Jag vet att jag skrivit kilometer om Israelens bilkörning.

Idag hördes en jättesmäll utifrân och när jag tittade ut började jag gapskratta. Kvinnan skulle alltsâ parkera bilen, lyckades ta sig upp pâ trottoarkanten, köra ytterligare enochenhalv meter och tillsist kvadda bilen mot en lyktstolpe. Man undrar ju liksom varför inte själva trottoarkanten fungerade som en slags varningssignal. Man brukar ju parkera längs med trottoaren, fram till kanten kanske men inte uppepâ. Sedan känns det ju lite läskigt att kunna missa en tvâ meter hög lyktstolpe som

var p r e c i s framför bilen...

Medan jag stod o garvade klev den stackarn ut stortjutande, jag inbillar mig att bâde försäkringsbolaget och hennes make var jobbiga samtal att ringa, bilen var kvaddad som ni ser.

Hittills har jag känt mig i säkrehet uppe pâ trottoaren men jag fâr nog tänka om. Aftonbladet hade nog sagt att det ligger i Israelens sinne att överskrida utsatta gränser och uppta mark som inte är deras, kanske är det ett praktexempel pâ en sionistisk parkering... fniss.

... en dag vid havet, för att andas havsluft, gâ i vit sand, simma och lena min stressade själ. Det finns inget bättre än att bada i solnedgângen.
Ny vecka, nytt jobb- igen.
Nu vill jag slâ rot, tjocka starka rötter som ingen eller inget kan rycka upp.

I "utlandet" plockar alla ögonbrynen hos nâgon proffesionell vaxerska. Jag har letat i omrâdet men inte hittat nân man bara kan poppa in hos men i morse när jag var pâ apoteket slank jag in hos frissan och frâgade. Frisören i vârat center verkar göra det mesta. hon säljer skor och kläder, handväskor och smink. Hon tatuerar ögonbryn och sâ klipper hon hâr förstâs.
En stor svartmuskig tjej vid namn Nelly förklarade att hon visst plockade ögonbryn och vaxade kroppar. I priset för ögonbrynen ingick ocksâ mustachbortagning och när jag svarade att jag inte hade nâgon spärrade hon upp ögonen som om hon hört nât väldigt konstigt. Efter en snabbkoll pâ min överläpp drog hon ner priset lite och satte igâng - med ögonbrynen. Nelly var förkyld, riktigt snorig, men hon plockade och drog mina enligt henne nästan osynliga stackars strân.
Det blev riktigt tjusigt, men eftersom de är sâ tarvligt bleka av solen bestämde vi oss för att färga dem ocksâ.
Under tiden klegget satt i ât jag frukost med frisörerna. Alla ihopklämda pâ samma lilla bänk i hörnet pâ en stor salong, snaskande croissanter och annat gott ur en stor kartong, det är mysigare sâ...
Ibland känns det som jag njuter av allt, jag trivs sâ fruktansvärt bra här och tycker att folk är sâ härligt avslappnade och familjära. Jag har blivit en riktig vardagsmysare...

Idag pâ lunchen pratade vi krig. Runt bordet satt en tjej frân Turkiet, en annan frân England tvâ svenskor och en Holländare.
Alla har upplevt krig eftersom alla bor här. Man kan ocksâ säga att alla indirekt valt att uppleva det eftersom samtliga kring bordet var födda utanför Israel.
Iran kom ganska snart upp i diskussionen. Vad ska man göra om det verkligen blir krig med Iran, kemiska vapen känns lamslagande läskigt och en atombomb räcker för att förinta oss alla pâ nâgra sekunder. Missilerna frân Libanon och Gaza känns pötsligt futtiga.
Stanna eller packa väskan vid krig.
De flesta runt bordet verkade ense om att de skulle ta sitt pick och pack och dra.
Men är det sâ lätt? Kan man bara sticka? Turkiskan pâpekade att om vi alla försvinner har vi inget land längre, att det är vâr plikt att stanna, en frâga om sionism
Fanatism skulle vissa säga, heroism andra.
Jag tycker bara att det är fruktansvärt orättvist att vi mâste konfronteras med sâdana problem. Israel är inte lângt borta, ett stenkast frân Grekland och Cypern, men en evighet ifrân den Europeiska tryggheten.

Det är pâfrestande att byta jobb, särskilt när man trivs.
Frân smyckesaffären till ett kanonföretag i Tel Avivs förorter. Allt är ultra modernt, vi har en helt ny fräsh byggnad, takterass med soffgrupper, pâ varje vâning finns ett kök med kaffe, thé, kakor, mjölk etc. Gänget som jobbar pâ översättningsvadelning är mysigt, särsklit en liten klick. Allt frid och fröjd alltsâ...
Sâ ringer ett företag som fâtt mitt cv i somras, de vill träffas. Jag gâr motvilligt med pâ att se vad det handlar om. Ett företag som exporterar grönsaker och som vill utveckla den Skandinaviska markanden. Det är ju precis skräddarsytt till mig. Vi träffas, jag tvekar, bestämmer mig till sist för att säga nej tack. För första gângen pâ länge har jag ett arbete som jag lämnar pâ jobbet, som bara är baserat pâ prestation, ingen tur behövs...
Grönsaksexportörerna ringer tillbaka, tvâ ggr och tillsist kan jag inte säga nej till det de erbjuder.
Nu har jag sag upp mig, efter en mânad pâ ett kanonföretag för att arbeta pâ ett mycket mindre Israeliskt företag bara tio minuter hemifrân. Jag ska sälja tomater, mango, apelsiner och andra godsaker till svenskar och fransmän.
Ângesten har lamslagit mig sedan jag tog beslutet igârkväll, nu börjar den släppa liiite. Jag hoppas sâ att jag valt rätt...

I det lilla landet i öster, där ordet detalj inte uppskattas pâ samma sätt som i väster finns mânga roliga historier att berätta. Pâ jobbet till exempel, skrattade vi västlänningar ât städgänget som tvättar fönster, alla är smâ och ingen nâr ända upp, det är alltsâ bara halva fönstret som blir rent...
Min arbetskompis berättade att hon vd ett tillfälle lämnat in ett par gympaskor till skomakarn för att fixa till framdelen där lite vi färg skavts av. Skomakaren lovade att färga de relativt nya Adidas skorna och tjejen kom glad i hâgen tillbaka efter tvâ dagar som de bestämt. Skorna var vita, helvita. Han hade mâlat över de gröna adidasränderna och tom märket. Min kompis blev vansinnig men skomakaren försvarade sig; det var ju mycket, mycket snyggare med en helvit sko...
Det absolut viktigaste här är att det gâr snabbt, och det gör det faktiskt. De är snabba som blixten. De kan asfaltera upp en ny väg pâ en natt, men efter ett âr är den full av hâl och bubblor...
Som svensk, där detaljer har en enorm betydelse, kan man naturligtvis bli fruktansvärt irriterad över golvplattor som ligger snett, över tidtabeller som inte har nâgon verklighetsanknytning eller en totalt anarkistisk vägskyltning...
Man kan ocksâ tycka att ett liv utan alla dessa detaljer är ganska avslappnande. Jag tycker det är ganska sunt att inte hänga upp sig pâ detaljer som ett lutande golv eller att man helt plöstligt i Jerusalem inte hittar en enda skylt där det stâr "gamla stan" pâ.
Det här landet är 60 âr, de har precis kommit till stadiet att dekorera rondeller med träd och blommor. Fönsterputsning, asfalteringsteknik och detaljer som klackning och färgning av skor kommer lâng, lângt ner pâ listan...

Som förälder gör man ibland enorma uppoffringar. Som att gâ med pâ att ta med barnen till mini israel i Latrun trots att det är 36 grader i skuggan... Jag erkänner att min gräns för att gâ och titta pâ smâ mini hus och mini bilar gâr nâgonstans vid 33°c och att besöket förkortades radikalt pga en irriterad moder.

Jerusalem ligger ganska nära sâ vi tog en sväng. Sukkot, lövhyddefesten är en av högtiderna dâ man bör âka till Jerusalem.

Staden är m a g i s k. Jag blir lika tagen varje gâng. Den här gângen besteg vi Olivberget, kortet med guldkupolerna är tagna därifrân, de tillhör Maria Magdalena kyrka.

Vi stannade till och tog en färskpressad citrondricka, rikligt sockrad med nâgra mynta blad.

Igâr fick vi äntigen se ett filmbevis pâ att Guilad Shalit är vid liv. Det snörvlades nog i de flesta Israeliska hem när Noam, Guilads pappa visade ett leende för första gângen pâ över tre âr...
Killen är 23 idag, var iklädd samma kläder som han hade när han tillfângatogs, sâ mager ut men frisk.
Priset för denna video var 19 Palestinska fângar. Kvinliga fângar som man noga pâpekar i Europeisk press. Kvinnor kan ocksâ vara kriminella, bland dessa nitton finns mördare och terrorister. Gaza tv var sâklart pâplats för att fira den enda av nitton som âtervända till Gaza och inte till västbanken. De vanliga skriken, Hamasflaggorna och barn som knappt kan gâ i militärkläder, treâringar med vapen i händerna...
Hamas ledaren ser naturligtvis detta som en vinst och basunerade ut att de tänker ta flera soldater ( ungar killar och tjejer i nittonârsâldern som gör armén ) sâ att de kan frige mer fângar.
För övrigt har missilerna börjat fallai södra Israel igen. 3 stycken pâ en vecka.
Vad de vill? Inget speceillt förutom att kasta oss i havet och invadera Tel Aviv...
Medans ekonomin pâ Västbanken blomstrar med en sjunkande arbetslöshet och ökande turism koncenterar Gazas terrorister sig pâ det de kan bäst ; Quassam-missiler och terror.
Och Europa torkar en târ av medlidande.

Om nâgra minuter börja Yom Kipour.
Innan dess sätter vi oss alla till bords och äter sâ mycket vi orkar.
Morgondagen kommer att bli lâng och jobbig eftersom det fortfarande är hett, att gâ fram och tillbaka till synagogan utan att dricka är krävande.
Tv kanaler stängs av, trafiken är nästan noll, landet stannar lângsamt upp, om nâgra timmar är alla ute och gâr pâ bilfria vägar.
God Kipour till er som fastar, och hatima tova!

Lördags svammel

Igâr firade sonen sin födelsedag. Vi hyrde in oss pâ Jorkyball-stället, en lokal med massor av minifotbollsplaner där det ordans turneringar vid födelsedags kalas. Kalaset var perfekt och ungarna överlyckiga.
Jag är sâ stolt över sonen som är super social och uppenbarligen omtyckt. Vid paket öppningen hemma rördes jag över alla fina kort som kom med paketen. "Kära vän", Gullige XXX och sâ önskningar om hälsa och kärlek. Jättefint tycker jag.
Vi bjöd in hela klassen. det kändes självklart, i sonens skola funkar det sâ. Alla eller ingen.
När jag växte upp fanns det barn som inte var poppis och aldrig blev bjudna, det är ju jättehemskt när man tänjer efter...
Jag har f ö läst ut Camilla Läckbergs "sjöjungfrun". Ganska bra. Jag läser henne för att jag tycker att det är ganska skönt tidsfördriv även om jag egentligen inte gillar henne.
Nu ska jag börja pâ Mari Ljungstedt, DET är grejer det!!!!

Idag har vi haft svensk kväll igen, den här gângen hos Kala i Rehovot.
Jag bestämde mig för att ta tâget, av tvâ anledningar. Den första är att jag inte gillar att köra bil här och att trafiken är om möjligt ännu läbbigare pâ Torsdag efter mörkrets inbrott än andra kvällar förmodligen eftersom Torsdag kvällar är the night dâ Israelerna ger sig ut pâ galej, dricker öl och röker roliga cigaretter. Den andra anledningen är att min nya jobbarkompis föräldrar kommit och hälsat pâ och hade vänligheten att ta med sig 4 (!) pocketböcker pâ Svenska som ivrigt väntar pâ att bli öppnade. Jag har börjat med Sjöjungfrun av Camilla Läckberg och söker systematiskt luckor i dagens täta program för att hinna läsa.
Det häftigaste med tâgresan var att jag vid ett tillfälle lyfte blicken, vid Lod ungefär, och sâ en hage med massor av kameler i. Det kändes mycket häftigare än kossor och jag fick den där ooooh-nu-känns-det-att-jag-lever-i-mellanöstern-känslan som ger mig gâshud.
Kvällen var lyckad som alltid och maten var ruskigt god, ni kan säkert se recepten pâ Kalas Blog

Nu har grannen varit igâng igen. Jag har undvikit att ta hissen med honom i den mân det gâtt men härom morgonen var det oundvikligt. Jag pratade forserat om barnen och med hans treâriga dotter och skulle precis slinka ur hissan dâ jag känner hans hand pâ min arm, en lââââng smekning frân armbâgen till handen. Pâ ett ögonblick.
Jag knep igen, rusade ut och började fnittra hysteriskt.
Maken väntade i bilen och undrade varför jag var sâ konstig.
Nästa gâng grannen gôr lika dant ska han fâ se hur en förbannad svenska ser ut, nu fâr det fasiken vara nog. Först efterât kom jag pâ att jag kunde sagt nât pâ engelska sâ dottern inte fattat...
Tänk att nâgra ljusa hârstrân kan framkalla sâ mycket känslor...

När jag sitter och väntar pâ tâget pâ morgonen, i skuggan - solen är fortfarande störande het, undrar jag...
... hur det kan vara sâ att tâgen som ska gâ var tjugonde minut ständigt är en kvart försenade...
knivig frâga för morgontrött smâbarnsmamma.
Jag har kommit fram till att det inte alls gâr tre tâg i timmen som de säger, men förmodligen bara tvâ... "De är sluga di där Israelerna"

Det här med kompisar...
det är ingen tonârsgrej fôr min del, jag tar blodigt allvar pâ vänskap, det vet alla som har äran att räknas till den inre kretsen.
Facebook är ju en fantastisk idée för sâdan som mig. Man kan ju förutom att kolla upp vad alla snygga killar pâ gymnasiet har tagit vägen ( och konstatera att de blivit gamla,lite flintis, lite smâfeta och inte alls lika läckra som jag och mina väninnor) faktsikt hitta försvunna vänner och ta upp kontakten.
Över en kopp kaffe pâ var sin sida av jorden kan jag prata med Petra, hjälpa Gunilla med religiösa frâgor som tas upp bland hennes konfirmander, snacka relationer med kusin Masse jag inte sett pâ typ tio âr...
Det mest otroliga är ju att hitta de där tjejerna man var sâ tajt med pâ Gymnasiet men som man glidit ifrân för att man kanske inte valt samma liv.
I förrgâr pratade jag med Fia, min mysiga Fisen och det kändes som jag var nitton igen och skolkade pâ Princess. Trots att vi lever i vitt skilda värdar finns kärnan kvar, vänskapen...
De är fâ de vännerna man kan vara ifrân i femton âr och hitta tillbaka till direkt. Riktiga vänner som aldrig dömer, som ser igenom, som fortfarande kan skratta och ha kul.
Vilken tur jag har som har er, ni som jag träffar ofta, ni som altid funnits där och ni som kommer tillbaka...
Jag behöver inte skriva nâgra namn, jag vet att ni vet...

och sâ var nyâr över. Vârat andra nyâr här i Israel.
I morse var vi alla i synagogan och lyssnade pâ shofar, vädurshornet. Det är ett av världens äldsta blâsinstrument och första gângen det omnäms i gamla testamentet är när Moses tar emot Thoran pâ Sianï.
Det är alldeles, alldeles tyst när de blâser i hornet. Alla stâr upp, blickstilla med böjda huvuden, de flesta ber, kanske nâgon vill bli frisk, eller bli gravid, eller vinna pâ lotto... vad man än vill sâ är det just när de blâser i vädurshornet man ska frâga om det.
Ljudet är entonigt, med lânga och korta toner, säkert inte särskilt vackert men varje âr kniper det i bröstet, mânga grâter. Ännu ett âr har gâtt, tiden gâr sâ oerhört fort och jag tänker att jag har tur som är vid god hälsa, att jag har mina barn och min make vid min sida, och att jag fâr fira denna högtid i mitt eget land, där alla andra firar med mig.
Känslan av samhörighet är obeskrivlig, bara vi frân diasporan kan förstâ den tror jag...

Det judiska nyâret är här. De spelar nyârssânger pâ radio och var man gâr hälsar folk gott nytt âr. En av de vanligaste önskningarna man lägger till här är fred. Det känns lite vemodigt att tänka att sedan staten bildades har det förmodligen aldrig gâtt ett âr utan att folk dött i krig eller attentat. Det verkar iallafall som att de inte lyckats ta kâl pâ hoppet ännu.
Vi ska fira nyâr med vâra vänner i Holon. Det blir stor middag, med granat äpplen och honung med hopp om att vi ska föröka oss och bli lika mânga som granatäpplets kärnor( inte vi alltsâ, jag anser att jag dragit mitt strâ till stacken med tre banditer) och att âret ska bli sött som honung.
Imorgon är jag ledig men gör upp i ottan som en riktig "mama" och lagar mat innan det blir sâ varmt att jag inte stâr ut i köket.
Chana tova till er alla där ute i världen, mâ âret som kommer ge oss hälsa, kärlek,pengar, fred och lât oss alla hoppas att det är Guilad Shalits sista âr i fângenskap!

Tâgtiderna fâr mig att skratta pâ morgonen, det är verkligen total anarki. Det gâr ca tre tâg i timmen, sâ lângt är vi överrens, att de ska komma pâ vissa tider är skitsnack. De kommer när de vill, ibland inte alls. Jag börjar arbeta mellan 8 och tio sâ det gör faktiskt inte sâ mycket, ingen annan verkar bry sig heller. Israelerna är ganska stresstâliga tycker jag, det är sällan man ser grupper hetsa upp sig för smâsaker som försenade tâg även om det är tredje dagen i rad.
Pâ jobbet är allt bra och jag trivs verkligen. En liten klick sydamerikanskor verkar stâ fôr underhâllning även pâ den nya arbetsplatsen, med lite tur kan det nog bli stolkastning där med...
Det enda jag är fruktansvärt trött pâ just nu är värmen och klibbet. Det känns som jag fâtt en rejäl överdos och jag längtar verkligen efter svalka. Bara nâgra veckor till sâ kommer nog första riktiga regnet...

öken vandring

Vi kom fram till Massada klippan efter att ha tagit en liten snirklig väg kantad av Beduinbyar och efter mörkrets inbrott. Hettan hade lagt sig lite och vi satte upp tälten och kânkade pâ frysväskor utan att svettan lackade.

Grillning, gott vin och i säng ganska tidigt, jag tror att lägret sov vid tolv ungefär.

Jag vaknade först och kröp ut ur ett redan överhettat tält klockan halv sju dâ solen gick upp bakom Massadaklippan. Endel korta ögonblick glömmer man aldrig, det var verkligen mäktigt, alldeles tyst och tomt, nästan högtidligt.

Efter frukost gav vi oss av mot döda havet och Ein Guedi för en ökenvandring. Vi packade med vatten i ryggsäckarna ( Vi drack 40 L vatten under dagen, fyra vuxna och fem barn, varav en tre âring, det säger endel om hettan)och gav oss av i en tryckande 45 gradig hetta. Slut mâlet var ett stort vattenfall där vi skulle bada och svalka oss innan tillbakavägen.

Barnen var med, nâgra avsatser är lite läskiga men absolut inte farliga om man gâr lugnt med en vuxen, utsikten tar andan ur den mest okänsliga och hettan gör det hela ännu mer exotisk.

Vattenfallet var värt varenda steg och efter fyra timmar var vi tillbaka till bilen och âkte ner till döda havet för att grilla.

Ett salt dopp i denna konstiga sjö som dessvärre snart är uttorkad om nâgra âr sâvida ingen reagerar, blev en fin avslutning pâ en helg jag aldrig glömmer.

När vi pâ hemväg och âkte förbi Jerusalem konstaterade vi att det sjunkit frân 44.5 grader till 25 pâ bara nâgra timmar, det kändes nästan lite ruggigt...

För de som hoppades pâ en repris av gârdagens snigel-imitation blev det stor besvikelse.
Jag gick inte vilse i morse och behövde därför inte förklara att gatan jag letade efter hette snigelgatan och förklara vad en snigel var ( pâ hebreiska, hade naturligtvis glömt bort ordet) och härma snigeln i ett desperat sista försök att göra mig förstâdd.
Ibland glömmer jag bort mig själv när jag är stressad och inser inte hur löjlig jag mâsta se ut.
Nu är det helg! Härligt!!

Första dagen pâ nya jobbet gick bra. En stor internationell skara avslapnnade, coola, intressanta trettioâringar pâ samma stället och en supertrevlig svensk arbetskamrat kommer att förgylla min vardag frân och med nu.
Jag tar tâget till jobbet, nytt och fräsht och svaaaalt!
Pâ hemvägen var det kakutdelning, det är sâ typîskt Israeliskt att dela ut kakor till sina medpassagerare. Nâgon undrade vart kaffet var, en annan svarade att hon skulle ta med imorgon. Jag skulle inte bli förvânad...
Dagens goda nyhet är att föräldramötet pâ dagis inte är halv âtta pâ morgonen men pâ kvällen...
Mannen kan skatta sig lycklig att au pairen räddade situationen, jag hade inte tyckt att det var ett dugg kul med en sâdan sprâkmiss 07h20 utanför ett stängt dagis.
Imorgon är sista dagen pâ veckan och början pâ min första Israeliska weekend, det är dags för camping igen.
Vi firar sonens födelsedag i Sinai öknen, nedanför Massada klippan. Vâldsamt häftigt!