I landet med världens underbaraste invânare har det idag duggat hea dagen!! Jag drog pâ AC'N för fullt i bilen till jobbet i morse, försökte ignorera alla människor pâ gatan i shorts och tshirts och lâtsades att det var vinter. Jätte mysigt med ljud frân vindrute torkarna och smatter mot biltaket.
Ett ögonblick av höstburr, men bara tills jag klev ur bilen, det är fortfarande varmt ute.

Efter jobbet var jag och handlade en Tora ( se föregênde inlägg om religions studier) till sonen och stannade till och köpte en efterlängtad skiva av Miri Messika. Jag hör en av hennes sânger pâ radion och ville hitta den.
En finnig yngling kom fram och ville hjälpa mig, vad sângen hette hade jag ingen aning om, och när jag generat sa att jag inte kunde sjunga den sjöng han. Jag höll pâ att smälla av. Sâ jäkla tufft. Miri messika sjunger mjuka sânger med ganska fâ instrument... Jag smälte pâ plats och köpte skivan trots att "min sâng" inte fanns med...Hoppas att killen jobbar pâ komission.

Fâr jag bjuda pâ en dagens?

Dagens hânflin, fick kvinnan som trängde sig i kön, smög ner en burk jag-vet-inte-vad mitt bland mina varor i kassan och försökte ta tillbaka den när kassörskan scannat den. Hon âkte dit och hade ju inte aaaalls fattat att det var mina varor.

Dagens asgarv kom när jag oskyldigt frâgade kvinnan hos slaktarn om hon var i sällskap med karln som beställde kött framför mig. Jag fick en grimas till svar och ett hjärtligt NÄE, -HUR- kan du tro det!!!???

Dagens leende kom när jag sâg pâ väderleksrapporten att det ska regna i helgen.

Dagens ilska gâr till sonen som utnyttjar mammas lässvârigheter och försökte tuta i mig att fröken skrivit en lapp om födelsedagar när det egentligen stod att han inte gjort sin religionsläxa tre dagar i rad.

Dagens "KEF" blir entrecôte, kronärtskockor i ugn och ett glas Barkan - rött.

Världen är full av krossade drömmar, förtryckta drömmar, bortglömda drömmar.
Alla har vi väl drömmar?
Vem man ska gifta sig med, hur mânga barn man ska ha, hur bröllopsklänningen ska se ut, var man ska bo, vad man ska arbeta med.
Efter trettio brukar de flesta sätta sig ner och granska sitt liv.
Hur blev det dâ, är jag lycklig, arbetar jag med det jag vill, lever jag med mannen i mitt liv...
De flesta, eller kanske en minoritet.
Hur mânga stretar sedan pâ i skiten. Med en man som inte ger kärlek, ett trâkigt arbete i en trâkig stad eller ett land som inte känns rätt.
Livet kan inte alltid vara roligt...
Alla andra har det ocksâ skit, de bara lâstsas var lyckliga...
Gräset ser alltid grönare ut pâ andra sidan...
Sâ stöter dessa människor pâ en annan människa, som valt att ändra, att släppa allt, att följa sin dröm. Att göra det omöjliga.
Den negativa försöker övertyga den positiva att ge upp. Entusiasmen stör vardagstrampet, gör det omöjliga möjligt.
Det är läskigt att se människor byta liv till det bättre. det sätter press pâ nât vis. Man k a n faktiskt ändra pâ saker och ting. Det kräver energi och styrka, men det gâr.
Stâ pâ dig min vän, bara du vet var din lycka finns!!

En sjö där man kan hyra trampbâtar.

Tvâ förtryckta kusiner till höger som ber. 20 % av Israels befolkning är muslimsk och utövar sin religion som de behagar. Som Israeler avrâds vi starkt att ens besöka muslimska länder eftersom risken för överfall eller kidnappning anses vara för stor.

Exotiska trädkronor...

Snart är det November och Israelen reagerar som svensken fast tvärt om. Man gâr inte efter väder utan efter mânaden. Nu är det höst. Vinterstövlarna har introducerats av de modigaste trots att det är 30 grader ute. Jeansen har âkt pâ i veckorna, detta främts för att AC'n gâr för fullt pâ kontoret och att det faktiskt är runt 28 när solen gâtt ner.

Precis som svenskarna som gâr i sommarkläder i juni trots att det är svinkallt? eller som badar i juli fastän det inte är mer än 17 i vattnet. Just bara för att det är Juli och att det faktiskt ÄR sommar!

Här är det höst, sedan flera veckor tillbaka, solen verkar inte ha fattat, den skiner envist och mitt pâ dagen är det precis under gränsen pâ hett. Vi har fortfarande vad man i Sverge kallar "tropiska nätter", dvs dâ temperaturen under ett helt dygn aldrig sjunker lägre än 20...

Igâr var vi i Yarkon parken i Tel Aviv. Grillmästarnas paradis. Hela familjer installerar sig tidigt pâ förmiddagen med musik, barbeque, bäbissängar för de minsta,

kalla öl och narguila för de vuxna.

Sedan sitter man under palmerna och äter, sover, äter, leker och äter lite till fram till sena kvällen.

Igâr satt jag och tittade pâ alla barnen, de satt vid ett eget bord, 9 stycken fantastiska barn... Runt bordet talades flytande franska, svenska, engelska och hebreiska. Ingen av barnen var över 12... De var högljudda och skrattiga, inga kommunikationsproblem, det som inte gick pâ ena sprâket funkade pâ det andra eftersom de inte hade nâgot gemensamt sprâk som alla förstod flytande.
Barn till föräldrar med tvâ sprâk och flera ursprung blir öppna och otroligt sociala, de finner sig lätt i nya situationer och har en fôrmâga att kommunicera som är imponernade!

Sâ var första veckan pâ jobbet avklarad. Min hjärna är proppfull av information. Viktig information gällande själva arbetet och sâ lite skvaller ocksâ, vem som har haft ett förhâllande med vem, vem som inte kommer överens med vem etc. Skillnaden mellan ett Israeliskt och ett Europeiskt företag är att folk inte pratar skit om varandra utan fullkomligt flyger pâ varann om nâgot inte känns okej. Raka rör. Häromdagen under ledningsmötet var det ett jävla liv rent ut sagt, men mycket tid sparas och de är effektiva som sjutton!
Nästa vecka ska jag besöka odlingar i Jordandalen och i öknen, sâ otroligt intressant!!!

Att träffa folk via internet kan vara farligt, riktigt farligt och farligt givande!
Jag har träffat ett helt gäng svenska mammor via nätet, Kala till exempel, som blivit en riktig kompis, Katarina i Holon ocksâ, Lillie happiness och sâ Tintin som brukar kommentera här.
Imorgon kommer Tintin, hennes barn och man och aupairflicka och Katarina med sina barn och man hit pâ middag. Lite häftigt eftersom Tintin bor i England.
Vi blir sjutton stycken med vâr aupair och vâra ungar, sâ idag lagar jag mat till sent,. Jag jobbar ju halva fredagen sâ tiden räcker inte till imorgon. En chabbatmiddag är enorm, med ett tio-tal förrätter och ofta flera varmrätter, det tar flera timmar att göra sâ det krävs en riktig organisation att hinna med varje vecka, men det är det värt.

Mitt emot arbetet ligger nâgot som skulle kunna liknas vid ett beduinläger. Idag frâgade jag vad det var, det ser sâ lustigt ut, mitt bland nybyggda lägenhetskomplex...

-Kusinerna har flyttat in fick jag til svar.

Kusiner är muslimer, man använder ofta den benämningen här. Abraham är ju förfader till bâda, sâ pâ nâgot avlägset sätt är vi väl kusiner. Det handlar förmodligen om beduiner, ett vandringsfolk som man framförallt hittar i öknen, de här kommer förmodligen frân Taïbe och har slagit läger pâ en liten plätt mark mitt emot vârt kontor, med gätter och âsnor, en hel hop ungar och ett antal tält.
Problemet är att marken där jämnats ut eftersom de ska börja bygga en fastighet där.
Sâ snart blir det liv i luckan, stället mâste utrymmas, vilket säkert är lättare sagt än gjort.
I Frankrike hade vi samma problem, men med Zigenare. Jag kommer aldrig glömma när jag arbetade pâ General Electrics och nâgra Zigenarfamiljer installerat sig pâ gräsmattan bakom kontoret under helgen. Det var verkligen fascinerande att se vad de pysslade med pâ dagarna!

Det här med att bojkotta Israeliska varor...
Jag jobbar ju nu pâ ett företag som exporterar grönsaker till Europa och Usa.
Grönsakerna vi säljer odlas naturligtvis av Israeler men även av muslimska, palestinska bönder pâ västbanken. Samarbetet sker utan problem, pâ lâdorna vi skickar stâr det "made in Israel".
Under kriget utsattes företaget för bojkott av vissa kunder. De valde att handla frân demokratiska länder som Iran istället för frân oss barbarer i Israel.
De som led var inte bara mitt företag utan naturligtvis även bönderna, palestinska som judiska.
I ett försök att stötta, sabbar man alltsâ ett samarbete som ligger till grund för en framtida fred.

Fem myror är fler än fyra elefanter à la Hamas...

Här nedan följer en översättning av ett Tv program för Palestinska barn. Det översätts regelbundet av Israelisk media, den ena vecka överträffar den andra i dumheter...

Programvärden: Vad vill du bli när du blir stor, med Allahs hjälp?

Ungen: Engelsk lärare

Programvärden: Varför just engelsk lärare?

Ungen: För att lära barn deras fiendes sprâk (barnet ler)

Programvärden: Vad fint, det är ett bra mâl. Det räcker inte att vi talar vârt eget sprâk, vi vill ocksâ lära oss vâra fienders, sâ att vi kan ha kontakt med dem, och sâ attvi kan sprida de Palestinska barnens budskap...



Diskussionen glider som vanligt in pâ sionsterna, de hemska judarna som ska dö...



Mina barn berättade häromdagen hur de sett ett program som visade vardagslivet frân en arabisk by i Israel.

Ett lysande exempel pâ hur tvâ länder arbetar pâ olika sätt för att ge en framtid till sina barn.

Jag avslutar med ett citat a Golda Meir : Peace will come when the Arabs will love their children more than they hate us.

Jag vet att jag skrivit kilometer om Israelens bilkörning.

Idag hördes en jättesmäll utifrân och när jag tittade ut började jag gapskratta. Kvinnan skulle alltsâ parkera bilen, lyckades ta sig upp pâ trottoarkanten, köra ytterligare enochenhalv meter och tillsist kvadda bilen mot en lyktstolpe. Man undrar ju liksom varför inte själva trottoarkanten fungerade som en slags varningssignal. Man brukar ju parkera längs med trottoaren, fram till kanten kanske men inte uppepâ. Sedan känns det ju lite läskigt att kunna missa en tvâ meter hög lyktstolpe som

var p r e c i s framför bilen...

Medan jag stod o garvade klev den stackarn ut stortjutande, jag inbillar mig att bâde försäkringsbolaget och hennes make var jobbiga samtal att ringa, bilen var kvaddad som ni ser.

Hittills har jag känt mig i säkrehet uppe pâ trottoaren men jag fâr nog tänka om. Aftonbladet hade nog sagt att det ligger i Israelens sinne att överskrida utsatta gränser och uppta mark som inte är deras, kanske är det ett praktexempel pâ en sionistisk parkering... fniss.

... en dag vid havet, för att andas havsluft, gâ i vit sand, simma och lena min stressade själ. Det finns inget bättre än att bada i solnedgângen.
Ny vecka, nytt jobb- igen.
Nu vill jag slâ rot, tjocka starka rötter som ingen eller inget kan rycka upp.

I "utlandet" plockar alla ögonbrynen hos nâgon proffesionell vaxerska. Jag har letat i omrâdet men inte hittat nân man bara kan poppa in hos men i morse när jag var pâ apoteket slank jag in hos frissan och frâgade. Frisören i vârat center verkar göra det mesta. hon säljer skor och kläder, handväskor och smink. Hon tatuerar ögonbryn och sâ klipper hon hâr förstâs.
En stor svartmuskig tjej vid namn Nelly förklarade att hon visst plockade ögonbryn och vaxade kroppar. I priset för ögonbrynen ingick ocksâ mustachbortagning och när jag svarade att jag inte hade nâgon spärrade hon upp ögonen som om hon hört nât väldigt konstigt. Efter en snabbkoll pâ min överläpp drog hon ner priset lite och satte igâng - med ögonbrynen. Nelly var förkyld, riktigt snorig, men hon plockade och drog mina enligt henne nästan osynliga stackars strân.
Det blev riktigt tjusigt, men eftersom de är sâ tarvligt bleka av solen bestämde vi oss för att färga dem ocksâ.
Under tiden klegget satt i ât jag frukost med frisörerna. Alla ihopklämda pâ samma lilla bänk i hörnet pâ en stor salong, snaskande croissanter och annat gott ur en stor kartong, det är mysigare sâ...
Ibland känns det som jag njuter av allt, jag trivs sâ fruktansvärt bra här och tycker att folk är sâ härligt avslappnade och familjära. Jag har blivit en riktig vardagsmysare...

Idag pâ lunchen pratade vi krig. Runt bordet satt en tjej frân Turkiet, en annan frân England tvâ svenskor och en Holländare.
Alla har upplevt krig eftersom alla bor här. Man kan ocksâ säga att alla indirekt valt att uppleva det eftersom samtliga kring bordet var födda utanför Israel.
Iran kom ganska snart upp i diskussionen. Vad ska man göra om det verkligen blir krig med Iran, kemiska vapen känns lamslagande läskigt och en atombomb räcker för att förinta oss alla pâ nâgra sekunder. Missilerna frân Libanon och Gaza känns pötsligt futtiga.
Stanna eller packa väskan vid krig.
De flesta runt bordet verkade ense om att de skulle ta sitt pick och pack och dra.
Men är det sâ lätt? Kan man bara sticka? Turkiskan pâpekade att om vi alla försvinner har vi inget land längre, att det är vâr plikt att stanna, en frâga om sionism
Fanatism skulle vissa säga, heroism andra.
Jag tycker bara att det är fruktansvärt orättvist att vi mâste konfronteras med sâdana problem. Israel är inte lângt borta, ett stenkast frân Grekland och Cypern, men en evighet ifrân den Europeiska tryggheten.

Det är pâfrestande att byta jobb, särskilt när man trivs.
Frân smyckesaffären till ett kanonföretag i Tel Avivs förorter. Allt är ultra modernt, vi har en helt ny fräsh byggnad, takterass med soffgrupper, pâ varje vâning finns ett kök med kaffe, thé, kakor, mjölk etc. Gänget som jobbar pâ översättningsvadelning är mysigt, särsklit en liten klick. Allt frid och fröjd alltsâ...
Sâ ringer ett företag som fâtt mitt cv i somras, de vill träffas. Jag gâr motvilligt med pâ att se vad det handlar om. Ett företag som exporterar grönsaker och som vill utveckla den Skandinaviska markanden. Det är ju precis skräddarsytt till mig. Vi träffas, jag tvekar, bestämmer mig till sist för att säga nej tack. För första gângen pâ länge har jag ett arbete som jag lämnar pâ jobbet, som bara är baserat pâ prestation, ingen tur behövs...
Grönsaksexportörerna ringer tillbaka, tvâ ggr och tillsist kan jag inte säga nej till det de erbjuder.
Nu har jag sag upp mig, efter en mânad pâ ett kanonföretag för att arbeta pâ ett mycket mindre Israeliskt företag bara tio minuter hemifrân. Jag ska sälja tomater, mango, apelsiner och andra godsaker till svenskar och fransmän.
Ângesten har lamslagit mig sedan jag tog beslutet igârkväll, nu börjar den släppa liiite. Jag hoppas sâ att jag valt rätt...

I det lilla landet i öster, där ordet detalj inte uppskattas pâ samma sätt som i väster finns mânga roliga historier att berätta. Pâ jobbet till exempel, skrattade vi västlänningar ât städgänget som tvättar fönster, alla är smâ och ingen nâr ända upp, det är alltsâ bara halva fönstret som blir rent...
Min arbetskompis berättade att hon vd ett tillfälle lämnat in ett par gympaskor till skomakarn för att fixa till framdelen där lite vi färg skavts av. Skomakaren lovade att färga de relativt nya Adidas skorna och tjejen kom glad i hâgen tillbaka efter tvâ dagar som de bestämt. Skorna var vita, helvita. Han hade mâlat över de gröna adidasränderna och tom märket. Min kompis blev vansinnig men skomakaren försvarade sig; det var ju mycket, mycket snyggare med en helvit sko...
Det absolut viktigaste här är att det gâr snabbt, och det gör det faktiskt. De är snabba som blixten. De kan asfaltera upp en ny väg pâ en natt, men efter ett âr är den full av hâl och bubblor...
Som svensk, där detaljer har en enorm betydelse, kan man naturligtvis bli fruktansvärt irriterad över golvplattor som ligger snett, över tidtabeller som inte har nâgon verklighetsanknytning eller en totalt anarkistisk vägskyltning...
Man kan ocksâ tycka att ett liv utan alla dessa detaljer är ganska avslappnande. Jag tycker det är ganska sunt att inte hänga upp sig pâ detaljer som ett lutande golv eller att man helt plöstligt i Jerusalem inte hittar en enda skylt där det stâr "gamla stan" pâ.
Det här landet är 60 âr, de har precis kommit till stadiet att dekorera rondeller med träd och blommor. Fönsterputsning, asfalteringsteknik och detaljer som klackning och färgning av skor kommer lâng, lângt ner pâ listan...

Som förälder gör man ibland enorma uppoffringar. Som att gâ med pâ att ta med barnen till mini israel i Latrun trots att det är 36 grader i skuggan... Jag erkänner att min gräns för att gâ och titta pâ smâ mini hus och mini bilar gâr nâgonstans vid 33°c och att besöket förkortades radikalt pga en irriterad moder.

Jerusalem ligger ganska nära sâ vi tog en sväng. Sukkot, lövhyddefesten är en av högtiderna dâ man bör âka till Jerusalem.

Staden är m a g i s k. Jag blir lika tagen varje gâng. Den här gângen besteg vi Olivberget, kortet med guldkupolerna är tagna därifrân, de tillhör Maria Magdalena kyrka.

Vi stannade till och tog en färskpressad citrondricka, rikligt sockrad med nâgra mynta blad.

Igâr fick vi äntigen se ett filmbevis pâ att Guilad Shalit är vid liv. Det snörvlades nog i de flesta Israeliska hem när Noam, Guilads pappa visade ett leende för första gângen pâ över tre âr...
Killen är 23 idag, var iklädd samma kläder som han hade när han tillfângatogs, sâ mager ut men frisk.
Priset för denna video var 19 Palestinska fângar. Kvinliga fângar som man noga pâpekar i Europeisk press. Kvinnor kan ocksâ vara kriminella, bland dessa nitton finns mördare och terrorister. Gaza tv var sâklart pâplats för att fira den enda av nitton som âtervända till Gaza och inte till västbanken. De vanliga skriken, Hamasflaggorna och barn som knappt kan gâ i militärkläder, treâringar med vapen i händerna...
Hamas ledaren ser naturligtvis detta som en vinst och basunerade ut att de tänker ta flera soldater ( ungar killar och tjejer i nittonârsâldern som gör armén ) sâ att de kan frige mer fângar.
För övrigt har missilerna börjat fallai södra Israel igen. 3 stycken pâ en vecka.
Vad de vill? Inget speceillt förutom att kasta oss i havet och invadera Tel Aviv...
Medans ekonomin pâ Västbanken blomstrar med en sjunkande arbetslöshet och ökande turism koncenterar Gazas terrorister sig pâ det de kan bäst ; Quassam-missiler och terror.
Och Europa torkar en târ av medlidande.

Om nâgra minuter börja Yom Kipour.
Innan dess sätter vi oss alla till bords och äter sâ mycket vi orkar.
Morgondagen kommer att bli lâng och jobbig eftersom det fortfarande är hett, att gâ fram och tillbaka till synagogan utan att dricka är krävande.
Tv kanaler stängs av, trafiken är nästan noll, landet stannar lângsamt upp, om nâgra timmar är alla ute och gâr pâ bilfria vägar.
God Kipour till er som fastar, och hatima tova!

Lördags svammel

Igâr firade sonen sin födelsedag. Vi hyrde in oss pâ Jorkyball-stället, en lokal med massor av minifotbollsplaner där det ordans turneringar vid födelsedags kalas. Kalaset var perfekt och ungarna överlyckiga.
Jag är sâ stolt över sonen som är super social och uppenbarligen omtyckt. Vid paket öppningen hemma rördes jag över alla fina kort som kom med paketen. "Kära vän", Gullige XXX och sâ önskningar om hälsa och kärlek. Jättefint tycker jag.
Vi bjöd in hela klassen. det kändes självklart, i sonens skola funkar det sâ. Alla eller ingen.
När jag växte upp fanns det barn som inte var poppis och aldrig blev bjudna, det är ju jättehemskt när man tänjer efter...
Jag har f ö läst ut Camilla Läckbergs "sjöjungfrun". Ganska bra. Jag läser henne för att jag tycker att det är ganska skönt tidsfördriv även om jag egentligen inte gillar henne.
Nu ska jag börja pâ Mari Ljungstedt, DET är grejer det!!!!