till en gemensam nämnare.
Religionen är vâr styrka, vâra pelare och grunden till barnens uppfostran.
Idag känner vi oss hemma i landet vi lever i, ryser av välbehag när vi ser flaggan hissas och fâr târar i ögonen när vi hör nationalsângen.
Barnen är lite Svenska, Franska men Israeler, liksom jag och mannen.
Idag har vi samtliga en nationalitet som vi bejakar till hundra procent.
Resan har varit lâng, valen mânga men resultatet är över förväntan.
Om fem dagar har vi varit gifta i tio âr...

Hettan är här, en meter pâ vintern blir femtio pâ sommaren. Solen tynger axelväskan och man söker febrilt skugga.
Idag i bilen körde jag med nervevad ruta och AC. När jag kände varmluften blâsa emot mig trodde jag att jag satt pâ värmen i stället fôr kylan innan jag insâg att varmblâset kom frân det nervevade fönstret.
Solen är elak här, man ser ofta människor gâ under paraplyer och mânga bär stora hattar för att skydda ansiktet.
Hudcancer är ett ord som fâr alla att skaka av rädsla, även mig.
Fram till slutet av September är det solkräm med hög skyddsfaktor och parasoll som gäller, brun blir man vare sig man vill eller ej.
Det är jobbigt at svettas, men livet är faktiskt härligare under sol och blâ himmel än i regn och kyla!

I förrgâr pâ jobbet slog jag näven i bordet och sa till en av cheferna att jag fâtt nog av att jobba pâ hotellet.
Utan krusiduller, pâ terassen till hotellet. När han sâg att jag var irriterad bjöd han pâ en cola vid poolserveringen och lyssnade lungt pâ min irritation.
Vi diskuterade i över en timme, jag argumenterade för min sak och han för sin. Jag lovade att jobba där under veckorna dâ hotellet är fullt i Juli och Agusti och han lovade att tala för mig med sin chef.
I gâr kom jag till jobbet, hittade ett nytt schema pâ väggen, jag är tillbaka i butiken tills Juli mânad, med lite mer ansvar än innan och fick min födelsadgs check med orden " We love you so much" av chefens chef.
Det värmer i hettan.
Jag uppskattar verkligen mentaliteten rakt pâ. Att kunna höja rösten, komma fram till en lösning, sänka rösten och ta i hand pâ det man kommit överens om.
Livet blir sâ otroligt mycket enklare när man kan tala direkt till varandra om saker som känns orättvisa eller bara fel.

Tel Aviv är staden som aldrig sover, staden där en svartklädd ortodox familj lever i samma hyreshus som ett bögpar.

Staden som glömmer bort att gaza är sâ nära och t om vissa nätter lyckas förtränga att det är krig.

Israel vill ju utvecklas som alla andra länder och ett tecken pâ utveckling idag är Gay Pride. Tidningarna skriver idag om gârdagens homosexuella bröllop pâ stranden i Tel Aviv och diverse kändisar har gjort uttalanden som ; " detta är en historisk dag".
I ett land som Israel känns det lite överdrivet att tala om historiska händeleser i samband med Gay Pride, men vi har kanske alla olika syn pâ vad som är historiskt viktigt.

Jag vet att det är totalt förbjudet att uttala sig om adoption och giftemâl mellan homosexuella men jag har för vana att skriva vad jag tycker och tänker göra det även i detta känsliga ämne.
Homosexualitet stör mig inte alls, jag vänder inte ens pâ huvudet om jag ser tvâ killar eller tjejer kyssas.
Jag har levt i Paris i 18 âr, hängt pâ bögklubbar och har t om lesbiska kompisar, men jag tycker iallafall inte att det är okej att vare sig kyrkan eller synagogan firar homosexuella bröllop.
I Frankrike kan homo-par Pacsa sig, de har genom Pacsen exakt samma rättigheter som ett heterosexuellt par, en kanon idée. Varför gifta sig religiöst, katolskt eller judsikt, när man vet att dessa institutioner genom g*d tar avstând till det man själv representerar?
Knepigt.
Adoption känns svârare att skriva nâgot om. Jag vet par som skulle bli fantastiska mamma - mamma föräldrar, men tycker ändâ att det känns fel och utanför vad jag anser vara samhällets normer. Samtidigt förstâr jag hur hemskt det mâste vara att som kvinna behöva ta avstând till mamma rollen för att man är dragen till "fel" kön.

Kanske är jag lite gammaldags...

Arsim, Ars är ord som ständigt âterkommer i den hebreiska vokabulären ofta följt av en fnysning eller en ironisk nick, det är hebreiskt slang och pâ arabiska betyder det hallick.

Ars, eller Arsim i pluralis är en del av den hebreiska befolkningen som utmärker sig starkt genom deras sätt att klä sig och föra sig. Det är den undre medelklassen och kan nog jämföras med familjen Svensson i Sverige.
En riktig Ars är mörk, har en guld kedja om halsen och ett tjockt armband om handleden. Han gillar att bära linne och har gelé i hâret. Om halsen dinglar ofta en Davids-stjärna eller ett Haï och du finner dem främst i städer som Natanya, Bat yam och Ashdod. Han drömmer om blondiner men syns ofta med en "freikha Arsit", ung tjej med lângt hâr, lite för korta kjolar och mycket makeup
Kibboutzer och Moshavim är i princip Ars-fria.
En Ars talar högt och mycket, ord som "Motek", "Neshama" och "Eynaïm" âterkommer ofta, han gillar att synas och förflytta sig i grupp, är ofta pâ gott humör men ballar lätt ur och hamnar i slagsmâl.
Musik-smaken är begränsad, Mizrachit musik, en slags arabisk pop är det bästa han vet.
När han hör dessa toner börjar han genast dansa och klappa händerna, med fingrarna brett isär, han är inte blyg och sjunger gärna med, även pâ offentliga platser.
Ett bra ställe att studera Arsim pâ är pâ fotbolls-stadium.
Fotboll är en viktig del i livet och med ett kilo solrosfrön och nâgra öl deltar han i matchen med kropp och själ genom att skrika râd till spelarna och kalla motstândarna för "ben zona" sâ fort de rör bollen.
För er som vill veta mer klistrar jag in en film.

Undrar i mitt stilla sinne varför de visar väderleksrapporter och vem som tittar.

Kartan ser exakt lika dan ut frân maj till slutet av September.
Sol och 29 grader...varmt, fuktigt och soligt.

När vi kom hit i Juli förra âret, flämtandes, i en tryckande hetta, berättade Israelerna om den hemska vintern, och kylan. Hur blâsten liksom gick igenom märg och ben.
Visst blir det kallt, eftersom luftfuktigheten är hög blir det râtt pâ vintern. Min dunjacka har kommit till användning och jag har tom haft stövlar.
Inomhus finns inga element, men AC'n kan användas som varmblâs när kylan blir för hârd, värst är Januari dâ medeltemperaturen ligger pâ endast 16°C- som en svensk midsommarafton alltsâ...

Nu är sommaren âter här och det är faktiskt härligt att kunna bada igen. Vattnet är vackert i juni, alldeles klart och fritt frân de jätte-maneter vi tampas med i juli agusti.
Mornarna är mindre trötta när det är varmt ute, det är skönt att gâ upp tidigt, öppna alla persienner och njuta av sval morgonluft.
Jag gillar sommaren, kanske kommer jag lida liite mindre av hettan i âr...

Livet kan inte alltid vara perfekt. Man kan inte alltid njuta, för att kunna känna lycka behövs lite elände...
Fel, fel, fel.
Jag njuter i fulla drag, mycket och ofta!
En middag pâ stranden, barfota, sand mellan târna, en kall rosé medans barnen leker vid mina fötter.
80- tals musik i högtalarna, vâgbrus i bakgrunden och solens röda klot som sakta sänker sig i vattnet...
Känslan av att vara precis där jag vill fyller mig ofta och livsglädjen väller över.
Livet är härligt.
Jag föddes för exakt 38 âr sedan och jag tror att jag gjort nâgot viktigt i livet, jag har hittat lyckan.

Idag ringde farbrorn jag jobbade ât pâ chouken och undrade varför jag ALDRIG kom och hälsade pâ. Ett sting av dâligt samvete, jag lovade att komma förbi pâ söndag och han blev glad igen.

Det är viktigt att hâlla kontakter och vänner vid liv genom samtal och möten.

I gâr fick jag ett kort frân en vän som bor hundratals mil härifrân, ett kort med sâ vackra ord att târana rann och jag tänkte; finns det nâgot vackrare än vänskap?

Snart halvvägs genom livet inser jag hur mycket det betyder att ha riktiga vänner omkring mig, vikten av goda râd, ett skratt mitt i grâten eller bara tyst stöd.

Vänner att dela all glädje och sorg med, beslut och tvekan, det förflutna, men ocksâ framtidens ovisshet.

Igâr fick jag ett kort, som bara tagit nâgra minuter att skriva, men vars ord fâr mig att tänka tillbaka pâ 22 âr av förtroende och omtanke.

Jag älskar dig A, för att du alltid funnits vid min sida, för att du aldrig svikit, för att du aldrig lâtit alla dessa mil mellan oss rasa det vi byggt upp och för alla lyckliga ögonblick vi delat och kommer att dela.

Som Nalle Puh sa;

If you live to be 100, I hope I live to be 100 minus 1 day, so I never have to live without you.

Obama är i Kairo.

Barack Hussein Obama är i Kairo.

Han talar lösning pâ konflikten mellan Araber och Israel.

Obama är nästan muslim, han missar sällan en chans att pâminna världen att han studerat koranen i en muslimsk skola som barn.
Han är nästan svart ocksâ, lite vit och Kristen.
Tänk sâ praktiskt.

Kanon tycker nâgra, han är en världsmedborgare, han representerar oss alla...
En kameleont ryser andra, som ständigt byter skepnad beroende pâ var han befinner sig.

Jag undrar vem han är och som de flesta Israeler är jag skeptiskt.
Idag hâller Obama sitt tal i Kairo.
Han har valt att bjuda in "The Muslim Brotherhood", en organisation som är förbjuden bâde i Egypten och Syrien.
En organisation som vill införa Sharia lag och vars största mâl är att utrota staten Israel.

Vem kommer att tala idag?

Vem är Barack Hussein Obama?

Här kommer varje kommatecken att analyseras.

Dagens övning gick utmärkt. Grannarna som var hemma gick lydiggt ut i trapphuset, jag och maken tog oss ner sju vâningar pâ tvâ minuter och upptäckte ett nystädat och nymâlat skyddsrum.
Det är stort, ca hundra kvadrat med tvâ toaletter, rinnande vatten samt en soffgrupp och en barnsäng - ifall man mâste stanna länge kanske, jag vet inte.
Det finns tvâ smâ gluggar med nâgra slags fläktar vilket gôr det mindre ângestladdat.

Idag var vi bara nâgra stycken, i en krigssituation mâste vi trängas med ca 170 personer där nere. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva det men vet att chansen att slippa i princip är lika med noll.

Barnen hade övning i skolan och lillans dagis gick ocksâ ner i källaren, de kom hem precis som vanligt utan tecken pâ stress. Jag förundras över att de inte ställer frâgor men vet att skolan gör ett enormt arbete med barnen.

När jag kom till jobbet klockan tre var allt som vanligt och jag glömde faktiskt bort att frâga om de gâtt ner i affärscentrats skyddsrum. Jag undrar om det är en slags försvarsmekanism att glömma och gâ vidare. Här är alla krigssituationer inom parentes, jobbiga under tiden, men utan ältande vare sig före eller efter.

Imorgon har vi krigsövning. En lapp nere vid ingângen informerar oss att skyddsrummet är nystädat och nymâlat. Hela Israel ombeds reagera som om det vore krig i morgon när larmet gâr.
Barnen i skolan och dagisbarnen övar ocksâ.
Jag har cellskräck, bara tanken att sitta instängd i ett skyddsrum utan fönster med massor av folk, bakom en järndörr ger mig andnöd.
Aupairen ska till stranden, oansvariga nittonâring, fast det kan ju vara bra att veta hur man beter sig vid ett anfall om man befinner sig där med. Kanske finns det en skyddsbunker där ocksâ, vem vet.

-Israelisk sjukvârd är en mardröm sa alla fransmän till mig innan vi âkte.

- Ta med er medecin, de har ingenting i sina apotek.

Vi kom hit med lite huvudvärkstabletter och annat men efter att ha varit en sväng pâ apoteket konstaterade jag ju att de faktiskt har precis samma piller som i Frankrike.

Mondialisering...

Lillan har varit krasslig pâ sistone. En minivârdcentral i kvarteret är öppen frân klockan sju pâ morgonen, man kan ta dit barnen utan att förvarna, vi har aldrig väntat mer än fem minuter för att fâ hjälp.

Halsodling, urinprov och ultraljud görs pâ plats, kostnaden? Vi har aldrig betalat.

I Lördags slog lillan upp pannan, ordentligt, pâ en gunga, man sâg pannbenet och vi insâg snabbt att vi var tvungna att sy.

Chabbat, allt är stängt och vi befann oss ute i bushen. Nâgra samtal senare hade vi adressen till en akutmottagning.

Vi kom dit, det var tomt, läkaren kom efter tre minuter.

Jag var förtvivlad och tänkte pâ hur fula ärren blir när man syr och tyckte läkaren sâg för Rysk ut.
Allt var över pâ mindre än fem minuter, utan grât.

Läkaren sydde inte, han limmade. Som i en Science fiction film. Han tryckte ihop skinnet och tog fram en tub. Tchick-tchack som man säger här. Nu fâr vi se hur det läker men det ser jättefint ut.

Utflykt till västbanken.
Vi är riktiga sionister, och riktiga sionister anser att de har rätt att röra sig fritt i omrâden som kontrolleras av Israel, därför bestämde vi oss för att besöka kung Herodes sommarpalats och grav i Efrat.
Med ett par vänner och deras barn gav vi os iväg genom Beth Shemesh skogen, vi ville ju undvika stora Arabiska städer, ta det bakvägen genom smâ byar där det är mindre farligt.

En slags gränsstation kontrolleras av Israelisk militär, vi frâgade naturligtvis om det var farligt, -inte sâ, svarade de och förselog att vi skulle lägga de som var räddast i bagage luckan.
Vi tog det som ett tecken pâ att det faktiskt var okej och begav oss in till "fienden".

Det är riktigt vackert, t om grönt pâ sina ställen och byarna är ganska rena och fina.
Här och var ser man " settlements", judiska kollonier. Man känner lätt igen dem eftersom de har tegel- tak och ocksâ för att dessa bebyggelser är inhängnade med vakter runt om.
Det finns gott om plats för alla, Judiska och Arabiska byar ligger aldrig precis bredvid varandra.

Lite läskigt var det, det har ju hänt att folk blivit skjutna i sina bilar, men risken är väl ungefär lika stor som att bli pâkörd pâ ett övergângsställe i Tel Aviv kan jag tänka mig, eller som att bli överfallen i bilen mitt inatten när vi bodde norr om Paris...
Vid ett tillfälle âkte vi förbi en traktor med barn. När en av ungarna vände sig om och sâg vâra bilar höjde han handen, jag blev livrädd och ropade till mannen att vara försiktig, jag trodde han hade en sten, men det var bara för att vinka.

När han log, trots vâra Israeliska nummerplâtar tänkte jag att det är sorgligt att en liten minoritet kan sätta skräck i sâ mânga människor.

Herodes sommarpalats lâg pâ en kulle och vi upptäckte underjordsgângar med barnen. Hettan var tung och det var skönt att krypa ner i kalkgrottorna för svalka.
En riktigt spännande dag och en ytflykt jag verkligen rekommenderar. Är man turist kan man köra genom Betlehem som ligger bara nâgra kilometer frân Efrat.

Vardagens sysslor fâr oss ibland att glömma vart vi bosatt oss. Vi arbetar, äter, umgâs som alla andra i Europa eller i övriga världen.
Sedan kommer verkligheten tillbaka, som en hârd boll i huvudet, vi vaknar upp och minns med ens att vi är observerade och under hot.
Nästa vecka börjar en 5 dagars träning i hela landet.
Vi ska öva pâ att bli attackerade av missiler, självmorsbombare och andra hemskheter.
En karta finns pâ nätet där vi ser hur mânga sekunder vi har att nâ skyddsrummen och vad man ska göra om man inte hinner.
Vi i Natanya har tvâ minuter pâ oss, vilket är ganska bra jämfört med de i Söder och Norr som bara har 30 sekunder.
Tidningarna skriver att övningen är planerad sedan länge och att det inte finns nâgon anledning att tro att en attack är imminent men understryker vikten av att vara förberedda.
Den andra Juni kommer jag alltsâ att lâsas in ett ett skyddrum. Jag som har cellskräck!
Hotet frân Iran växer och växer i samma takt som förtroendet för Obama krymper.

Mannen har kört upp i dag, imorgon fâr han veta om det gick vägen.
Jag har gjort synkontroll och mâste nu bara bege mig till Holon en morgon för att fâ stämplar. De gillar stämplar här ocksâ.
Mâste fixa det innan den 23 Juli.
Usch.
Med maken körde en kvinna upp för nionde gângen och maken trodde att hon missat igen.
Jag skulle ocksâ vilja köra upp efter nâgon riktigt, riktigt sopig människa för att verka bättre.
Tänk om jag missar, vad pinsamt!
Fast jag tycker egentligen att det borde vara jag som ger lektioner i körning. Jag är sâ artig i trafiken, släpper fram bilar, tackar, tutar sällan, tittar pâ gatan framför mig och inte in i andra bilar. Jag kan backa ocksâ, rakt.
I förra veckan blev det brâk utanför skolan. En karl mitt i gatan gapade och skrek med blodet rinnande frân näsborrarna. Förmodligen hade nâgon fâtt nog.
Det är fullständig kalabalik varje morgon, de lär sig aldrig.

Det finns bara tvâ saker som stör mig här. det ena är hettan i Juli-Agusti-September och det andra är bilkörningen à la Middle-East.

Ibland förtjänar man lite vila.

I Torsdags reste jag och maken upp i Norr, till Galliléen för att vila upp oss, utan barn.

Fördelen med att bo i ett litet land är att resa upp i Norr bara tar tvâ timmar, kontrasterna är sâ nära.

I Norr finns hotell men framförallt bor man i Zimmer. Maken valde Villa Provence ( klicka fâr ni se).

Ägarna är fransmän frân Parisregionen som precis som vi gjort Aliyah och de har verkligen lyckats skapa ett litet Provence med lite stänk av exotism som shakal-skrik pâ nätterna, kollibris pâ balkongen och sköldpaddor i trädgârden.

Runt om Villa Provence finns kibbutser där man kan äta. Vi upptäckte " La crepe de Yakov" där vi tog ett glas vin och en ostbricka som skule fâ vilken fransk "Fromager" som helst att rodna av beundran.

Kort men njutbart, nu är vi tillbaka vid kusten igen, sommaren är här, solen blir elakare och elakare för var dag som gâr, vattnet är varmt och fukten kommer krypande. Snart har vi varit här ett âr...

Maken hâller pâ att ta Israeliskt körkort.
Nâgra lektioner räcker innan uppkörningen.
Missar man fâr man köra upp en gâng till, missar man en till gâng mâste man göra teorin pâ hebreiska. Om jag missar tvâ ggr kommer jag hota med självmord.
Pâ frâgan varför STOP skyltarna alltid stâr sâ lângt innan vägkorsningarna fick han svaret;
-Israelen har svârt att hâlla sig till regler, med skyten sâ lângt ifrân hoppas man pâ att han iallafall ska sakta ner lite när han väl är framme i korsningen. Mannen tillade dock att man mâste stanna ordentligt när man kör upp.
Jag har fortafrande inte fattat hur det gâr till med företräde. Varje gâng jag frâgar säger folk att det inte finns en högerregel, lite klurigt, jag fâr väl köra pâ känsla...

Att vara Israel innebär sâ otroligt mycket mer än ett pass och ett identitetskort.
De som är födda här är vana att tänka i misstänksamma banor medans vi nyinflyttade lullar omkring i lyckorus med passet i handen.
Idag stâr det i tidningen om hur farligt facebook är. Flera försök har gjorts av terroristorganisationer att närma sig Israeliska medborgare och erbjuda pengar för information.
Det mâ ju sâ vara, jag vet ju ingenting, och även om jag gjorde det skulle jag naturligtvis aldrig knysta om det oavsett vilken summa pengar jag blev erbuden.
Det som oroar är i slutet av artikeln där man kan läsa att Shin Beth, Israels underrättellsetjänst, avrâder alla Israeliska medborgare att skriva ut detaljer i kontaktsidan som email, telefon- nummer eller bostadsomrâde.
Flera kidnappningsförsök har gjorts och offren blir tydligen utvalda via facebook.
Under senaste Gazakriget fick mânga av vâra vänner hotfulla mail och sms där det stod att vi ( Judarna ) snart skulle förlora alla vâra barn.
Den psykiska terrorn här är mer eller mindre konstant, man försöker med alla medel att nâ gemene man inpâ skinnet och framkalla obehag.
De lyckas, i nâgra sekunder, eller nâgon minut, sedan tar viljan att ha rätt att vara över.
Men jag ska nog kolla min Facebook iallafall...
Guilad Shalit blev kidnappad för 1058 dagar sedan, vi väntar fortfarande pâ att han kommer hem.