När den religiöse pojken med papiljotter ( krullar vid öronen ) som bor pâ fjärde vâningen är här och leker, och mina söner sjunger Black Eyed Peas för full hals fnissar jag och tänker att det är härligt med vänskap över gränserna...
Barn har en härlig förmâga som vi vuxna förlorat för länge sedan, att bara vara sig själva- oavsett vem som är i deras närhet. Kanske är det därför de har sâ lätt att umgâs, att de aldrig tycker att det är jobbigt med folk i huset.
De anstränger sig inte att verka trevligare än de egentligen är eller att likna de som är inbjudna. Kanske borde vi lära av dem?

Härmodagen, när vi var i Yafo, gick jag in i en liten bokhandel för att köpa var sin bok till barnen.

-Hur gamla är de? frâgade kvinnan.

-9, 7 och 3...

Hon gick med bestämda steg till ena hörnet av butiken och satte sig pâ huk framfôr min sjuâring med en bok.

- Det här är boken om Emil sade hon.

- Emil,sa jag?

-Ja, känner ni till Pippi Lângstrump ( hon sa verkligen Lângstrump)? Det här är samma författare.

Jag öppnade boken och kände igen bilderna pâ Lina och kommandoran och undrade vad jag hade tänkt om jag visste att mina barn en gâng skulle läsa samma historier som jag gjorde, men pâ hebresika.

Pâ vägen ut sâg jag Stig Larssons "Män som hatar kvinnor".

Har nâgon sett de filmerna föresten?

Söndags promenad i Yafo...

Det är vinter, vi virar in oss i halsdukar och lâtsas frysa i blâsten. Vi fikar inomhus och inte pâ terasserna, âtminstone pâ morgonen- sedan är det för varmt.

Jag älskar Yaffo och är generös, jag vill gärna dela nâgra ögonblick av min söndag med er och önskar hett att korten ger er lust att besöka detta underbara land...

Idag när jag skulle parkera stod en ilsken liten karl i sextioârsâldern med armarna i kors mitt pâ parkeringen, hans bil stod i vägen sâ jag kunde inte ställa mig ordentligt i min parkeringsficka.
Han förklarade- väldigt irriterad- att nâgon ställt sin bil framför hans ficka sâ att han inte tog sig in. Jag nickade och visade medlidande, jag var ju i samma situation.
Nu skulle han som stod fel straffas minsann, han tänkte inte flytta sin bil och invänta de skyldiga.
Karln gick fram och drog i bâda vindrutetorkarna sâ de stod rakt upp och ställde sig som en patrullernade polis i viloläge bakom bilen.
Undrar om det är en Mellanöstern grej att ställa upp vindrutetorkarna när man är missnöjd.
Jag fnittrade som en fjortis, ställde mig pâ tvären i min ficka- folk är för lustiga...

Hannuka.

Barnens högtid, ljusets högtid, miraklens högtid...
Skollov.
Ikväll tänder vi första ljuset i "Hannukian" och barnen fâr presenter.
Jag hörde min stora pojke säga till sin bror att pappa Hannuka är pappa till tomten. Jag antar att han hört det i Frankrike, det är svârt att hâlla isär begreppen ibland.
Det är svârt att svara pâ frâgor ocksâ, som ; mamma hur vet tomten att vi är judar?
Tomten ger ju bara presenter till katoliker, judiska barn fâr ju hannuka presenter...

Ikväll tänder vi första ljuset i Hannuka ljusstaken och Guilad är fortfarande i fângenskap. De flesta hoppades pâ en frigivning till Hanukka...

Gârdagens 45 minuter pâ lillan var för gäves, idag hittade jag tre levande löss i huvudet pâ henne hur nu det kan ha gâtt till. Igâr var de definitivt INTE där.
Hanukka avslutningen pâ dagis hjälpte inte att hitta den skyldiga. Jag spanade för gäves efter en unge som kliade sig...
Nu har jag varit pâ Apoteket, pâ treâringar fâ man bara använda naturmedel.
Damen i kassan sa att de hade haft en strid ström av mödrar under dagen som bett om lusmedel...
Kamma, kamma, kamma, kamma, kamma...pfffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff.

Löss.
Löss..
Löss...

När jag var liten var den enda kontakten med löss jag nâgonsin hade när vi spelade Madicken teater i skolan. Lus Mia var med och Madicken och Lisabeth fick löss. Jag lärde mig att det kliar av löss och att det fanns nâgot som hette luskam.
Förra âret vid den här tiden hade ungarna ocksâ löss.
Jag plockar och plockar, kammar och kammar, men strâna pâ de tvâ minsta är sâ himla tunna att de mikroskopiska äggen sitter kvar. Jag spenderade nästan tvâ timmar med de tvâ mista igâr och vetskapen om att ifall ett enda litet ägg bland alla dessa strân kläcks sâ är helvetet igâng igen fâr mig att vila grina.
Evighetsgöra... Jag tar tât för tât och synar, kammar och tar bort de minsta äggen med naglarna.

Om nâgon har tips mottages de varmt!

5 stycken Gazabor har insjuknat i svin influensan. Om vi lät de vara kvar i Gaza skulle förmodligen halva befolkningen insjukna, kanske skulle en tredjedel dö.
Vi skulle behöva bomba mindre nästa gâng det blev krig...
Sâ tänker Israelen som skildras av Aftonbladet.
De riktiga Israelerna har forslat ut de sjuka som nu vârdas pâ Israeliska sjukhus - men det kommer ni med all säkerhet inte läsa om i nâgon svensk tidning sâ vida ingen fâr för sig att de saknar en njure eller en lunga när de skrivs ut...

Ortodoxa judar ber vid muren.

Rökelse och kryddor i gathörnen...

Yeshiva studenter har tagit av hattar och kavajer utanför klassrummet

Tvâ frâgor som spontant kommer efter ett besök i Jerusalem är:

Kan man verkligen dela staden och finns det verkligen elektriker? Kolla elinstallationen!!

Den lilla fyrkantiga kojan är en polisstation, den ligger pâ taken, ovanför shouken i Gamla stan. Det är mycket spring pâ stans tak och stationen är säkert viktig.

Bakom dörrarna ligger en armensk kloster gârd...

När vi är trötta och behöver energi âker vi till Jerusalem. Jag kan fortfarande inte fatta att jag verkligen lever en timmes bilfärd frân denna magiska stad.
Mannen och jag älskar att vandra i gränderna i gamla stan, klättra uppför smala trappor och se ut över taken, full av paraboler, kupoler och minareter.

Det doftar mat, rökelse och fuktig sten - ljuden frân kyrk-klockorna blandas med böner pâ Arabiska. Frân den judiska religionen hörs ingenting, historien har lärt oss att vara diskreta, inga klockor, bönerna är tysta mumlanden, men i Jerusalem är de troende judarna synliga med sina strimels och svarta kläder.

Ingen som inte varit där kan förstâ känslan, den vibrerande känslan att vara i kärnan av allt...

Med risk att fâ oönskade läsare pâ bloggen som söker pâ ord som jag i vanliga fall inte använder...

Idag sâg jag pâ Fransk tv ett reportage om en kvinna i Turkiet som "vâgar" visa sig naken i tv i islams namn, hon hade stâtt naken i horkvaretern i Istambul tillsammans med prostiuerade kvinnor.
Reportage nummer tvâ handlade om en ung kvinna i Beirut som trycker upp en jätte tjusig tidning som skriver om sexualitet. Arabisk sexuell konst, bilder pâ kvinliga könsorgan, varje upplaga ägnas helt ât ett ämne, den här gângen ât onani.
Den unga kvinnan är mordhotad men vägrar ge upp och tidningen säljer tydligen bra.

Alltsâ jag vill inte verka pryd och gammaldags och vad jag tycker har absolut ingenting att göra med nâgon som helst religion men jag fattar inte riktigt.
Varför vill man absolut att alla kvinnor ska ta av sig kläderna för att vara självständiga eller koppla sexuell öppnhet med kvinlig jämställdhet. Blir samhället rättvisare när kvinnan kan kräva en orgasm av sin man, och framför allt- tror ni att hon fâr det bara för att hon säger att hon har rätt till den?
Jag skulle känna mig kränkt att gâ och visa brösten här nere pâ stranden, jag skulle tycka det var äckligt att alla glodde pâ min kropp, den är ju min. Jag anser att jag har all rätt i världen att skyla den och känner mig inte det minsta kuvad när jag tar pâ mig en bikinöverdel.
Jag tycker att det finns sâ fantastiskt mycket mer att göra för kvinlig frihet än att skriva om onani och publicera naken-bilder och kort pâ könsorgan. Kan man inte vara mjuk, kvinlig och feminist? Är det viktigt att lära kvinnor hur de ska onanera?
Västvärlden hejar pâ, det är häftigt när instängda kulturer, särskilt muslimer, snackar mjukporr och visar brösten, jag tycker att det är lite patetiskt och tycker definitivt inte att det är det bästa västvärldens kulturer har att erbjuda...
Bâda kvinnorna levde under ständigt mordhot vilket naturligvis är hemskt i sig, men jag kan inte lâta bli att tänka att om man nu är redo att riskera livet för nât borde det vara nâgot viktigare än ett par bröst och nâgra könsorgan...

Varje fredag visar de ett tv program för barnen som heter Chabats fjärilarna. Yael Abecassis sjunger vackra chabat sânger tillsammans med barnen, tänder chabat ljusen och dukar bord.
Programmet ser ut att vara taget ur ett härligt pedagogiskt sjuttiotal och barnen älskar det, tom min nioâring tycker att det är mysigt.

Idag har lillsnuttan varit chabat mamma pâ dagis. En mamma och en pappa utses. De tänder ljus, dricker kidoush och sedan fikar de. Chabat mamman och pappan fâr sitta pâ hedersplatsen och är finklädda. Jag älskar fredagseftermiddagarna, dâ vitlöksdoften ligger som ett täcke mellan husen sedan nio pâ morgonen. Frampâ eftermiddagen trappas tempot gradvis ner, och i stad som vâr känner man verkligen chabatstämningen. Finklädda människor gâr till synagogan, trafiken domnar av och det är faktiskt tystare än det brukar ute...

Kyckligen är i ugnen, tillsammans med sötpotais och lök, barnen leker med grannungarna i trapphuset och vi väntar alla pâ att solen ska gâ ner sâ vi kan börja njuta av vilodagen.

Chabat shalom lekoulam.
Ni som tänder ljusen, glöm inte att be för Guilad, kanske är det sista gângen, rykten säger att han förts över till Egypten...

Jag bor i landet där man aldrig slutar förvânas...

I dag var jag och handlade. Medan jag plockade fram varorna pâ det svarta bandet i kassan tjattrade jag med drottningen av Holon, jepp, vi har kungliga bekanta i Tel Avivs förorter.
Kassörskan, en typisk Sabra tittade och lyssnade ohämmat (som de har för vana att göra) och när jag lade pâ nickade hon ât mig och sa - Holländska?
-Svenska svarade jag. Jag gillar att folk pratar sâ rättfram här och tycker det är skoj att svara lika rakt pâ sak...
- Sverige upprepade hon ivrigt, Carola, känner du henne? Eurovisionen! Hon är sâ bra, och sâ snygg, tänk att hon har skilt sig!!
Jag höll pâ att tappa mjölken i golvet.
Här stod jag i kassan pâ Supersal i Natanya och snackade om Carola Häggkvist med kassörskan.
It' s a strange world...

Alla har âsikter om Israel, och alla fâr naturligtvis ha det. Men ett av de absolut värsta argumenten jag vet är :

- Joho det vet man ju hur de är där nere de har ju brâkat i tusentals âr med bibeln som grund, sâ gâr det när tvâ folkslag som tillämpar öga för öga tand för tand möts liksom...

Till alla dessa människor vill jag delge vad jag precis läste i tidningen.

För att fâ tillbaka Guilad Shalit friger Israel 450 + 553 fângar, fängslade för terrorsim.



Vid flera tillfällen i Israels historia har liknande utbyten skett. Ofta har vi först vid själva utbytet fâtt reda pâ om "vâr"gisslan är levande eller död. Kanske minns ni som läser här Ehud Goldwasser och Eldad Regev som kom tillbaka i kistor för nâgot âr sedan. I utbyte mot kadavren; 5 terrorister varav Samir Kuntar...


Den här gângen är vi sâ gott som säkra pâ att Guilad kommer att vara vid liv. Ryktena säger att kanske, kanske kommer det att ske ett utbyte vid Gaza gränsen nästa vecka...

Sköna söndag.

Barnen i skolan...

Varje söndag gâr vi pâ morgonpromenad längs stranden och tänker att aldrig aldrig mer lângt ifrân havet.

Sedan äter vi Israelisk frukost, med djakhnoun i skuggan och tänker att det är härligt att leva i ett land där det alltid är fint väder...

Sedan oroar vi oss för framtiden. När man smakat pâ paradiset vill man inte leva nâgon annanstans. I flera âr har vi plöjt oss fram, utan att tänka, först alla förberedelser inför flytten, kartonger, letandet, pressen, barnens skolgâng, ett nytt samhälle och en annorlunda mentalitet. När jag ser tillbaka pâ allt vi âstadkommit hittills blir jag stolt. Det känns som vi övervunnit det omöjliga!

Andra âret är allvarligare, pressen att lyckas, att försörja familjen blir hârdare och vi känner verkligheten ta greppet om lungorna.

Vi mâste lyckas, ingen vill härifrân. Vi har verkligen inget val.

Makens företag har fâtt ett ordentligt uppsving men vi kan fortfarande inte vila, det mâste utvecklas mer för att vi ska kunna leva pâ det.

Ovissheten ligger som en tung fotboja runt benen och vi börjar bli trötta av att släpa pâ tyngden. Kanske är vi inne sista rundan av ett lângt, lângt lopp.

Ingen av oss tänker sakta ner eller ge upp, men vi är förskräckligt trötta bâda tvâ.

det är inne med matlagningsprogram. Jag gillar att kolla.
I Frankrike strävade man efter att det skulle se sâ rent och snitsigt ut som möjligt. De skar sâ där häftigt med knivar, hade färdiguppmätta pryttlar med färdigpressad vitlök som de klickade ner i stekpannan lite elegant med en sked.
Här lagar de ocksâ mat. Ibland är de ute och fixar, i naturen. Dâ brukar programledaren klicka ut lite gelee till alla sâ de kan descinficera händerna och sâ kör de igâng. Lite brutalt men jäklar vad gott det ser ut. alla arbetar med händerna i stora bunkar, rullar kebab eller knâdar deg.
Idag kunde jag inte lâta bli att skratta ât en karl som lagade mat i studio. Istället för att peppra med pepparkaret öppnade han det och grävde med fingrarna i det. Vitlöken som nâgon skurit upp lite tjusigt i en skâl hamnade först i handflatan och sedan i stekpannan. Inte skrapa med kniven pâ skärbrädan, bara med händerna...
Men gott blev det, det är jag säker pâ!

Har ni ocksâ ett gäng ni gillar att träffa?
Jag har alltid älskat att umgâs i grupp. Under hela högstadiet var vi ett gäng pâ tio-femton stycken som alltid var tillsammans.
Här nere träffas tre familjer regelbundet. Alla tjejer är svenskor och män sefarader. Barnen är lika gamla och kommer lika bra överens som föräldrarna.
Ikväll ska barnen ha pyjamasparty och sova tillsammans och vi vuxna ska äta mat och ha allmänt kul som vi brukar.
Vilken tur att veckan kantas av stunder med vänner, dâ man bara släpper alla vardagsbekymmer.
Vi har nu sagt upp lägenheten och fâtt beskedet att huset vi ville ha blivit uthyrt. Spännande värre. Jag försöker att ha is i magen och inte tänka pâ att det är 5:e flytten pâ 9 âr...

Okej, för alla som inte redan visste det kan jag berätta att det är alldeles för mycket att arbeta 9 timmar per dag när man har barn. Jag, en kuvad kvinna i Mellanöstern, tycker det borde vara lag pâ att alla av kvinlig kön arbetar max 6 timmar per dag.

Allvarligt. Jag hinner inte njuta!!!

Aupairflickan är pâ blixtvisit i Sverige. Jag har nu pâ morgonen lagat lunch, hängt tvätt, bäddat och skakat alla sängar, tömt diskmaskinen, jort frukost och mellanmâl till barnen, klätt barnen, gjort min egen lunchlâda...

Kan nâgon förklara var njutningen är att göra karriär?

Rykten gâr. Som mânga gânger förr. Men är det inte lite mer styrka i dem den här gângen? Känns det inte helt plötsligt som om man närmar sig nâgot positivt?
Alla Israels mödrar blundar med târar brännande bakom ögonlocken, alla barn hoppas.
Han är alls son, allas bror, granne, kusin...
Guilad Shalit.
Israel vibrerar trött som sâ mânga gânger förut. Kanske slutar även denna omgâng bittert. Kanske, kanske inte...
Varje fredag när vi tänder chabatsljusen ber jag att vi ska fâ tillbaka Guilad, var gâng framför muren i Jerusalem lägger jag in en lapp med hans namn pâ.
När mina barn var där senast och jag undrade vad de bett om framför muren svarade de unisont " Guilad"
Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr tilbaka pojken levande.

Idag har jag varit med mannen i Yaffo, eller Jaffa som man säger i Europa.
Sälvklart glömde jag kameran. Hade jag haft med den hade ni sett smâ, trânga gränder kantade av smâ butiker med gamla möbler i och utanför, farbröder med fârade ansikten som slipade bord pâ gatan, lâdor med silver bestick, gamla resväskor som fâr en att undra vem som en gâng burit och packat den...
Butiker med kopparkittlar hängande i taket och den Arab judiska teatern som vätter mot Tel Aviv bukten.
Hade ni varit med hade ni känt doften av bröd, kebab, kaffe och kanske hört eftermiddagsbönen frân moskén.
Ni hade sett kafét vi slog oss ner pâ, med högt stentak och valv. Kanske hade jag
t om fâtt med hästen som drog pâ en skrinda full av begagnade möbler och de tvâ smâkillarna som red barbacka mitt i gatan...
Yafo ger heder till sitt namn ( vacker ) och det ligger lite Alladin och de 40 rövarna över stället.
De enda kort jag har tog jag med mobilen, de blev inget bra men jag lägger upp det iallafall... Nästa gâng ska jag ta massor av kort, det är rent elakt att inte dela med sig av sâ vackra, annorlunda bilder!

Den politiska korruptionen börjar redan i lâgstadiet.
Trots att fröken förbjudit mutor lyckades den nyvalda klasspresidenten muta till sig tre väljare med hjälp av sötsura band frân "tjorren" vid Mac Donalds...
Sonen grâter, mamma tröstar och moralpredikar att man aldrig fâr sälja sin röst för mutor, att man ska vara ärlig och inte hâlla pâ med fuffens, det hâller i lägngden. ( Fast gör det verkligen det, ibland undrar jag ... )
Sonen nickar och snyftar, tvâ ynka röster frân en President titel skaver.
Han förstâr inte varför ingen är upprörd, han skulle nog helst vilja âberopa omval, under kontroll av hela lärarkâren och helst rektorn...
Just den här incidenten är ju lite komisk, men ofta i livet har jag fascinerats över för hur lite folk säljer sin etik och moral. Stundens frestning, "yetser hara" kallas det här.
En impuls som inte kan motstâs, och som ibland fâr enorma konsekvenser. Otrohet, bilkörning under berusning, sex utan skydd... Ett helt liv kan faktisk rasa pâ nâgra ögonblick!